|
00TAL, i samarbete med Kamratposten, utlyste under våren årets
största poesitävling för barn och unga. Bland de
nära 500 inskickade bidragen fanns dikter som handlade om allt
ifrån längtan och sorg till hundar och
traktorer.
Vinnarna är:
Adam Sawert, 9 år, Kvissleby
Sara Ramberg, 12 år, Stockholm
Tova Svanfeldt, 12 år, La Hulpe, Belgien
Tack alla ni som skickat in dikter till tävlingen.
Sara Ramberg och Tova Svanfeldt kom själva till Dramatens Lilla
scen för
att framföra sina bidrag. Adam Sawerts dikt lästes av
Carl Ljunggren.
Vinnardikterna
 Grävskopan
av Adam Sawert
Grävskopan hade grävt hela dagen.
Den var trött.
Den somnade.
Den hade slut på bensin.
Ägaren hällde i mer.
Då vaknade den!
Att springa i vatten
av Sara Ramberg
Dagen du dog började jag leva
leva i en annan verklighet.
Det finns ingen att med sorgen dela
men jag måste gå vidare, jag vet
och det känns lika tungt som att springa i vatten.
Att minnas de lyckliga stunder du haft
det hjälper, det läker
Men än rinner sorgens saft
Ner för min kind och fräter
Och det känns lika tungt som att springa i vatten
Sagan om en flicka
av Tova Svanfeldt
Det var en dag, en vinterdag,
en dyster kall och grå,
som jag beslöt mig, jag blev säker
och började att gå.
Jag gick igenom närmsta stad,
där ingen nånsin log.
men modet höll jag uppe
och jag skymtade en skog.
Att kliva in i skogen,
var som att öppna en ny dörr,
då inget sommarliv fanns kvar,
jag mindes ifrån förr.
När jag stannade en stund,
stod hela skogen still.
Granarna stod tysta,
ingen fågel syntes till.
Jag kände mig så ensam,
hopplös, blöt och kall,
och tänkte gräva ner mig,
när jag fick se ett stall.
Där inne var det varmt och tryggt
och plötsligt blev jag het,
för hästar var då – och är nu,
det bästa som jag vet.
Jag ledde ut en mörkbrun
och svingade mig opp.
Sedan försvann stallet
-så vild var vår galopp.
Det blev en dag, en sommardag,
där inga sorger fanns.
Jag red ett vackert mörkbrunt djur,
med yvig man och svans.
Jag höjde mina händer,
tills de blev en segergest,
För på den högsta kullen,
stod den jag älskar allra mest
- DU
Fler dikter
Här publicerar vi ett urval av de många bra dikterna som
kom in till tävlingen.
Lajkas bravur
Klara stjärnor blinkar
Solen lyser i mörkret
En sond svävar
I kylans svarta natt
En modig hund blickar
Ut i den tomma rymden.
Ovetandes om sitt öde
Beger sig denna kosmonaut
Ut, ut i det okända.
Liv eller död
Då eller nu
År 1957
Sputnik den andres resa
är påbörjad.
Av Mariah Andrews, Södertälje
*
Saknad
Saknad går inte att beskriva i ord
för hur förklarar man en stor
klump i magen, som värker och värker
tårar som bara kommer
stunder då man bara vill försvinna,
bort från allt
alla minnen som påminner om det
förgångna – en stol får en att börja
gråta
man inser att livet är en skör
tråd som när som helst kan brista
ja saknad går inte att beskriva
eller? Är det det jag just har
gjort?
Av: Caroline Larsson, Östersund
*
Musiken
Hör du hur trumman slår takten
Av musikens alla toner har den
makten.
Gitarren klingar energiskt fingrarna
flyter samman, så det blir som en.
Ur publiken strömmar känslorna i överflöd
Skrik och gråt av glädje klappar i
takten och knuffas med varandra.
Ljuden skruvas upp och det bländas
av strålkastare. Munnen formar sig efter
ord som blir låt efter låt efter låt.
Tröjan är dyngsur av färskt svett men
vad bryr jag mig om det när det
är det här jag har länge länge drömt
mig till.
Mina ögon fylls av tårar mina fötter
stampar i takt med trummornas dunk
som upprepas i mina öron som ett
evigt och härligt eko mina fingrar smeker
över strängarna som låter så exakt.
Men även dessa lyckliga stunder tar
slut ängen har förvandlats till en
stor och lerig grop, gitarren andas
ut.
Av: Saga Faulders, Norrköping
*
Jag hör barnens iver
i kamp om kulornas land.
Jag känner middagssolen
värmande stöd.
Jag ser tre förundrade blickar,
blickar som om de väntade något.
Det luktar sand,
den sand som alla går på.
Av: Felix Dryselius, Stockholm
*
Krossad Fantasidröm
Du vände dina bedjande ögon mot mig, bredde ut
dina gyllene vingar och
stampade med dina hovar i marken så att det slog gnistor om
dem.
Jag slöt mina ögonlock och försökte med hela
minkraft önska att du skulle
ta ett jättesprång upp
emot solen.
På sommarkvällen skulle dina silverliknande gnistor färga
himmelen röd när
du sprungit ovan molnen.
När du blev trött skulle du beta på ulligt moln
och vaggas till sömns av
nordanvinden.
Du skulle den stjärnklaraste natt galoppera utmed stjärnorna
upp till månen,
stanna ett tag och
ge upp ett gnägg som betydde allt.
Du var lycklig, lycklig och fri.
Plötsligt stannar allt upp.
Någon lyfter av mig från din ståtliga rygg och
frågar i ett brus jag bara
kan höra svagt om jag mår dåligt.
Jag öppnar sakta mina ögon och uppfattar bara ett hav
av bergodalbanor och
skärt sockervadd.
Jag sträcker försiktigt ut min hand och klappar din lena
mule.
Jag böjer mig fram och viskar de orden som jag inte vill säga
i ditt mjuka öra:
- Jag är ledsen att jag inte kan hjälpa dig. Men du tillhör
en karusell.
Av: Tora Mårtensson
*
Ängel du är!
En dag jag försvinner.
Då kanske du glömmer mig?
Säg mig har du sett en ängel?
Det har jag!
En del har vingar och några inte,
men min ängel såg ut som du.
Och du har ju inte vingar, men ett hjärta.
Inte av sten utan av kärlek, det må låta konstigt,
men det är ju sant.
En ängel kan man lita på, den hjälper också
en.
Precis som du har gjort.
Så ser min ängel ut!
Av: Elin Skörvald-Li, Ludvika
*
Annandag jul
Känslan av mina bara fötter mot stenplattorna
Ljudet av dundrande vågor mot stranden
Känslan av forsande vatten mot vaderna
Ljudet av skrikande människor
Kunde varit underbart
Om inte fötterna sprang för att någon ropade att
de skulle det
Om inte vågorna var effekten av en av historiens största
jordbävningar
Om inte vattnet var grumligt och strömt och en mördare
i handling
Om inte människorna skrek av panik, ångest och överraskad
skräck
Om det hade varit dagen före hade kanske fötterna sprungit
av lycka
Vågorna hade kanske dundrat som vanligt med glada surfare
på ryggen
Vattnet hade kanske varit klart och salt och härligt svalkande
Skriken hade kanske varit glada skrik av badande glassugna turister
Nu var det inte dagen före
Det var annandag jul
Och avskyvärt istället för underbart
Av: Sanna Estling Hellberg, Rottne
*
Du
Du…Du går så tyst i korridoren,
Du…som tror dej ingen ser,
Du…som är så tyst och så snäll jämt
Du…som aldrig provat att le.
Jag, jag ser dej alltid på rasten,
Jag som inte vågar säga någonting,
Fast jag är så populär här i klassen,
Jag som blundar för allting.
Det finns så många andra som bryr sig,
Men inte vågar säga någonting,
Fast det går så lätt ut i munnen,
Så blir det ingenting.
En del kan slå dej och skrika,
En massa fula ord,
Men dom ska veta vad dom är fega,
Och det är vi lika så.
Jag vill hjälpa dig så gärna,
Men inte vågar nånting,
att sträcka ut en arm i luften,
Och sätta stopp för allting
Men så en dag så kom luften,
Som våga hjälpa mej fram,
Jag lyfte upp dej från gruset,
Och det bevisar att jag kan.
Nu har det slutat för alltid,
Det är som det aldrig har hänt,
Du är så kul och populär nu,
Alla vindar dom har vänt.
Av: Louise Gotting, Grönahög
*
Kan du se mig
jag står här
långt långt borta
bortom hav himmel och jord
kan du se mig
jag kan se dig
fast du är långt långt borta
Av: Elin Schönfelder
*
Ett löv
Ett ensamt löv
singlar ned
mot marken.
Ensamt för att
alla andra redan
gjort sin resa.
Så fort det landar
är det ett bland
hundratals, inte ensamt mer.
För att vara som alla andra
måste det följa dem.
Trädets sista löv når marken och
det är omöjligt att urskilja det.
Växer människor på träd?
Av: Malin Claesson
*
Vid ljusets kant
Hon lever i skuggan inte i mörkret utan vid ljusets kant. Kliver
hon över kanten så ser
hon världen, människorna och hon syns men riskerar att
bli synad och sårad. Så hon
stannar inuti sin säkerhetsbubbla inte i mörkret utan
i skuggan vid ljusets kant.
Av: Elvira Melin. Göteborg
|
