Foto: Mikkel Bache

Lars Skinnebach

I Lars Skinnebachs (f. 1973) debutsamling Det mindste paradis från 2000, finner man sötaktiga vinjetter från livet med vänner och älskade, familjen och landskapet omkring oss. Tonen är lugn och eftertänksam, stilen rik på harmoniska och skeva bilder: ”stjernerne ... er tegn/på en orden, der peger væk fra sig selv//som en krøllet hale peger væk fra kroppen/i en lykkelig spiral.” Men där finns också mörka undertoner. ”Ved middagsbordet syntes sætningerne/at kæle for en indskrænket lykke,” konstateras i en av dikterna. Idyllen kan bara upprätthållas innanför avgränsade, etablerade ramar, exempelvis diktningens och det nära livets.

Temat fortsätter i Skinnebachs bidrag till kollektivprojektet Kærligheden til fædrelandet var drivkraften, 2002. Och det utvecklas fullt ut i hans kommande diktsamling, som för tillfället bär titeln I morgen findes systemerne igen (planerat utgivningsår 2004). I en ström av meningsfragment, utrop, sentenser och iakttagelser belyses kärleken och poesin ur ett socialt och politiskt perspektiv. Rörelsen mot det offentliga rummet finner man också hos andra danska poeter, men Skinnebachs tonart är helt egen: Grimaserande och oförsonlig, illvillig mot sig själv och omvärlden, fylld med den klassiska diktningens säkra skönhet. I morgen findes systemerne igen gör upp räkningen med de klichéer välfärdssamhällets poeter stöttat sig på de senaste 30 åren. Resultatet är frestande, obehagligt och vackert.

Se länkarna uppe till vänster för övriga presentationer.