Under en långhelg i november fick poesin guld i kanten. Poesifestivalen firade 10-årsjubileum och Stockholms innerstad fylldes av sol, drömmar och reflexion.

Fredag:
”Några dör, några lever, ramadan har börjat, ramadan har slutat.” En kuslig lägesbeskrivning, sammanfattad i en enda textrad av den palestinska hip hop-gruppen Arapiat. De inledde festivalhelgen en fredagskväll sent i november med att rappa för publiken i ABF-huset om tillvaron som palestinsk tjej i Israel idag – allmängiltigheter som kärleksproblem varvades med upplevelsen av landets interna konflikter.

Lördag:
Vid lunchtid dagen därpå stod skådespelare utspridda vid Stureplan utrustade med megafoner och Tomas Tranströmers Samlade dikter: ”Vi är ute idag, på den långa vida sluttningen / Många har mörka kläder. Man kan stå i solen och blunda / och känna hur man långsamt blåser framåt.” Diktraderna studsade mot lördagslediga och helgarbetande som stannade till eller skyndade förbi.

Ett par timmar senare, ett stenkast bort, stod den ukrainske poeten Serhiy Zhadan med handen gungande i luften och spretande fingrar och läste en dikt om en ”plats där alla solar samlas”. Kanske var det bara ren slump, men sol och vatten lös och flöt genom flera av raderna skrivna av de 8 poeter från Finland, Ukraina och Sverige som slöt upp på Målarsalens scen i Dramaten. Serhiy Zhadan läste vidare: ”känslan av att det plötsligt dykt upp massa vatten / det finns källare och tak och däremellan en hemlig ocean”. I en dikt av den finske poeten Jyrki Kiiskinen står en lillebror på en brygga och kastar ett spjut mot solen, precis som storebror just gjort, sedan sjunker han sakta ner i vattnet ”Det ljusa håret breder ut sig, abborgräset svajar, jag ser hans ansikte, en halv meter under ytan ett ansiktsuttryck som jag inte vill komma ihåg.” Kristofer Flensmarck läste lågmält ur sin dagbokspoesi ”solen är så smutsig, dina händer viker upp mörkret” och sedan tog Magnus Bunnskog vid: ”flygeln sjunker, / sjunker och försvinner / under den vattennivå som ljus existerar, / slår långt senare i den absoluta botten, / stannar där.” Publiken fick även lyssna till poesi av ukrainska Halyua Krouh tolkad av Stina Ekblad, Vendela Fredricson, Lina Hagelbäck och Sanna Tahvanainen från Finland, och här och var i deras texter bröt också solen fram.

Regntunga moln kämpade för att hålla Stockholms gator torra när festivalen lite senare på kvällen fortsatte på ABF-huset under rubriken ”Politisk poesi – med hjärtan som vill mer”. Maria Küchen, Pelle Andersson, Göran Greider, Anna Jörgensdotter och Daniel Boyacioglu – fem poeter med mycket vilja i sina hjärtan fick ordet en efter en. Pelle Andersson läste ur diktsamlingen Stölden. Han röst var intensiv och stundvis dyster när han berättade historier från Sarajevo, om barndomen i det nyrenoverade huset på landet och om mamma. Göran Greider, i rutigt, tillsammans med basisten Joel Grip, i randigt, fyllde restaurangen med ord och musik. Duon kombinerade poesi med stråkar och åskdova toner. ”Han vet inte vad jag gör och jag vet inte vad han gör”, berättade Göran Greider om samarbetet. Upplyst av en ensam strålkastare ställde sig sedan en färgglad Anna Jörgensdotter mitt på scenen. Hon läste ur diktsamlingen Sång från hjärtats bakgård, rykande färsk från tryckeriet. ”Är jag en burfågel? Var är dörren? Vem är katten?” Med boken i handen citerade hon direkt ur hjärtat. Hon markerade rytmen i sina ord med en knuten näve som slog hårt i luften. När publiken drog sig hemåt hade himlen gett vika åt regnet.

Måndag:
Efter en välbehövd söndagsvila var stämningen hög och sprudlande när foajén till Dramaten under måndagskvällen fylldes av festfina jubileumsfirare. Precis som vid den allra första Poesifestivalen för 10 år sedan på Dramatens lilla scen, invigdes årets föreställningar på stora scen av poeten Tomas Tranströmer. Från sin plats bakom pianot lät han vänsterhanden släppa iväg toner komponerade av Joseph Matthias Hauer. Skådespelerskan Stina Ekblad läste Tranströmers eget urval dikter: ”Fyra miljarder människor på jorden. / Och alla sover, alla drömmer. / I varje dröm trängs ansikten och kroppar – / de drömda människorna är fler än vi. / Men de tar ingen plats…”. Dikten ”Drömseminarium” skrevs för tjugofem år sedan, idag finns det ungefär två och en halv miljarder fler människor på jorden, vilket 00TALs chefredaktör Madeleine Grive påminde om när hon hälsade välkommen till en festival som gjord för alla drömda människor. Därefter snurrade slagverksensemblen Kroumata in på scen med nykomponerade tolkningar av Tranströmers dikter som förde tankarna till ljudkaskader i rymden och regn djupt inne i skogen. När finska poeten Sanna Tahvanainen klev in på scen avlöste hon en spefull Sissela Kyle som skickligt framfört en nyskriven monolog av dramatikern Lucas Svensson. Tahvanainen tog tillfället i akt och berättade om en intervju hon läst med Sissela Kyle i tidningen Femina som ”förändrade hennes liv”. Hon citerade Kyle: ”Man måste inte älska sina föräldrar men man måste älska sina barn. Man måste inte älska uppåt men man måste älska neråt. Mina barn har inga plikter att älska mig”. Och så läste Tahvanainen en dikt om en mor: ”Allt jag minns av min mor är hennes spruckna händer (…) Min mors händer sprack alltid nattetid. Jag låg i mitt rum och hörde hur huden frasade till.”
      Författaren Daniel Sjölin stod för ett av festivalens starkaste inslag när han framförde sin nyskrivna text ”Psykopatgöra”, en del av projektet ”Världens sista roman”. ”Ni poeter vet ingenting om tystnaden. Ni är idioter och jag hatar er. (…) Vi psykopater däremot kan åtminstone härma den. Vi är utmärkta härmapor.” Ömsom lugnt och tydligt, ömsom frenetiskt rabblande, berättade han om hur vi förgiftar samhället och oss själva med språket: ”Det är med språkets hjälp vi gör judar till svin och tjetjenier till ohyra”.
      Daniel Boyacioglu förde tankarna till Charles Bukowski. ”Min fars begravning var en kall hamburgare.” Meningen inleder en novell av Bukowski, men skulle också kunna ses som mottot till Boyacioglus uppläsning. I dikterna var fadersbilden ett framträdande tema: ”Till min fars begravning skulle jag inte ha mörk kostym. Grät jag, grät jag tårar av glädje.” Dikter som på ett kontrollerat sätt tömmer ut år av återhållen ilska. Dikter med tydlig eftersmak av härsken hamburgerdressing.
      Trots den uppmärksammade boktiteln Perversions, var det inte Yuri Andrukhovych som stod för poesifestivalens mest genitala dialog. Det gjorde snarare Martina Montelius. Hon framförde nyskriven dramatik, skapad i syfte att vara just frånstötande. ”I ett hus vid Polens slut, litet framfall tittar ut” nynnade hon lite försiktigt, på fejkad slavisk brytning. Yuri Andrukhovych valde å sin sida att läsa dikter som blottar människans psykiska innanmäte. Hur påverkar drömmar vårt sätt att tänka i vår vakna tillvaro? Vad händer med oss när vi vaknar fast vi i drömmen inte vill vakna, när vi blir berövade våra drömmar? Andrukhovychs dikter gavs rättvisa av Björn Granaths lågintensiva tolkning till svenska.
      Den poet som var mest mån om publikens hushållsbestyr (kanske inspirerad av teve-program som Äntligen hemma eller Room Service) var utan tvivel Lars Gustafsson. Han inledde sin uppläsning med en nyskriven dikt, som börjar: ”Olivolja är ett utmärkt rostborttagningsmedel.”
      Festivalens dansinslag var signerade Virpi Pahkinen, tillsammans med Karin Forslind och Henrik Pettersson målade hon brännande bilder över scen. Joakim Pirinen bidrog till att sätta fart på föreställningen genom att släppa lös märkliga fjäderfän i salongen, som Ljusugglan och Komma-på-fågeln. På mjuk tyska lät sedan poeten Monika Rinck, tolkad av skådespelaren Lena Endre, oss ta del av sina lingvistiska lekar som blandar intellektuella uppenbarelser med populärkultur, humor med blodigt allvar. Broder Daniel-sångaren Henrik Berggren såg ganska liten ut där han stod ensam på scen med gitarr på magen och en förstärkare bakom sig. Med sin oförställda, känsligt skeva röst lyckades han dock fylla hela scenrummet med tonårsångest, hjärtesorg och tvivel. Under festivalen delades för första gången Mare Kandre-stipendiet ut till en författare som verkar i hennes anda. Priset tilldelades Anne Swärd och överlämnades av författaren Peter Kihlgård.

Under rubriken Svensk poesi (+ en dansk) pågick även läsningar i Målarsalen under måndagens poesifestival och i Tornrummet premiärvisades Carl Henrik Svenstedts film om den legendariske grekiske poeten Kavafis. En av poeterna som framträdde på Målarsalens intima scen var Magnus William-Olsson som med lugn koncentration läste ur sin senaste diktsamling Ögonblicket är för Pindaros ett litet rum i tiden. Som titeln antyder följer hans poesi spår bakåt i tiden, och blir till en egen upplevd tid där nuet och det förflutna glider in i varandra. ”Samtiden, varför / skulle jag inte gå baklänges in i ögonblicket med mina / darriga preferenser, mitt rastlösa begär, min tankes / ytterliga ensamhet?”.
      I ett associationsrikt flöde fångade sedan Lone Hørslev från Danmark tillvarons motsägelser och jagets isolation och ensamhet då hon läste ur sin kommande diktsamling Lige mig. ”Jag påminner mig om att min FÖRÄLSKELSE bara / är ett kemiskt / hormonellt fenomen.”
      Lars Mikael Raattamaa, som senast hyllats för boken Svensk dikt, läste ur flera olika alster denna kväll. Hans politiska beatdikt från projektet ”Målarbok” på Tensta konsthall innehåller referenser till Allen Ginsbergs dikt America. Raattamaa skrek: ”Amerika vad har du gjort med min njure?” Som för att vi inte ska glömma radades historiens grymheter upp och den enskilda människans litenhet gentemot staternas makt blottlades.
      David Vikgren hämtar motiv från sin hembygd i Tornedalen och läste denna kväll en rapp och absurdistisk historia. Publiken fick avnjuta det språkligt välkomponerade versdramat ”Vesper” med allitteration på bokstaven V. Sist ut av poeterna i Målarsalen var göteborgska Lina Ekdahl som är en fullfjättrad estradör. Hon läste flera engagerade och satiriska dikter från senaste diktsamlingen Vad är det som skall utföras. ”Sverige är neutralt / Norden är bäst / Norge är tydligen allra bäst / månen ser ut som en ost / din syster är naprapat”.
      Matta i knoppen av all poesi drog sig sedan poeter och publik mot vattenhålet i Marmorfoajén. Där fick barpersonalen hjälp med att fylla på energi av Per J med Stiletten som serverade popiga låtar.

» Medverkande

» Bilder från Stockholms Poesifestival 2006

PROGRAM:

Stora scenen 18.00-23.00

Jubileumsföreställning i tre akter, Stora Scen

Målarsalen 19.30-22.45

   Lina Ekdahl / Kristofer Flensmarck
   Anna Jörgensdotter / Tom Malmqvist
   Lars Mikael Raattamaa / David Vikgren
   Magnus William-Olsson / Lone Hørslev, dk
   Ida Linde

Tornrummet 20.00-23.00

   Film: Premiärvisning av READING CAVAFY
   Carl Henrik Svenstedt presenterar
   sin film om den legendariske
   grekiske poeten Konstantin P Kavafi.

   Film: ANSIKTEN OCH RÖSTER av Li Li

DESSUTOM UNDER STOCKHOLMS POESIFESTIVAL:

Lördagen den 18 november
Diktkavalkad
00TAL bjuder på ett axplock medverkande poeter på Stockholms Poesifestival
Målarsalen, Dramaten
Kl 15.00
Fri entré

Lördagen den 18 november
Politisk poesi
Möt bland andra Göran Greider, Pelle Andersson, Maria Küchen, Anna Jörgensdotter och Daniel Boyacioglu.
ABF-huset, Sveavägen 41
Kl 16.00
Fri entré

» About Stockholm International Poetry
Festival in English