Kärlek som räcker
ända upp till månen
En engagerad publik bjöds på kärleksstinna
sagor, akrobatik, dikter och dans när Barnpoesifestivalen spelades
för sjätte gången.
Ett stort rött hjärta svävade i luften över
scenen och angav tonen för Barnpoesifestivalens tema i år
– Kärlek. Under ett lyktbestrött träd intill
satt besökare på ”Café Madeleines”
uteservering och drack saft och åt kakor och sega råttor.
Regissören Madeleine Grives inledande fråga om någon
i publiken varit kär fick många att ropa ”Jag!”.
Det här var knappast något obekant ämne för
besökarna. Och kärlek är ju inte bara att vara att
vara kär i en jämnårig flicka eller pojke –
det kan också vara att tycka om en förälder, ett
syskon eller ett gosedjur. Själv tyckte jag väldigt mycket
om mitt gosedjur Nalle Puh, berättade Madeleine Grive. Flera
olika slags kärlek gavs också uttryck i föreställningen,
som inleddes med dramatisk tango av elever från Lasse Kühlers
dansskola. I boken Gissa hur mycket jag tycker om dig,
skriven av Sam McBratney, försöker pappaharen och barnharen
överträffa varandra i jämförelser: ”Jag
tycker om dig så högt jag når” ”Jag
tycker om dig ända upp till månen”. Berättelsen
lästes av Rolf Skoglund (lördag) och Ingvar Kjellson (söndag)
medan Anita Jermas bilder illustrerade de kärleksfulla hararnas
samtal.
Om man är varm och rodnar och det pirrar i kropp
och själ – kan det betyda att man är kär? Det
frågade sig Dan Höjer i sin medryckande låt ”Kan
det va kärlek?”, som framfördes av Barnpoesifestivalens
orkester Kärleksbandet Brand och av Dan Höjer själv
iklädd cape och hög hatt.
Bland gästerna från scenens lilla café
steg nu de unga poeterna Ahmed Abdillahi, 16 år, och Victoria
Inoue, 13 år, fram. De har båda skrivit egna dikter
om kärlek. Ahmeds dikter finns publicerade i boken Kärlek
och Somalia, och på Barnpoesifestivalen läste han
dem först på svenska och sedan på somaliska, där
dikterna tog formen av en rytmisk sång, medan Victoria kort
och kärnfullt framförde sina utrycksfulla dikter.
Pernilla Stalfelt läste ur sin egen Kärlekboken,
och blandade till en rykande magisk kärleksdryck. Kan en sådan
dryck fånga den man är kär i månntro? Läs
själv receptet här och prova! Ett passionerat kärleksdrama
utspelades i Henrik Aggers och Louise Bjurholms akrobatiknummer.
Därefter var det dags för paus med saft och godis till
alla i foajén.
Väl inne i salongen igen började åskan mullra och
regnet falla på scenen. Saga Gärde i rollen som liten
flicka i en nyskriven berättelse av Cecilia Davidsson kom springande
fram med trasigt paraply. Just här hade hon stämt träff
med sina drömmars pojke Viktor och hon väntade och väntade…
Snart började hon tvivla på att han verkligen skulle
dyka upp. Publiken ryckte spontant in och hjälpte henne att
räkna till tio, för kom han inte innan hon räknat
klart skulle hon minsann gå! Till slut kom han i alla fall
cyklande, Viktor, spelad av Henrik Ståhl, och även om
han nästan på en gång skulle cykla hem igen avslöjade
hans nervositet att hon inte väntat förgäves.
I låten ”Handtag, famntag, klapp eller
kyss” fick Dan Höjer och Kärleksbandet Brand alla
åskådare att både sjunga och röra sig i takt
och under tiden passade Dan Höjer på att informera lite
om kyssar. Tusentals bakterier och till och med parasiter överförs
vid en vanlig kyss! Men de är helt ofarliga, så det är
bara att fortsätta, lugnade han sedan dem som eventuellt blivit
avskräckta.
Efter denna värmande övning berättade
Henrik Ståhl sin Historia om vänskap, en sorglig
berättelse med lyckligt slut. Malcolm Cederbergs balanserande
på en takhög stege utan stöd framkallade både
applåder och förskräckta utrop. Hur han klarade
att spela trumpet samtidigt som han högst upp på stegen
med vickningar på kroppen såg till att inte falla är
nog fortfarande oförklarligt för alla som såg det.
I Max Velthuijs bok Grodan och kärleken
blir Grodan kär i Ankan. Att hon är vit och han är
grön bryr han sig inte om. Men hur ska han få henne att
förstå att han tycker om henne – för säga
det rent ut vågar han ju inte? Han försöker slå
världsrekord i höjdhopp för att imponera, men det
är när han ramlar som Ankan slutligen lägger märke
till honom. I Barnpoesifestivalens dramatisering spelades Grodan
av Henrik Ståhl och Ankan dansades fram på ett vackert
och samtidigt komiskt och väldigt anklikt manér, koreograferad
och framförd av Claire Parsons.
Lasse Kühlers elever gjorde intryck med sin
skickliga hiphopdans och hela föreställningen avslutades
med allsång till Dan Höjers ”Kan det va kärlek?”
Så var årets Barnpoesifestival över. Vi ses igen
nästa år!
Om du klickar här kan du läsa två
av Ahmed Abdillahis dikter. Dessutom finns uppe till vänster
en dikt av Alice Kadhammar, 7 år, som hon skickade in till
oss på 00TAL efter att ha besökt Barnpoesifestivalen.
Hoppas att du också blir inspirerad att skriva poesi! 
|
