Rapport från festivalen 2003

”kom alle mennesker / med små lys i hendene” säger den norske poeten Markus Midré uppmanande i pratbubblan på affischen till Stockholms Poesifestival 2003. Måndagen den 17 november står han så i den gröna scenografin på Dramatens Lilla scen med stora ljusglober ovanför sig och läser denna dikt som blivit festivalens ledstjärna.

2003 års Poesifestival var en manifestation av Europas unga litteratur. Tidskriften 00TAL samlade 60 författare, musiker, dansare, nycirkusartister och skådespelare från tolv länder på teaterscenen under tio timmar. Den norske singer/songwritern St Thomas invigde festivalen med sin mjuka alternativpop. ”Silence break your heart / You’re holding on your time / Words can find a way to the place you want” inledde han med sin säregna stämma som trots sin närvaro tycktes ljuda från en förgången tid. Med akustisk gitarr satte han de första ackorden på en kväll som skulle bjuda på stark poesi och scenkonst från ett urval av Europas mest intressanta unga författare.

Första föreställningen tog oss från den danske poeten Lars Skinnebachs samhällsbegrundande och drivna dikter, ”Jeg tror ikke på fragmenter, de styrter ud / over storebæltsbroen, af uheld, ved uheld / personificer dem eller gør dem til selvmordere / i en tæt skov. Det är billigt at kende sig selv / mellem Sjælland og Fyn.”, till den Makedonska poeten Lidija Dimkovska, som med svarta baskern på, tolkad av regissören Karl Seldahl, läste: ”…jag är inte rädd för Virginia Woolf, jag är rädd för Lidija Dimkovska. Har du hört om henne?” via Anna Vnuks sköna koreografi och dans till låten ”the revolution will not be televised” och Ida Lundéns elektrokonst.

Under andra och tredje föreställningen fick vi bland många andra möta finlandssvenska Catharina Gripenberg, nederländske Ruben van Gogh, genreöverskridande poeten och konstnären Johannes Heldén och de brittiska spoken word poeterna Sophie Woolley och Charlie Dark. Dark som rytmiskt och rappande fick hela publiken på fötter när han gungade fram en berättelse om sitt möte med Lenny Krawitz’s trummis, the queen of coolness, Cindy Blackman. När David Fridlund och Magnus Bjerkert ur David and the Citizens intog scenen med piano och trumpet tätnade stämningen. ”her ring & her wrist-watch / in plastic dads moving box / now in my brothers hand / reminds me of something / something, not sunlight…” sjöng Fridlund och det var svårt att inte bli rörd när en antydan till desperation sprack igenom rösten.

Eftersom 00TAL upplevt att den nyskapande poesin gjort sig allt mer gällande i den unga svenska prosan framträdde flera prosaister som gjort starka debuter de senaste åren, bland andra Annika Korpi, Malte Persson, Daniel Sjölin och Jonas Hassen Kehmiri.

En av festivalens favoriter, om man får tro applåderna och sorlet i foajén efteråt, var den estländske poeten fs. Han framträdde i tunn lång siluett framför en stor bildprojektion av en öde tågbanegård där den vita himlen och snön sprack igenom de mörka rälsar och elektriska kablar som löpte kors och tvärs genom bilden. ”allt passerar som ett tåg / en smärta övergår i en annan / järnet smakar som järn / och det finns ingen sorg längre”.

Ett annat mycket uppskattat inslag i festivalen var Gunnlaugur Egilssons mystiskt suggestiva koreografi till Stackars Lajkas låt ”Taskig spådom” som framfördes av dansare från kungliga Baletten och Cullbergbaletten till livemusik av Stackars Lajka.

Mellan föreställningarna minglades det till alternativ countrypop av the Spooners i foajén och på Frippes Restaurang. Vid midnatt, när de medverkande hade samlats på scen och tillsammans sjungit en låt som Stackars Lajka komponerat bara timmar före framträdandet, gick det uppsnurrade festivalfolket vidare till den väntande festen på Berns. Här minglade publik och medverkande vidare till toner av St Thomas och de stiligt kavajklädda dj’ernas lyxpop. När Berns stängde var det flera som inte tyckte sig ha vridit sista droppen ur denna festival, därför fortsatte en stor skara vidare in i natten, till efterfest på 00TALs redaktion.

Kanske var det någon festivalbesökare som struttade hemåt från Berns några timmar efter midnatt eller från 00TALs redaktion i gryningen, nynnande på ett par toner av St Thomas och med ett litet leende på läpparna. Kanske är det så att orden kan hitta vägen dit vi vill.

Se länkarna till vänster för information om de medverkande