Med teori om tusen skygger (1995) gjorde Markus Midré (född 1975) en ovanligt fullfjädrad debut. Det är en bok full av klanger och spår som hela tiden kretsar kring bokens unga sökande jag: »en lungesprengt trompet / stanger hodet i mørkets vegger / blodet støter søtt ut av munnen / stemmen min forskansaer seg / nederst i svelget«. Redan året efter kom Mirakelarkivet, som på många sätt är en fortsättning på debutens prosalyriska framställning. Dess avslutande avdelning som givit namn åt boken är en besynnerlig beskrivning av två unga människor i Östtyskland. Det är en tragisk berättelse som sticker ut på flera sätt. Dels är den skriven på ett språk som skiljer sig – den liknar en roman nerkortad i diktformat och närapå fråntagen allt som inte är rent faktiskt –, dels lämnar den en obehaglig dokumentär känsla i kontrast mot det annars så intima och närvarande språket/subjektet i boken.

Med andra ord kanske det var fullt logiskt att nästa bok skulle bli en roman. Elefantene från 1998 blev en stor framgång med ny upplaga efter bara en vecka. Den utspelar sig i London i en nära framtid där den obeständiga verkligheten (läs: beständiga overkligheten) hela tiden gör sig påmind för huvudpersonen Daniel som arbetar som arkivarie på ett sjukhus. Midrés andra roman, Lungene (2002), visar även den visar prov på klangliga lyriska kvaliteter trots längre form.

Diktsamlingen kom alla mennesker (2000) stakar på vissa sätt ut ny mark för poeten Midré. Borta är prosalyriken; istället har dikterna krympt till viskningar och små vädjande utrop där det utkristalliserar sig ett »du« som texten vänder sig till. Men där ligger också hela tiden en outsäglig saknad. Det är en modig diktsamling som hela tiden lyckas balansera på patetikens rand med hjärta, stjärnor och blommor som återkommande rekvisita.

Markus Midré är också musiker och har spelat in cd-skivor tillsammans med Sjur Miljeteig, först en baserad på Mirakelmarkivet (1997) och sedan en på kom alla mennesker (2003).

Se länkarna uppe till vänster för övriga presentationer.