"Vi hade ett annorlunda samhälle i Sverige när jag skrev Gentlemen. Det är till exempel inte många år sedan jag för första gången snubblade på en uteliggare som tiggde på gatan. Kanske tio år sedan. Jag visste inte vad jag skulle göra. I dag är de ju ganska många och det är ett synbart tecken på att något hänt. Vi har fått fler rika och fler mycket fattiga, det hänger ihop. Man måste passa sig så man inte halkar ut."

"Jag tror att många människor upplever en verklighet på gatan och sedan skildras en helt annan verklighet i det officiella. Det blir ett glapp, folk känner inte igen sig. När språket är ett maktredskap mot människor vidgas gapet och frustrationen ökar. I kampen om verklighetsbeskrivningen deltar författarna för att lämna sin version av tillvaron och varje sådan utsaga bidrar till förståelsen av samhället."

"När jag är på resa så är jag mycket på krogen. Dels för att äta och dricka och dels för att möta människor. Då får jag ofta höra något som jag har nytta av. Jag har alltid haft ett rikt och varierat kontaktnät. En hel del ljusskygga personer har jag träffat under åren, skumma typer som förbluffande ofta blir lösmynta när de hör att man är författare. Då vill de gärna bidra med någonting."

"Man får fråga sig vilka det är som skriver. Det är personer som har någon allvarlig störning i sin socialitet som kan trivas med att sitta ensamma och skriva. I allmänhet är det nog ganska skadade människor som försöker hitta något slags läkningsprocess. Där ingår också en viss fåfänga, men det avgörande är ändå en svårighet att hantera det levande livet. Och de är kanske inte av naturen de mest roliga och utåtriktade människorna, därav ett visst begränsat umgänge."

Intervjun med Klas Östergren finns att läsa i sin helhet i 00TAL nr 22.

Mer om nr 22»
Butiken»