Foto: Linda Straka

Det är nästan svårt att tro att den finlandssvenska poeten Catharina Gripenberg (född 1977) endast har två diktböcker bakom sig. På några få år har hon på ett självklart sätt tagit plats på den samtida poesiscenen. Och ordet ”scen” ska inte bara tolkas metaforiskt. Gripenberg kan konsten att levandegöra sin poesi i en uppläsningssituation och är helt följdriktigt en eftertraktad författargäst. Redan 1999, samma år som hennes första bok kom ut, framträdde hon vid Stockholms Poesifestival.

Men hennes poesi fungerar minst lika väl på boksidan som på scenen. Debutboken På diabilden är huvudet proppfullt av lycka hittade verkligen sina läsare, vilket bevisas av att den första upplagan snabbt sålde slut, någonting nog så ovanligt, inte bara i Finland, utan i de flesta länder. Dikterna var fräscha, tillgängliga och humoristiska, men bar också på en distanserande ironi och en mogenhet som det var lätt att förbise vid första genomläsningen, eller då man första gången hörde henne läsa. Men när man väl upptäckte de kvaliteterna, förstod man att detta var poesi som ville mer än att enbart underhålla. Den växte fram ur sin egen nödvändighet, liksom all angelägen litteratur.

Integritet är ett ord som använts för att beskriva Gripenbergs konstnärliga framtoning. Ett bevis på denna integritet är hennes andra bok, Ödemjuka belles lettres från en till en (2002), som på ett spektakulärt sätt undviker debutens formel. Visst finns det en kontinuitet, men de nya dikterna utforskar en annan värld - en mörkare och litterärt mer medveten men inte desto mindre fascinerande värld - och gör det med en poetisk kraft som laddar alla samlingens 101 sidor. ”När jag skriver för jag magiska protokoll över världen och förstår den bättre”, säger Gripenberg själv. Samma känsla får läsaren.

Se länkarna till vänster för övriga presentationer.