Realism och andra konster

Av Malte Persson

Jag försöker börja: Den realistiska traditionen, tror jag, måste idag försvaras inte bara mot dess fiender utan också mot dess vänner. Mentalt skrynklar jag ihop papperslappen och försöker igen från andra hållet: Det finns skäl idag att vara skeptisk mot en alltför stor språklig skepsis... Nej. Det får komma senare. Ett nytt försök: I debatten kring nittiotalets svenska prosa har ofta ”realism” ställts mot ”experiment” på ett sätt som innebär en kraftig begränsning av litteraturens möjliga vägval. Om nittiotalets realistiska ådra inte sällan har haft ett drag av självparodi, så gäller det i än högre grad nittiotalets nostalgiska försök att skriva ”experimentellt”… Nja. Någonstans kring detta är det jag vill säga något. Tanken slog mig först när jag i det första och så vitt jag förstår sista numret av tidskriften Marginal läste ett friktionsfritt samtal mellan Kettil Johansson och Hans Gunnarsson:

– Experimentet inom skönlitteratur blir lätt en lek. Det är ett problem.

– Precis, det är exakt vad jag upplever med mycket experimentell prosa. Jag ser att det fantastiska får spelrum och tänker: jaha, vad häftigt att låta karaktärerna göra det där, wow… Men är det på allvar?... Man skildrar en människa som går på stan och plötsligt har han grisnylle och folk undviker honom. Det kan man göra. Jesus står på balkongen och röker. Det är ju bara att skriva ner det på ett papper så sker det. Men jag är inte intresserad av det där, det bara är så, jag verkar i ett annat rum.

– Experimenterande prosa kan ibland fungera som pausunderhållning. Som uppvisning.

– Ja, det kanske är därför jag väljer att utforska mänskliga relationer inom realismens ramar, jag vill skildra erfarenheter, tillkortakommanden och lyckostunder.

Jag håller med Hans Gunnarsson om att Jesus rökande på en balkong inte är realism. Det jag vill ifrågasätta är det självklara i antagandet att just den litteratur Hans Gunnarsson skriver, oavsett dess eventuella kvaliteter i övrigt, bäst representerar ”realismen” och att ett alternativ till den inte skulle göra det. Ett antagande som jag för övrigt tror också delas av åtskilliga som ivrigt har önskat sig just ett sådant alternativ och på vars önskande ovanstående replikväxling bör läsas som en reaktion.

Somliga av dessa ivriga önskare begår, tror jag, också ett liknande misstag när de förutom ”experiment” (vad tusan nu det betyder i dagsläget) ropar på mer ”språkskepsis”. I ett samtal – även det regisserat… förlåt, redigerat, av Kettil Johansson – i Allt om Böcker 2/2003 säger exempelvis Torsten Ekbom att romanen idag är:

den i särklass mest konservativa konstformen. Inom alla andra områden – poesi, bildkonst, teater, arkitektur – har man fortsatt att bygga vidare på modernismens landvinningar. Inte romanen. Men vi lever inte på Balzacs tid, inte heller på Zolas… […] För 1800-talsrealisterna var språket, arbetsverktyget, helt oproblematiskt. Det var som en glasruta man satte upp och därute rörde sig alla personerna. Det var bara att teckna ner vad man såg. Modernismen är genomsyrad av språkskepticism. Språket är ingen glasruta, det är en labyrint.

Men om vilka nya romaner talar Ekbom? Och vilka 1800-talsromaner? – Stendhal talade visserligen om romanen som ”en spegel”, men det var en metafor och ett ideal – näppeligen något han trodde var bokstavligt möjligt. En författare som Zola utforskade inte bara sociala miljöer utan också språkvärldar, ordförråd, stilnivåer. Språkfanatikern Flaubert ej att nämna. Vad som är 1800-talsmässigt på riktigt är Ekboms (och andras) tal om språkets ogenomskinlighet. Vi lever inte på Hofmannsthals tid, inte heller på den unge Nietzsches…

Språklig, stilistisk, formell medvetenhet måste helt enkelt inte uttryckas i termer av ”språklig skepticism”. Man kan vara medveten om språkets begränsningar utan att göra dem till sitt tema. Ekbom säger: ”Det är hur något berättas som är det väsentliga, inte vad”. Då måste det rimligtvis också vara hur man är språkskeptisk som räknas, inte att man är det. Ekbom stöder sig också på Breton: – Breton föraktar den realistiska romanen för godtyckligheten i dess beskrivningar etcetera. Men denna godtycklighet är just beviset på att det är ”hur” som räknas, inte ”vad”. Och ”hur” kan i den realistiska prosan precis som i den modernistiska handla om sådant som rytm, klang, bildspråk, tempo, precision. Det som kunde sammanfattas som prosans poesi. I sin omsorg om sådana kvaliteter och i sitt praktiska stilarbete är Joyce eller Céline tämligen lika Flaubert.

Det tycks mig, inleder jag, idag vara angelägnare att utnyttja språket till fullo än att ifrågasätta det. Köra motorn på maxfart snarare än att kritisk demontera den. Men att denna ambition varken automatiskt sammanfaller med en realism eller automatiskt utesluter den. Att valet inte självklart står mellan transportsträcka och joyride.

Metaforernas återkomst
För att komma in på samtiden kunde man börja i den svenska lyriken. Sedan 1980-talet har den i hög grad präglats av skepsis mot metaforer. Utmärkt. Det är rimligt att man skärskådar sina redskap. Men efterhand borde alltså också skepsis mot ens skepsis krävas. Det är fortfarande oerhört mycket lättare att i största allmänhet vara skeptisk mot metaforer än att konstruera en lyckad metafor.

Att se denna ”experimentella” lyrik som en motsats till en ”konventionell” prosa är dessutom ett misstag – det är anmärkningsvärt hur lik den ”språkskeptiska” lyriken är den ”realistiska” prosan, sådan den sett ut under nittiotalet. Båda är fattiga på bildspråk. Båda är fragmenterade, registrerande: små bitar av en helhet, men sällan försök att sammanfatta den. Man pekar på världen, men säger föga om världen. Prosans korta meningar fyller ofta samma funktion som poesins ofullständiga och det blir efterhand som att kommunicera med gester och en reseparlör: Man kan beställa mat, men inte diskutera vare sig tillagningen eller upplevelsen av den. Man kan åstadkomma mångtydighet och suggestion, men knappast komplexa tankar och precision. Man börjar längta efter språkresor med större anspråk.

Jag förutspår att den svenska lyriken framöver kommer att gå i riktning mot minskad fragmentering och ett mindre ansträngt förhållande till bildspråk – förhoppningsvis med den kritiska medvetenheten i behåll. (Ett bra exempel på en sådan diktsamling från i år är Niklas Söderbergs Tältar, alltså platsar, i vilken dikterna försiktigt prövar en grund för utsagor att provisorisk slås upp på. Utan obefogad rädsla för metafornedslag.)

De personliga och sedda i ett större sammanhang tämligen extrema former för poesi som främst Katarina Frostenson och Ann Jäderlund utvecklat kan knappast ha varit avsedda som normer för hur dikt överhuvudtaget bör skrivas, utanför de egna författarskapen. Intressant är att Frostenson i sina senaste böcker, och även Jäderlund i Blomman och människobenet, bytt riktning: börjat intressera sig för metaforer och skriva fler fullständiga meningar. Förr eller senare lär gamla eller nya epigoner följa efter.

Beträffande den svenska prosan förutspår och hoppas jag samma sak. Längre meningar, rikare bildspråk, ett mod att formulera utsagor. En realistisk litteratur måste givetvis sikta på att formulera riktiga utsagor. Men även felaktiga utsagor erbjuder större möjligheter än inga utsagor alls. Jag vet inte om de inledande meningarna i Anna Karenina är sanna eller falska, men det är en fråga som har begränsat intresse. Liksom jag inte vet om Philip Larkin har rätt eller fel när han skriver att ”suffering is exact, but where / desire takes charge, readings will grow erratic” men jag vet att det är ett icketrivialt påstående, och att det är gjort inom ramen för en traditionellt sammanhängande versform, som därmed tycks erbjuda möjligheter till tankeverksamhet som en långtgående fragmentering berövar den.

Carver-metoden
Och apropå långa meningar: Diskussionen om Raymond Carvers inflytande på svensk prosa kan tyckas vara klar. Ja, kritiken överdrev det. Nej, författarna imiterade inte Carver. Hade någon förresten gjort det, så hade det antagligen bara varit bra; Carver är ofta en fin och varierad stilist som kan avsluta sina noveller så subtilt att man måste läsa ordentligt för att se att där faktiskt finns en riktig avslutning och inte bara ett godtyckligt avbrott. Hur som helst kan Carvers verk vara ett ben värt att karva vidare på från ett annat håll, som jämförelsematerial. Det händer ju att litteratur diskuteras även utanför detta lands gränser, som i The Atlantic 24/1 2001 där kritikern Sven Birkerts diskuterar slutet för Carvers amerikanska inflytande. Jag citerar Birkerts utförligt men hårt nedklippt, och med mina inklippta kommentarer:

Carver-metoden – att ge ett första- eller tredjepersons röstspår till en sårad protagonist, att spela ut det folkliga talspråkets magra saklighet (’So he took a few things, boarded a bus…’) mot vår misstanke om en djupare sorg, och att lita på att undermeningen ska skapa ett slags baksug bortom den till synes solida framställningen – var under en tid mycket inflytelserik och dök upp hos författare som Richard Ford, Thomas McGuane, Tobias Wolff, [… Birkerts räknar upp fler namn]. Detta ska inte förstås så att någon av dessa författare direkt följde Carvers exempel. Alls inte. Snarare var det så att Carver renast och mest uppenbart gjorde manifest en känsla kring karaktär och desillusion som släppts fri i kulturen. Historiskt sett var detta i Vietnamkrigets efterdyningar, en period av kollapsande motkultur, styrd av en upplevelse av moralisk bankrutt lik den som Fitzgerald pekade på i kölvattnet efter tjugotalet.

(Kan man månne på motsvarande sätt relatera nittiotalets svenska lågmäldhet till något motsvarande samhälleligt fenomen? Palmemord? Lågkonjunktur? Jag har ingen aning.)

Denna stil, med dess hjärtekrossade understatements och tungt laddade ekonomiseringar, förefaller ha knuffats åt sidan av ett helt annan uttrycksform, som är komplex, stöddig, hypertrofisk. Prosan jag talar om – en stor del av den – postulerar en typ av mening [sentence] som kunde definieras som motsatsen till den Carverska: meningen inte som bärare och mätare för kauteriserad affekt, utan snarare som en sluss för idéer och neurala urladdningar i överflöd. Unga författare som David Foster Wallace, Jonathan Franzen, Aleksandar Hemon, Rick Moody, Jeffrey Eugenides, Richard Powers, Donald Antrim, Michael Chabon, Helen DeWitt, David Eggers och Nicholson Baker håller på att sätta eld i baken på den gamla påståendekonstruktionen. […]

Via skärm och nät har det uppstått en känsla av att hela världen nu är en rymd genomkorsad av signaler, mer ett klimat av ren möjlighet än ett geografisk annanstans, och att den omsluter oss var vi än är, vad vi än gör. Och det görandet, vårt arv av praktiskt arbete, av att bana oss väg bland stadiga substantiv, det har också ändrats på vad som ser ut som ett ögonblick. Våra sysselsättningar har i ökad grad att göra med abstrakta operationer – procedurer som matar ännu endast påbörjade processer i en värld som i markant grad blivit impuls och signal. […]

Därtill har vårt kärnetos, det manus som huvudsakligen styr vårt agerande, långsamt förvandlats från återhållsamhet till emotionell svada. Vi pratar, anförtror oss, bekänner, behandlar och ventilerar med en lätthet som föregående generation inte kan begripa […]

Understatement, som en gång var något nästan reflexmässigt, låter plötsligt fel. Den återhållna meningen ser nästan komisk ut på sidan; det finns ett förnimbart tryck på att tala fritt och brett, införliva, dra in något av den överväldigande omgivande komplexiteten i meningens mikrokretsstruktur.

Alla korta meningar är – strukturellt sett – lika. Varje komplicerad mening är komplicerad på sitt eget sätt.

Birkerts fortsätter med att plocka exempelmeningar från ett antal yngre författare, för att visa på hur långt från ”Carverstilen” de befinner sig, men att de inte för den sakens skull är lika varandra. Ett komplicerat skrivsätt är inte nödvändigtvis bättre än ett enkelt, men det har den fördelen att det nästan automatiskt blir mer varierat, diversifierat. Jag tror att jag helt lämnar det åt läsaren att bedöma om och vad i det citerade resonemanget som är giltigt även för den svenska prosan sådan den ser ut för ögonblicket.

Värt att tillägga är dock att en annan viktig kritiker, James Wood (samme Wood som i en något mer trångsynt text angrep samtidens ”hysteriska realism”, vilket Zadie Smith vältaligt besvarade i en text som finns på svenska i BLM 1/2002) har gjort det intressanta påpekandet att ”den lågmälda carverstilen” och ”den bullriga postmoderna” faktiskt delar sin syn på världen som fragmenterad och obegriplig. Vad som i dag därmed verkligen skulle saknas är författare som gör anspråk på att också förstå det de skriver om.

Vardagsexperiment…
Vad är (var?) nu klichébilden av vad ”1990-talsrealismen” handlar (handlade?) om? Relationsproblem i småstads- eller stockholmsförortsmiljö, kanske.

Betrakta nu Frans Daniel Nessles definitivt inte minimalistiska roman Maud. Var hon likgiltig eller var hon… ja… nej… jag vet inte (2002). Det är inte sant som det stod i en recension, att den ”bara handlar om sig själv”. Förutom om sig själv handlar den om relationsproblem

Det hade kunnat gå flera veckor utan att jag saknade henne, då jag tänkte att det var skönt att slippa hennes gnäll och hennes banalitet, men nu kände jag att det vore roligt att bara prata med henne. Jag längtade efter den där halvätna lakritsremmen, efter ärrets skuggning i sängslampsskenet, efter det tjejiga klottret i Trollet Plupp-stil, efter att få bråka om filmer med henne, efter hennes Commerce-impregnerade fingertoppar och efter att hon skulle korrigera mitt ”bättre än mig” till ”bättre än jag”

i småstads-

första gången vi träffades socialt, jag och M (för att vara kåserande, då då): när jag satt med Bruno på Heartbeat-klubb, strax innan han åkte till London. (Heartbeat Club = smaklös lokal, bara hundra meter från torget, men i grå färger och med tegelväggar som ger atmosfären en genomträngande slumprägel, och på varje fönster en intressant slogan mot bakgrund av en lysande gul logotyp: ”MAKE’S PEOPLE HAVE PARTY!!!” med apostrofen som antyder en person ”Make” vars folk uppmanas ha party […].) Bruno plockade upp mobilen (symbol 56) och ringde henne.

eller stockholmsförortsmiljö:

Man blev trött bara av tjugo minuters tunnelbanefärd, så hemresan kändes liksom definitiv, som att man var klar med Stockholm var gång man åkte hem. Man ställde sig framför skjutdörrarna, gick ut och ner för rulltrapporna, förbi korvkiosken och sprang därefter sig andfådd genom parken för att undvika eventuella invandrargäng, vilket lämnade en lätt blodsmak i munnen när man äntligen äntrade tamburen. Man handlade bacon och spaghetti på Vivo för att laga och äta den innan man slutligen sjönk ner framför teven

Typ så. Exemplen valda utan djupare eftertanke. Att romanens ”hur” – Starletserie, Playboyintervju, drama, pseudofilosofi, tevespelsmetaforik etcetera – ändrar sig innebär inte att den inte också tar sitt ”vad” på allvar. Ingen Jesus röker på balkongen. I ett samtal med mig (Allt om Böcker 1/2003) kommenterar Frans Daniel ett pågående eller planerat skrivprojekt. Oavsett vad som till slut kan tänkas bli av det så är idén tilltalande:

Det jag tänkt skriva ska delvis vara utformat som ett sånt soloäventyr från åttiotalet. Fast det ska vara ett soloäventyr i vardagsmiljö, alltså. Istället för ”du går på vägen och möter en ninja – vad gör du? Vill du sparka honom på pungen, läs 23. Vill du hugga huvudet av honom med ett samurajsvärd, läs 47” så ska det vara ”du vaknar – vad gör du? Vill du taja, läs 3. Vill du sätta på kaffe, läs 5.”

Och alltså ett utpräglat vardagsrealistiskt projekt. Att man vinner ett formintresse behöver inte innebära att man förlorar ett innehållsintresse.

…och helgdagsrealism
Men ja, jag vet – jag måste tänja rätt mycket på realismbegreppet för att kunna beskriva vissa av den senaste tidens prosaböcker som realism. I min egen speedat lyriska chop suey till antiroman Livet på den här planeten skulle Jesus mycket väl ha kunnat stå och rökt på en balkong. Ja, faktum är att jag rätt säkert skulle ha lagt till det om jag läst den där intervjun tidigare. Det är ändå rätt gott om balkonger i boken. Men jag är rätt säker på att dess eventuella kvalitet inte främst står att finna i sådana förvandlingsnummer.

Det är heller inte så att gränsen mellan realism och fantastik är avgörande. Alejandro Leiva Wengers Till vår ära (2001) växlar exempelvis mellan det ena och det andra utan att det känns besvärande. Inledningsnovellen ”Borta i tankar” är solklar realism – i sin perspektivskiftande berättarstil tungt influerad av suveräne prosateknikern Vargas Llosa, som i sin tur skriver i något slags Faulkner-Flaubert-tradition. Därtill med ett iögonfallande stilgrepp lånat från kapitel 34 av Cortázars intellektuella slacker-epos Hoppa hage (som inte saknar släktskap med projektet Nessle beskriver ovan). Den följande novellen ”Elixir” innehåller en magisk dryck och människor som förvandlas och kan därmed knappast kallas för realism. Ett par av de övriga novellerna är tveksamma fall, men väsentligen är det i så fall berättarpositionerna som innehåller fantastiska element, inte de skildrade miljöerna eller människorna, som förblir realistiska. Men sådant är knappast något man tänker på vid läsning. Det är inte på frågan om realism eller ej som dessa novellers värde hänger. (Det slår mig i detta ögonblick och denna Latin Kings-kontext att ”realista” ju också betyder rojalistisk på spanska… Kanske kan det skänka någon helgdagsglans åt vardagsrealismen.)

Lyrisk samtidsstrålning
Egentligen skulle jag nu vilja diskutera samhällsskildringen i Daniel Sjölins kommande roman Personliga pronomen, men eftersom jag bara läst ett par kapitel och de flesta andra läst ännu mindre ska jag avstå, och istället ta en titt på Sjölins bedårande barndomsskildring Oron bror (2002). Denna debutroman går å ena sidan att läsa inom ramen för det senaste decenniets babyboom av hel- eller halvsjälvbiografiska barndomsskildringar, men pekar å andra sidan ordentligt utöver denna genre.

Oron bror har en irriterande klichémässig grundstruktur: avsnitt i nutid (”den vuxne mannen återvänder bla bla”) växlar med avsnitt från barndomen. Alltså: två tidsplan, varken fler eller färre, lokaliserade i de två tidsplan som varit de enda förekommande i så många böcker så länge: å ena sidan barndomen, å andra sidan nutiden. Ibland, som här, växlande i skilda avsnitt. Ibland med barndomen invävd som återblickar i nutiden. Ofta bara barndom. Ofta bara nutid. Ibland är barndomen hårt beströdd av 1970-talsrekvisita, ibland bombas nutiden med motsvarande modeartiklar. Men lika ofta är tidsplanen abstrakt vaga och odefinierade. Många så kallat realistiska noveller utspelar sig i något som liknar nutiden men inte är nutid, eftersom där inte verkar finnas datorer och mobiltelefoner och allt vad som – för att tala med Birkerts ovan – antyder att vår tid är en tid av överdriven kommunikation snarare än fåordighet. Framförallt förefaller varken barndom eller nutid vara delar av ett kontinuerligt historiskt skeende: människorna som går och står och pratar tycks varken ha en bakgrund eller planer för sin framtid (eller en förmåga att reflektera kring sin nutid). Som mest har de en barndom, men på vilka vägar barndomen har kunnat förvandlas till nutid förblir diffust eller populärpsykologiskt deterministiskt. Samhälleliga perspektiv och historiska händelser utanför privatsfären lyser oftast med sin frånvaro. Symptomatiskt är att de stackars människorna ofta inte ens begåvats med ett efternamn. Långt är det under alla omständigheter till Prousts människor som ”förutom den ringa plats som står dem till buds i rummet, upptar en som är betydligt större, en plats som är omätligt utsträckt – eftersom de likt jättar nedsänkta i årens djup samtidigt har beröring med epoker skilda åt genom en ändlös räcka av dagar – en plats i Tiden”. Och det är mycket långt både till det psykologiska djupet hos en Henry James eller till den samhälleliga bredden hos en Balzac eller Zola. Det är, kort sagt, mycket långt till allt det som den realistiska litterära traditionen alltid strävat efter och som den kunnat motiveras med.

Men det var inte det som var ämnet för ögonblicket… Oron bror har inte mycket nytt att erbjuda på just detta realistiska spår, även om dess barndomsskildring hela tiden i ovanligt hög grad pekar utåt, från det lilla till det stora, men mindre då samhällelig historia än exempelvis sjön Ravalens geologiska formation under årmiljonerna, vilken suggestivt återkommer. Oron bror är starkast i de mest uppskruvade lyriska passagerna. Mot slutet har ”orodjuret”, som är – ähum – en katt som också är vad som närmast kan beskrivas som huvudpersonens själ, nattetid rymt/drömt och är med om att vandalisera en bensinstation – den exploderande stationen förvandlas språkligt till en atombombsexplosion:

Sen kom värmen som dom saknat så, brorsorna! Me en laddningsstyrka på cirkus ett megaton vara pulsen i nio sekunder, nån sekund per liv. Den vände själva skuggornas natur ut å in ser Ni! De mörka strecke som en gång var skuggan bakom en telestolpe blev nu till en en ljus rand när marken omkring den brändes sönder. In till skuggorna nådde nämligen inte värmen men allt det andra stacks i lågor vill man lova! Allt de som va materia dränktes i en oljepöl av eld! Ja också stenarna brann. Så följde blixten me ett ljus av tusen tusen solar å på himlens djupblå grund steg strålen me sin malörtskraft till kilometers sky å rev. Gravt störd ögna gryningen Hallonbergets villakraterdal, sjuk å övergödd. Klote glänste i en onaturlig stereoid å re dreja ren vita rökens brinnande damm till en rasande kam-ferriskas blodsvullna huvud. Purpurmörkt skifta huvet till gulrött rött å ljuset som skena va som en feberpannas dagg av gulgrönkoncentrat!

Jaså ni skakar på huvuna! Men så var re i alla fall! Å så kom den joniserande strålningspulsen å glänsa över sjö å strand, summande urinfrän, som en nyordning i deras ögon. Brorsornas asså! Alfapartiklar släpptes ut å beta på rom oifyllda markerna å fria radikaler träffades på allmänningen under fröjd å gamman!

Det skulle inte förvåna mig det minsta om detta barnsliga men dock välinformerade talspråk brås på Pyrets dito i Nikanor Teratologens Äldreomsorgen i övre Kågedalen (1991) – särskilt meningen ”Gravt störd ögna...” verkar misstänkt. (Som stilistisk ljuspunkt i en slätstruken samtid kan Teratologen knappast underskattas som

inspirationskälla.) Det fina med Sjölins visionära atombombsdityramb är att den inte utforskar en tidsepoks tingvärld utan en tidsepoks språk- och bildvärld. Klichéer om atombomber (vi har sett Hiroshimas fastbrända skuggor på tv och känner igen uttrycket ”tusen solar”) möter julavslutningarnas psalmer (”djupblå grund” och ”glänsa över sjö och strand”) och andra ord och bilder ur dåtida mediers rapportering om miljöförstöring och Tjernobyl (med dess bibliska malörtskoppling) etcetera – allt sammansmält som i ett oroligt barns fantasi. Utan jämförelser i övrigt kan man komma att tänka på hur den katolska liturgi som Joyce insöp i sin barndom sedan återfinns som bakgrundsstrålning i hans prosa.

Lägg till övriga språkupptåg (”alfa-” ”beta” ”gamman” till exempel, som i de olika strålningstyperna) och det står klart att detta är en prosa som bejakar sina lyriska sidor. Man skulle kunna gå in på den naturvetenskapliga metaforiken också, som förmodligen på ett eller annat sätt är typisk. Kanske tyr sig författarna till naturvetenskapen när humanvetenskapen alltmer tappat kontakten med verkligheten. Det är i så fall också ett slags realism.

Satir och hjärta
Jag vill alltså inte påstå att alla framhållna exempel ovan bör kallas realistiska, men jag påstår att det stilistiskt mer medvetna och varierade och passionerade skrivsätt jag är ute efter – som jag tror på och som jag hoppas på – inte är oförenligt med realism, förstått som vilja till verklighetsskildring. En realistisk klassiker som Zola har i sina häftigaste passager samma visionära vridning och minst lika stor apokalyptisk hetta i bildspråket som en halvsurrealistisk katt hos Sjölin:

Hon vände sig och såg destillerkärlet, berusningsmaskinen, arbetande under den trånga gårdens glastak, med en djup darrning från dess helveteskök. Om kvällarna var mässingsinstrumenten mörkare, deras välvning upplyst endast av en stor röd stjärna, och mot fondmuren tecknade apparatens skugga vederstyggligheter, figurer med svansar, monster som öppnade sina käkar för att sluka världen. (L’Assommoir – Fällan – 1877, min översättning)

Det är inte heller så att begreppet realism nödvändigtvis är särskilt önskvärt – det är alltför laddat med en känsla av

moralisk överlägsenhet för att när det gäller samtidens litteratur vara riktigt användbart: en moralisk överlägsenhet realismen har övertagit från sin gamla fiende idealismen. I vissa tider och i vissa kretsar anses det moraliskt bättre att skildra verkligheten sådan den är. I andra tider och i andra kretsar anses det moraliskt bättre att inte göra det. Vad som är ”verkligheten sådan den är” förblir också öppet för debatt. Att män och kvinnor utanför innerstan skulle vara benägna att fåordigt tala förbi varandra är ett exempel på något som rimligen är minst lika mycket litterär konvention som ett i yttervärlden observerbart faktum.

Finge jag tro på och önska mig något av en ”ny litteratur” – förutom ett överskridande av den falska motsättningen mellan ”realism” och ”experiment”/”språkskepsis” – så vore det sammanfattningsvis: dels ett ökat intresse för kontext (historisk, politisk, geografisk, naturvetenskaplig etcetera, in med världen på sidorna!), dels ett ökat intresse för stil (prosarytm, klang, bildspråk etc, alltså det som alltid varit litteraturens både heta och svala kärna: må meningarna brinna och breda ut sig!). – Naturligtvis behövs det i det senare fallet också en kritik som fokuserar mindre på innehållsreferat och mer på stilistik. En kritik som, för att ta ett exempel som råkar komma för mig, inte bara ser när Lotta Lotass byter ämne, utan också ser när hon byter från huvudsakligen daktylisk rytm (”Sades att Frälsaren satt på en sten och grät över skiftesreformen”) till huvudsakligen jambisk (”De förde mig till kontrollcentralen och hjälpte mig ur dräkten”).

Med tanke på detta är det inte minst intressant att de författare som debuterat de senaste tre åren, till skillnad från vad som länge varit fallet, även gärna skriver om litteratur på kultursidor och i andra liknande sammanhang. Det vill säga att de i ökad grad och oavsett sinsemellan stora skillnader i övrigt betraktar litteraturen ur ett offentligt – och ofta offensivt – perspektiv. Har det skett någon generationsmässig skiftesreform på sistone så är det nog det. Det privata är inte tillräckligt politiskt. Det privata är punkterat. Och jag kan inte därvid se att en lyrik som är ovillig att alls yttra sig om världen skulle vara mindre privat än en prosa ovillig att yttra sig om annat än den lilla vardagsvärlden alternativt den egna biografin.

*

Och bortsett från allt det?
Tja, jag har funderat över satiren. Den gammaldags realismen var ofta satirisk. Liksom icke-realismen. Varför skrivs det så lite och så snäll satir i Sverige idag?

Men stode jag som Frälsaren på en balkong skulle jag nog lika mycket som satirisk kyla sakna värme. Så efter en alltför kolhydratsbaserad kosthållning – med inslag av isbergssallad – är det kanske också dags för att med en Oliver Twist-twist våga be om ytterligare en portion hjärta. Prosans proteiska protein…

Och till det en skvätt mer själ i glasen. Mer soul, kamrater! Mer ande, geist, esprit…

Till litteraturens eviga orgie.

Malte Persson, född 1976 och kritiker i bland annat Göteborgs-Posten och Expressen, debuterade 2002 med romanen Livet på den här planeten. Nu (våren 2004) är han aktuell med diktsamlingen Apolloprojektet. Se www.apolloprojektet.com

Mer om nr 16»
Butiken»