Foto: Lyndon Douglas, courtesy of renaissance one.

Den brittiske multikonstnären Charlie Dark låter sig inte sammanfattas på något enkelt sätt. Han är poet, spoken word-artist, skribent, musiker, producent, DJ, inspiratör och föreläsare - en kulturpersonlighet som rör sig mellan genrer utan att låta sig fångas i medievärldens schablonmässiga definitioner. ”En renässansmänniska på scenkonstens område”, står det i en biografisk översikt.

Om något vill han undfly den fastlåsning som följer av snäva yttre förväntningar. Ett av hans mest uppmärksammade projekt, Blacktronica, en Londonbaserad klubb som utvecklats till en hel rörelse, uppstod ur behovet att bryta sönder och blanda, att erbjuda någonting annat än skivbolagens kommersiellt trimmade musikutbud. ”Den här rörelsen föddes ur en frustration”, säger han i en intervju, ”musikindustrin tvingar en massa svarta musiker i Storbritannien att göra musik anpassad efter vad som är populärt i USA.” Blacktronicas devis lyder helt följdriktigt: ”Från Coltrane to Carl Craig därför att svart musik är mer än hiphop och r’n’b.”

Dark ingick tidigare i den kritikerhyllade gruppen Attica Blues, som hann göra två skivor innan den upplöstes. I sin bakgrund har han studier i litteratur och dramatik, men det är hans mångsidiga insatser som musik- och ordkonstnär som format karriären. Utöver fjorton år av framträdanden i och utanför Storbritannien, har han bland annat också skrivit för tidningar som The Face och Dazed and Confused. Han medverkar, tillsammans med bland andra Sophie Woolley, i antologin modern love (Renaissance One, 2001). Det är dels ett stycke ur denna som vi kommer att få höra, dels två dikter som tagit kropp genom framträdanden, men som fungera lika bra på pappret.

Se länkarna uppe till vänster för övriga presentationer.