Mor ömsar skinn

Av Madeleine Grive

»Det är barnet som är det bästa med att vara mamma. Det värsta är moderskapet.« Det säger två kvinnor i etnologen Helene Brembecks intervjuundersökning från 1998 med unga mödrar. Det är lätt att instämma. Moderskapet är oerhört mycket utöver att vara mamma till sina barn.

När en kvinna får sitt första barn förändras hela hennes identitet. Hon rår inte längre över sig själv, sin kropp och sin egen tid. Hon får en ny roll både i familjen och i världen utanför. Moderskapet är en institution vidhäftad med föråldrade kulturella föreställningar som varje mamma inlemmas i, vare sig hon vill eller inte. Hon övergår från att vara en självständig individ till att bli samhällets egendom. Hon blir, vilket statsvetaren Maria Jansson skriver om i det här numret, en slagpåse som var och en tar sig rätten att ha åsikter om.

Med detta nummer vill OOTAL diskutera moderskap utifrån en mängd olika infallsvinklar och frågeställningar.

Med detta nummer vill OOTAL diskutera moderskap utifrån en mängd olika infallsvinklar och frågeställningar. Temat är synnerligen aktuellt och angeläget i en tid då allt fler kvinnor väljer bort moderskapet eller skjuter upp sitt barnafödande till sent i livet. I Sverige pågår just nu en debatt om varför det föds så få barn. Flera politiker, med statsminister Göran Persson i spetsen, vädjar till svenska kvinnor att föda fler barn. Regeringen har tillsatt en särskild krisgrupp för att utreda barnkrisens orsaker. Men frågorna kring varför allt färre kvinnor väljer att skaffa barn låter sig inte så lätt besvaras. Tvärtom öppnar de för en mängd andra frågor som handlar om vår historia, om den ekonomiska makten och om jämställdheten i praktiken. Orsakerna till kvinnors ovilja eller vilja att skaffa barn inbegriper resten av samhällsapparaten och måste vidgas från den enskilda kvinnan.

Först måste man studera vad som utgör ett moderskap idag. Synen på modern och hennes status i samhället måste omdanas. Vi måste få ett samhälle som är mer barn- och kvinnovänligt. Vi måste göra upp med hela idén kring modersmyten. Att bli mamma kan för dagens medvetna och reflekterande kvinnor te sig alldeles för betungande och ansvarstyngt.

Idén till ett nummer om moderskap har jag egentligen burit sedan jag fick mitt första barn. Jag var totalt oförberedd på allt vad det skulle innebära i form av kärlek och praktiskt arbete, splittrade känslor och kaos, massor av lek och oförglömliga ögonblick men också tunga upplevelser av otillräcklighet. Och allt detta har pågått lika intensivt i sju års tid. För mig var bara blotta tanken på barn skrämmande, inte så mycket för blöjbyten och den fysiska bundenheten, även om det kom som en chock vilken råstyrka som krävs för att orka. Rädslan gällde nog mest den där sårbara punkten, som Cora Sandels Alberte också kände, som jag inte ville ha och nu vårdar så ömt. Den som innebär en emotionell ofrihet, en ständig saknad, som ingen nära relation till en vuxen framkallar. Plötsligt hade jag fått några jag är beredd att dö för.

Men den största skräcken innan gällde nog min nya roll i världen. För att till sist våga ta steget att bli mamma var jag tvungen att göra det på mina egna villkor, inte bara genom att fortsätta vara en självständig, självförsörjande kvinna med en egen identitet, utan även genom att på ett mer psykologiskt och intimare plan försöka upprätta en ny sorts mammaroll som passade just mig.

Jag hade aldrig haft någon nära kontakt med små barn eller hållit ett barn i famnen förrän jag höll i mitt eget.

Ändå hade jag väntat länge på att längtan efter barn skulle infinna sig. Men hur skulle den egentligen kunna uppstå när jag inte ens visste vad jag skulle längta efter? Barn har sällan funnits på de platser och i de rum där jag befunnit mig, de verkar vara märkligt osynliga och isolerade från allt annat i samhället än dagis, skolor och lekplatser. Jag hade aldrig haft någon nära kontakt med små barn eller hållit ett barn i famnen förrän jag höll i mitt eget. Jag kunde känna mig blyg inför barn jag mötte och inte veta vad jag skulle säga eller göra. Samtidigt ägde jag en föraning om att om jag skulle få ta hand om ett barn så skulle allt annat plötsligt te sig försvinnande litet och betydelselöst i förhållande till barnet, och det skrämde mig inte så lite.

”Det är den största kärleken”, säger författaren Anita Goldman en kväll när vi strålar samman. En sådan utsaga om relationen till barnen kan förefalla minst lika hotfull som lockande, och på många sätt utmanande för relationen mellan kvinnor och män.

Som vanligt när vi studerar ett begrepp har vi anlagt både ett konstnärligt och ett tvärvetenskapligt perspektiv för att skapa en så stor bredd som möjligt i vårt försök att kartlägga dagens modersroll. Vi påstår att det är ett relativt outforskat ämne. Vi vill bidra till att slå hål på de myter och fördomar som finns runt vad som formar ett moderskap, och synliggöra de krav och förväntningar som ställs på dagens kvinnor. Vi vill dyka rakt in i den starka ambivalenta och komplexa mänskliga sfär som moderskapet innebär. Hur har vår syn på moderskapet förändrats genom tiderna? Hur upplever mödrar idag sin situation? Hur ser moderskapets funktion och status ut ur ett socialt, politiskt, etniskt, kulturellt, biologiskt och religiöst perspektiv? Är moderskapet könsbetingat? Eller är moderskap som arketyp en helt förlegad idé i dagens samhälle? Vilken är relationen mellan moderskap och faderskap idag? Pågår en könskamp om föräldraskapet? Och vad tyder det i så fall på? Är det att betrakta som positivt eller negativt för jämställdheten? Hur kommer framtidens

Säkert är det av ren och skär självbevarelsedrift som ett så stort antal kvinnor numera väljer utbildning och yrkesliv istället för barn.

moderskap att se ut? Hur kommer det sig att kvinnor världen över hyllas som mödrar men samtidigt förtrycks som människor? Och sist men inte minst vill vi diskutera moderskapets betydelse för de estetiska uttrycken: Hur gestaltas moderskapet i litteraturen, konsten och filmen? I numret medverkar bland andra författare, konstnärer, filmkritiker, sociologer, psykologer och andra forskare.

Det är inte konstigt att många kvinnor värjer sig mot att hamna i en roll som fortfarande i mycket präglas av gammaldags föreställningar. I vårt barnfientliga samhälle, där de flesta kvinnor lever under pressade omständigheter, är det nog omöjligt att önska sig fler barn än ett eller två. Tack vare preventivmedel kan vi styra det. I en artikelserie i Aftonbladet om barnkrisen i Sverige kan vi läsa att de svenska födelsetalen idag är de lägsta sedan 1700-talet. I en studie gjord av SCB svarade var tredje barnlös kvinna runt 30 år ”kanske” eller ”nej” på frågan om de räknar med barn i framtiden. Säkert är det av ren och skär självbevarelsedrift som ett så stort antal kvinnor numera väljer utbildning och yrkesliv istället för barn. Kvinnor har blivit mer medvetna om jämställdhetens sköra grund. Att förena moderskap med karriär är i dagens samhälle med rådande kulturella värderingar närmast en omöjlighet. Kanske tycker ni att jag tar i lite för mycket när jag skriver detta? Lever vi inte i ett jämställt samhälle? Möjligen, men för det flesta gäller det bara så länge vi inte har barn.

Forskning tyder på att ett jämställt förhållande genererar fler barn, ett sådant exempel är att det är flest barn i de familjer där män tar ut flest föräldradagar. I numret skriver bland andra jämställdhetsexperten Ingemar Gens och psykologen Ylva Elvin-Nowak om jämställdhetsproblematiken. Att det knappast råder jämställdhet i barnfamiljernas Sverige visar till exempel Ylva Elvin-Nowak i sin nyutkomna bok, I sällskap med skulden. Om den moderna mammans vardag (2001). Den bygger på samtal med yrkesarbetande mammor, om deras tankar och känslor inför sina vardagsliv. Av intervjuerna framgår att vi inte gärna erkänner att vi fortfarande lever enligt gamla könsmönster, istället hittar vi på nya förklaringsgrunder. Just i vårt fall passar det bättre att jag stannar hemma hela tiden, säger kvinnan. ”Han har ett viktigt jobb på gång just nu, så för oss är det här den bästa lösningen”. På detta sätt glömmer vi bort att se till strukturerna; att det oftast är han som tjänar mer pengar än vad hon gör, och att man på hans arbetsplats inte tycker att föräldralediga män platsar i företaget. ”I någon mån gör vi om förlegad kvinnlig underordning och manlig överordning till personliga fria val”, skriver Elvin-Nowak. Kulturellt etablerade föreställningar om kvinnlighet/moderskap och manlighet/faderskap ger olika signaler till mammor respektive pappor. En kvinna som arbetar sextio timmar i veckan anses nog inte vara en riktigt bra mamma, medan en pappa kan vara borta lika mycket utan att skuldbeläggas. I en i övrigt tämligen jämlik livsstil släpar föräldrarollerna efter med ideal från en annan tid och en annan syn på könen.

Genom intervjuerna växer en bild fram av vilka höga krav mödrarna har på sig själva, och det dåliga samvetet över att inte räcka till som oupphörligt gnager. Idén om den goda modern som ständigt är tillgänglig när barnen behöver henne, som är förstående, balanserad och förutseende och alltid lika mild och kärleksfull, präglar vår bedömning av oss själva som mödrar. Ur denna källa strömmar skuldkänslorna och stressen när verkligheten inte alltid kan överensstämma med drömbilden. Kvinnorna upplever att barnens väl och ve, hälsa, skolgång och psykiska välbefinnande fortfarande främst är deras angelägenhet och ansvar. Papporna tycker oftare än mammorna att barnen är friska och kan gå till dagis när de är förkylda och att de kan ha längre dagar på dagis. På så vis

detta som många räknar som det mest meningsfulla i tillvaron anmärkningsvärt sällan skildrat i litteraturen

blir det lätt kvinnornas ”eget fel” om de stannar hemma med sjukt barn eller får kortare arbetsdagar när de vill hämta barnen tidigare än vad männen gör.

Vad är det mest betydelsefulla som hänt i ditt liv? På den frågan skulle nog de flesta föräldrar utan att tveka svara: att ha fått barn. I statistiska rapporter brukar de göra det. Ändå är detta som många räknar som det mest meningsfulla i tillvaron anmärkningsvärt sällan skildrat i litteraturen. Barndomen å andra sidan är ett av litteraturens vanligaste teman men är oftast skildrad ur barnets perspektiv, med den vuxnes blick som ser tillbaka. Det är märkligt att inte fler författare valt att skildra barndomen och förälderbarnrelationen ur förälderns perspektiv. Skönlitteraturen speglar ju livets alla skiften, ändå får man anstränga sig för att finna moderns perspektiv på den omvälvande, ofta reservationslösa, men inte komplikationsfria kärleken till sina barn. Mödrarna har tagit gestalt omvägen via barnen, oftast pojkarna, som blivit vuxna. Eftersom det varit kvinnor som i första hand levt nära barnen har det väckt min förundran att det inte lockat fler kvinnliga författare att gestalta sina upplevelser. Som nybliven småbarnsförälder undrade jag över bristen på skildringar av den djupa erfarenhet som det innebär att bli och vara förälder. Dessa frågor utgjorde bakgrunden till 9OTALs nummer Kärleken i vår tid (nr 25, 1998), där vi bland annat behandlade både moders- och faderskärlek i litteratur, konst och till vardags. I vårt nya nummer fortsätter vi nu att ställa dem bland annat i det långa samtalet med Agneta Pleijel, vars senaste roman är en bred episk berättelse om Europa ur kvinnoperspektiv, som träffar rakt in i den västerländska könsrollsproblematikens kärna. Samtalet kom att kretsa kring den problematiken, mannens och kvinnans historiska maktförhållande som utgör ett villkor för moderskapet, men också om den kvinno- och mansroll som genomgår en stark förvandling i vår tid. I Lord Nevermore möter vi Ellie Rose, en självuppoffrande mor och fru, som en gång hade drömmar om att få en egen identitet och att engagera sig i de stora politiska frågorna. Men i den värld männen byggt har hon ingen plats. Kvinnan är en vit fläck på kartan, som mannen ritat.

Säkert är kvinnans historiska brist på en egen identitet en förklaring till att det som närmast berört hennes eget liv inte definierats och beskrivits. Ett annat mer direkt vardagligt skäl till att ämnet moderskap inte verkat uppfordrande på kvinnliga författare kan vara att mödrar varit, och är, så absorberade av kärleken till barnen och den praktiska omsorgen om dem att de varken har tid eller distans till att skriva. På ett paradoxalt sätt är detta tillstånd – den komplexa och totaluppslukande kärleken till barnen – samtidigt flyktig, när barnen vuxit upp minns man kanske inte längre alla omtumlande känslor. Ytterligare orsaker kan vara att det fortfarande är tabu att skildra moderskap, att kvinnor smusslar med sina moderskap, att det innehåller hemligheter och sidor som är dunkla och mörka och som man inte gärna visar andra kvinnor eller män. Kanske kärleken inte alltid är så ren eller god. Och ämnet moderskap har inte heller intresserat den manliga parnassen, och kvinnliga konstnärer som vill nå en position måste anpassa sig efter de manliga värderingsnormerna. Kanske måste vi först, på ett ännu mer genomgripande sätt, genomföra ett värdesystem som erkänner kvinnor och mäns lika värde och ger oss lika rätt till tolkning av världen. Först då kommer kvinnorna att lätta mer på förlåten.

Det finns givetvis kvinnliga författare i den svenska skönlitteraturen för vilka moderskapet varit centralt. Moa Martinson har berättat om fattiga och starka mödrars kamp för sina barns överlevnad. Sara Lidman har skildrat psykiska skeenden inom både fäder, mödrar och barn. Kerstin Ekman har på ett suggestivt sätt skildrat längtan efter barn i Knivkastarens kvinna. I lyriken finns det föregångare som Eva Runefelt och Ann Jäderlund, för att nämna några. I det här numret har OOTAL försökt spåra ytterligare författare som gestaltar detta komplexa ämne och lyckas förmå göra det till god konst. Det är tydligt att något har hänt under de allra senaste åren då det kommit flera skildringar av svenska kvinnliga författare där moderskap behandlas i någon form. I flera av berättelserna i Mare Kandres senaste bok, Hetta och vitt (2001), upplevs relationen mellan mor och barn ur ett moderligt subjekt. Här finns också en man som på ett för honom högst oväntat sätt tvingas konfronteras med sitt faderskap.

Christina Sjöblad, professor i litteraturvetenskap, studerar i sin essä hur kvinnliga författarskap i den nordiska litteraturen – från Cora Sandel till Mare Kandre – gestaltar moderskapet. Litteraturvetaren Kristina Fjelkestam undersöker skuldproblematiken hos tre yngre samtida författare, Malin Lindroth, Åsa Lantz och Cecilia Bornäs. Johanna Mo skriver om moderskapet i den samhällskritiska modernisten Elsa Graves diktning.

I den skönlitterära formen presenterar vi nya texter som är skrivna ur föräldraperspektiv. Kristina Sandberg bidrar med en subtil novell om en spänd relation mellan mor och dotter sedd ur mammans synvinkel. I Eva Adolfssons och Jonas Asks texter gestaltas känslor och upplevelser i födandets ögonblick. Debutanten Mia Öström skildrar en kvinnas längtan efter att bli gravid. Vi behandlar även moderskapet i den samtida konsten. Konstkritikern Dan Jönsson har undersökt hur några kvinnliga konstnärer ger uttryck åt sina förhållningssätt till moderskap i den internationella konsten, och har bland annat funnit olika sätt att bearbeta uteblivna moderskap. Karin Wikström medverkar med konstprojektet Moras, som är gjort speciellt för detta nummer. Vi presenterar också bilder av Cecilia Edefalk, Carina Gardefjord, Katarina Lönnby och Pernilla Stalfelt. Rädslan för att skaffa barn är nog en inte alldeles ovanlig åkomma idag. Vi bad Aase Berg, OOTALs förra redaktionschef, att skriva om sin tidigare barnfobi. Filmkritikern Jannike Åhlund har studerat modersbilden i ett antal filmer.

Med detta nummer vill vi alltså sätta mamman i centrum. Modern tycks vara en medelpunkt vi alla räknar med, och är djupt beroende av, men samtidigt tycks ta för given så att hon blir förbisedd. På ett intrikat sätt fungerar detta kärleksfulla förbiseende som en bricka i det bygge som patriarkatet utgör. Men även fadern förtrycks av det patriarkala samhället. Moderskapet är egentligen inte könsbetingat, de olikheter i föräldrabeteende kvinnor och män kan visa har inget med fysiska könsskillnader att göra. En pappa som är jämställd får möjlighet att utveckla sin kärlek och omtanke om barnen. Det ser jag hos min egen man. Att det är tiden och närvaron med barnen som gynnar föräldrakärleken visar flera studier. I nr 25 av 9OTAL skriver Jonas Ask om hur vårt samhälle inte uppmuntrar detta utan istället diskriminerar fäder och deras faderskärlek.

Att leva ett drägligt liv som förälder bjuds ett stort motstånd i vårt samhälle, vare sig man är mor eller far. Med detta nummer gör vi ett inverterat navelskåderi; från mamman och hennes perspektiv med blicken riktad mot världen och åter mot henne själv i alla sina skepnader. Snarare än en resa tillbaka i modersmytologin är det en upptäcktsfärd i en ny terräng som moderskapet idag utgör, ett moderskap i kraftig förändring.

Madeleine Grive är 00TALs chefsredaktör och ansvarige utgivare sedan starten 1980.

Allt om nr 6/7»