Barnens egen poesifestival
Varför skulle inte barn få gå på
poesiuppläsningar? Varför skulle inte barnen ha en egen
poesifestival? I arton år hade 00TAL gjort litterära
evenemang; var det inte dags för en särskild barnpoesifestival?
Så ungefär tänkte vi 1998 när vi startade
Barnpoesifestivalen.
Första året ingick den med två
föreställningar under Stockholms
Internationella Poesifestival. Stockholm var Europas kulturhuvudstad,
om nu någon än minns detta, och festivalen hade fått
en liten extraslant. Sånt behövs för att man ska
kunna göra något, därför blev det en minifestival,
tillägnad barnen.
Ika Nord & co. framför
Regnbågsvalsen 2001 |
|
|
FN, som trots allt har bra deklarationer om de mänskliga
rättigheterna, fyllde just då 50 år och i den
19:e paragrafen står det om rätten till det fria ordet.
Till det skulle man gärna även vilja lägga rätten
att få drömma, rätten att få utveckla sin
fantasi, medkänsla och inlevelseförmåga, rätten
att få bli en hel människa. Till de mänskliga
rättigheterna borde räknas att var och en som föds
får tillgång till kulturell och intellektuell stimulans,
konstnärlig utbildning och möjligheter att få
uttrycka sig personligt. Den tanken fick ligga bakom som festivalens
tema och passade också in på barnpoesin.
| Poesin accepterar inte världen
som den är. Inte heller barn accepterar världen
som den är, det är något som alla barn över
hela världen har gemensamt. |
Vi hade bjudit in ett trettiotal av världens
mest nyskapande och kreativa poeter från fjorton språkområden.
Enligt Poesifestivalens konstnärliga koncept bereddes de
möjlighet att tillsammans med ett fyrtiotal av Sveriges främsta
musiker, dansare, skådespelare, konstnärer och andra
artister skapa unika föreställningar där poesin,
och även den poetiska prosan, samverkar i befruktande möten
med andra konstformer. Många av författarna kom från
länder där poesin är förbjuden, men har stor
betydelse för den enskilde. Den iranske författaren
och chefredaktören Faraj Sarkohi, som lever i exil i Tyskland
efter många år av förföljelse, fängelse
och tortyr berättade om vilket stöd poesin inneburit
för honom under dessa fruktansvärda upplevelser. Han
invigde festivalen med att tala om hur mycket vi behöver
poesin just nu och här, eftersom världen är omänsklig
och måste förändras. Poesin är människans
drömmar och hon behöver dem för att kunna förändra
världen, menade han. Men utan drömmar är en förändring
omöjlig. Poesin accepterar inte världen som den är.
Inte heller barn accepterar världen som den är, det
är något som alla barn över hela världen
har gemensamt.
Många författare har berättat om
sina första möten med dikten. I antologin ”Sardinen
på tunnelbanan och 199 andra dikter” skriver Ulf Stark
i förordet om när han under en rymningseskapad lärde
sig att tycka om dikt. I skolväskan låg Dikt och Tanke.
Trött och hungrig längtade han hem precis som diktjaget
i den dikt av Heidenstam, ”Ensamhetens tankar”, som
han råkade få upp. ”Det var som om den där
Heidenstam hade kikat ner på mej, högt däruppe
från sin diktarhimmel, som om han hade borrat sin blick
rakt igenom min bröstkorg och sett mitt ledsna hjärta
därinne.” Poesin kunde få även sorgen att
skimra en smula, ”den är som ett hav med tusen röster,
som sjunger och viskar och nynnar för att visa hur sorgligt
och härligt livet egentligen är”.
För många är mötet med poesin
nästan som en uppenbarelse. Poesin är en erfarenhet
som i ett koncentrerat ögonblick kan slå ned som en
blixt i nervbanorna för att fortsätta leva sitt liv
där i nya former. Jag minns också fortfarande dagen
jag hörde den första dikt som jag förälskade
mig i. Fröken läste ”Daggmasken” av Harry
Martinson för oss förstaklassare, och jag skrev ner
den i min skrivbok och bar med mig den överallt och läste
den högt för mig själv:
Vem vördar daggmasken
odlaren djupt under gräsen i jordens mull.
Han håller jorden i förvandling.
Han arbetar helt fylld av mull
stum av mull och blind.
Han är den undre, den nedre bonden
där åkrarna klädas till skörd
Vem vördar honom,
Den djupe, den lugne odlaren,
den evige grå lille bonden i jordens mull.
Jag berördes av diktarens inlevelse med den
till synes obetydlige daggmasken, hur han gav den upprättelse
och hans förmåga att se det stora i det lilla. Jag
gick ut med nya ögon. Poesin blev min ständiga följeslagare,
och jag vill gärna dela med mig av min upplevelse av vad
poesin kan ge, inte bara vackra ord och skönhetsupplevelser
utan också skarpa insikter, språkglädje, absurdism,
humor, experiment- och upprorslusta.
Dikten kan nog ofta tala väldigt bra till barn,
den tar sin lyssnare på allvar och den har tid att höra
på, vilket barn sällan är bortskämda med.
Dikten sänker gärna rösten och är intim, vänslas
lite och ibland kan den till och med svara på enkla frågor.
Den kan också göra krumbukter och locka till skratt.
Urpremiären för Barnpoesifestivalen ägde
rum på Elverket i december 1998 i en scenografi bestående
av bland annat kostymer, masker och jättelika ballonger skapade
av konstnärerna Jockum Nordström och Karin Mamma Andersson.
Barnen ledde in författarna i Kasper- och Pekkahuvuden som
Jockum tillverkat speciellt för detta tillfälle. Medverkade
gjorde bland andra Ulf Stark, Thomas Tidholm, Anders Linder, Ylva
Eggehorn, Melinda Kinnaman, Tova Magnusson-Norling och nioåriga
Pella Lundmark. Bo Carpelan gjorde succé när han läste
några av sina dikter för barn. Skratten fyllde salongen.
Det blev tre festivaler till, men nu flyttade vi
över Barnpoesifestivalen till våren och en egen festival,
skild från den stora internationella poesifestivalen. Vi
flyttade också över till Nybroplan. Många oförglömliga
scener har passerat revy, och många fantastiska författare,
dansare, musiker och artister har varit med, som Lennart Hellsing,
Jojje Wadenius, Claire Parsons för att nämna ytterligare
några.
På Barnpoesifestivalen har vi, liksom på
Stockholms Poesifestival, vidgat begreppet poesi. Resultatet är
ett slags poetisk kabaret. Vi har valt att blanda dikter med musik,
dans, bilder och cirkus, och allt som hör hemma i sagans
och magins värld. Poesin kan finnas överallt. Vi vill
skapa en helhetsupplevelse av det poetiska uttrycket. Välkomna!
|
