Här börjar allmän väg

Av Madeleine Grive

Två TV-apparater.

Två TV-apparater som snöar
mot varandra
i ett nattstilla rum
kunde vi vara,

och det skulle snöa
utanför också, ner över huset,
ett svindlande snöfall
som kosmiskt brus,

och till sist skulle vi
inte förstå varandra.

En av nordens märkligaste författare, Tor Ulven (1953-1995), behandlar här det eviga mänskliga traumat kommunikationslöshet. Fram träder ett Beckettskt scenario: våra kontaktförsök är hopplösa, rentav skrattretande. För Tor Ulven var människans ensamhet och distans till andra en tidlös problematik. I den enda intervju han gav under sitt liv säger han att det är lika omöjligt för människan hela tiden, ”helvetet har alltid funnits här”.
    Ändå är två teve-apparater som ett du och ett jag en sällsynt träffande metafor för människans situation och våra relationer i just denna tid. Vi lever på samma jord, ibland i samma stad, men våra villkor och föreställningar är disparata. Vi lever i olika verkligheter. Det blir allt svårare för oss att uppfatta, och innefattas av, en allmän verklighetstolkning.
    Avstånden mellan människor i samhället ökar, socialt och ekonomiskt men också mentalt. Den individualistiska livssynen undergräver samhörighetskänslan med andra. Samhället tycks bli mer och mer präglat av ett ängsligt bevakande av privata intressen i form av bonusar, optioner och bostadsrätter. Många verkar helt ointresserade av en gemensam värdegrund och att kommunicera med människor som inte har några dyra ägodelar. Bristen på kontakt kan komma att leda till välfärdssamhällets totala söderfall.
    Men kanske gör denna dystra utveckling att konsten och litteraturen är viktigare än någonsin. Den ensidiga fokuseringen på ekonomiska värden i mediernas rapportering gör att det uppstår ett tomrum, ett hål mellan den mediala berättelsen om världen och verkligheten, så som vi själva upplever den. Här finns det en plats för författarna och konstnärerna att fylla i med sina berättelser. Där i glipan finns det näring åt författaren. Konsten kan göra verkligheten begripligare. ”Jag tror att många människor upplever en verklighet på gatan och sedan skildras en helt annan verklighet i det officiella. Det blir ett glapp, folk känner inte igen sig” säger Klas Östergren i en lång intervju här i numret om samhällsförändringarna under de 25 åren mellan romanerna Gentlemen och Gangsters.”När språket är ett maktredskap mot människor vidgas gapet och frustrationen ökar. I kampen om verklighetsbeskrivningen deltar författarna för att lämna sin version av tillvaron och varje sådan utsaga bidrar till förståelsen av samhället.”
    Frågor om relationen mellan skrivande och samhälle har vi också ställt till författarna Anna-Karin Selberg, Ida Börjel, Ann-Marie Ljungberg och Kristina Sandberg. Den bild som framträder är en samtida litteratur starkt engagerad i samhällsfrågor, på olika sätt och med olika metoder. Generellt har kritiken av samhället hos dessa författare, och även den samhällskritik de iakttar hos sina kollegor, ett nedskruvat tonläge. Den använder sig av små förskjutningar i det språkliga, gör undersökningar snarare än inlagor, vill som Ida Börjel säger inte vara något färdigtuggat. Eller med Kristina Sandbergs ord: ”Om man redan vet precis vad man ska säga kanske debattartiklar passar bättre som form”. Men en medvetenhet om litteraturens ofrånkomliga förbindelse med samhället – hur den både präglas av samhället och har möjlighet att i sin tur påverka genom språk eller ämnesval – är påtaglig hos författarna.
    Flera av texterna i detta nummer av 00TAL diskuterar olika slags kommunikationsglapp. En stor del av litteraturen som tas upp skildrar sociala avstånd och sprickor, subkulturella livsstilar och ritualer som uppstått i samtiden. I en essä har Dan Jönsson letat sig ner genom tunnelsystem och soprum i den nya prosans mysterier och hamnat i mänskliga återvändsgränder och existentiella katastrofer. I det tidiga 2000-talets förortsromaner av Steve Sem-Sandberg, Jerker Virdborg, Andrzej Tichý med flera finner han en egen existentiell ton och anar en psykisk geografi, snarare än en social och historisk. Tichý har i sin roman Sex liter luft skapat en tydlig metafor för ensamhet. Pojken Ivan vaknar en morgon och finner att alla är borta: hans ”mama”, grannarna; alla människor överhuvudtaget har spårlöst och plötsligt lämnat sina lägenheter utan att ta något med sig. I olika kapitel ”En dag innan”, ”Två dagar innan” och så vidare, exponeras det känslomässigt torftiga liv som Ivan levt med kompisarna i förorten i deras jargongaktigt upprepande av meningslöst våld och djurplågeri. Ett liknande förunderligt frossande i våld, ett slags tävling i att utstå smärta och äckel inspirerat av MTV-serien ”Jackass”, återfinns i novellen ”Exile Cowboys” av Joakim Forsberg. Den ”ondaste” medlemmen i novellens gäng , Matte Muslimi, kallar sig satanist och tror på folkpartiet, eftersom han anser att det partiet ligger närmast satanismen ideologiskt: ”Satanismen vågar ta konsekvenserna av individualismen”.
    En bakgrund till gängen och deras våldsritualer finns i den samhälleliga tendensen att vi nu söker oss till allt mindre enheter och gemenskaper. Där vi har liknande samhällsstatus och samma intressen kan vi utveckla ett samstämmigt språk och en gemensam kultur, samtidigt som vi kan utesluta kontakten med de andra och förståelsen för dem. I den grupp vi lierat oss med kan vi invagga varandra i tryggheten och vanföreställningen att vår verklighetsuppfattning, den vi handlar efter, är den riktiga.
    Scenariot i Tichýs Sex liter luft, en värld tömd på människor, är ett ofta förekommande motiv i Tor Ulvens texter. I intervjun gjord av Alf van der Hagen och Cecilie Schram Hoel, som vi nu låtit översätta, talar Tor Ulven om hur försvinnande liten del människan har i världens utveckling. Han får också frågan om diktsamlingen Forsvinningspunkt ska ses som en beskrivning av världen efter den stora katastrofen, efter bomben. ”Varje dag är en katastrof. Varje dag är en domedag”, svarar Ulven. ”Det är bara att titta på nyheterna.”
    Ulven är en författare som nog inte kan lämna någon läsare oberörd. Dikten här ovan är hämtad ur den enda utgåva som finns på svenska, Du droppar och blir borta (Heidruns förlag). De sista åren slutade han skriva poesi till förmån för en prosa som många anser kanske blev ännu märkvärdigare. Förutom delar av den enda intervju han gav, och en presentation skriven av hans vän, den norske prosaisten Ole Robert Sunde, publicerar vi i numret för första gången på svenska en novell och korta prosastycken.
    Bristen på mellanmänsklig kommunikation, som existentiell fråga och som aktuell samhällsproblematik, är alltså ett genomgående tema i detta nummer av 00TAL. Accelererande konsumtion är kanske på samma gång en flykt från kontaktlösheten och en orsak till den. Flera aktuella konstnärer intresserar sig för människans konsumtion av varor. Nils Forsberg har träffat några av dem och skriver i reportaget ”En förtrollad värld” om konst som förhåller sig till människan som en vara i världen.
    Den mellanmänskliga kommunikationen blir också förhindrad av reklamens högljudda och ständiga närvaro. I numret har vi upplåtit plats åt reklampiraten som tycker att det är fel att de multinationella företagen får fylla vår vardag med kommersiella bilder och budskap som stör våra egna tankar och spelar på våra behov av att bli sedda och bekräftade. Reklamen finns på gatorna, i mobiltelefonen, kommer in i våra brevlådor, ringer in i våra hem… men kulturutövare utan pengar får inte sätta upp affischer på stan, skriver piraten.”Tanken på i hur hög grad pengar styr vad vi matas med i våra offentliga och privata miljöer är svindlande”.
    Yttrandefriheten riskerar att bli totalt uppköpt, när det är pengar som avgör hur stor plats någon eller någonting får ta i det offentliga rummet. Därför blir konsten allt viktigare som kommunikationsmedel, som samtalsrum. Det är bland annat litteratur, konst, teater, kulturtidskrifter och andra konstnärliga uttryck som utgör dagens gemensamma rum. Det är framförallt där vi kan finna gemensamma referenser och seriösa försök att förstå det komplicerade vi kallar verklighet.
    Detta nummer är ett smakprov på nya 00TAL. Vi har gett tidskriften en något förändrad layout vilket är ett steg i en process där tidskriftens grafiska form kommer att förnyas. Vi vill samtidigt passa på att tacka vår AD, Lars Svensson, som arbetat med formen sedan första numret av 90TAL, för hans fantastiska arbete med tidskriften. Utan honom hade inte 00TAL varit vad det är! Han har lämnat över sitt värv till vår nye AD, Lukas Möllersten, som vi hälsar varmt välkommen. Nu fortsätter vi stryka längs vägarna, och samla tankar och idéer som vi finner därute – och härinne – i det som är botten i oss alla. Här börjar allmän väg.

Mer om nr 22»
Butiken»