Hans Appelqvist

Om Bremort vore en bok kunde den varit skriven av Jerker Virdborg eller Raymond Carver. Men Bremort är en skiva, närmare bestämt ett konceptalbum om en påhittad småstad, skapat av musikern Hans Appelqvist, född 1977 och för närvarende boende i Malmö. Skivans 20 spår fogar ihop människorna i staden Bremort till en sammanhängande vardagsrealistisk samtidssaga med inslag av magisk realism. Musiken är beatbaserad elektronica som hela tiden bryts upp och sönder i opolerade ljudlandskap av röster, förbipasserande tåg, slamrande dörrar eller ringande telefoner. Hans Appelqvist är en historieberättare som flyttar omkring samplingar, beats, amatörsång, lyriska fragment och vardagliga anekdoter i ett kollage på sin laptopskärm med en arbetsmetod som påminner om filmens cutup-teknik där människoöden bit för bit fogas samman. När Appelqvist framför sin musik live låter han åskådaren med hjälp av filmsekvenser följa med Bremorts invånare under ett dygn i den lilla staden. Appelqvist har tidigare släppt följande skivor: The Xiano Fang EP (Mjäll 2001), Tonefilm (Komplott 2004), The first three notes of the minor scale (mp3-filer, Komplott 2003), Att möta verkligheten (Häpna 2003), och Bremort (Komplott 2004)

Gunnar Wærness

Språkets tillkortakommanden och därav dess möjlighet till frihet, är ett tema som återkommer i den norske poeten Gunnar Wærness dikter. Wærness är född 1971 och en aktiv debattör i frågor kring den norska samtidspoesin. Hans poetiska värld, realiserad i de två samlingarna Kongesplint (1999), belönad med Tarjei Vasaas debutantpris, och Takk (2002), gör orden till ett socialt rum. Existerar vi utanför språket? Existerar språket utanför oss? Har vi makt över orden, eller är det orden som har makt över oss? Det är frågor man ställer sig efter att ha läst Wærness poesi. Han ger oss inga regelrätta svar. Men han utmanar orden, liksom han utmanar oss.
"/ vi snakker sammen med lave stemmer / ettersom hvert ord kan bryte seg løs fra oss / og begynne sin egen aksistens / på overflaten: bli stedet på kroppen som tillhörer alle /".

Tatjana Gromaca

"Längre bort, / i nästa kvarter / leker småungar kurragömma. / Dom anar inte ens att bakom mig / går nån med en pistol nerstoppad i kalsingarna./" skriver Tatjana Gromaca i dikten ”Man måste framförallt hålla sig lugn”. Gromaca som är född 1971, får framförallt ge röst åt en ny, rak, tuff och obekväm litteratur i Kroatien. Hennes poesi är direkt, närmast prosaisk till sin karaktär och vittnar med raseri och vanmakt om situationen på Balkan, och framförallt dess konsekvenser för den vanliga människan. Hemma i Kroatien har hon hyllats just för sitt opretentiösa tilltal, och liknats vid en kvinnlig Tom Waits, vars språk är befriat från ”akrobatkonster” och ”dekoration”.
Tatjana Gromaca arbetar vid sidan av sitt skrivande som lärare i filosofi, kritiker och journalist. Hon har publicerat diktsamlingen Nes to nije u redu (”Något som inte är som det ska?”) 2000, och romanen Crnac (”Svarting”), 2004.

Anja Utler

”Jag vet nog inte någon, oavsett ålder, som kommer i närheten av Anja Utler”. Så uttrycker sig den tyske poeten Thomas Kling, om sin kollega och landsmaninna. Lyrikern Anja Utler som är född 1973, debuterade så sent som 1999, men har redan hunnit bli en av den tyska poesins starkaste namn. Hennes dikter kan närmast beskrivas i termer av sensuella ljudkonstruktioner, en sorts språkliga perceptionslekar där semantik, syntax och rytm formar unika enheter och bildar en sorts komprimerade kroppar av språk. ”/ so: reeden the: leaf-spines spreading out from marshy soil: sedge the sawgrass it sways / the conical corn-ears – [tss] tips they cut that cuts – [tsp] – whiapers /”.
Anja Utler som numera lever i Wien har publicerat två diktsamlingar, aufsagen (1999) och münden (2004). Hon har också doktorerat i litteratur på kvinnliga ryska modernistiska poeter, och vunnit flera priser för sin poesi, bl. a. det prestigefyllda Leonce-und-Lena-Preis, 2003.

Merja Virolaien

"Särintressen: att se på TV, laga mat, att äta, att dricka, stugliv, att simma, dykning, att meta, att virra i naturen, sten-, växt- och djurriket, trädgårdsskötsel, dans, tearter, filosofi, religion (jag är egentligen ateist), att drömma, nymfomani, bor i Helsingfors”.
Så beskriver den finska poeten Merja Virolainen, född 1962, sig själv i författarbasen för de finska biblioteken. Ett liknande lättsamt, nästan humoristiskt tilltal finns i Virolainens poesi vilket kontrasterar effektivt mot ett sorgesamt vemod, och hisnande naturlyriska grepp vilka vittnar både om befriande mod och ömsint lek med ett förträngt nationalromantiskt arv. "/ Ingenting har varit / riktigt tungt / sedan / en dåsig julikväll / hittade mig på Lappo ås strandbank, / jag kände min egen tyngd, plötsligt främmande / för klövern, aftonrodnaden. / Det hettade ännu i kinderna, / ögonfransarna som sävsångare. /".
Merja Virolainen har en fil. mag från Helsingfors Universitet, men är också utbildad modedesigner och dockteatermakare. Hon arbetar som kritiker, lärare på skrivarkurser och har bland annat översatt Keats, Shelley och Dickinson. Hennes senaste diktsamling, Olen tyttö, ihanaa! (Jag är en flicka, Underbart!) utkom 2004.

Marte Huke

Långsamt, organiskt, och pulserande beskriver den norska poeten Marte Huke naturens cykel i debutdiktsamlingen Delta från 2002. Det hon beskriver är en resa med vattnets rörelse där en drömsk verklighet tar form, mellan en våldsam geologisk natur och en mjukare biologisk, vilken utgör en fond för ett underliggande tema om närhet och avstånd mellan människor.
"/ Mens vannet renner og det ene snøfnugget / etter det andre møtes på halvveien, nermer jeg meg mine egne konturer, / lår fölge og lander på kaldt metall, blir till is, blir till vanndråper idet / bilen starter opp og kör videre. /".
Marte Huke är född 1974 och har gått på Litterär gestaltning vid Göteborgs Universitet. Hennes poesi har fått uppmärksamhet för sitt lugn och sin skönhet, och nork press har om hennes dikt använt det möjligen nymyntade begreppet ”ekopoesi”...

Aleksandar Hemon

1992 reste den då 28-årige författaren och skribenten Aleksandar Hemon från Sarajevo i Bosnien-Herzegovina till Chicago för ett kortare besök. Väl där skulle det snart visa sig omöjligt för honom att återvända till sitt nu krigsdrabbade hemland. Hemon anade redan då att vistelsen i USA skulle komma att bli mer eller mindre permanent och bestämde sig för att erövra det engelska språket så pass väl att han kunde fullfölja sitt författarskap i USA - det tog honom fem år! I mitten av 1990-talet började hans berättelser dyka upp i tidskrifter som The New Yorker, Esquire, och Granta. 1999 fanns en av hans berättelser med i den årligen utkommande antologin The best american Short Stories. Året därefter debuterade Hemon med Frågan om Bruno, en samling egensinniga och disparata texter om livet bakom järnridån i Jugoslavien, skuggan av ett förestående krig, och en tillvaro i amerikansk exil: ”En morgon i april såg Pronek genom duggregnsslöjan hur provdockan vinkade åt honom. Han bestämde sig för att resa till Sarajevo, eftersom han förstod att det gick för sig, eftersom det otroliga var att varje plats hade ett namn, och att allt och alla på den platsen hade ett namn, och att man aldrig kunde vara ingenstans, eftersom det fanns någonting överallt. Enda sättet att vara ingenstans, tänkte Pronek, var att inte vara alls. Vad detta hade för samband med hans beslut har vi ingen aning om”. (Albert Bonniers Förlag, 2000, översättning av Kerstin Gustafsson).
Alexandar Hemon är född 1964 och räknas idag som en av den unga amerikanska litteraturens mest intressanta författare. Han är publicerad i minst arton länder och har för sitt författarskap, som brukar jämföras med Vladimir Nabokovs, vunnit ett flertal prestigefyllda utmärkelser. På svenska har också utgivits Nowhere Man, 2003 (Albert Bonniers Förlag).

Elo Viiding

"Stadsministern tror / att alla mödrar har ett hjärta av guld / i kedja runt halsen / att alla mödrar läst barnpsykologi / att alla mödrar väl känner till broteorin och barnets far/". En karakteristisk strof ur dikten Mors dag, skriven av den estniska poeten Elo Viiding, född 1974. Redan som 16-åring (!) debuterade Viiding med diktsamlingen ”Telg” (Axel), och hon har sedan dess publicerat ett flertal samlingar med poesi och prosa i sitt hemland. På svenska utkom hon i år med samlingen För en stämma (Ariel). Elo Viiding anses vara en av Estlands starkaste poeter och i hennes dikter märks ett starkt samhällsengagemang, så väl som en utpräglad känsla för det intima och personliga. Och då särskilt den egna personliga och kvinnliga verkligheten. Hon berättar själv i senaste numret av 00TAL: ”Det är svårt att vara egoistisk när man är kvinna, men jag använder mitt egoistiska och personliga sätt att uppfatta världen till att skriva om otrevliga företeelser”.

Agneta Pleijel

Hon är en av våra mest folkkära och mångsidiga författare med en stor produktion av både lyrik, romaner och dramatik bakom sig. I höst har Agneta Pleijel kommit med sin första diktsamling på två decennier, Mostrarna och andra dikter (Norstedts Förlag). I denna riktar hon blicken bakåt mot släkthistorien och barndomen och låter pennan snudda vid existenser som lösgör sig ur det förgångna genom minnen, foton och gamla brev. ”Tiden hastar och livet vissnar men varje dag återföds ny och språket mornar sig med en liknelse på läpparna”, skriver Dagens Nyheter i sin recension av boken. Och det är just i det innerliga, empatin för den lilla människans äventyr, det som utgör ett liv, som Pleijels dikter berör och visar sin styrka. "/ Böjd över porslinshandfatets kuster / tvättar i det skarpa morgonljuset / den stadiga Sigrid / alla sin kropps ingångar, / den trubbiga näsan, / armhålornas arkaiska grottor, /".
Agneta Pleijel är född 1940, och har belönats med ett flertal priser och utmärkelser. Bland hennes största succéer märks Vindspejare (1987), Funghi (1993) och Lord Nevermore (2000).

Anna Hallberg

Anna Hallberg, född 1975, skapade med sin debutdiktsamling Friktion (2001), och en påföljande önskan om att pensionera metaforen, uppror och debatt i de kulturella leden. Den så kallade språkmaterialism som hon och Tidskriften OEI sägs företräda är inte helt okontroversiell. Hallbergs poesi är också en uppfriskande blandning av uppbrott, auktoritetstrots och lekfullhet som styrs av en synnerligen formmedveten, och stilistiskt säker hand. Och i den nya diktsamlingen ”på era platser”, (Albert Bonniers Förlag), befäster hon sin plats som den unga svenska litteraturens språktornado nummer 1 med halsbrytande stilbrott, och en tematik som står tankens flyktiga kaos när. "/ aldrig någonsin möter vi varandra / ja, ja brus och bax / du vet det kom nu skuggar ritar / ...squeeze please talking about: nonsens... / och kroppen vill fylla tätna bortom namnet /".

Johannes Anyuru

”Vi har helt enkelt med en ny, verklig poet att göra, en diktare som besvärjer fram sitt rike av tung, tung betong, befolkat av unga krigare med vredens radioaktiva svarta neon brusande i ådrorna”. Så skrev Ragnar Strömberg i Aftonbladet efter Johannes Anyurus debut med diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya (W&W), 2003. Som en Homeros ifrån förorten dök han upp på den svenska litteraturscenen, och fick med ett enda laddat andetag kultursverige att falla i trance, inför denna episka, musikaliska och av liv sprängfylld och flödande poesi. "/ Jag tänkte på sonen som såg sin fader / kullkastas av anslagskraften, / den sönderslående, tysta tryckvågen / som fortsatte upp i revbenen / i koncentriska cirklar utgående från den första / kulns inträdeshål i buken. / Vilka bilder som måste / storma inuti honom! /".
Johannes Anyuru är född 1979 och tilldelades för debuten lyrikpriset Guldprinsen.

Johan Jönson

Johan Jönson, född 1966, kom i början av 1990-talet med ett par till formen ganska traditionella diktsamlingar på Norstedts Förlag, Som samplingsdikter 1992 och Näst sista våldet – stycken ur anställningen (1994). Efter en längre tids tystnad återkom han för några år sedan med ett helt nytt och mer avantgardistiskt tilltal. Brutalt, skitigt och experimentellt! Senaste diktsamlingen Virus (OEI Editör) 2004, en titel som anspelar både på form och stoff, förvirrar och oroar. Är litteraturen en sjukdom? En parasitär organism? Johan Jönson ställer frågan från sjukbädden. Han har i alla händelser själv drabbats av smitta. "/ (immunsystem beroende av virus, av möjligheter / (av en erfarenhet av skillnader, av en överskridande mängd / skriv skriva skrev skreva inte leva inte överleva /".

Teater Galeasen/Elfriede Jelinek

Teater Galeasen räknas som en av Sveriges mest intressanta och betydelsefulla grupper som strävar efter en så säregen och nyskapande teater befriad från all sorts effektsökeri. Många av Galeasens uppsättningar har väckt stort uppseende, provocerat och hyllats av både kritiker och publik. Som enda teater i Sverige spelar Galeasen just nu en pjäs av den österrikiska nobelpristagaren Elfriede Jelinek, född 1946, som i dagarna knappast torde behöva någon närmare presentation... I Prinsessdramer manglas den skapande kvinnans drama fram i en rasande takt. Vi möter Snövit, Törnrosa, Jackie Kennedy, Marilyn Monroe och Sylvia Plath i ett jag anfrätt av de roller hon iklätts av historien - som objekt, villebråd och prinsessa. Elfriede Jelineks pjäs är en grym identitetsfars där kaos och den så kallade kvinnliga logiken regerar. Teater Galeasen och skådespelaren Monica Stenbeck bjuder på ett smakprov från föreställningen.

Mikael Wiehe

Som en kär gammal vän framstår Mikael Wiehe för 00TALs redaktion. Och det är också med stolthet som vi nu äntligen får tillfälle att presentera honom här på Stockholms poesifestival 2004. Det är förstås omöjligt att på några rader sammanfatta denna folkkära artist, vars omfattande engagemang i politiska och sociala frågor, är lika stort, varmt och engagerat som hans tillika omfattande musikaliska produktion. Så vi nöjer oss med att säga att Mikael Wiehe är en riktig människa med hjärtat på rätta stället, och framförallt en klart lysande bard, vars poetiska rötter är lika stadigt förankrade hos Taube och Dylan, som i den skånska myllan.

Sophie Rimheden

Sophie Rimhedens musik brukar vanligtvis beskrivas i termer som glitch-pop eller clicks & cuts, hennes namn nämns i samma andetag som kvinnliga kolleger som Björk och Madonna. Skillnaden är att när, om inte Björk, så i alla fall Madonna härmar nutidens trender så söker sig Sophie Rimheden vidare mot den outforskade framtiden. Det rör sig om musik med rötterna i Hässeholms elektronica-scen, där Rimheden en gång började skapa sin laptop-pop, vid sidan av och intill de manliga kollegerna Andreas Tilliander, Folie och Tsukimono, alla bördiga från samma skånska småstad. Medan Rimhedens första fullängdskiva Hi-fi var en euforisk och stundtals våldsam mix av sönderskurna popmelodier, urspårade beats och uppfuckade basgångar ritar nya albumet Miss upp en mer sammanhållen och återhållsam karta över ett gotiskt och melankoliskt landskap av elektrifierad natur och cementgrå tunnelsystem fyllda av sprakande läten, ensamma rhymes och vackra popmelodier. Rimheden framträder live tillsammans med dansarna Erica Olsson och Ida Hellsten i en koreografi av Carl Olof Berg.

SUBURBAN KIDS WITH BIBLICAL NAMES

SKWN:s två medlemmar Peter Gunnarson och Johan Hedberg snickrar popmelodier i Peters föräldrahem i stockholmsförorten Haninge. Duon bildades under december 2003. Sedan de spelat in några sånger och lagt ut dem på sin hemsida rönte de snart uppmärksamhet av bland andra musiktidskriften Sonic och Hanna Fahl i P3 Pop. Under hösten 2004 släpptes debut-ep:n #1 (Labrador). SKWN gör sånger om ynglingar som lyssnar för mycket på Joy Division, de sjunger om kärlek och om att hyra bil från Rent a wreck. SKWN:s lo-fi-indie påminner om Jonathan Richman och Rocky Dennis (numera Jens Lekman) och de kombinerar, i likhet med Richman och Rocky Dennis klurig textskärpa med finurlig melodikänsla.

DIFFERNET

Det är inte svårt att spåra en gemensam nämnare hos majoriteten av de musikaliska akterna på Stockholms Poesifestival 2004. En röd tråd löper från Patrick Wolf via Sophie Rimheden till uppsalabandet Differnet, en fiberoptisk kabel som går in i en laptop och ut genom ett högtalarsystem. Människor som lever på 2000-talet behöver ingen replokal. Datorer är snyggare än gitarrer. Differnet består av Thomas Bodén, Magnus Gyllenswärd, Anna-Karin Brus och Peter Jackson. Differnet löder på den brokiga och stundtals fantastiska debutskivan Come On And Bring Back the Brjokén Sounds of Yore! (Friendly Noise) ihop sina ljudkort med fågelsång, verktygslådor, gammal elektronik och "riktiga" instrument. Namnet Differnet har något att göra med det faktum att Tomas Bodén är oförmögen att skriva ordet ’different’ på tangentbord, men det är också en felskrivning som när man lyssnar på Differnets söndriga popmusik full av omtagningar och "misstag" framstår som freudiansk – på ett fint sätt.

UJE BRANDELIUS

Uje Brandelius, till vardags sångare och politisk agitator i popgruppen Doktor Kosmos, besöker Stockholms Poesifestival för att läsa nyskrivet material på Dramatens lilla scen. Doktor Kosmos lyrik rör sig i området mellan svensk politisk progg och dokumentär fiktion. Låttexterna liknar finurliga små noveller som berättar om den svenska samtiden - på låtsas och på riktigt. Den självrannsakan och sköna distans som den svenska 70-talsproggen ofta saknade har dessbättre Doktor Kosmos tagit tillvara och blandat ihop med knark, asfalt, demonstrationståg, kärnfamiljer och skolgårdsmobbning. Texten till "Bredäng centrum" från senaste skivan Reportage (MNW/Nons) skulle kunna vara levererad av Gonza Blatteskånska från Advance Patrol om han varit född längs Stockholms röda linje istället för i ett höghus i Lindängen utanför Malmö.

PATRICK WOLF

Patrick Wolf gör egensinnig elektronisk singer/songwriter-pop med hjälp av alla möjliga och omöjliga instrument; ukulele, piano, söndrig klarinett, fiol, pistol, gitarr, kludd(!), kammarorgel, ibook, handklapp, Doo-wop frisersalong... Att kombinera akustiska instrument med laptop-electronica är inte ovanligt i dessa dagar, men Patrick Wolf lyckas blanda dessa element till en sällsam popupplevelse som onekligen sticker ut ifrån mängden. Fjolårets mest imponerande debut Lycanthropy känns bitvis likt en modern uppdatering av gotiska skräckromaner, eller kanske ännu mer som en Dickensiansk coming of age-historia bebodd av både medeltida trubadurer och knastrande Mille Plateux-män. Albumet är dock ingen svårlyssnad historia, snarare tvärtom - ett kraftfullt, vackert verk där såväl tillvarons jävlighet som skönhet finns representerade. "Lycanthropy" är den term som används för att beskriva förvandlingen från människa till varg och samtidigt som albumet är inlindat i ett slags sagosfär är det nästan brutalt uppriktigt. Patrick Wolf är bara 21 år gammal men med "Lycanthropy" har han redan utmärkt sig som en av det nya seklets mest intressanta pop-poeter. Missar ni honom under Stockholms Poesifestival får ni tamejtusan ta och skärpa er!