Paparazzilitteratur och minnesfobier

Av Madeleine Grive

Begäret efter verklighet och sanna berättelser framstår idag som omättligt. Ett faktum som utnyttjas intensivt av massmedier och bokförlag. På litteraturens och kulturbevakningens fält har lystnaden efter avslöjande intimiteter, skvaller och lögner om kända personer medfört en tilltagande tabloidisering. Det är uppmärksamheten kring självbiografiska skildringar och nyckelromaner som gör den stora publiken medveten om att det finns en samtidslitteratur.

Vi lever i ett slags paparazzikultur med ett ständigt snokande och kikande på varandra och en sådan förtjänar förstås paparazzilitteratur. Att samtidens behov av att läsa om andras privatliv och berättelser ”tagna direkt ur vekligheten” tycks vara starkare än någonsin är en naturlig konsekvens av det individualistiska samhälle vi lever i. I vår narcissistiska tid finns ett sug efter den självbekräftande litteraturen. Texten blir en spegel och läsaren blir betraktaren som kan identifiera sig, spegla sig med författaren i texten.

Men frågan är vad nyckelromanens och självbiografins popularitet innebär för romanens framtid? Kanske leder den på sikt till romanens död? I teve, tidningar och på bokomslag ser vi människan som detta har hänt – och det är detta som hänt denna människa som ska locka oss att läsa. Finns det då något kvar till skönlitteraturen? Finns det någon anledning att skriva romaner?

De stora förlagen förefaller behandla författare och människorna de skriver om som varor. Branschen håller på att bli omänsklig. Och vem kan man lita på? Vem försöker ta heder och ära av vem i nästa bok? Aldrig förr har så många vänner och bekanta till författarna legat till allmän beskådan på diskarna. Finns det verkligen inget annat att skriva om? Eller rättare sagt; finns det inget annat att publicera? Utgivningspolitiken verkar styras stenhårt av litteraturens medialisering. På dagstidningarnas kultursidor urholkas ansvaret för litteraturbevakningen i fråga om att engagera och ge utrymme åt skribenter som är intresserade av texter. Oproblematiserande kritiker ger sämre böcker.

Att alla självbiografier är fiktion i mer eller mindre utsträckning är de flesta överens om. Men det är skillnad på de skitdåliga självbiografierna, som Aase Berg skriver om i numret, och de som har skönlitterära kvaliteter. Graden av autenticitet är ingen kvalitet i sig.
Även för den självbiografiska bok som skänker en skönlitterär behållning kan själva sanningsanspråket vara problematiskt: hur stor ska en författares frihet få vara när det gäller att publicera uppsåtliga elakheter och osanningar om nu levande människor? Att under förespegling att det är sant hitta på snaskiga historier om människor författaren råkar ogilla utan att samtidigt också hitta på nya namn? Hur stor ska ett förlags frihet tillåtas vara när det gäller att göra ekonomiska vinster på att publicera medvetna lögner om andra människor? Tillför nämnandet av verkliga namn några estetiska kvaliteter? Och är det etiskt att använda dem? I vems ärenden går denna sorts böcker?

I detta nummer har vi genom olika texter undersökt fenomenet självbiografi och ställt frågor om självbiografiska texter är mer sanna än annan skönlitteratur, om berättaren är mer identisk med författaren i dessa böcker än i andra, och om det spelar någon roll om en berättelse är självupplevd, sann eller fiktion för att den ska upplevas som autentisk. Andreas Åberg gör i sin essä en begreppsmässig historisk tillbakablick som visar hur trubbigheten hos orden fakta, fiktion och autenticitet hanterats, i bland annat filosofi och hos den idag oförtjänt bortglömde modernisten Walter Ljungquist.

Att skriva självbiografiskt är en minnespraktik, en minnesrörelse. Det handlar om att genom skapandet komma nära en tidigare upplevelse. Hos Marguerite Duras är det frågan om ett konsekvent återvändande till minnet, hon återkom genom hela sitt liv till de så kallade krigsdagböckerna. Vi publicerar här för första gången på svenska ett utdrag ur Le cahier beige (Den beigefärgade anteckningsboken). Gunnel Wåhlstrand berättar i en intervju hur hennes målningar bottnar i en strävan att närma sig sin biografi. Den polske prosaisten Michal Witkowski, som vi introducerar i numret, återskapar i romanen Lubiewo ett minne som är bortträngt av den stora allmänheten. Det gör också konstnären Petra Bauer i sin film om den skoningslösa svenska avvisningen av de två egyptierna Ahmed Agiza och Mohammad Alzery 2001.

För många läsare har det blivit viktigare att texten kan prövas mot en empirisk verklighet än att gestaltningen bär. Med vetskap om detta faktum revolterade Laura Albert på ett spektakulärt och anarkistiskt sätt när hon skapade den unge författaren JT Leroy som växt upp i fullständig misär. Jessica Andersson skriver om turerna kring den uppdiktade JT Leroys uppgång och fall som tydligt visar läsarens anspråk på sanning. Om inte handlingen i Leroys böcker varit påstått självupplevd hade de inte väckt samma intresse hos läsare och journalister. Ett av självbiografins uttryck är dagboken, vilken har hög sanningsstatus i litteraturen. Vi publicerar ett utdrag ur Erlend Loes dagboksanteckningar från hans vardag.

Viljan att minnas kan vara en önskan att komma ihåg både bra och dåliga saker, eller så kan den vara ett slags tvångshandling; minnesfobi. Hos den franska självbiografiska författaren Christine Angot, som här introduceras med ett utdrag ur romanen Rendez-vous, handlar berättandet om att skriva av sig minnet, skriva för att glömma och göra sin text till ett objekt. Eller som hennes svenska kollega, Agneta Klingspor, uttrycker det: ”Jag dödar när jag skriver, förintar, lämnar bakom mig. Jag tänker inte på barndomen mer, inte pappa, inte mamma, inte kärlekshistorier. Lämnat, lämnat, lämnat. Kvarstår böckerna. Som gravstenar över minnet.”

1970-talets kvinnorörelse frammanade en våg av bekännelselitteratur. Många av de debuterande kvinnorna ifrågasattes som författare på grund av det personliga, självutlämnande innehållet i böckerna. De som skrev om sina privatliv hade på den tiden, tvärtemot idag, låg status bland litteraturkritikerna och anklagades inte sällan för att vara kommersiella och vilja väcka sensation. En av de mest omtalade var Agneta Klingspor som blev uppmärksammad för sin öppenhet i skildringarna av sexuell frigjordhet, revolt mot könsrollerna och sin kritik av den förtryckande kärnfamiljen. I detta nummer skriver Anna-Karin Palm en essä med utgångspunkt i Klingspors Nyckelroman om den självskapande undersökning men också det förändringsprojekt som Klingspors författarskap utgör. 2007 utkom Agneta Klingspor med en av årets starkaste böcker, självbiografin Går det åt helvete är jag ändå född, där jaget ser välfärdssamhällets sammanbrott ur ett rännstensperspektiv. Hon hade i flera år försökt ge ut romanen men refuserats och är alltså ett talande exempel på hur allt fler etablerade författare har blivit  utkastade på gatan medan förlagen blint letar efter författare de tror klär bättre i strålkastarljuset. Vi blev nyfikna på att träffa författaren som var en pionjär på självbiografins område och som i sin senaste bok utvecklats till att skriva en av de mest svidande uppgörelserna med det nya svenska egoistsamhället.

Går det åt helvete är jag ändå född är en oumbärlig kritik av samtiden, och följer därför med detta nummer som en gåva till 00TALs läsare.

Butiken»