Långsamheten har gått ur tiden

Av Madeleine Grive

”Jag växer långsamt, men jag tar med mig”, brukade min farmor säga, som var 151 centimeter lång. Att växa långsamt och tänka långsamt var bra tyckte farmor trots att hon själv var extremt kvick i tanken.

För mig har hennes ord blivit ett motto, långsamhet i denna mening betyder att man bär sina minnen och upplevelser med sig i nuet, och att man har respekt både för sina egna och omvärldens erfarenheter. Jag har alltid upplevt mig själv som långsam, fast jag blir ofta förvånad när jag blickar en tid tillbaka och inser hur mycket jag hunnit med.

Uppmärksamheten och det kritiska tänkandet har en tidsaspekt. Att vara snabbtänkt är inte detsamma som att vara skarpsynt.

Att vara långsam verkar närmast vara en dödssynd idag, i vår kultur där tempot skruvas upp alltmer och den eftertänksamme får stå kvar ohörd, omsprungen. Söker man orden i en diskussion riskerar man att fort bli avbruten. Frågar man något och förefaller obeslutsam i en affär vänder sig expediten inte sällan till en annan kund. Otåligheten genomsyrar de flesta sammanhang. Det kan till och med bli ett socialt handikapp att ta tid på sig i en tillvaro där den som handlar fort men kanske oövertänkt premieras.
Vad har vi skapat för samhälle om vi alltid har bråttom? Hur absurt neurotiskt pressad den moderna människan kan känna sig i jakten på att spara tid har Woody Allen fångat:
Jag tänker ta livet av mig. Jag borde åka till Paris och hoppa från Eiffeltornet. Sen är jag död. Faktum är att om jag tar Concorden så kan jag vara död tre timmar tidigare. Perfekt! Fast vänta lite – med den tidsskillnaden hinner jag ju vara levande sex timmar i New York och död tre timmar i Paris. Jag kan få saker gjorda och ändå vara död.

I mitten av 1990-talet skrev den franske teknikfilosofen Paul Virilio att ”Hastigheten är det avgörande i den västerländska kulturens utveckling”. Den stress och utbrändhet som blir följden är inte längre förbryllande fenomen utan de nya folksjukdomarna. Medvetenheten om att detta är ett problem ökar, men det är få som gör någonting åt det. Frågan som fler borde ställa sig är hur långt utvecklingen mot det allt snabbare kan framskrida. Det borde i rimlighetens namn finnas en gräns för hur snabb människan kan bli. Med farten riskerar man att sammanhangen och helheten suddas ut. Humanismen har en påtaglig tidsaspekt. Det humanistiska perspektivet är förknippat med långsamhet, att ta sig tid att tänka, och att känna efter och hysa medkänsla med andra människor. Det krävs inte bara förmåga utan också tid till att kunna leva sig in i hur andra känner. Det är när tiden upphör att jaga oss som vi är i stånd till starka upplevelser. Kanske är det i detta nu, när livskänslan griper oss, som hjärnan och tankarna arbetar som allra snabbast?

Vad är långsamhet och vad är snabbhet, eller rättare sagt vad uppfattas som långsamt eller snabbt?

Vad är det vi skyndar oss för att hinna med? Finns det något värde i själva farten? Hur förändrar våra allt snabbare kommunikationsmedel vårt sätt att tänka? Finns det någon gräns för hur mycket vi kan fortsätta öka farten? Kring dessa frågor rör sig OOTALs nya nummer om långsamhet och dess motsats snabbhet.

Det finns ett sådant sug i att det ska gå fort. Att snabbheten har givits en positiv värdeladdning avspeglas i språket. Ord som till exempel snabbtänkt, fartfylld, flink och rapp har en positiv innebörd, medan ord som senfärdig, sölaktig, såsig, tungrodd, tidsödande och långrandig ger negativa associationer. Men att vara snabb är inte liktydigt med att vara effektiv. Det kan vara långt effektivare att växa långsamt och samtidigt ta med sig, vilket innebär ett tillvaratagande av tidigare erfarenheter, att vara bättre rustad för att förstå andra människor och ha en mer kompetent och sammansatt syn på olika problem. Att vara snabb kan ofta bara innebära att ha bråttom och att inte fatta genomtänkta beslut eller att göra saker med usel kvalitet. Hur mycket är det inte som måste göras om, rivas upp, omorganiseras och byggas om bara för att beslutsfattare inte granskat sina projektplaner ur tillräckligt många aspekter? Många av dem som arbetar i högt tempo kanske i själva verket inte riktigt förstår vad de håller på med och det skapar otillfredsställelse och stress. Och snabba personer kan säkert uppleva sig som långsamma därför att de har höga krav på sig att prestera ännu mer. Eftersom ännu fortare är ett ideal.

Uppmärksamheten och det kritiska tänkandet har en tidsaspekt. Att vara snabbtänkt är inte detsamma som att vara skarpsynt. Den som glänser med kvicka repliker kan vara briljant men framstår ofta som mer insiktsfull än vad hon i själva verket är. Den som har esprit är underhållande. Italo Calvino skriver i Sex punkter inför nästa årtusende i kapitlet om snabbhet att:
Tankens snabbhet har ett värde i sig, för den glädje den skänker den som är mottaglig för den sortens glädje, inte för den praktiska nytta man kan dra av den. Snabbtänkthet är inte nödvändigtvis bättre än eftertänksamhet, tvärtom. Men det är något visst med den snabba tanken, just på grund av dess kvickhet.

”Långsamhet är att låta någonting ta den tid det tar”, säger vetenskapsmannen Nils Uddenberg i ett samtal med OOTAL. Om vi arbetar snabbare än långsamt i denna mening går det egentligen för fort. Olika sorters arbetsuppgifter och sysslor kräver helt olika tid och tempo. Långsamheten har heller inget egenvärde. Att vara så långsam att man inte blir färdig i tid är väl inget mål för någon. Men vissa saker överlever inte hög hastighet. Njutningen, leken och skapandet tar sin tid. Barnen, konstnärerna och epikuréerna är inte anpassade till vår hastighetsdyrkande kultur, och kanske är det därför som de inte tillhör samhällets högstatuskategori. Själva skapandeprocessen förutsätter delvis en annan tids- och rumsdimension. Men även för alla andra människor går inte lusten att tidsbeställa och den uppstår heller aldrig om man hela tiden är inbokad för annat. Kanske är det bland annat därför som Göran Persson förgäves får be svenska folket göra flera barn? Andra orsaker är den stora ekonomiska bördan och arbetsbelastningen. Stressen i tillvaron är orsaken till att vi avstår från att skaffa barn, uppger 77 procent av de tillfrågade i en ny Sifo-undersökning. Vi lever i ett barnfientligt samhälle, det upplever jag själv som småbarnsförälder. Barn och föräldrar tvingas anpassa sig till ett liv de egentligen inte klarar av att leva.

Kanske upplevs det snabba tempot som virilt? Farten uppfattas som potent men den saknar fortplantningsförmåga. I medierna vittnar unga människor i IT-branschen om att de arbetar dygnet runt och känner sig utbrända. Christer Sturmark, företagsledare och rådgivare i IT-frågor åt regeringen, skriver om IT-sektorn i sin bok Den nya ekonomin – med passionen som drivkraft. De män i femtioårsåldern och uppåt som överöser den med riskvilligt kapital är ofta ganska fåfänga. De har allt de vill ha – utom ungdom. ”De flockas kring unga IT-entreprenörer likt getingar kring hallonsaft för att de vill vara vitala, gångbara och hänga med. Ett dyrt substitut för potensmedlet Viagra kan man tycka.” Sturmark tror dock att det nya informationssamhällets ekonomi mer och mer kommer att basera sitt värdeskapande på immateriella värden och intellektuellt kapital, och det är ju en intressant och hoppingivande tanke.

Många människor arbetar så mycket att de inte orkar ha roligt på fritiden, de är för trötta för att koppla av. Även den fria tiden är fylld av arbetsuppgifter och plikter som förefaller allt viktigare. Varje hushåll är numera ett företag fyllt med administrativa plikter. Vi måste välja telefon, vatten- och elbolag, välja försäkringar och aktiesparande, läsa bruksanvisningar noggrant och pyssla om våra batterier. Våra tidsbesparande maskiner lär inte spara särskilt mycket tid, en diskmaskin ska enligt undersökningar spara nätt och jämnt en minuts disktid. Ett skämt: ”Jag ställde in en kopp snabbkaffe i mikron och hann nästan tillbaka i tid!”

Många äter i gathörn på språng mellan olika aktiviteter. Till middagen, som i alltfler familjer sällan är en gemensam högtidsstund, serveras ofta olika former av snabbmat. Enligt Läsrörelsen minskar sagoläsningen i hemmen. 1984 läste föräldrarna 34 minuter om dagen för sina barn i 3–8-årsåldern. Nu läser 67 procent 15 minuter. Den norske poeten Espen Stueland pekar i sin essä om poesins särart på att den kräver en särskild närvaro som gör motstånd mot omedelbar förenkling. Poesi kan vara oändliga omvägar innan den kommer till saken: ”Dikten är en liten pojke som kommer springande och vill berätta för de vuxna om en katastrof. Han klarar inte av att förklara någonting. Alla ord stockar sig, han drar efter andan och gråter.” Talmannen Birgitta Dahl skriver om behovet av långsamheten och att människorna måste återta rätten till sammanhang och helhet och makten över vår stund på jorden.

Men en långsammare framtid är kanske redan på väg. Framstående företagsledare över hela världen har i intervjuer klagat över att allting går för snabbt. Kathleen M Eisenhardt, professor i företagsekonomi från Stanford, konstaterar mitt i börsoron i en artikel i Sydsvenska Dagbladet att tempot kan sjunka i takt med att vi lär oss bemästra de nya snabbhetsteknologierna. Runt om i världen argumenteras för att man måste lägga in bromssträckor och farthinder i valuta- och aktiemarknaden. Den svenska regeringen har tillsatt en särskild stressgrupp. I tävlingstennisen har man för provspel tagit fram en större tennisboll än den som nu brukas för att tennisen ska kunna återerövra ett långsammare och mer artistiskt spel med längre bolldueller. Inom bordtennisen har man redan börjat använda en 4 mm större boll för att spelet ska bli en aning långsammare och intressantare.

Företeelsen Slow Cities, och det därtill hörande matbegreppet Slow Food, är en snabbt växande motståndsrörelse i Europa. I Italien har 32 städer anslutit sig till Slow Cities och kulturministern i Italien, Giovanna Melandri, har sagt att om långsamhet betyder att man saktar in inför de kulturella kvaliteterna så vill hon beskriva sitt ministerium som ”långsamhetens ministerium”. Dessa rörelser som etnologen Jonas Frykman skriver om i numret är inte antimoderna. Tanken är att dagens högteknologi och snabba kommunikationer ska tas tillvara för att göra livet mer meningsfullt.

Kanske kan vi uppnå ett verkligt framåtskridande, en utveckling som innebär förändring inifrån? Det är dags att vi skapar ett högteknologiskt samhälle i människans tjänst, som inte rusar fram utan riktning och som smakar gott.

Arkivet
Butiken