Det vore synd att inte klaga

av Fredrik Lindström

Om vi inte tog någonting i livet för givet så skulle det finnas mycket att glädja sig åt. Varför är folk då inte mer tacksamma och ödmjuka, är det inte den närmaste vägen till ett lyckligare liv? Varför går inte alla runt med ett anspråkslöst leende och njuter en bottenlös glädje över att överhuvudtaget ha blivit födda, kunna gå, stå, se, tala, tänka och så vidare, eller glädjer sig åt något annat av de hundratusentals mirakel som deras tillvaro vilar på? Är det för att det känns så där ljummet underdånigt och nästan frikyrkligt att inte ställa några högre krav? Om man är helt okritisk riskerar man kanske att bli pålurad ett billigare och

oansenligare liv än man har rätt till. Att ha lite förväntningar och en viss missnöjd skepsis mot tillvaron är väl ändå att visa lite livsduglighet. Men är vi i så fall dömda att aldrig vara riktigt nöjda?

Allt vi gör i livet har, om vi ser saker biologiskt, på något sätt att göra med de två grundkrav som evolutionen har på oss: vi ska överleva, och vi ska fortplanta oss. Att sånt som har med sex, kärlek och sinnlighet att göra hänger ihop med fortplantningen är rätt självklart – fullt lika uppenbart är det väl däremot inte att det mesta annat som kan göra oss lyckliga kan kopplas till överlevnadsinstinkten: god mat, gemenskap, trygghet, intellektuell stimulans, upplevelser, kroppsliga färdigheter, avslappning med mera. I våra gener finns helt enkelt massor av implikationer som ska få oss att leva och agera så att det gagnar naturens egna syften. Det är ett finurligt system, som vet att det hela tiden måste finnas en morot för att få oss dit. Om vi följer impulserna får vi tydliga belöningar i form av olika lyckokänslor, orgasmer, endorfinkickar etcetera.

Den viktiga frågan är nu: spelar det någon roll om vi får vår lycka på naturens villkor eller är det okej att vi bedrar henne, och skapar våra egna normer och regler som gör oss tillfreds, men skiter i eller till och med motarbetar evolutionens syften? För den går alldeles utmärkt att lura – den är nämligen, på sätt och vis, blind.

Evolutionen som kottplockartävling
Vi kan ta en jämförelse för att göra det lite enklare. I min barndom någonstans tillbaka i det soliga 60-talet anordnade min far en kottplockartävling. Han hade länge irriterat sig på en massa kottar som låg och skräpade runt om på vår tomt och fastnade i gräsklipparen. Därför lejde han mig, min bror och mina kusiner, utrustade oss med säckar och utlovade ett öre per plockad kotte. För att försäkra sig om ett fullödigt resultat piskade han upp stämningen lite; det var en prestigefylld kamp, där den som plockade flest kottar skulle kamma hem såväl pengar som ära och berömmelse. Därmed hade han skapat ypperliga förutsättningar för att få tomten rensopad från kottar. När han väl satt igång oss gick han själv och sov middag under ett Svenska Dagblad.

Evolutionen kan liknas vid min far som ligger och snarkar under dagstidningen. Den har skapat förutsättningar som ska gynna den – men, den är passiv, ingriper inte i själva handlingen. Impulserna kan användas till handlingar som inte alls är bra för den. Vi barn hade till exempel inte alls fattat den egentliga idén med tävlingen, utan vi använde den ”drift” att samla kottar som han utrustat oss med till något som gynnade oss bättre. Vi gav oss helt sonika iväg till ett bra ställe i skogen, där vi på kort tid kunde fylla hela säckar.

Så trots att min pappa hade åstadkommit en situation där det var sannolikt att vi skulle dammsuga tomten på kottar, så blev det inte alls så! För vi hittade på ett annat sätt att, ur vårt perspektiv, bättre uppfylla hans uppmaning. Trots att han inte blev av med en enda kotte på tomten så var han tvungen att betala ut vad han lovat – han hade ju inte specificerat var de skulle plockas.

Så gör naturen också, hon betalar blint ut sin lön oavsett om vi arbetar för henne eller inte. Hon har inget val, hennes instrument är att utrusta oss med en drift, när vi väl har den är vi på egen hand. Fortplantningsdriftens belöning – orgasmen – kan erhållas såväl vid en halvsjaskig runk med en porrtidning som vid ett barnalstrande samlag. Att en halv miljard spermier går förlorade i en evolutionär återvändsgränd i form av ett Bert Milton-ägt magasin är ett spill som naturen måste tåla. Den som bara kan ge implikationen måste tåla en hel del spill.

Det gör naturen. Eftersom den exempelvis inte kan vara med och hindra oss från att vi sätter ut våra spädbarn i skogen eller på annat sätt gör oss av med dem om vi, Gud förbjude, tycker att de blir för skrikiga och jobbiga, så har hon försett oss med en stark instinkt: små barn är söta, de väcker ömhet, omvårdnadsinstinkter och lyckokänslor hos oss, får oss att fjanta upp oss och prata med larvig röst. Men det är svårt att veta på förhand hur hög dos av småbarnsempati till exempel en hårt prövad kolikförälder kan behöva mitt i natten, så därför är vi – överdoserade. Då blir det naturligt en hel del ”spill”. Vi är faktiskt så hårt programmerade att gilla sånt som är smått att allt från kattungar och hundvalpar till miniatyrer av nästan vad som helst väcker lustfyllda känslor och får oss att börja prata med pipig röst. All världens miniatyr-, souvenir- dockskåps- och kylskåpsmagnetstillverkning snyltar på denna instinkt utan att det gagnar naturen det minsta, precis som porrindustrin och könshandeln parasiterar på fortplantningsdriften – utan att några barn alstras (annat än i undantagsfall).

Naturen är till för vår njutning
Som vi ser är frågan inte alls om det är okej att vi ”lurar” naturens belöningssystem för att bli lyckliga – det har vi gjort länge. Redan på 1600-talet bestämde sig ledande delar av mänskligheten för att det inte är vi som ska tjäna naturen, utan tvärtom. Som Caroline Merchant visar i sin intressanta bok Naturens död är det då initiativen till det paradigmskifte som är grunden för hela den västerländska välfärden tas: vi människor är inte underkastade naturen, utan den är till för att tjäna oss, vi har rättighet att utnyttja, styra och påverka den i den riktning som behagar oss.

Därmed är det ganska självklart att vi uppfattar naturen som något som ska stå till tjänst med att göra oss lyckliga, och att vi kan lura och styra den så mycket vi behagar. Frågan är idag snarare: Var ska gränsen dras? Bara vissa strängt religiösa tycker att den går redan vid preventivmedel – sex ska inte vara ett njutningsmedel utan något vi uppfyller en plikt mot Gud med. Något fler tycker att alkoholens tillfälliga manipulation av hjärnan – som gör oss lyckliga och uppsluppna en stund – är förkastlig. Andra kan tycka att det är tveksamt med Prosac och andra ”lyckopiller” – har man inte gått för långt när man gör människor lyckliga på medicinsk väg?

De flesta drar i alla fall gränsen hitom tyngre narkotika, men varför just där? För att det är illegalt? För att det leder till slaviskt beroende och ett hårt socialt slitage? Hur pass tungt väger egentligen det ”etiska” i att man med ett preparat så att säga kan lura hypofysen eller det centrala nervsystemet att känna en tillfredsställelse som inte har någon som helst yttre grund? Intressant är också att knarkberoendet är det som mest liknar det meningslösa beroendeförhållande av kortsiktig stimulans som vi alla lever i. Låt oss återkomma till det lite senare.

Vi delas in i olika åsiktsgrupper även när det gäller andra typer av bedrägeri mot evolutionen, som till exempel att manipulera den mänskliga kroppen. Många av dagens skönhetsideal bygger på biologiska signaler för ungdomlighet och därmed hög fertilitet. En liten blondering (håret mörknar med åren) provocerar knappast många. När det däremot handlar om större ingrepp i människokroppen som silikoninplantat i bröst och läppar blir fler upprörda. Men förmodligen inte i första hand för att vi bedrar naturen, utan för att vi gör konkreta ingrepp i människokroppen och skulpterar den med knivar och sprutor.

Nåväl, själva Pamela Anderson-idealet fungerar på män – åtminstone somliga av dem – som det som man inom beteendeforskningen skulle kalla ett ”supernormalt stimuli”. Det är alltså något konstlat, artificiellt som verkar ännu starkare än det som naturen själv kan erbjuda. Ett par högartificiella silikonbröst som väcker mer lust och intresse än ett par ”naturella” är ett ypperligt exempel på supernormalt stimuli. Fasta och runda bröst signalerar fertilitet, överdriver vi detta på ett sätt som bröst egentligen aldrig skulle kunna se ut så föredrar många faktiskt de konstgjorda.

Det är som strandskatan och hennes ägg. Hon är nämligen biologiskt inställd på att prioritera de av de egna äggen som är störst. Om man tillverkar och smyger in kopior av strandskatans ägg, men som är mer än dubbelt så stora som de naturliga, så kommer fågeln att ta hand om kopiorna och överge sina egna ägg. Det finns alltså ingen inbyggd spärr hos levande varelser att reagera mot sådana onaturliga stimuli, eftersom de under ”normala omständigheter” inte finns. Alltså – naturen har inte planerat för att vi skulle kunna börja konstra med den. Hur mycket vi än arbetar emot henne måste hon fortsätta att belöna oss.

Om vi tillfredsställer strandskatans förkärlek för enormt stora och välformade ägg kommer vi indirekt att utrota henne. Vi gör henne nöjd för stunden, men orsakar i längden hennes undergång. Här kan vi se själva grundproblemet: naturen vill att vi ska utvecklas och anpassas – vi däremot vill, precis som strandskatan, bli nöjda för stunden.

Om djuren saknar spärr mot sådan onaturlig stimulans, så har ju människan åtminstone en varningssensor: förnuftet. Men även om vi förnuftsmässigt kan tycka att det är lite knäppt med en massa konstlade vägar till lyckan, så är det starkare krafter i oss som vill få drifterna tillfredsställda.

Är människan naken eller påklädd?
Om vi då lämnar fortplantningen en stund så kan man tydligt se vårt prylsamhälle som ett försök att tillfredsställa våra överlevnadsimpulser. Vi samlar. Vi bygger upp våra liv kring saker. Det är omöjligt att dra gränsen mellan det vi verkligen behöver och rena supernormala stimuli som tillfredsställer oss men kanske till och med ökar dödligheten.

Det brukar kallas för ett överflödssamhälle, men frågan är om det verkligen är det rätta sättet att se det? Vår vardag kretsar mycket kring sakerna, men vår mentalitet är snarare fokuserad på det motsatta – bristen. Vi är ständigt sysselsatta med bristen, vår egen ofullkomlighet och otillräckligheten i våra liv. Vår kultur kan precis lika gärna beskrivas som en bristkultur som ett prylsamhälle, det beror bara på vilken synvinkel man ser det ur. Jämför med om man i utgångspunkten ser människan som naken eller påklädd. Antingen är hon i grunden naken men uppträder oftast med kläder, eller också är hon en påklädd kulturvarelse som ibland tar av sig naken.

Rent sakligt är det samma sak, men ändå inte. Den som utgår från människan som naken kan dagligen känna glädje över att det finns kläder att skyla sig med och som värmer och skyddar mot kölden. Utgår man istället från människan som påklädd är detta ett grundtillstånd. Man tar för givet att vi har kläder på oss, att vi inte behöver gå omkring nakna och frysande. Kläderna är inget gott i sig, de är självklara.

Jag menar alltså att vår kultur är en bristkultur såtillvida att den utgår från människan som påklädd. Vi ser inte våra kläder när vi har dem, men vi saknar dem – i regel – när vi inte har dem. Alltså: vi ser inte tillgången, men vi ser bristen.

Visst vet vi om att vi föds nakna och att alla andra levande varelser i världen saknar kläder, men vi gör ändå vanemässigt det påklädda till vår utgångspunkt. Vi är förnuftiga, men ännu mer är vi känslostyrda och präglade av våra vanor. Det vi ser dagligen gör vi till utgångspunkt. Slentrian kan skapa mentala krumsprång – precis på samma sätt som idag en generation svenska barn, övertillgodosedda med tecknad film, beskriver ett barnprogram som ”otecknat” (vanligt ord bland 4-7-åringar).

Astronauternas nakenupplevelser
Vanan styr alltså vår världsuppfattning, det visar många exempel. Kanske allra tydligast är väl Apollofärdernas astronauter på 1960-talet. Flera talade efteråt om den enorma lycko- och tacksamhetskänsla de kände när de för första gången såg jorden på avstånd – en existentiell och närmast religiös upplevelse av oanat slag. Helt plötsligt slog det dem vilket mirakel det var med en varm, grön-blå planet mitt ute i en tom, kall och närmast oändlig världsrymd. Ett hem för människorna och livet. Och runtomkring bara ändlöst mörker. Många beskrev en ödmjuk ”hemkänsla” som man aldrig hade kunnat föreställa sig, en tacksamhet över att ha hamnat just på den platsen och inte någon annanstans i den mörka, ogästvänliga, gränslösa världsrymden.

Och visst, det är en sak att teoretiskt veta att jorden är en unik plats att leva på, något helt annat att se det med sina egna ögon. Vi tar jorden och livet för givna, precis som vi gör med våra kläder och det mesta i livet. Det omvända skulle vi alltså kunna kalla för nakenperspektivet. Vad astronauterna upplevde var ett slags maximal ”nakenupplevelse” – när man såg och insåg det unika förbyttes man i en total ödmjukhet.

Alla människor upplever då och då glimtar av detta nakenperspektiv. Efter några veckor på en trång båt eller i en primitiv sommarstuga så förvandlas mycket av det annars självklara hemma i stan till lyx: det rinnande vattnet, den mjuka sängen, lakanen, dagstidningar, den kvällsöppna affären nere på gatan, spisen, kylen och frysen fulla av mat och så vidare. Man har fått en glimt av hur det var att sakna en del av sina kläder och nu uppskattar man, åtminstone för ett kort tag, allt som kan värma en och skyla nakenheten. Men det går ju, som vi alla vet, snabbt över.

Det krävs alltså en drastisk perspektivförändring för att vi plötsligt ska inse värdet av en massa saker i vår tillvaro. Först i sådana situationer väcks idag hos människan den ödmjukhet, som Caroline Merchant menar tidigare har varit en mycket grundläggande del i hennes världsuppfattning. Synen på jorden som en livgivande moder är helt allmän hos världens naturfolk. Vi ingår i en stor organism i vilken vi själva bara är en liten del. I ett sådant perspektiv är det också självklart att man inte kan ta någonting för givet. Att göra det skulle vara detsamma som att förhäva sig, att inte förstå sin egen roll i sammanhanget.

Vart har den här tacksamheten då tagit vägen i vår moderna värld? Visst, den finns hos vissa religiösa fundamentalister eller i enstaka livsåskådningar eller sekter. Men den enskilda människan, när byttes hennes tacksam- het ut mot en misstänksam skepsis? Hur blev vi mer missnöjda med all skit som visas på tv än vi är lyckliga över denna unika visit på en varm, mysig planet i ett cirka 14 miljarder år gammalt universum?

Vad kan det rimligen vara, förutom ren slentrian, som får oss att anta den här kritiska och smått uttråkade hållningen? Och även slentrian är väl något som vi högt stående rationella varelser skulle kunna hantera och manipulera, om det är den som hindrar oss från att uppleva våra liv som fullkomliga. Man tycker ju att vi skulle kunna ”välja” att se det unika i vår tillvaro, få känna oss utvalda och privilegierade och därmed på ett djupare sätt nöjda och tillgodosedda. Det viktigaste är ju för fan att man blir lycklig! Vad hindrar oss egentligen?

En nöjd människa är en farlig människa
Ja, det finns nu någonting annat som är farligt med en nöjd och tillgodosedd människa som sådan: hon har väldigt små behov. Förutom mer grundläggande förnödenheter efterfrågar hon inte mycket – hon är med andra ord en mycket dålig konsument. Föreställ er en värld av fullkomligt nöjda människor. Som inte alls är intresserade av en ny 36 tums-tv med plasmaskärm att hänga på väggen. ”Nej, varför skulle jag vara det? Jag har redan en tv, och jag är fullkomligt nöjd med den. Jag behöver ingen ny.”

Tillväxtekonomin bygger egentligen på ett kalkylerande med att det inte finns, eller får finnas, alltför många nöjda människor. Vi måste se bristerna i våra liv, så att vi vill förändra något och därmed har ”behov” som produktionen kan täcka. I själva verket är odlandet av missnöjeskänslan och fokuserandet på bristerna i tillvaron en av hörnstenarna i tillväxtekonomin. Bra reklam är sådan som får vårt nuvarande liv att framstå som fattigt och otillräckligt.

Varför? Helt enkelt bara för att den som är riktigt missnöjd är en god konsument. Det är inte så mycket sakerna vi vill ha som otillfredställelsen med det egna livet som får folk att konsumera. Livsstilsreklam är kanske inte så mycket reklam som säljer en livsstil – dess viktigaste funktion är snarare att visa dig något som framstår som bättre och därmed få dig att se bristerna i din egen tillvaro, något som väcker den kritiska vrede i dig som säger dig att du inte ska finna dig i din halvdana tillvaro utan göra någonting åt den, kanalisera den, göra uppror, rikta den – mot nya inköp.

Dagens reklamfilmer är ofta hårt ljussatta för att de ska ge den rätta känslan av välbefinnande. Inte sällan badar människorna i ett varmt, gultonat ljus, ett slags konstgjord kvällssol oavsett tid på dygnet vilken ska skapa en underbar atmosfär åt det kommersiella budskapet. Men människor jämför med sina egna liv, som ser trista och glåmiga ut i sin obefintliga ljussättning. På senare år har också lampor med varmt färgat ljus (så kallad ”soft tone”) blivit allt mer säljande. Vi har alltså upptäckt en ”brist” som vi inte visste om tidigare, och strävar efter att åtgärda den. Men om människor till slut orkar och lyckas göra sina hem lika ”varma och vackra ”som i reklamfilmerna, så kommer man ändå att hitta digitala sätt att retuschera deras bild än mer så att våra vanliga liv fortfarande ser otillräckliga ut.

Alla de här påminnelserna om ett ”bättre liv” som vi får omkring oss fungerar som effektiva retningar på våra överlevnadsbetingelser så att vi ska falla för alla de supernormala stimuli som näringslivet vill tillhandahålla oss. Det är som om man hela tiden skulle omge strandskatan med bilder eller exponeringar av enormt stora ägg, så att man därmed hetsade henne att vara otillfreds med sina egna ägg, uppleva dem som otillräckliga och hela tiden längta efter större.

När börjar det riktiga livet?
Det är också alla dessa omgivande impulser som får oss att betrakta de liv vi idag lever som något slags substitut eller transportsträcka fram emot en obestämd punkt i tillvaron. De flesta av oss lever faktiskt med en föreställning om hur allt ska vara när ”det riktiga livet börjar”. Detta självbedrägeri har hela sin drivkraft i bilder och företeelser som hela tiden ska påminna oss om att det finns ett riktigare liv än det vi lever, och att vi ska sträva mot detta. De hindrar oss också från att få några ”naken-upplevelser” i onödan – det vill säga se tillvaron ur ett ödmjukt och tacksamt perspektiv. Om vi dagligen jämförde oss med våra förfäder på 1800-talet eller människor i tredje världen skulle vi kanske tycka att vi var bortskämda och privilegierade och därmed ödmjukt underkasta oss livet och tillvaron på ett sätt som äventyrade hela världsekonomin.

Dagens bristfokuserande kultur är alltså inte att undra på – den är en förutsättning för marknadsekonomin och därmed för välfärden. Vi är absurt nog alltså beroende av att vara missnöjda för att vi ska kunna upprätthålla och förbättra vår höga levnadsstandard. Det är svårt att inte fingra på den extremt slitna metaforen med ekorrhjulet.

Merchants paradigmskifte på 1600-talet innebar inte bara steget bort från den ödmjuka hållningen till naturen, det var också det som lade grunden till den resurssyn och det ekonomiska tänkande som styr dagens värld. Marknadsekonomins situation påminner mycket om narkomanens, inte bara för att den ger kortsiktig tillfredsställelse men långsiktigt arbetar mot naturen – den skapar också sitt eget beroende som den inte kan ta sig ur.

En dag räckte det inte till med naturlig efterfrågan, den som egentligen är en förutsättning för allt rimligt ekonomiskt tänkande. Man tog då det avgörande steget att också försöka ”skapa behov” (ett absurt begrepp, ungefär som ”konstgjord natur” och dylikt) hos människor, för att få en ökad efterfrågan så att de ekonomiska hjulen hölls igång. Även om vi inte kan rekonstruera det ögonblicket så kan vi förstå det teoretiskt. I verkligheten har det givetvis varit en långsam glidning under civilisationens senaste århundraden. Och ett samhälle som är beroende av den här sortens tillväxt har egentligen ingenting att välja på – man måste alltid ha bristen i centrum.

Vi är alltså alla i västerlandet på sätt och vis narkomaner på det supernormala stimuli, som den galopperande materiella välfärden kan ge oss i ständigt ökad dos och som gör att naturen ständigt betalar ut ”kickar” på vårt överlevnadskonto. Ju djupare vi går i detta missbruk, desto svårare har vi att ta oss ur det, desto mer beroende blir vi. Och vi måste ha den dos av kortsiktig lycka som paradoxalt nog samtidigt är den som håller oss från all djupare och mer långsiktig lycka – precis som narkomanen som genom sitt ständiga behov av silar aldrig kan få någon riktig kontakt med allt det goda som ett avgiftat liv kan ge i form av kärlek, vänskap, relationer och så vidare.

Det är skillnad på gåvor och gåvor. Så länge naturen gav oss sådana var vi bara tacksamma. Men när vi själva satte oss över för att mjölka naturens belöningssystem effektivare så förvandlades gåvorna till något helt annat. Naturen fortsätter att betala ut kickar, men vi kan snart bara erhålla dem genom en ondsint dealare – en som ger oss vad vi vill ha men som samtidigt kräver något som egentligen förtar hela gåvan: vi får den bara så länge vi lovar att aldrig bli riktigt nöjda med den, att alltid missnöjt trängta efter lite mer.

Fredrik Lindström, född 1963, har bland annat givit ut böckerna Vad gör alla superokända människor hela dagarna? (2001) och Jordens smartaste ord (2002), samt skrivit och regisserat filmerna Vuxna människor (1999) och Känd från tv (2001). Han debuterade som poet i 90TAL #30 1999 och skriver nu (dec 2003) på en bok med arbetsnamnet Det riktiga livet.