|
Bakgårdens byrackor dansar, diktar och löser
deckarmysterier
Det började med ett brott. I skymningen på
bakgården låg hundarna och slumrade när en mystisk
skugglik figur smög sig fram och stal en guldglimrande saxofon.
Det visade sig snart att saxofonen tillhörde själve Kommissarie
Tax, spelad av Anders Linder, som satte igång sökandet
efter ett spår. Barnen i publiken kom med hjälpsamma
ledtrådar om vart tjuven smugit, men hundarna på scenen
hade också annat än mysteriet att tänka på.
Madeleine Grives konferenciershund manade vännerna till start
för en musikal med inslag av poesi, dans och sagor. Hundarna
hade tröttnat på katternas skryt om Cats och menade att
det äntligen var dags för Dogs! Under bakgårdens
stjärnhimmel fick vi se dans av elever från Lasse Kühlers
dansskola och höra jazzig och hiphopinspirerad musik av kompositören
Elsie Petrén och bandet Komphundarna. Vinnardikterna i 00TALs
och Kamratpostens stora poesitävling lästes – sorg,
lycka och humor fanns det i Sara Rambergs, Tova Svanfeldts och Adam
Sawerts poesi.
Författaren Ulf Stark hade också skrivit
nya dikter och berättelser, som handlade om längtan efter
en egen hund. Det gäller att inte ge upp, femtio år efter
pojken Ulfs intensiva drömmar och böner till Gud har hunden
Kulan flyttat hem till honom. En ganska självständig hund
som tycker om att bestämma – ”går vi ut i
skog och mark så är jag Ulf, men hon är Stark”.
Om det nu skulle dröja femtio år för några
av dagens hundlängtande barn också, så kan man
ju alltid ha en daggmask som sällskap så länge.
Masken Kalle som åttaåringarna Siri Grive och Zoë
Petrén sjöng om trivdes utmärkt med livet som husdjur.
Barbro Lindgrens inledningsvis sorgliga saga om den
lilla farbrorn som ingen tycker om för att han är liten
och ful och har konstig hatt läste Henrik Ståhl från
en parkbänk som alla hundar samlades omkring. Vilken glädje
när den lilla farbrorn återförenas med den stora
hunden i sagans slut – den lilla farbrorn blir alldeles het
av lycka, blommorna slår ut och koltrastarna kommer flygande.
Den sanna historien om den ryska hunden Lajka har däremot inget
lyckligt slut och är nästan outhärdligt sorglig.
Därför var det en lättnad att Jonas Mathiasson från
bandet Stackars Lajka hade diktat en ny version, där den tindrande
Lajka i snygga glitterstövlar blinkar med sin röda lampa
från rymden till vännen, Nisse (Henrik Ståhl),
på jorden. Får man en knyckling i huvudet någon
gång framöver vet man att det är ett meddelande
från Lajka. Christine Hals framträdde som den sjungande
rymdhunden.
Carina Bodströms saga om den smarta och snälla
Hjälphunden läste Lisa Werlinder för alla små
valpar och så kom Eva Dahlgren och läste ur sin egen
bok om stadshundarna Lars och Urban. Temat vatten och att inte kunna
simma gick igen både i berättelsen om Lars och Urban
och sagan om Hjälphunden, och hundarna löste det problemet
på olika fiffiga sätt.
Kommissarie Tax hastade runt med sitt förstoringsglas.
Ibland kom han på fel spår, som när han försökte
beslagta en saxofonväska full med godis. ”Dumma dinosaurie
Tax!” sjöng tioåriga Malin Eriksson och de andra
hundarna. Men med publikens hjälp fick han till slut fatt i
tjuven, en stackars elefant som bara saknat sin egen trumma så
mycket att han måste få ta en saxofon istället.
Egentligen var han dessutom blyg, sjöng Mikael Lindgren i rollen
som elefanten, som nu återsåg sin trumma och glatt lämnade
tillbaka saxofonen. Och så samlades man till Djurafton på
scenen – en fest för alla svängiga grisar, bin,
loppor och naturligtvis hundar.
Barnpoesifestivalen 2005 arrangerades i samarbete
med Stockholms Stadsbibliotek, Sparbanksstiftelsen Första,
Svenska Unescorådet, Astrid Lindgrens barnkulturstiftelse
Solkatten och Dramaten.
 
|
 |
