Foto: Filip Zawada

En ung kvinna vandrar omkring på skumma gator i Kraków. Hon speglar sitt ansikte i en fickplunta och konstaterar krasst: ”Jordens undergång är sen idag igen. Darek, det blir inget, precis som du sa.” En annan stad, en annan dikt, en illusion mindre: ”I alla städer finns samma källare, överallt är jag samma hund vid din dörr.”

I Agnieszka Wolny-Hamkalos dikter är kärlekens pris högt. Diktjaget lockas in i en falsk, bedräglig och på gränsen till utplånande trygghet. Kluvenheten går inte att ta miste på, begäret blir ett tungt ok att bära, ett hot. Sexualiteten förkroppsligas i stadens skumma vrår och dofter: på bakgårdarna flammar T-spriten, det luktar kebab och influensa, krimskramset flörtar och föder barn. Den som ger sig in i leken får leken tåla. Tonen är säker, bildspråket hisnande vilt: ”himlen ser ut som lättstekt äggröra”, ”i luften växte sädeskorn, stora som valkretsar”.
Agnieszka Wolny-Hamkalo, född 1979, bosatt i Wroclaw, är poet, journalist och performanceartist. Hon har givit ut två diktsamlingar och är den yngsta av poeterna i den nyutkomna poesiantologin 17 polska poeter (2003). Helst framför hon sina dikter live.

”Jag har förstått att folk kommer på en performanceföreställning för att bevittna att något mänskligt, rent av lustigt ska komma ur den genomarbetade, finslipade dikten. På poesiaftnarna väntar publiken på att poetens händer ska börja darra, att hon läser fel, avslöjar något eller blir galen. Det är också ett sätt att närma sig dem som tycker att texten i sig är ett förlegat, oattraktivt medium. De kommer till en performance och går ut med en bonus: dikten.”

Se länkarna till vänster för övriga presentationer.