Att luta sig fram mot en svart fyrkant av ord

"ETT I VINDEN VACKLANDE HUS*". Orden är inte mina. Jag ser det som att jag har dem i tillfälligt förvar. Jag behöver dem för att definiera något som inte vill låna sig till någon avgränsande bestämning, eftersom motsägelsen och vidden är hela dess natur. Som den insiktsfulle läsaren säkert redan förstår talar jag om prosadikten. Det här är en kärleksförklaring till denna form. Prosadikten är ett hus som vacklar. Kanske vacklar den under tyngden av att inrymma så mycket motsägelse. Prosadikten är ett hus som både har en orubblig stadga och ändå så tunna väggar att det kan blåsa rakt igenom. Det är där tillåtelsen kommer in. Att man får lov att vara så motsägelsefull.

Vad får mig att vilja bebo detta vacklande hus? Jag som egentligen känner en sådan stark lockelse till det åtstramade. Alltid bär jag med mig bilden av det krattade gruset i zenträdgården. Faran med den sortens språk är att respekten blir för stor. Att man drar åt strypkopplet för hårt. Att orden dör och kallnar i brist på syre. Prosadikten ger mig en begränsning innanför vilken jag kan röra mig fritt. Ett nödvändigt och strängt uppritat motstånd. Därinnanför ängen. Utanför är det tyst. En passepartout av tystnad runt orden. Läsaren tvingas att med en sorts närsynt tafatthet luta sig fram mot den svarta fyrkanten av ord för att kunna avläsa den. Prosadikten inbjuder till intimitet. För den läsare som föredrar att hålla texten på armslängds avstånd uppstår ett annat fenomen: levitationen. På långt håll är prosadikten en svävande fyrkant, ett kubistiskt moln. Gluggarna som öppnar sig i och mellan bokstäverna gör svärtan genombruten. Luften viner genom dem och gör det möjligt att skriva med en täthet som inte blir filtad. Om prosadikten tillhörde djurriket skulle den vara en humla - en varelse som enligt alla aerodynamiska regler är för tung för att lyfta, men ändå gör det.

Prosadikten ger mig rast från kontrollbehovet. Radbrytningen som jag inte längre styr över. Skrivandet blir ett slags rouletthjul. På vilket ord ska hjulet stanna? Jag blundar och ger fart. Plötsligt finns en form som tillåter alla ord att bli likvärdiga och jämna. Det är en form som passar mitt hushållande sinne. Laga och ta tillvara. Sy ihop hål och bristningar. Med sorg ser jag på de ord jag tvingas lämna utanför. Vem ska nu ta hand om dessa mina minsta? I prosadiktens rymliga famn kan de få en fristad. Det är en demokratisk form. Se bara på skönheten i den starkt myllrande variationen av bokstäver som trängs innanför den strikt uppritade gränsen. Ändå, konturen som vid första anblicken syntes så entydig och skarp liknar vid ett närmare betraktande mera en riven kant än en klippt. En hackig sång, skapad av bokstävernas olikartade profiler.

Hur väl minns jag inte min upprymdhet över Sirkka Turkkas dikter i Bo Carpelans översättning i den blanksvarta utgåvan från Wahlström & Widstrand 1987. Till och med när jag blundade såg jag dessa svarta block av ord som en fixeringsbild framför ögonen. Bländad, inte av blixten, men av mörkret, bar jag dessa små stycken av täthet med mig var jag än gick. Som sockerbitar, fast de ibland var gjorda av is. Jag stoppade dem i munnen och sög på dem tills de smälte. Nu visste jag hur språket smakade, kondenserat.

Kvadraten: en ordningsprincip, för vilken korset ligger till grund. Och kuben, dess tredimensionella utformning. Bland Platons harmoniska kroppar har kuben tilldelats elementet jord. Jag kan bara instämma. Plötsligt ser jag dem överallt. Kuben och kvadraten. Mitt ute på strandängen ligger en stor saltsten, utlagd åt korna som går där på bete. Lite rundad i ena hörnet av deras ivriga tungor. I Kungsträdgården, alldeles utanför den katolska bokhandeln, ser jag en dag stora isblock, ditsända från Lappland. De krymper i takt med att rännilarna av vatten ökar omkring dem. Jag erinrar mig mina förebilder, de källor varifrån jag hämtar språk och form: brevet och fotografiet. Återigen denna fyrkant, urklippt ur den oformliga verkligheten. Och lyckan över att det bjuds en möjlighet: Slumpen parad med kontrollen. Det går att vara både fast och fri. "Ett i vinden vacklande hus".


* För lånet av dessa ord står jag i tacksamhetsskuld till Sirkka Turkka och hennes uttolkare till svenska, Bo Carpelan. Orden är hämtade ur boken Livet är ett i vinden vacklande hus Dikter 1973-1986 (W&W 1987).

Om du ställer dig lite vid sidan av en kvinnas kön kan du höra en duva lyfta och ta med sig oskulden upp under takets välvda båge. Där hänger den sedan, oåtkomlig för din hand och tanke. Det finns många sätt att skatta åt förgängelsen. Männen hävdar marker och håller jakar. Kvinnorna sträcker sig efter de tre sjungande löven för att översätta dem till ett annat språk. På museernas väggar läser jag om osteologernas sätt att bestämma könet med hjälp av kraniet och bäckenet. I min översättning tar jag fukten från en kvinnas hud och stryker den över en annan kvinnas läpp för att på så sätt framkalla en simultan blödning.