Vilka böcker har förändrat dig? Det är en fråga jag får ibland. En ögonöppnare var en roman som utspelade sig i ett engelskt gruvsamhälle – långt från min barndoms trygga villkor. Detta ledde till ett intresse för gruvor och skildringar av gruvarbetares tillvaro. En annan bok som gav nya avgörande perspektiv var Perry Andersons banbrytande studie av övergången från antiken till feodalismen, där slavarnas arbete och historia får utgöra centrum för historieskrivningen om romarrikets uppgång och fall. Det är annars makthavarnas historia vi brukar få läsa, det är kungarnas och kejsarnas härskarperioder som bildar indelningen i historiska tidsstadier. För att få höra de förtrycktas versioner krävs ofta ställföreträdande röster.

I den holländske författaren Frank Westermans bok El Negro en ik ställs detta på sin spets. 1983 står Westerman, nitton år gammal, inför en uppstoppad människa i en monter på ett naturhistoriskt museum i byn Banyoles i Spanien. En människa som troligen blivit dödad och flådd i avsikten att bli ett utställningsföremål. ”Bushman från Kalahari” står det på skylten under vitrinskåpet, men på ett vykort föreställande mannen står det ”bechuana”, som är beteckningen på en människa tillhörande den största folkgruppen i Botswana, Tswanafolket. Vilken av uppgifterna är riktig? Varifrån kommer mannen? Ovissheten om mannens bakgrund gör honom upplöst som individ, han har blivit fråntagen sin personlighet och sitt förflutna. Av byborna kallas han blott för El Negro, Negern. Mötet med den objektifierade mannen får konsekvenser för Frank Westermans vägval, han förstår att hans blivande arbete med tropisk odlingsteknik kommer att innebära ställningstaganden i konflikten mellan vita och ickevita.

00TALs tema denna gång är ”rätten att berätta”, och i numret introducerar vi Frank Westerman för en svensk publik med inledningskapitlet till El Negro en ik. Vi introducerar också Alexis Wright, med essän ”Om att skriva Carpentaria”. Hennes roman Carpentaria handlar om aboriginerna, de australiensiska urinvånarna, ett folk som hon själv tillhör. Båda författarna fungerar på olika sätt som språkrör för människor som förvägrats rätten att berätta. Själva begreppet ”rätten att berätta” har en central plats hos den postkoloniale tänkaren Homi Bhabha, som menar att denna rätt är en etisk grundförutsättning för författandet.

”Rätten att berätta” är, skriver han, inte endast en språklig handling; den är också en metafor för den grundläggande mänskliga längtan efter friheten som sådan, rätten att höras, att bli erkänd och representerad. /…/ Rätten att berätta är /…/ en formuleringsrättighet – den dialogiska rätten att tilltala och bli tilltalad, att skapa mening och bli tolkad, att tala och bli hörd, att lägga fram ett tecken och veta att det får ett respektfullt bemötande.

I sin essä ”Berättelsernas hierarki” som öppnar 00TALs nummer utreder Stefan Helgesson begreppet ”rätten att berätta”. Berättandet får oss att överskrida vår individualitet, skriver han. ”Vi blir del av ett gemensamt berättarrum och får kontakt med såväl det förflutna som nuets mångfald.” En berättelse förutsätter inte endast att det råder yttrandefrihet, den förutsätter även en motpart – läsaren eller lyssnaren. Berättelsen fungerar också som en motståndets estetik gentemot makten som uppehåller sig vid att konstruera fakta, medan fiktionens oinskränkta frihet visar oss att fakta kan omskapas.

Yttrandefriheten är starkt begränsad i många länder i världen: Iran, Kina, Vietnam, Colombia, Turkmenistan, Kuba, Nigeria, Algeriet, Turkiet – en lista skulle bli mycket lång. Journalister och författare fängslas eller mördas i stater med totalitära system, människors liv hämmas eller hotas av fördomar och religiösa lagar eller kriminella ligor som verkar i maktens tjänst. 00TAL har sökt upp platser där politik, estetik och etik bildar sprängstoffladdade föreningar. I en artikel berättar kvinnorättskämpen och årets Olof Palmepristagare, Parvin Ardalan, med egna ord om händelserna när hon hindrades att resa till Sverige för att motta priset och hur hon fortsätter sitt arbete i kampanjen för en miljon namnunderskrifter för kravet på jämlika rättigheter. Haideh Daragahi och Arne Ruth tecknar i en annan artikel bakgrunden till den iranska feministrörelsen som varit verksam mot landets könsapartheid i över hundra år. Samtidigt kritiserar de den organiserade kvinnorörelsen i Sverige och andra västländer, som hittills avstått från att stödja kvinnokampen i Tredje världen. Passiviteten har sin grund, menar de, i föreställningar om mänskliga olikheter, i en missriktad vilja att skydda den andres rätt att vara annorlunda.

Annina Rabe har talat med den colombianska författaren, journalisten och politiska aktivisten Laura Restrepo som drivs av journalistens sanningslidelse och av viljan att berätta sitt lands brutala historia. Hon menar att Colombia upplösts som nation, söndertrasat av ett oändligt inbördeskrig, hög brottslighet och amerikansk korruption. Restrepo har utsatts för många dödshot, vilket är vardag för dem som kämpar för demokrati: Colombia är det land i världen där flest journalister, konstnärer, lärare, fackföreningsledare och intellektuella dödas varje år.

I Europa längtar det vitryska folket efter demokrati. Henrik C. Enbohm har intervjuat författaren Barys Pjatrovitj, som också är redaktör för landets enda oberoende litteraturtidskrift på vitryska. Han hävdar att den samtida vitryska litteraturen hör till den mest intressanta i östra Europa, men är en av de minst kända. I Vitryssland anses allt som är vitryskspråkigt vara oppositionellt, författare som skriver på vitryska förhindras att delta på uppläsningar och deras verk, även klassiker, stryks från skolornas litteraturlistor.

Rätten att berätta hänger starkt samman med rätten att få läsa. Närmare en miljard människor i världen kan varken läsa eller skriva, ännu fler omfattas av olika former av censur och åsiktsförtryck. Men de muntliga berättelserna kan inte fängslas, inte heller sångerna. Berättandets frihet möjliggör trots allt, som Stefan Helgesson skriver, ett etiskt gensvar på en historia av oförrätter. ”Om man inte ryms i modernitetens färdiga uppsättning berättelser kan man själv ta till orda.” Och det kan också de som inte ryms inom en litteraturkanon göra.

Litteraturen i väst har blivit en populariserad vara. Trender, underhållning och snabb försäljning tycks vara litteraturens väsentligaste värde. Men litteraturen får inte reduceras till en marknadsprodukt likvärdig en chipspåse. Litteraturen kan vara en kunskapskälla med kraft att förändra och ha förmågan att öppna våra ögon. Litteraturen kan vara en förmedlare som i Mia Coutos fina novell ”Brevet”, där brevets tolk berättar med fantasins flödande frihet och förmedlar djup medkänsla och kärlek. Litteraturen skulle kunna fungera som en länk mellan människor om mänskliga och moraliska värden vi gemensamt måste erövra och försvara.

00TALs nummer ges ut i samband med den stora internationella kongressen Waltic – the Value of Words, som arrangeras av Sveriges Författarförbund med gästande författare och översättare från hela världen. Syftet är att skapa en global plattform för författare och översättare, att främja den internationella solidariteten och stärka yttrandefriheten. Teman är läs- och skrivkunnighet, yttrandefrihet, digitalisering och interkulturella dialoger. 00TAL medverkar genom att i anslutning till kongressen arrangera ett publikt program på Stadsbiblioteket i Stockholm den 1 juli med uppläsningar och samtal mellan utländska och svenska författare om rätten att berätta.