Mare Kandre och hela världen

Av Madeleine Grive

"Inget står emot mig", utropar jaget i Mare Kandres andra bok, Bebådelsen, 1986.
    Jag har alltid sett den meningen som central i Mare Kandres författarskap. Den är också karakteristisk för hennes syn på sig själv och sitt skrivande. Hon är 24 år och har bestämt sig för att bygga ett författarskap och att utmana alla hierarkier.
    Inspirationskällan och den samlande kraften för dikterna i Bebådelsen är 1400-talsmålningen med samma namn av van Eyck. Den föreställer jungfru Maria i bebådelseögonblicket när tre ljusstrålar träffar hennes huvud och tar kropp i henne. Mare Kandre ger denna process en helt egen innebörd. Hon gestaltar en kvinna som får insikt om sina egna starka inre krafter och livsbejakande tar dem i bruk för egen räkning, i uppror mot mansvärlden, kristendomen och gud. Boken ångar av trots och självhävdelse, vilja till frigörelse och uppbrott. Man kan ta för sig av livet, man måste inte vara till lags, man kan gå sin egen väg. Eller som det står:

Jag önskar det icke!
Jag ville födas ur en sten, en stjärna,
Jord eller sand:avskiljd och solitär:utan
Förpliktelser –
Orotad!

Upproret, separationen och känslan av främlingskap men också utvaldhet är teman som ständigt återkommer hos Mare Kandre: "Mor:jag skall ta en annan väg:jag skall lämna dig." (Bebådelsen) De återfinns hos barnets syn på världen som en främmande plats i romanen Bübins unge, där jaget i protest tänker: "Ingenting här är som jag är", eller i romanen Aliide, Aliide, där barnet reagerar med ett rungande "nej" till allting det möter. Prosadiktsamlingen Deliria är en skarp polemisk skrift som försvarar de kvinnliga värdena, naturen och poeterna. Den är en civilisationskritik inspirerad av skapelseberättelser i indianlitteraturen, men en del av materialet i boken är också inlägg i litteraturdebatterna som var flitigt förekommande från mitten av 1980-talet till en bit in på 1990-talet. Mare Kandre gjorde själv revolt mot alla gamla patriarkaliska värden precis som kvinnan i Bebådelsen. Hon lyckades göra barnet, flickan, kvinnan synlig på ett alldeles nytt sätt. I Quinnan och Dr Dreuf satiriserar hon över Freud, i Bestiarium och Hetta och vitt gör hon upp med modersrollen, i Djävulen och Gud beskriver hon i sagoform, med ömhet och humor, djävulen och gud som två små pojkar.

Det skrällde rejält i litteraturvärlden den gången, 1984, när Mare Kandre debuterade med I ett annat land. Det var inte att missta sig på att ett mycket personligt, angeläget, samtida författarskap hade fötts. En bärande författarröst, full av auktoritet, språklig briljans och ovanlig fantasikraft. Mare Kandre var en enastående begåvning, allt tycktes ha samlats i en och samma kropp. På konstens område var hon en renässansmänniska som skrev texter, spelade piano, komponerade musik och hade en fantastisk röst. Hon var frontfigur i flera punkband, bland andra The Global Infantilists. Hon tecknade och målade, skrev dikter och prosa. Här fanns förutsättningar för ett fullödigt och ovanligt författarskap. Alla konstarterna sammanstrålade i den litterära texten. Mare Kandres romaner och prosadikter är skrivna av en lyriker, musiker och konstnär som ständigt är närvarande i det rytmiska språket och i de bildrika associationerna.

Mare Kandres bortgång den svarta skärtorsdagen 2005 tog hårt på hennes kollegor och läsare. Hon blev endast 42 år. Så mycket kvar att leva och att skriva. Ändå hann hon bygga ett av de mest varierade och originella författarskapen i vår samtid, som gjorde ett outplånligt intryck på sina läsare. Mare Kandre har betytt mycket för den litterära utvecklingen i Sverige sedan 1980-talet och kanske är hon en av dem som påverkat flest efterkommande författare. Trots att hon var totalt tondöv för trender. Troligen hade Daniel Sjölins, Aase Bergs och Annika Korpis debutböcker (för att nämna några) sett helt annorlunda ut utan Mare Kandre som föregångare. Det är i alla fall inte svårt att upptäcka att Mare Kandre-läsningen satt spår i deras texter. I en artikel i Aftonbladet direkt efter hennes bortgång skriver Lars Mikael Raattamaa att han inte hade blivit författare utan Mare Kandre.
Mare Kandres litterära självförtroende och mod har haft en stark dragningskraft på andra författare. Det fascinerande låg kanske speciellt i att hon var en så ung person, och därtill kvinna, som så tveklöst tog litteraturen och sig själv på djupaste allvar. Hon var spränglärd, läste kopiösa mängder och rörde sig hemvant bland sina valfränder: Arthur Rimbaud, Rainer Maria Rilke, Virginia Woolf, Janet Frame. Det var inget tvivel om att hon såg sig som jämbördig.
    Kvinnorna var de hon läste helst, det var en självklarhet, "de är helt enkelt bäst!" Edith Södergran var för mesig, Sylvia Plath var en av de viktigaste inspiratörerna. "Hon är väldigt kaxig, det är nog det." Plath var viktig länge men Mare läste henne som mest intensivt när hon skrev Bebådelsen, vilket hon berättade om för mig i en intervju i 90TAL: "det finns lite samma sak i hennes sena dikter som i mina här, jag menar en väldigt stark röst – och självhävdelse. Det är inte sånt man kan härma, men som man kan känna igen sig i. Som Sylvia Plath sa: Blodstrålen är poesi."
    Kanske en del tyckte att Mare satte sig på höga hästar men egentligen berodde hennes inställning på att hon inte hade någon auktoritetstro. Det var kvaliteten och valfrändskaperna som styrde hennes omdömen.
    Och de var hårda! Och går inte att berätta om här. Hon var genomskådande, vass, rakt på sak och träffade mitt i prick. Uppmärksamheten kring alla manliga författare kunde irritera henne. Om sin vän Stig Larssons ställning i litteraturvärlden i slutet av 80-talet utropade hon: "Det är inte Stig Larsson som är ett geni! Det är jag som är ett geni!"

Mare var en arbetsnarkoman. Redan vid sjutiden på morgonen satt hon bakom sina fördragna gardiner och skrev, för som hon sa: "det här att skriva är ingenting för veklingar, det är väldigt oglamouröst, ungefär som att gräva diken." Hon var medveten om vilket hårt arbete som krävs för att åstadkomma litterär kvalitet. Hon satsade allt på litteraturen och fick väldigt lite pengar för sitt arbete. Hon skrev och levde på kaffe, filmjölk och äpplen. Ibland gick hon ut och köpte en färdig smörgås. "Jag är ju så opraktisk."
Med det här numret vill vi fortsätta att utforska Mare Kandres litterära gärning och lyfta fram hennes särprägel som författare i essäer och i intervjuer med författare, kulturskribenter och litteraturforskare. Vad var karakteristiskt för Mare Kandres sätt att skriva? Vad har hon betytt för andras skrivande och vilka verk har de blivit inspirerade av?
    Kristofer Flensmarck berättar om hur språket i Aliide, Aliide blev omvälvande för honom och hur det fick honom att bestämma sig för att börja skriva på allvar. Carl-Johan Vallgren menar att hans roman Dokument rörande spelaren Rubashov inte hade kommit till förutan Aliide, Aliide. Jonas Thente talar i sin essä om ett före och efter Kandre.
    Flera av intervjuerna och texterna i numret vittnar också om hur Mares Kandres självsäkerhet imponerade på och inspirerade många blivande författare. Aase Berg säger att Mare Kandres stöddighet var uppviglande, och Kristofer Flensmarck tilltalades av att hon hela tiden verkade vara säker på sitt projekt.
    Om vikten av att våga lita på sina idéers kraft berättar även den säregne musikern Antony Hegarty, som med sitt band Antony and the Johnsons tagit sig in i många lyssnares hjärtan. I Jessica Anderssons intervju talar han om att man behöver ett öppet fritt utrymme för att kunna arbeta: "Många erfar en djup självcensur av sina kreativa impulser. De ger upp för att de inte tycker att de kan leva upp till en oskriven standard." Antony Hegarty talar också om vikten av att lyssna till barnet, inte minst till barnet man själv bär inom sig.

En intressant strömning inom svensk samtidsprosa skildrar ett äckel inför den nya tidsandan, där tillvaron för många människor är tömd på just kreativitet, lek och djupare relationer med både sig själv och andra. Endast barnen tycks ha kvar förmågan att genomskåda konventionerna och att skapa. Annina Rabe behandlar i essän "Medelklassens sammanbrott" samtidskritiska romaner skrivna i 00-talets Sverige som skildrar det systemskifte som föregick maktskiftet. Här möter vi en värld av yta, blänkande borgerlig och perfekt med inredning av toppmodern standard. Likadant i alla hem. Enda sättet att frigöra sig från denna slentrian är att hoppa över skaklarna och gå över lik. Även problematiken kring barnflickor och "hushållsnära tjänster" får sin litterära gestaltning.

När Mare Kandre gick bort arbetade hon med en ny roman. Det är omisskännligt en Kandrevärld som man sugs in i, men ämnet är nytt – en förödande passion. I detta nummer presenterar vi ett utdrag ur denna oavslutade roman, Den underjordiske brudgummen. Titeln är hämtad ur Rimbauds En tid i helvetet (1873) där ett avsnitt under kapitlet "Yrsel 1" bär rubriken "Den underjordiske brudgummen" och härifrån har hon också valt ett av citaten som finns i romanen: "det är han som ska göra mig stark, vi skall resa tillsammans, vi skall jaga i öknarna, vi skall sova i okända städers rännstenar, utan bekymmer, utan sorger, åh! Ska du ge mig det liv fullt av äventyr som levs i barnböckerna!"
    Mare Kandre gjorde världen större.

Ett varmt tack till Mares föräldrar Tiiu och Olle Hansson för att vi har fått publicera romanutdraget och familjens privata bilder, samt för allt fint samarbete.
1. 90TAL publicerade sitt första Mare Kandre-nummer 1993 (Nr 9 1993). Det kan beställas via 00TALs webbutik. I numret finns bland annat Mare Kandres drama Poeten och Kritikern och Madeleine Grives intervju med Mare Kandre.
2. Arthur Rimbaud, Helvete och illuminationer. Urval och tolkning av Helmer Lång (Symposion, 1994).

Mer om nr 23»
Butiken»