Poesi och svart humor från den nordliga utposten

Av Madeleine Grive

Poesi och svart humor från den nordliga utposten
”Poesi är farligt” av 1940-talspoeten Elsa Grave är ett klassiskt nummer i antologier över svensk 1900-tals lyrik. Varför är poesi farligt? frågade jag henne i en intervju i Tidskriften 8OTAL, 1981.

För att den är olydig och inte låter sig inordnas under något ideologiskt program, svarade hon. När man underordnar sig till exempel en politisk eller religiös tro så sviker man det poetiska yrket. Förminskar man poesins, fantasins och rörlighetens värde så kan det gå mycket illa för politiken också. Analyserandet snedvrids.

Det blev ett långt svar som växte djupt in i natten och in i många andra nätter under tiotals år. Hon fortsatte: Att förneka känslan, att se den som ett slags andrahandsegenskap som man kan undvara, är en allmängiltig dumhet. Det bidrar ingalunda till någon klarhet eller ett tänkande som omfattar mer än det fyrkantiga. Man drar raka slutsatser. De har man inte så stor nytta av som man tror. Dikten kan vara förändringens vind åt alla håll.
Poesin är ett sätt att opponera sig mot det fastslagna som nått konventionens status, det som inte räknar med så många faktorer i själva levandets besvär, hävdade Elsa Grave. Det är viktigt att det finns förruttnelsebakterier som smälter ner det byråkratiska tänkandet och det är nödvändigt att det finns poeter som inte går med på det etablerade. Det finns så många dimensioner i tillvaron som det etablerade inte bejakar eller tar hänsyn till. Därför måste man ihärdigt hålla på med poesin så att förruttnelsen ständigt pågår. Det måste alltid finnas andningshål för det som inte syns, men som man lever av, det som inte är bröd och inte pengar. Därför vill jag framhärda som förruttnelsebakterie, sa Grave.

Bättre kan egentligen inte en programförklaring för poesins egenvärde och revolutionära kraft uttalas. Fantasin är alltid upprorisk, otuktbar och oförutsägbar. Därför gör de totalitära regimerna allt de kan för att förbjuda litteraturen och förfölja författarna. Och i den västliga ekonomismen, där livet värderas efter lönsamhet och kostnader, riskerar humanismen och kulturen att bli kommersialismens fångar. Mot detta står dikten och konsten, som vill göra oss uppmärksamma på vår egen verklighet.

I detta nummer av OOTAL presenterar vi huvudsakligen författare som medverkade vid Stockholms Poesifestival 2000. Med numret vill vi gå vidare och samla upplevelserna från festivalen i en varaktigare form och fördjupa dem. Genom att publicera skönlitterära texter av deltagarna tillsammans med författarpresentationer, essäer och reportage sätter vi också in författarskapen i ett sammanhang. Resultatet blir en presentation av samtida poesi från den nordliga utposten. I numret medverkar poeter från Danmark, Norge, Finland, Sverige, Estland, Lettland, Litauen och Storbritannien – och Jamaica. En del av de texter vi publicerar framfördes på festivalen, men det har också tillkommit mycket nyskrivet eftersom vi har som kriterium att allt vi trycker ska vara tidigare opublicerat på svenska.

Temat för festivalen var Motstånd. Vi ställde oss frågan: Hur ser motståndet ut i den samtida litteraturen och konsten? Vi bjöd in över femtio författare, konstnärer och andra förruttnelsebakterier för att ge sin personliga tolkning av temat – inte bara förkämpar för yttrande- och åsiktsfrihet, utan även de som gör motstånd mot konventionerna, traditionerna och den ökande kommersialiseringen av kultur.

På festivalen framträder texterna i gestaltad, lätt regisserad form på scenen, det blir estradpoesi i mötet med publiken och tillsammans med musiker, dansare, konstnärer och skådespelare byggs helgjutna föreställningar. Alla icke-svenska texter översätts till svenska och tolkas av svenska skådespelare. Här möter texterna en annan kontext, ”regisserade” i tidskriftens form. Vi har valt att publicera texterna på både svenska och engelska för att kunna nå både en svensk och en internationell publik.

Vi presenterar tre författare från Baltikum som medverkade vid Stockholms Poesifestival 2000. Doris Kareva från Estland, Gintaras Grajauskas från Litauen och Ser-gej Timofeyev från Lettland. Doris Kareva, som är född 1958, tillhör de främsta poeterna i sin generation med ett tiotal diktsamlingar översatta till ett tiotal språk. Hennes poesi kan med sin egensinnighet och sitt lekfulla allvar och sin vardagsfilosoferande enkelhet påminna om Wislawa Szymborskas eller Werner Aspenströms.

Sergej Timofeyev född 1970, ryskspråkig poet från Lettland, och Gintaras Grajauskas född 1966 från Litauen representerar en yngre generation intellektuella mångsysslare och genreblandare som gör motstånd på ett nytt sätt. Båda är framstående scenpoeter som arbetar med moderna uttrycksformer, och båda specialkomponerade sina programinslag för Stockholms Poesifestival. Timofeyev, som gärna blandar sin poesi med videoinstallationer och performance där han ibland uppträder som skivspelande DJ, framförde dikter till triphopmusik och visade video. Håkan Bravinger från OOTAL reste i vintras över till Lettland för att närmare bekanta sig med Timofeyevs författarskap och den ryskspråkiga poesi- och konstnärsgrupp Orbita han ingår i. Gruppen befinner sig tillsammans med en stor del av den lettiska befolkningen i en komplicerad situation, den som inte talar tillräckligt god lettiska saknar idag rösträtt i Lettland och innehar så kallade främlingspass. Hur påverkas den unga skapande generationen rysktalande av att de inte har samma medborgerliga fri- och rättigheter som andra letter? Hur är det att ha kulturella band som det egna landet vill frigöra sig ifrån? Håkan Bravinger söker svar på dessa frågor samtidigt som han som ung svensk poet inte kan låta bli att känna en viss avund inför sina lettiska kollegors ihärdiga och gränsöverskridande arbete och den påtagliga betydelse de fyller inom dagens lettiska litteratur.

En av festivalens sceniska höjdpunkter var Jean ”Binta” Breeze från reggaemusikens Jamaica och Storbritannien. Hon är dub-poesins kvinnliga stjärna och en del av hennes poesi är skriven på jamaicansk patois. Hon kom till England för cirka 15 år sedan, uppmuntrad av Linton Kwesi Johnson, som upptäckte hennes talang under ett evenemang på Jamaica. Breeze texter är politiskt radikala och skärskådar rasismen såväl som smärtan och kluvenheten inför att tillhöra en immigrantnation. Hon skriver om relationer mellan generationerna i låtar som ”Red Rebel Song” och ”Testament”, om hur barnen till de unga immigranterna integreras i sitt land och ibland tar avstånd från sina föräldrar som kämpat så hårt för att ge familjen möjlighet att börja ett nytt liv. Hon skildrar också det jamaicanska lantlivet där hon har sina rötter. Vi har valt att presentera den gripande dikten ”The Arrival of Bright-eye” som också framfördes på festivalen och som handlar om hur barnen blir kvarlämnade på Jamaica när föräldrarna måste fara iväg till Storbritannien och arbeta för att kunna försörja dem. Dikten är skriven på patois, en jamaicansk engelska, som är omöjlig att översätta, och därför publiceras dikten endast i original.

Vi har också glädjen att presentera Tony Harrison, en av Storbritanniens främsta diktare, en språklig mästare och motståndsman. När den brittiske hovskalden Ted Hughes gick bort gissade många att Harrison skulle bli utnämnd. Men då skyndade sig Harrison att publicera en satirisk dikt i The Guardian där han angrep kungahuset, Tony Blair och konstnärer som fjäskar med etablissemanget, och därmed var han inte längre aktuell. Många av Harrisons dikter har en dokumentär eller självbiografisk botten; vi har därför bett honom att kommentera bakgrunden till de tre dikter vi publicerar på samma sätt som han gjorde under festivalen. Under kriget i Bosnien 1995 sändes han ut i skottsäker väst tillsammans med krigskorrespondenter för att i diktens form vittna om kriget. Därifrån kommer dikten ”Cykeln i Donji Vakuf” som publicerades på tidningens förstasida några timmar efter att han hade skrivit den.

Eftersom Stockholms Poesifestival har en nordisk hemort medverkar varje år ett stort antal nordiska författare. Från Norge presenterar vi i detta nummer Georg Johannesen, den norska poesins nestor, och Cecilie Løveid, som i Sverige främst är känd för sin dramatik och den kultstatuspräglade romanen Sug från 1978. Johannesens egensinniga verk Ars moriendi från 1965 har en unik ställning i norsk lyrik. När poeten 1999 gav ut sin första diktsamling på 33 år, Ars vivendi, betraktades det som en litterär sensation och verket nominerades till Nordiska Rådets Litteraturpris. ”Dikten fortsätter sluta” som vi valt att publicera bär Johannesens omisskänneliga infallsrika, lekfulla tonfall med den mörkt absurdistiska eftersmaken. Ingmar Lemhagen skriver här om Johannesen medan den norske poeten Steinar Opstad förklarar varför prosaisten och scenspråksförnyaren Løveid egentligen främst är poet.

Från Danmark presenterar vi Pia Juul och Niels Lyngsø, som också får statuera goda exempel i den danske kriti- kern Erik Skyum-Nilesens essä om den yngre danska samtidspoesin där han annars finner brist på lidelse och mod. Pia Juul debuterade redan 1985 men fick sitt stora genombrott 1993 med sin fjärde bok med den smått groteska titeln En død mands nys (En död mans nysning). En diktsamling om kärleken och döden skriven med sensualism och vild humor.”Det karakteristiska med hennes dikter har med tonfallet att göra: lite retfullt, nästan lättsamt men samtidigt insisterande som om texten drivs fram ur en återhållande kraft, ett sår”, beskriver Ingmar Lemhagen träffande Juuls poesi i programbladet till Stockholms Poesifestival 2000. Av den på samma gång experimenterande och traditionsmedvetne Niels Lyngsø, som medverkade på 1999 års festival, publicerar vi ett par dikter ur hans senaste samling, Force Majeur. Suzanne Brøgger, som framförde ett nyskrivet hemligt anarkistiskt verk, medverkade i en lång intervju redan i förra numret som hade tema Långsamhet.

Från Finland medverkar en spefull absurdist, poeten, jazzmusikern och före detta kulturministern Claes Andersson. Vi publicerar nya dikter och ett porträtt tecknat av Ralf Andtbacka.

Den svenska poesin företräddes under festivalen av bland andra Maria Wine, Rut Hillarp, Bob Hansson, Mattias Alkberg och Katarina Kieri. Av Rut Hillarp, som tillhör de centrala gestalterna inom den svenska modernistiska fyrtiotalspoesin, kan vi inte publicera några nya dikter men däremot nya konstfotografier som betraktas av poeten Aase Berg. ”Den kvinnliga ensamhetens passionsmystik är hos Hillarp kompromisslös och kompakt”, finner hon.

I essän ”När isen rämnar” skriver Malin Leman in de norrländska lyrikerna Katarina Kieri och Mattias Alkberg i en tradition av svenska snöpoeter. De båda delar den nordliga utposten och skriver ett slags utkanternas poesi. John Swedenmark har i sin betraktelse över den nyare svenska poesin lagt märke till ett drag, en polaritet mellan känslomässiga överdrifter och rå materialitet.
Fantastiska överdrifter och rå materia finner man också hos performancekonstnärer som Miss Universum och Peter Wahlbeck i deras absurda och satiriska shower/instal-lationer. Och hos båda gäller att försöka skriva så dåligt, så lågt som möjligt, för att på varje sätt bryta mot det förment folkliga och klä av fördomar och bryta mot konventioner. Piskan svänger skadeglatt över missens två underhuggare som alltid ledsagar henne på scenen, när hon befaller dem att ”plocka upp ryssens kort”, poeten Lev Rubinsteins dikter från inslaget före.

Konsten besitter en potential att utöva motstånd. Konsten rör vid skikt som inte kan definieras i rationella termer. Den når dit makten inte har tillträde, och det är genom denna egenskap som den kan förändra. Konstens funktion är att vara öppnande. Festivalens tema var inspirerat av författaren Peter Weiss berömda romantrilogi Motståndets estetik, som just visar på konstens befriande krafter och förmåga att hela tiden framlägga nya och alternativa möjligheter. Verket är skrivet mellan 1972 och 1981 och betraktas av många som bland det främsta inom den svenska efterkrigslitteraturen. Peter Weiss dog 1982. På Poesifestivalen framförde Nadja Weiss, skådespelare på Dramaten och dotter till Peter Weiss, ett avsnitt ur De Besegrade från 1948 som var bland det första Weiss gav ut på svenska. Titeln syftar på det tyska folkets situation efter andra världskriget. I det stycke Nadja Weiss läste är det barnen som är de besegrade: ”Men de är omedvetna om sitt nederlag, ty hela deras liv är nederlag. Deras hemjord är damm och gyttja. Deras vaggvisa är en stilla gråt. Deras far är våldet. Deras mor är skräcken. Deras minnen är ihopstörtade källare där de lämnat kvar armar, ben och stycken av sina själar. Deras frihet är en ruingata.”
Dikten innebär alltid motstånd. Den består av försurande och försundande förruttnelsebakterier. Vi får inte tillåta att våra livsbetingelser blir så robotiserade att inte ens förruttnelsebakterier rår på det. Dikten är människans språk, sa en gång en annan svensk poet – Tobias Berggren. Poeter säger ofta bra saker. Låt oss lyssna till dem. Dikten står på människans sida – och det är det inte mycket i världen idag som gör.

Madeleine Grive är 00TALs chefsredaktör och ansvarige utgivare sedan starten 1980.

Arkivet
Butiken