När det offentliga samtalet tystnar - en thriller i tidningsvärlden

Av Madeleine Grive

Vad är motstånd idag? Vilka är de som står för
motståndet? Vem är fienden i denna tid efter ideologiernas sammanbrott? Hur ser det litterära och
konstnärliga motståndet ut? Har kulturen blivit kommersialismens fånge?

Det är några av frågorna som ligger bakom redaktionens arbete med detta nummer, och som ställts till skribenterna som medverkar. Finns det något motstånd i Sverige idag? Finns det några kollektiva visioner, eller ens någon solidaritetstanke om allas gemensamma bästa? Finns det något utöver allas snack om att köpa bostadsrätt, vad de har för design på sina möbler och kläder, och att de vill ha högre lön, eller ge ut en egen bok, helst på eget förlag, och absolut inte på Bonniers (där de redan blivit refuserade ett antal gånger)? Individualist, javisst! Men hur långt kan man individualisera motståndet? Är motstånd bara ett soloprojekt, som varar så länge man är motarbetad? Men sedan när det lossnar då? Kanske motstånd ibland är begränsat till en image man lever på tills man går i mål inom någon koncern med kvalitetsstämplar.

 

Anledningen till att Arne Ruth lämnade sin post var en stigande upplevelse av maktlöshet, bland annat i kampen för mediernas mångfald

Den riktigt stora revolutionen i vår tid, hörde jag på radion häromdagen, är att verkställande direktörer på stora företag som på slutet av 1980-talet hade löner som motsvarade ungefär 6 industriarbetarlöner, idag har löner som motsvaras av 26 industriarbetarlöner. Det är inget annat än ett hån, ett ovärdigt hån. Alla känner till att det är så, men tycks acceptera det.

Enligt massmedierna är det samtida motståndet i hög grad passivt, och många anklagande röster har höjts för att väcka litteraturen ur ett nostalgiskt och oengagerat tillstånd där den individuella upplevelsen är det mest väsentliga. I sin text om motstånd som värdighet, når Jesús Alcalá själva hjärtpunkten i vad motståndet kan innebära, även om det inte tjänar någonting till: ”Den uteblivna protesten gör oss mindre än vad vi är ”, och ”det viktigaste är att under de villkor som gäller, den vardag – lugn eller grotesk – man lever i, vägra inordna sig, acceptera och delta i system som är destruktiva och ovärdiga.” Att motståndet inte skriks ut, behöver alltså inte betyda att det inte finns. Motstånd kan vara en stilla vägran att inordna sig, och det är, för att låna Alcalás ord, det motståndet som räddar världen.

Samtidigt finns ett motstånd som i högsta grad är synligt. Militanta veganer släpper ut minkar, ungdomar ockuperar hus i Linköping, rave-rörelsen har etablerats och olika sammanslutningar manifesterar sig i gatufester som ”Reclaim the City”. Hip hop-musiken, som har motstånd som grundtema, blir allt populärare och den illegala gatukonsten uppmärksammas alltmer. Den kurdiske författaren Mahmut Baksi hungerstrejkade i våras mot att hans två senaste böcker har konfiskerats och bannlysts i Turkiet, och en grupp svenska författare och kulturskribenter samlades och skrev ett upprop när samma öde tidigare drabbade den kurdiske författare Mehmed Uzun.

Det är lätt att slänga iväg anklagelser och vara kritisk mot andra. Medievärlden borde ibland även syna sig själv. Är det möjligt att bedriva motstånd när man är en del av etablissemanget? Tyngdpunkten i detta nummer är ägnad åt just medierna och makten över ordet. Tre familjer äger majoriteten av medierna. I en lång intervju med Arne Ruth nagelfars den svenska tidningsbranschen. Hur ska det gå för det fria ordet när Bonniersfären förlorat sitt förtroendekapital, Stenbeck agerar nyckfull kapitalist och Schibsted saknar publicistiska principer frågar han sig, och ställer dagens situation inom medierna mot en historisk bakgrund. Han jämför hur den svenska pressen fungerade i förhållande till makten under andra världskriget, och hur den kvalitetsmässigt förhåller sig till tidningsvärlden i utlandet.

Framtiden ser mörk ut för självständiga och kritiska journalister och samhällsdebattörer. Karriärvägarna är få och en opinionsbildare måste först ta plats i offentligheten för att upprätta kontakt med allmänheten. Vad händer när de inte längre släpps in eller själva börjar förställa sig för att få en roll i medieteatern? Det finns en överhängande risk att journalister blir mer flexibla och socialt kompetenta än kritiskt analyserande.

”Taket sänks för yttrandefriheten när det inte längre finns en offentlighet som upprätthålls av självständiga medborgare utan alltsammans har fått karaktären av representation och maktspel. Tidningarna har slutat kritisera varandra, med kulturredaktionerna som ett sista undantag”, säger Arne Ruth i intervjun. Därför har han stridit länge för kulturredaktionens självständiga ställning på Dagens Nyheter, längre än vad många av oss anat. Redan i början av 1990-talet blev han kallad till ett möte med ägandefamiljens huvudmän, samt styrelseordföranden, Olle Måberg och koncernens vd, Bengt Braun. Ensam och oförberedd fick han beskedet att han skulle fråntas inflytandet som chefredaktör och som kulturchef underställas Christina Jutterström. Efter diskussioner som pågick i tre månader lyckades han få igenom sin argumentation för att få behålla chefredaktörskapet. Men när han avgick för två år sedan passade ledningen på att genomföra förändringen som degraderade kulturredaktionens ställning. Anledningen till att Arne Ruth lämnade sin post var en stigande upplevelse av maktlöshet, bland annat i kampen för mediernas mångfald. Han vägrade också att skriva under det kontraktsförslag som förelades honom (se sidan 29) med en ny sekretessparagraf som skulle binda honom till att beakta bolagets intressen istället för tidningens och redaktionens – samma sekretessparagraf som de andra chefredaktörerna redan hade fått inskriven i sina kontrakt.

Det verkar råda ett helt annat klimat på Dagens Nyheter än när jag själv arbetade i huset som vikarie i sammanlagt sex år på 1980-talet. Min första chef var kulturskribenten och författaren Mauritz Edström som ansvarade för allmänreportaget. Redan vid vårt första möte poängterade han att hans reportrar var solitärer och starkt självständiga – jag tog det som en uppmaning. ”Ibland ser man inte till dem på en vecka eller två, men rätt var det är dyker de upp med ett lysande reportage eller en artikelserie”. Som allmänreporter förväntades jag skriva personligt, och mina artiklar i skilda ämnen kallades ”litterära reportage”. När Mauritz med jämna mellanrum ansåg att det gick för snabbt ute på nyhetsredaktionen rusade han ut med håret på ända, och fick alla vid desken att stanna upp och börja diskutera nya perspektiv på olika händelser. Det var en levande miljö och varenda dag på jobbet var rolig och spännande

Så upplevde jag också det halvår som jag var på kulturredaktionen 1989. Det var under denna tid som den nya kultur- och nöjesdelen kom till. Jag minns särskilt ett stormöte då den stolt presenterades och jag, som redaktör för Åttiotal och som en representant för de unga, tillfrågades om min inställning till att blanda populärkultur och litteraturrecensioner. Det förväntades att jag skulle bejaka nytänkandet, men istället uttryckte jag mina invändingar bland annat mot att sätta rubriken nöje på kultursidan, vilket skämtades bort med orden ”det är väl roligt med kultur”.

Vi är många som drömmer om ”Lycksalighetens ö i Marieberg” för att citera Johan Öberg, som har skrivit en skarp och rolig essä om sin syn på händelserna i Marieberg utifrån ett ryskt perspektiv. Han var en av Arne Ruths tilltänkta efterträdare, och blev presenterad i Dagens Nyheter som tidningens hetaste kandidat till ny kulturchef. Öberg drog sig tillbaka när det stod klart för honom att kulturredaktionen inte ville förlika sig med tanken på att deras chef inte skulle vara chefredaktör; även om han för egen del nog gärna hade kompromissat på den punkten.

Ingrid Elam var den som till slut accepterade att bli Dagens Nyheters kulturchef i ett läge då ledningen var beredd att lösa konflikten genom att ta ifrån kulturredaktionen dess självständighet. Hon avgick dock redan efter ett år nu i maj, i protest mot att den nya chefen för ledarredaktionen som sin föregångare skulle få chefredaktörsstatus, och att kulturredaktionen alltså permanent skulle underställas ledarredaktionen och allmänna redaktionen. I detta läge inträder Henrik Berggren.

Berggren har länge tillhört Dagens Nyheters kulturredaktion, och förhoppningsvis kan han se till att göra den till ett starkt och självständigt forum. Det är viktigt för det offentliga samtalet och för att hålla kulturens ställning stark i Sverige överhuvudtaget. Man önskar att han dessutom skapar ett mer levande förhållande till litteraturen och inspirerar fler författare att skriva på Dagens Nyheters kultursidor.

Arne Ruth samtalar inte bara om tillståndet i medievärlden, utan också om konstens potential att utöva motstånd. Konsten rör vid skikt inom individen som inte kan definieras i rationella termer. Den når dit makten inte har tillträde, och det är genom denna egenskap som den kan förändra. Konstens funktion är att vara öppnande. Kanske är det detta som motstånd handlar om, att inte fastna i ett förtryck eller det som förefaller normalt, att hela tiden vara öppen för nya och alternativa möjligheter.

Dan Jönsson undersöker motståndet i samtidens konst i ett provisoriskt manifest, och Annika Hansson presenterar konstnären Johanna Billing, som bland annat gjort det uppmärksammade konstprojektet ”Project For a Revolution” om motstånd, eller är det brist på motstånd?, bland dagens ungdomar. OOTAL presenterar också ett konstprojekt av Dan Wolgers som han gjort speciellt för tidskriften på temat motstånd, medan fotokonstnären Cecilia Parsberg har införlivat OOTAL i det konceptuella projektet ”Queen of Homeless” om några av de människor i Sydafrika som genom apartheidsystemets utrensningar blev tvångsförflyttade till olika townships utanför Kapstaden. Verket, som bland annat består av en video och ett brev, kommer att skickas till alla drottningar runt om i världen för att med dialogen och konsten som medel göra motstånd mot missförhållandena i Sydafrika.Vi publicerar ett utdrag ur en roman av Peter Weiss, författaren till Motståndets estetik som inspirerat till det här numret. Romanen heter Situationen och är skriven i Sverige 1956, och endast utgiven i översättning på tyska år 2000. Med dess diskussioner om olika konstarter kan denna bok sägas vara en föregångare till Motståndets estetik.

I vår stående avdelning Farliga ord, som är ett samarbete med Svenska PEN, publiceras texter av författare som förföljts, fängslats eller mördats för sina ords skull. Denna gång presenterar vi en text av Danilo Kis ur en essä om den inre censuren, självcensuren som uppstår av samma orsaker som censuren – hot och rädsla – men som verkar dolt i de innersta tankarna. Den kan bli en författares dubbelgångare som blandar sig i texten, men författaren kan också lura vålnaden.

I avdelningen Världen i Sverige introducerar OOTAL texter av de turkmenska författarna Shirali Nurmuradov och Ak Welsapar som båda bor i Sverige. Journalisten och författaren Disa Håstad presenterar diktaturen Turkmenistan, som är det land som styrs hårdast av alla de nya län-der som vann självständighet efter Sovjetunionens fall.

Faraj Sarkohi skriver om händelseutvecklingen i diktaturernas Iran ur journalisten Mariams perspektiv, och om hur de olika regimerna påverkat hennes uppväxt och splittrat hennes familj.

Vi har försökt förstå de förändringar som har skett i det svenska samhället genom att studera motståndet ur många olika aspekter. Vi har också ställt det mot motstånd i länder med totalitära system. ”Hur kan hon hålla på med sin tidskrift år ut och år in?”, undrar Johan Öberg aningen provocerad i sin artikel. Det är en fråga jag får ibland. Jag kan säga: det här numret är svaret.

Arkivet
Butiken