Om tidskriften
Aktuellt nummer
Äldre nummer
Textarkiv
Stockholms Poesifestival
Evenemang
Butik
Press Kontakt  |
|
|
oktober september augusti Juni – juli April
|
April Av Andreas Åberg Levande vatten — Efter att ha lagt ifrån mig Kalevala och släckt lampan sitter den stötiga rytmen kvar i huvudet, ja, efter att jag just somnat är rytmen den enda rest som finns kvar av den vakna dagen. Böcker som på det här sättet har kapaciteten att tränga bort andra minnen och dagsrester är förstås bra böcker. Clarice Lispectors Levande vatten fungerar på rakt motsatt sätt. När jag lagt ifrån mig boken släpper jag allt som jag just läst. Händelser från dagen gör sig påminda med skarpa konturer, ja, jag upptäcker att jag anstränger mig för att återkalla nära förestående minnen för att slippa behöva tänka på vad jag just läst. Levande vatten väcker irritation hos mig. Vilket dock inte betyder att den är dålig. Men vad är det som väcker irritation och avståndstagande?
Boken är formulerad som ett långt resonerande brev till en före detta älskad. Till en början är jag övertygad om att jag hakar upp mig på brevskrivarens sätt att resonera, hon krånglar in sig i en härva av trådar som hon inte verkar bry sig det minsta om att reda ut. Men när man förstått brevets grundförutsättningar, inser man att det inte skulle kunna skrivas på något annat sätt. Den som skriver brevet har nyligen upptäckt vilket trubbigt redskap språket egentligen är: det går helt enkelt inte att översätta en tanke till tal- eller skriftspråk. När en tanke utsägs eller skrivs passerar den genom en rad olika filter, som kondenserar och maskerar det som en gång funnits i hjärnan. Det är just denna erfarenhet som brevskrivaren i första hand vill förmedla till sin före detta älskare, kanske som en förklaring till att de aldrig riktigt nådde fram till varandra. Tröst finner hon i brevet självt, genom att brevskrivandet är en meningsskapande aktivitet: ”Du hör bara helt ytligt vad jag säger och ur bristen på mening kommer en mening att födas.” Samtidigt som brevjaget skriver om omöjligheten att förstå sig själv och duet, skriver hon in ett avstånd till läsaren av boken. Läsarens egen förståelsehorisont är inte en tillräcklig förutsättning för att kunna tränga in i boken. Den kräver snarare att läsaren måste göra om samma resa som jaget har gjort, man måste bli jaget. Om Stig Dagermans De dömdas ö skriver Olof Lagercrantz att den visserligen är en plågsam läsning, men ”när läsaren vant sina sinnen breder ett landskap ut sig för honom som han ofta kommer att längta tillbaka till.” En liknande tillvänjning krävs för läsningen av Levande vatten. Men man återvänder inte till landskapet för att man vill och längtar, utan snarare för att man vid det laget inte längre kan återvända till den levnadsstämning som rådde innan man läste boken. Levande vatten är en av de böcker som har förmågan att stämma om självaste instrumentet.
|
