Se även » Stockholms poesifestival 2003

Publikrusning till Stockholms Poesifestival

Rapport från Stockholms Poesifestival 2002

Biljetterna är slutsålda vid tidig eftermiddag. Foajén till Dramatens Lilla scen i Stockholm fylls av poesiälskare och de som saknar biljett bjuder överpriser.

Årets upplaga av Stockholms Poesifestival inleds i mystisk sagostämning. Konferencier Madeleine Grive berättar historien om hur en liten pojke i en lerhydda i Syrien drömmer om att få utbilda sig och hur hans önskan går i uppfyllelse. Om hur han börjar skriva dikter och tar sig namn efter en legend. Så plötsligt en spotlight på en röd matta som rullas ut, och in träder pojken i vuxen ålder – arabvärldens främsta poet, Adonis.

På rytmisk och gnistrande arabiska ljuder hans röst. De svenska tolkningarna läses upp av Lena Endre, som tillsammans med publiken hänförs av formuleringar som ”jag lever i längtan i elden i upproret / i mitt lands magiska och skapande gift”. Så projiceras Adonis dikt ”Skriften” på väggen och framför den uppförs en dans som korresponderar med det uråldriga och samtidigt nyskapande i Adonis poesi. Det är Virpi Pahkinen som dansar och som speciellt för festivalen skapat koreografin. Den unga poeten Milena Markovic, från Jugoslavien, läser ur sin debutsamling Hunden som åt upp solen. Kraftfullt, fräckt och intensivt skildrar hon smärtsamma erfarenheter från kriget och livet i flyktingläger: ”[…] jag tittar på när han skär upp skinkan / han är packad redan på eftermiddagen / dom har skurit halsen av hela hans familj / Panta skär upp skinkan […]”. Hennes dikter i svensk tolkning framförs av poeten Anna Jörgensdotter. Trots skilda erfarenheter är de två besläktade i sin aggressiva och självsäkra men samtidigt sorgsna lyrik.

Här samlas poeter från ett stort antal länder. Från Finland kommer Märta Tikkanen, en omtyckt författare med stor pondus. Ett av de stycken hon läser handlar om kvinnliga häxkonster som utövas mot män. Øyvind Berg – poet från Norge som nu efter många år av ignorans från kritiken åtnjuter både respekt och berömmelse i sitt hemland – framför sin kvicka och ibland provocerande dikter.

I andra akten har en bardisk placerats på scenen och ur denna bar stiger Kristina Lugn. Ikväll gör hon comeback som poet. Tretton år efter senaste diktsamlingen Hundstunden framträder hon med nytt material. ”Jag har försökt vara lite mer metaforrik…” inleder hon när hon kommit fram till mikrofonen, och vilka metaforer det är. De geniala och omisskännligt Lugnska dikterna väcker stor förtjusning i den fullsatta salongen. Senare under kvällen debuterar Kristina Lugn som musiker, i ett bejublat framträdande där hon spelar klockspel och tillsammans med Stefan Sundström och Lars Demian framför Allan Edwalls ”Dystervals” och Sundströms ”Vi betalar inte”.

Festivalen innehåller som vanligt, trots namnet, inte bara poesi utan många andra konstformer. Ett av inslagen utanför den rena lyriken är Malin Nilsson, som jonglerar och gör trollerikonster och ljusperformance. Kate Clanchy, poet från Skottland med två diktsamlingar bakom sig, säger att hon ska läsa en dikt som handlar om att sätta en man på piedestal. Det visar sig vara pelarhelgonet Simon hon syftar på, han som stod ”trantyst mitt i den vidsträckta / antiokiska öknen”. En annan av hennes dikter talar om den unga flicka som diktjaget en gång var och som nu efter en förlossning avvikit: ”Det som händer vid födseln är att någon försvinner från ens sida, / någon vuxen, stor.”

Att höra poeterna läsa på sina egna språk är värdefullt. Danska Pia Tafdrups röst är så suggestiv och betagande att innebörden egentligen inte behöver förstås – ordens ljud är en upplevelse i sig. Detsamma kan sägas om lettiska Amanda Aizpuriete. Att sedan få höra dikterna på svenska ger ytterligare en dimension.

Silje Vethal från Norge beskrivs ibland som naturlyriker. Och visst vävs naturen in i hennes poesi, som i en av dikterna ur samlingen Terreng: ”[…] Du är barnet som springer omkring med vapen / Detta är en björk, detta är en ek, detta är underkastelse […]”. Från Estland har poesifestivalen bjudit in Triin Soomets. Sina ofta mörka dikter med förgängelse som ett centralt tema framför hon här med en närapå viskande stämma, som kompletteras med svenska tolkningar framförda av Elin Klinga.

Fredrik Lindström läser nyskrivna och träffsäkra texter, ”Vissa dagar är Gud så trött” och ”Jag är en sån som bara vill ligga med dig”, och poeten Roddy Lumsden från Skottland framför egensinniga dikter som ”Låtsaskompisarnas död”. ”Jag har kommit på att man kan återanvända sina gamla avlagda sexfantasier”, säger Roddy Lumsden till publiken, ”– man kan göra dem till dikter. Det är väldigt ekologiskt.” En sådan återanvänd fantasi läser han i form av dikten ”Alltid”: ”[…] Och detta kommer att tära på ditt förstånd / sättet på vilket hon lät sitt nattlinne falla / medan hon höll ett finger på sina läppar / för att påkalla största möjliga tystnad […]”. På svenska framförs Lumsdens poesi av Björn Granath.

Som sista poet framträder Anna Jörgensdotter. Hon imponerar med sitt expressiva uttryck då hon premiäruppför en dikt om det komplicerade i kärleken till andra och till sig själv.

Kvällen går i de alternativa rösternas tecken, från Adonis, som ger en annorlunda bild av det orientaliska, via krigets Jugoslavien och via poeterna Triin Soomets från Estland och Amanda Aizpuriete från Lettland, till Lars Demian, vars visor driver med både klädkedjan HM och kungen CG. Sist av allt återförenas hela artistuppbådet på scenen och sjunger till Demians piano: ”Har man pengar så är man fri / Man köper konst och läser Dagens Industri / Man lever livet i lyx och överflöd / men är man pank kan man lika bra vara död!” Efter applåder och inropningar går publik och poeter över till baren på Berns och fortsätter festen, till musik av Peter Kihlgårds Lost Boys.

Totalt var det ett femtiotal poeter och artister som medverkade i Stockholms Poesifestival, som Tidskriften OOTAL anordnade för sjätte året i rad. En ny chans att besöka festivalen kommer nästa år, då med ett nytt urval av poesi, musik och dans.