Catti Brandelius
00TAL upptäckte Catti Brandelius begåvning redan i början av 90-talet när hon tillsammans med Uje Brandelius hade ett studentband i Uppsala. En dag låg en kassett med knastriga låtar på Madeleine Grives skrivbord som blev förtjust i texterna och bjöd in bandet till flera av 90TALs evenemang. 2001 var Catti Brandelius omslagsflicka på tidskriften i numret POESI åt FOLKET, MAKTEN och hela jävla ETABLISSEMANGET.

Catti Brandelius är konstnär och artist, har varit allsångsledare med indiehits på Debaser i Stockholm, krönikör i P3-programmet Flipper, Arbetarbladet, Svenska Dagbladet och magasinet Ordfront. Hon föddes i Gävle 1971 och är numera bosatt i sin älskade Stockholmsförort Bredäng. Catti Brandelius har gått Konstfack och idag studerar hon på Mejan där hon som specialelev för Marie-Louise Ekman skulpterar efter modell. Just nu ställer hon ut sina alster på Galleri Crystal Palace.

Catti Brandelius var med och bildade kultbandet Doktor Kosmos i början av 90-talet och där skapades också hennes kända alter ego den burdusa popidolen Miss Universum, känd för att inte låta någon slippa undan hennes vassa tunga: hej jag har testosteron / hej jag hatar barn / hej jag käkade åtta citroner innan jag gick hemifrån / hej jag är fet och tar upp en och en halv plats / hej jag är mördare / hej jag vill inte leva längre / hej kom och hjälp mig. Hon var den kvinnliga förebild som Catti Brandelius själv saknade. Sex år senare blev Miss Universum soloartist och turnerade med sin feministiska uppkäftiga performance över hela landet. Förutom popmusik gjorde hon också fanzines, installationer, teater och konstguidningar. 2005 kom boken Miss Universums samlade texter och bilder 97-05. Samma år turnerade Catti Brandelius Sverige runt med föreställningen ”Profesura”, där hon utnämnt sig själv till professor.

Catti Brandelius gör kärleksfulla och komiska observationer av samtiden och de drömmar människorna bär på. I sin performance blandar hon musik och sång med spoken word och politisk agitation. På festivalen får vi se henne i en ny gestalt och denna gång är det ingen Miss vi gör bekantskap med.

Bas Böttcher
Den tyske performancepoeten Bas Böttcher har gjort rap och poetry slams till viktiga inslag i den tyska nutidslyriken. Hans estetik kan beskrivas som en fusion av genrer, performancerna illustreras av videoprojektioner och hans uppträdanden både betonar och luckrar upp gränserna mellan rap och poesi. Själv betraktar Böttcher sina texter som ”sinnliga händelser. De äger rum på diskotek, på bibliotek, på lässcener, i böcker och på festival”.

Scenframförandet har en central plats i hans diktande och betonar klang, rytmik och språklig dynamik som väsentliga element för att skapa stämning och atmosfär. Vi kommer att se honom i ett performance som ackompanjeras av både bildprojektioner och ljudkonst.

Monica och Carl-Axel Dominique
De var fortfarande tonåringar när de träffades på Musikaliska Akademin (numera Musikhögskolan) i Stockholm. Sedan dess har Monica och Carl-Axel Dominique skapat magi tillsammans. Med ett rebelliskt förhållande till musiken, glöd, humor och ögon som lyser skapar de en unik kontakt med sin publik. De är Sveriges främsta crossover-musiker som satt sig upp mot rotade genrebegrepp i årtionden.

Monica Dominiques musikaliska geni upptäcktes redan då hon som treåring spelade på gehör med båda händerna. Hon har kallats ett kreativt yrväder med häpnadsväckande musikalitet. Även om Monica Dominique är en musikalisk mångsysslare är jazzen basen och hon inspireras av artister som Miles Davis, Wayne Shorter och Herbie Hancock. Hon har uppträtt som pianist, arrangör och kompositör och på meritlistan står allt från storbandsarrangemang till den tidigare Rapport-signaturen och glassbilens kända signaturmelodi. 1994 fick Monica Evert Taube-stipendiet.

Carl-Axel Dominique började spela piano vid 9 års ålder. Han har fått sin utbildning på Musikaliska Akademin i Stockholm och Juilliard School of Music i New York, USA. Hans debut som pianist kom 1965 med Charles Ives Concordsonata. Sedan dess har han introducerat originell pianomusik av kompositörer som Charles Alkan, Erik Satie, Olivier Messiaen m fl. Carl-Axel Dominique är en av vår tids främsta Messiaen-tolkare. Om hans teknik har sagts att den är briljant men att han aldrig låter den bli viktigare än det musikaliska uttrycket.

Lars Forssell skrev texten till låten "Du är sommarn som aldrig säger nej", som Monica och Carl-Axel Dominique vann melodifestivalen med 1973. Monica dirigerade i Luxemburg där låten kom femma. Tillsammans har paret medverkat i varierande kontexter, från musikaler som ”Jösses flickor – återkomsten” till de mest svårtolkade moderna klassiska repertoarer. De är även något av Sverigemästare i 4-händigt och har startat jazzgruppen MDQ – Monica Dominique Quintet. Augusti 2002 fick makarna Carl-Axel och Monica Dominique Sjösalapriset.

På festivalen kommer de tillsammans med Monica Nielsen göra en minishow som bygger på sånger med texter av den nyligen bortgångne författaren Lars Forssell.

Nicolai Dunger
Egentligen skulle singer/songwritern Nicolai Dunger bli fotbollsproffs, men han blev upptäckt när han sjöng på sin balkong hemma i Piteå och lämnade fotbollskarriären bakom sig. Idag kallas han en blågul motsvarighet till Jim Morrison och har spelat med artister som The Soundtrack of Our Lives, Will Oldham, Calexico och Sufjan Stevens.

Med en musik som präglas av experimentlusta och nyfikenhet har Nicolai Dunger låtit singer/songwriter-tradition leda honom in en svensk tradition av folk- och trubadurmusik. Tonsättningen av Edith Södergrans poesi blev en viktigt inspirationskälla för att skriva på svenska, och i år släppte Nicolai Dunger Rösten och herren, en skiva som berusat, fängslat och knockat recensenterna.

Angela Durán Jofré
Videokonstnären Angela Durán Jofré, femteårsstudent vid Kungliga Konsthögskolan, möter sin publik redan i Poesifestivalens foajé. Där visas två av hennes verk - båda med anknytning till årets tema: naturen, fåglarna, skogen.

Det ena verket, Cheree (Video 2007), beskrivs bäst med konstnärens egna ord: "Detta är en film om kärlekens bedövande sötma. Om att luckras upp av hunger och ouppnåeliga behov. Detta är en film om Cheree, my black little lady."

Det andra verket har en autonom, liksom bubblande titel, som gott och väl kan tala för sig själv: Den otroliga och sorgliga historien. Om världens vackraste dödslängtande människa, hennes vistelse i skogen, hennes frustration och hur alla dessa känslor påverkar henne i en framtid vi ej ännu kan uttala oss om. (Video 2006).

Dickon Edwards
Ordsmed, disfunktionell dandy, flanör och lyriker – så presenterar sig gentlemannen Dickon Edwards på sin webbsida dickonedwards.co.uk. Här har han sedan tio år tillbaka gjort sig känd genom att skriva dagbok. Edwards är sångare och textförfattare i det brittiska indiepopbandet Fosca som släpper sitt tredje album, The Painted Side of the Rocket, på det svenska skivbolaget But is it art? i vinter. Fosca är musik för de som satt med näsan i en Oscar Wilde-bok efter skolan och lyssnade på Morrissey. Bakom de glada, dansvänliga melodierna döljer sig svart humor och dystra texter om utanförskap, fast Fosca vrider på korken och smäller upp alienationen i luften till något hoppfullt, lysande.

Dickon Edwards har tidigare varit medlem i banden Orlando och Spearmint. Varje månad kan man se honom bakom skivspelarna på sin klubb ”Beautiful and damnd” i London. Nyligen medverkade han med en text i antologin The Decadent Handbook och han gästar också svenska Friday Bridge på det nysläppta albumet Intricacy. På festivalen framträder han dels solo och dels tillsammans med Martina Lowden som skrivit varmt om hans dagböcker och musik i sin debutbok.

Kerstin Ekman
En air av doftticka och gran kommer att lägga sig över Elverket när Kerstin Ekman läser ur sin senaste bok, Herrarna i skogen, den hyllade essäsamlingen där hon leder läsaren genom slingriga stigar i Norrlandsskogen. Från en fallen fura berättar Kerstin Ekman de svenska skogarnas saga, håller undan slanorna och lättar på morgondimman så att vi ser det förtrollande och det vackra. Som ett litterärt rå drar hon förbannelser över skogsskördarna och fäller krokben på stressade stavgångare så att de äntligen känner doften av stigen de går på. ”Jag är satt här att vakta det vilda/fläcken av omänsklighet/inom mig/utom mig… Jag går inte in och ut i det vilda/jag kommer inte hem nyter och berättar hur det var/… en bit av mig blir kvar/förstummad avskuren.” För Kerstin Ekman är skogen inte bara träd, växter och djur utan också ett språk, ett minne där stigarna från djur och människor berättar om livsmönster från svunna tider.

Kerstin Ekman är en av Sveriges första kvinnliga deckarförfattare, hon var 27 år när hon debuterade. På 70-talet slog hon igenom stort med trilogin Kvinnorna och staden. Med sina verklighetstrogna och psykologiskt mångfacetterade texter var hon en banbrytare inom den kriminalfiktion som idag blivit i det närmaste dominerande. Hon har skrivit över 20 böcker, främst romaner men också essäer och poesi som i den lyriska berättelsen Knivkastarens kvinna (1990).

Fotograf: Cato Lein

Friday Bridge
Med poetiska texter och en ljudbild som bygger på lika delar OMD-synthar, Pet Shop Boys-melodier och fransk 60-talspop som på Edward Elgars verk från tidigt 1900-tal har Friday Bridge senaste album Intricacy med all rätt höjts till skyarna av en enig svensk kritikerkår: ”den bästa popskiva som gjorts i Sverige på över tjugo år” (Digfi), ”Det är så otroligt elegant att man knappt kan tro att det är gjort i vår tid” (P3 Pop).

Friday Bridge blandar musiken från åttiotalet med estetiken från 1700-talet utan att det på något sätt känns konstlat, snarare tvärtom, allt faller på plats och skapar en värld som är väldigt behaglig att befinna sig i. Texterna är en viktig del i Friday Bridge musik, men Ylva Lindberg vill inte krångla till det, hon vill att ”melodierna och texterna ska skapa en stämning där varje låt är sin egen lilla värld i den stora". Trots fantastiska melodier är det ändå texterna som skapar avtryck, som gör att Friday Bridge känns mer angelägna än andra nutida popband: ” He said: 'Identities are now effects of difference, I understand. So I guess you’re in the space between the women you invent.' I said 'I don't need this in my life right now, a parlour game on my balcony on a rainy night.' ”

Fotograf: Johan Eklund

Joumana Haddad

Joumana Haddad skriver inte poesi för att fly från verkligheten, hon lever sitt liv med poesin, med alla dess detaljer, kärlek, glöd, vulkaner och eldar. Hon ser poesin som en sällsynt könad varelse, fri från dominans från det andra sexet. ”Poesi bär inte kvinnoklänning, rakar varken skägget, bär läppstift eller tjänstgör i armén.”

Hon föddes 1970 i Beirut, Libanon där hon arbetar som poet, lärare, översättare och kulturredaktör för dagstidningen An-Nahar. 2006 belönades Joumana Haddad med the Arab Press Prize. På persiska betyder Joumana passande ”stor pärla” då hon är en av arabvärldens mest omtalade och hyllade poeter, talar sju språk och är imponerande produktiv, under 2006 och 2007 publicerade hon sju böcker, allt från poesi till antologier. För tillfället arbetar hon på en doktorsexamen i poetisk översättning. Hon är även verksam som manusförfattare och filmregissör.

Hittills har Joumana Haddad skrivit fem diktsamlingar, bland annat Return to Lilith. Men fortfarande har inget av hennes verk översatts till svenska. I sin poesi beskriver hon ofta kopplingen mellan kropp och själ. Sin egen själ beskriver hon som olydig och otämjbar: It was sufficient for him to open his heaven’s prison a little / For the water of her adness to leak out. / It was sufficient for him to free her sorrow’s bird / For both of them to soar high.

Gunnar Harding

Med ord lånade från Schopenhauer: "Livet är naturligtvis i sin helhet betraktat en tragedi, men i detaljerna drar ett lustspel över scenen" beskriver Gunnar Harding tonen i sin poesi. Han framför gärna sina texter uppbackad av jazzband. Men även utan ackompanjemang lever musiken i Gunnar Hardings poesi. I likhet med jazzen finns där en flyktig känsla, en rytm och ett allvar. ”Vi jagar honom från bar till bar. Konserten pågår överallt men det finns ingen som dirigerar. På nattliga restauranger sitter orkestermedlemmarna och blåser i tomma flaskor.”
Han har kallats en humanistisk rebell som går mot strömmen och genom upproret visar nya vägar för både poesin, konsten och den vardagliga tillvaron. I dikterna fängslar han läsaren i sin råa nakenhet, i sin nära på hänsynslösa ärlighet.

Gunnar Harding föddes 1940 i Sundsvall. Han debuterade som poet 27 år senare med diktsamlingen Lokomotivet som frös fast. På 60-talet introducerade Gunnar Harding den amerikanska undergroundpoesin i Sverige med översättningar av bland andra Allen Ginsberg. Han har även tolkat modernistiska poeter och avantgardister som Guillaume Apollinaire och Vladimir Majakovskij. Gunnar Hardings egna poetiska produktion består av cirka femton böcker. Den senast utgivna boken, Dikter 1965 – 2003, är ett lysande personligt urval från hela hans poetiska produktion. 2004 vann han Sveriges Radios Lyrikpris. Han har kallats ”en fri, odogmatisk modernist, med stark strävan till bildskapande i dikten”.

Fotograf: Cato Lein

Bengt Emil Johnson
Bengt Emil Johnson tilltalar sig själv i sin poesi. I sitt lyriska talspråk är han förbannad, enträgen, han klagar, kuvar och tröstar. Han jagar dikten, fångar den med utropstecken. Han talar om döden, visar sig själv en väg att gå innan den hinner ifatt, för ännu är graven en orörd grön matta. Han talar också om dem som kommer att lägga blommor där, när det gröna gräset en dag grävts upp och plattats till igen.
”Tal till mig själv: På något sätt talas här om dem som kommer att sätta blommor hos oss när vi dör. Det har börjat, visa nu bara ingen svaghet. Det här är väl för tillfället lagom?”

Bengt Emil Johnson är född 1936 i Saxdalen. Han debuterade som lyriker med Hyllningarna (1963) och hans författarskap har utvecklats från ”konkret” poesi till en nyskapande naturlyrik – hittills har han publicerat över tjugo diktsamlingar. Hans författarskap fokuserar en språklig rörelse, och hans senaste bok Tal till mig själv har beskrivits som en berikande utflykt där han återanvänder tidigare grepp för att göra dikten ny. Bengt Emil Johnson har blivit tilldelad bl.a. De nios stora pris (1983), Gerard Bonniers pris (1998) och Gustaf Fröding-sällskapets lyrikpris (2006).

Bengt Emil Johnson är en centralgestalt för 1960-talets gränsöverskridande litteraturvärld, och han experimenterar både med den visuella aspekten av ord – i sina diktsamlingar – och med ljud – i sina elektroniska musikstycken.

Fotograf: Cato Lein

Martina Lowden
Martina Lowden kom indundrandes i Sveriges litterära värld med debutboken Allt som genast utnämndes till generationsroman av häpnade kulturskribenter. Hennes förläggare Pietro Maglio beskrev boken som århundradets roman i Nöjesguidens litteraturenkät redan innan den hade publicerats och efter det har intresset kring den unga debutanten varit enormt, eller rättare sagt (för att parafrasera samme förläggare): nu är Martina Lowden typ Daft Punk.

Debuten belönades med både Borås Tidnings Debutantpris och Katapultpriset, och sedan dess har Martina Lowden pratat Gertrude Stein på Modernistas litterära salong, diskuterat överlevnadsstrategier för att utstå kulturpatriarkatet med Kristina Lugn i SvD och fortsatt med nätidskriften o- där hon är redaktör. Trots att hon inte hunnit med så många framträdanden har Martina Lowden redan en stark scennärvaro. På Stockholms poesifestival kommer hon att framföra ett nyskrivet stycke till musik, speciellt för festivalen.

Fotograf: Terese Andrén

John Mateer
Den sydafrikanske poeten John Mateer föddes i Roodepoort 1971, men är delvis uppvuxen i Kanada. Sedan 1989 är han bosatt i Australien. John Mateer har publicerat sex diktsamlingar och en prosaisk resebok. Hans poesi har beskrivits som ”en kringresandes, en turists och en immigrants poesi”, en beskrivning som ringar in hans fascination för spelet mellan språk och minne, språk och identitet, språk och handling.

Han vann Victorian Premier's Prize 2001 för diktsamlingen Barefoot Speech och har medverkat vid den 62:a PEN-kongressen liksom på festivaler i Sydafrika, Singapore och Australien. Hans senaste diktsamlingar är Southern Barbarians och Elsewhere.

Livia Millhagen
Livia Millhagen är sedan några år skådespelare på Dramaten, där hon bland annat 2005 gjorde den magnifika rollprestationen som LuLu i pjäsen med samma namn.
Hennes stora publikgenombrott kom 2004 då hon gjorde rollen som Carola i filmen Miffo, en prestation som hon blev Guldbaggenominerad för. Två år senare fick hon Gunn Wållgren-stipendiet med motiveringen att hennes begåvning ”utöver en närvaro och en ärlighet i skådespeleriet” är att hon lyckas gestalta så olika roller: ”Hon gör skillnad, utan att göra skillnaden till något som måste sändas och signaleras på hög volym.” I stället är det med egenskaper som känslighet och intelligens som Livia Millhagen bygger sina rolltolkningar. I år gör hon bland annat rollen som Metta i Lars Noréns nyskrivna pjäs Fördold, i regi av Staffan Roos.

På Stockholms Poesifestival kommer hon att framföra lyriktolkningar.

Fotograf: Sören Viiks

Monica Nielsen

Hennes röst är dramatisk, distinkt och drömsk. Den är moget rödvinstung med risp, rasp och glöd. Monica Nielsen omsluter lyssnaren med sin stormiga stämma och sitt tonsäkra breda register. Själv är hon är en institution. Redan som åttaåring inledde Monica Nielsen sin karriär som barnskådespelerska då hon debuterade på Helsingborgs stadsteater. Sedan dess har hon hunnit med att gå Dramatens elevskola, varit vissångerska på Nalen, medverkat i filmer som Flickan i regnet och Mannen på balkongen, spelat teater på Dramaten i uppsättningar som Hamlet, Din stund på jorden och Tartuffe. Hon har turnerat med Riksteatern, gjort kabaréer på Hamburger Börs med Monica Zetterlund och Sonya Hedenbratt och spelat in grammofonskivor. På 60-talet ingick hon i TV-teaterns ensemble, hon har även medverkat i musikaler, spelat revy med Hasse och Tage, gestaltat Bodil i TV-såpan Varuhuset, varit med i schlagerfestivalen och gästat Carl Anton i Vita Bergen.

Tillsammans med Monica och Carl-Axel Dominique kommer hon att framföra en tribut till den nyligen bortgångne författaren Lars Forssell, med sång och musik som bygger på hans texter. De är alla tre gamla goda vänner till författaren och Monica Nielsen och Monica Dominique har tidigare också givit ut CD:n: Säg vad ni vill, med texter av framför allt Lars Forssell.

Monica Nielsen spelar just nu huvudrollen i Kristina Lugns pjäs Hoppas jag hinner hem på Teater Brunnsgatan Fyra. Efter förställningen den 30 november får hon skynda sig för att hinna till Stockholms Poesifestival för ett nytt framträdande och för att fira sin sjuttionde födelsedag!

Fotograf: Cato Lein

Ulf Karl Olov Nilsson
Ulf Karl Olov Nilsson, UKON i litterära sammanhang, skriver poesi som rör sig. Ingenting står still, ingenting förblir densamma i mer än en rad, och språket vänder glädjefyllt ut och in på sig själv. UKON föddes 1965 i Västerbotten men bor och arbetar sedan slutet av 80-talet i Göteborg.

Han debuterade 1990 med diktsamlingen Kung-kung och har sedan dess gett ut nio diktsamlingar. Hans senaste verk Synopsis kom ut tidigare i år och blev nyligen belönat med Göteborgspostens litteraturpris och nominerat till Augustpriset. Titeldikten i denna diktsamling är just ett synopsis; en sammanställning av ”hela litteraturhistorien i ett koncentrat.” UKON är också verksam som en av tidskriften Gläntas redaktörer och översätter poesi från franska och engelska.

Fotograf: Cecilia Grönberg

Anna Piotrowska
Anna Piotrowska är en av Polens främsta dansare och koreografer, och hon är lika känd för sin expressiva dans som för sina spännande koreografier. Hon föddes 1974 i Czluchów och är en viktig drivkraft i det polska kulturlivet: hon har organiserat den polska dansfestivalen PolemiQi (2001) och är grundaren till både Dance Theatre Distance (1995) och Dance Development Foundation i Warszawa (2003). Hon blev tilldelad British Council Awards 2004 och har under de senaste åren lett ett flertal projekt och workshops.

För Anna Piotrowska innebär äventyr att skapa rörelse och leka med det absurda. Hon ser den moderna dansen både som en väg till självkännedom och ett sätt för människan att utveckla sensibilitet och fantasi, och hennes verk präglas av denna lek med det fysiska rummet. Hon kommer att framföra två dansföreställningar: soloföreställningen n_not moved, och verket Mission tillsammans med dansaren Patrycja Donska.

Fotograf: Peter Peti

Ola Rapace
Som skådespelare väljer Ola Rapace sina roller efter intresse. Efter den första större långfilmsrollen i Lukas Moodysons Tillsammans (2000) har Rapace medverkat i flera Wallander-filmer, i den danska tv-serien Anna Pihl och iSusan Taslimis film Hus i Helvete. Som Hoffa i tv-serien Tusenbröder spelade Rapace en av Sveriges mest populära fiktiva brottslingar och bland insatserna som teaterskådespelare märks Lars Noréns Detaljer och föreställningen Krig på Teater Galeasen. Mindre känt är nog hans musikkarriär – Ola Rapace har sjungit med glamrockbandet Sissy Prozac. Efter en misslyckad USA-satsning ligger projektet på is, och istället är han sångare i bandet La Nana som enligt egen beskrivning spelar ”elektromusik med zigenarvibbar”.

Eva Runefelt
Genom sakta versmusik och inkapslad lust gestaltar Eva Runefelt den återvunna tiden genom våra sinnen. Hon vrider och vänder på differensen mellan kropp och själ, det levande och det döda, stad och människa: ”Att här huka sig ned / Stadens fontanell / Och lägga sig i ett / väldigt hjärta.” Hon har sagt att det är jävligt att skriva men värre att låta bli: ”jag skriver / för att ha något som funnits”.

Eva Runefelt, född 1953, debuterade med romanen I svackan 1975 men har sedan dess hängett sig åt lyriken. Eva Runefelts poesi är inte daterad eller inställsam. Hennes nu strös ut över tid och rum utan att för den skull rubba den intensiva närvaron. Tiden och döden är återkommande teman, liksom riktningen inåt, in i kroppen, in i hjärtat. Och det är här som nyförälskad poesipublik går vidare och hittar kärleken. På många sätt påminner Eva Runefelt om Gunnar Ekelöf och hans förföljelse av kroppens sinnen och impulser. Ibland används han nästan som en brunn till hennes eget diktande. Båda har de intelligenta, genomarbetade texter och hisnande vackert bildspråk.

Hennes senaste verk I ett förskingrat nu kom ut i år. Eva Runefelt har rosats och prisats för sin lyrik. Hon har bland annat vunnit Sverige Radios Lyrikpris, Bellmanpriset och Gerard Bonniers lyrikpris. 2003 fick hon Ekelöfpriset med motiveringen: ”för att hon på ett förunderligt sätt smält samman språk, sinnlighet och tid i sin dikt, och därigenom trätt fram som en genuin företrädare för det Ekelöf kallade ”kroppsjälens” erfarenhet i nutida svensk poesi.”

Fotograf: Cato Lein

Sofia Stenström
Venustungan mållös, fladdrar / blåser upp och mörknar / ansikten bryts som bröd, intensiva knäpp / i en stum och obotlig andning/ jag stöter kammen/genom den tjocka flätan av följesyskon/glänsande/frodig/inbjudande/lotsar venus, låter/leendet gro över byklockan/stålklittan dovt svällande i ansiktet.

Sofia Stenströms språk är uppkäftigt och ogenerat sensuellt, hennes dikter en styrketår där hon retfullt leker med både ord och läsare. Men där finns också en sorgmättad hunger efter kärleken och i leken karvar allvaret. Språket är varierat, hon skiftar mellan allt från rymmande metaforer till ordlekar, stundtals ur spår i nybildningar, språkblandningar och snack. Disharmonin skapar en rytm i hennes poesi, alldeles nära, insisterande, intimt, tills hennes ord är innanför huden.

Sofia Stenström föddes i Stockholm 1978 och arbetar som författare och översättare. Hon har släppt två diktsamlingar, Venus Vanish (2005) och, i år, Klockan Ciao som rosats för sin styrka och trovärdighet. En kritiker skriver att hon verkar vilja att språket ska göra något mer än det hittills har kunnat. Själv säger Sofia Stenström att hon: ”väljer ut orden som enskilda aktörer och låter dem mötas i dikterna som på en scen – ett akut, poetiskt nu.”

Fotograf: Sofia Stenström

Ingrid Storholmen
Alltsedan debuten Krypskyttarloven (2001) är Ingrid Storholmen (f. 1976) en av Norges mest tongivande samtidspoeter. Vid sidan om lyriken är hon aktiv litteraturkritiker och tidigare litteraturredaktör på Morgonbladet tillika medredaktör för den sedermera nedlagda litteraturtidskriften LUJ.

Storholmens texter är tankeväckande och mångtydiga. Genom en lek med paradoxer undersöker hon betydelsen av arv, moderskap, historia och identitet – olika former av tillhörighet. "Får eg vere menneske hos deg, ei kort stund", som huvudpersonen i senaste boken Skamtalen. Graceland uttrycker det.

Från Jon Fosse har hon fått den oåterkalleliga insikten att form och språk är överordnat innehåll. Således behandlar hon den grafiska utformningen som en integrerad del av uttrycket. Hon bokstavligen målar med orden. Emellanåt minner det om 1960-talets kollageyra och tidvis bär det drag av figurativ poesi.

Texterna både ger och tar, skadar och skapar i en och samma rörelse. Genom litterära mutationer och frenetiska ordströmmar radikaliseras dikten som form. Storholmen behärskar den konventionella poetikens regler och rör sig sålunda fritt både jämte och bort från dem – ömsom medhårs, ömsom mothårs. Med sina litterära experiment bryter hon ny mark bortom genrerna.

Sara Stridsberg
Sara Stridsberg tycker om okonventionella kvinnor. För romanen Drömfakulteten, som är en fri fantasi kring Valerie Solanas liv (författaren till SCUM-manifestet), har hon i år belönats med Nordiska rådets litteraturpris. Tidigare har hon skrivit om kanalsimmerskan Sally Bauer (i debutromanen Happy Sally) och översatt pjäsen Bombad (Blasted) av den brittiska dramatikern Sarah Kane. Båda är kvinnor som liksom Valerie Solanas balanserar på gränsen till vansinne.

Sara Stridsberg, född 1972 i Solna, är förutom författare och översättare även frilansskribent och dramatiker. Hösten 2006 kom debuten som dramatiker då pjäsen Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika hade premiär på Dramaten. Som utbildad (men inte praktiserande) jurist blir skrivandet en tillflykt från verklighetens tristess, och i sin febriga prosa gör hon upp med patriarkatets förtryckarmekanismer genom att låta den marginaliserade kvinnan spela huvudrollen då hon undersöker gränslandet mellan dystopi och utopi. På Poesifestivalen kommer hon att läsa nyskrivet material.

Fotograf: Annika von Hausswolff

Dariusz Suska
Dariusz Suska föddes 1968 i den polska staden Zlotoryja. Han är utbildad fysiker, poet och arbetar för närvarande på redaktionen för den polska tevekanalen TVN i Warzawa där han också är bosatt. Han har publicerat tre diktsamlingar varav två har nominerats till det prestigefyllda NIKE- priset. Hans verk brukar skrivas in i en tradition efter Baudelaire, hans poesi återkommer till observationer om livets lika möjliga som omöjliga natur och vävs samman i frågor om döden, skulden och livet. Hans dikter kan te sig som korta självbiografiska berättelser om barndomens diverse pojkstreck, men får en närmast metafysisk dimension, med de döda som låtsas leva och ständigt dyker upp var man än man befinner sig. Antingen har de trängt in i diktjagets blodomlopp, läser upp tevenyheter eller så kör de omkring på gatorna i slitna öststatsbilar. Suskas diktjag är också närmast besatt av djurens död och ställer sig alltid frågan om deras frälsning. I dikterna dräps mörtar, duvor, svalor, kräftor och ekorrar, och i likhet med den hängda sparven i Gombrowiczs Kosmos förändrar de diktjagets verklighetsuppfattning för alltid. Många dikter är skrivna på rim eller halvrim och har bunden vers. Dariusz Suska introducerades för första gången för svenska läsare i Lyrikvännen och några av hans dikter finns i antologin 17 polska poeter (2003).

Thomas Öberg och Andreas Bertilsson

”Mer mänsklig och kontaktsökande, mer fantasibefriande och tankemasserande än någonsin.” Så beskrivs den musik som genereras när Thomas Öberg möter Andreas Bertilsson. I den spröda elektron finns spår av svensk jazztradition. Det går nästan att ta på musiken, blundar du så känner du lukten av den. Som att befinna sig i en elektronisk skog på högsta volym där klangen från kalla löv slår mot marken. Där fruset gräs knäpper, knakar, krasar under sommarskor. Musiken är tunn som luft, stundtals genomskinlig. En tingeltangeldröm fylld av lika mycket poesi som verklighet.

Andreas Bertilsson arbetade tidigare under namnet Son Of Clay, hans senaste skiva Paramount hyllades av kritikerna. Thomas Öberg är sångare i Bob Hund, Sci-Fi Skåne och Bergman Rock och har hyllats för sin energi på scen. Han har varit sommarvärd i P1 två gånger och hemma på spiselkransen står två grammisar för bästa texter och bästa sångare. I Thomas Öbergs och Andreas Bertilssons skog står en dörr på glänt och gnisslar mot vinden, det droppar från träden och plötsligt är marken betong och skogen ett övergivet magasin där du är lämnad ensam kvar. Förtvivlan ekar mellan väggarna och kondenseras mot din hud. Thomas Öbergs texter fyller drömmen med gripande berättelser om människor och liv. Genom närgångna infall för han in värmen och lidelsen i musiken. Med sitt personliga språk delger han oss alla misstagen och plötsligt är vi inte ensamma längre. I 00TALs senaste nummer, Tro&Tvivel, finns en lång intervju med Thomas Öberg om hans syn på samtiden.