Tro, hopp
…och självförakt

Av Madeleine Grive

Självförakt, ordet kan få mig att rygga tillbaka. Det tycks mig obehagligt och nästan svårt att förstå. Hur kan man vara en levande varelse och inte tycka om sig själv eller se till sitt eget bästa? Det ligger ju i människans självbevarelsedrift att vilja sig själv väl, att akta sig själv och att akta sig för faror, att kämpa för att hålla sig oskadd och frisk, att värja sitt liv mot allt som är avskyvärt, misshagligt och olustbetonat. Självkänslan, har jag alltid velat föreställa mig, är människans sista livplanka, när allt annat gått förlorat. Då återstår i alla fall värdigheten – det enda ingen kan ta ifrån en annan människa. ”Älska din nästa såsom dig själv” heter det ju också, för att man riktigt ska förstå hur mycket kärlek man bör slösa på sin omgivning för att balansera sin egenkärlek.

Men ändå vet vi alla att självaktningen är en sårbar potential, för många förstörs eller skadas denna möjlighet redan tidigt i barndomen genom utebliven uppskattning och kärlek. Vår identitet bildas av hur omgivningen beter sig mot oss. Det är svårt att läka det som präglats i barndomen. Självkänslan kan också bli nedtryckt senare i livet av många orsaker: motgångar, otur, olyckliga händelser, mobbning, misshandel, missbruk, arbetslöshet, dålig ekonomi, olycklig kärlek.

Det är uppenbart att det i vår tid finns fler människor än någonsin som inte tycker om sig själva. Självförakt är ett existentiellt trauma som tycks hålla vårt västerländska samhälle i ett järngrepp: unga människor skär sig med rakblad i armarna och svälter sig, 7-åriga flickor bantar, vuxna människor gör kirurgiska ingrepp på sina kroppar, alltfler äter antidepressiva mediciner, och en del frestas att låta sig exploateras och förnedras i dokusåpor för att få synas, samtidigt som våld, rasism och hatbrott ökar.
Hur uppstår då allt detta självförakt? Och vad är självförakt? Är det en produkt av vårt ytliga samhälle som ställer höga krav på hur lyckade, vackra, sociala och effektiva vi bör vara? När uppstår denna spricka i självaktningen som kan bli så djup att den naturliga självbevarelsedriften förvandlas till sin motsats?

Den franske författaren Alain de Botton har i boken Statusstress undersökt den västerländska människans starka begär efter hög status. Status är vår ställning i samhället, i hög grad kopplad till våra ekonomiska framgångar, men i en vidare och mer allmängiltig mening syftar begreppet på vårt värde och vår betydelse i omvärldens ögon. Hur omtyckta och värdefulla är vi hos vår omgivning? Hur mycket respekt och uppmärksamhet får vi? undrar vi oroligt. Statusstress, menar Alain de Botton är en ängslan ”så elakartad att den kan ödelägga långa perioder av vårt liv, för att vi riskerar att underlåta att anpassa oss till de framgångsideal som stipuleras av vårt samhälle och för att vi som ett resultat av detta kommer att berövas vår värdighet och respekt; en oro för att vi just nu befinner oss på en alltför blygsam stegpinne eller håller på att trilla ned till en lägre.” Denna stress, anser de Botton, framkallas bland annat av lågkonjunkturer, arbetslöshet, befordran, pensionering, samtal med kollegor i den bransch där vi verkar, tidningsprofiler på framstående människor och de av våra vänner som har nått större framgångar än vi själva.

Vi förlitar oss alltså på omvärldens respekt för att kunna acceptera oss själva. Hög status är dock inte bara svår att uppnå, den är ännu svårare att upprätthålla, då den till stor del hänger samman med vad vi förmår att prestera. Och man kan mycket väl misslyckas, skriver de Botton, ”på grund av dumhet eller brist på självkännedom, makroekonomiska faktorer eller ondskefullhet”. Och av misslyckandet följer förödmjukelse: ”en frätande insikt om hur vi har varit oförmögna att övertyga omvärlden om vårt värde och om att vi framdeles är dömda att betrakta de framgångsrika med bitterhet och oss själva med skam.”
Andras framgångar kan föda och göda den med bristande självkänsla besläktade avunden. Den politiske filosofen Alexis de Tocqueville studerade det amerikanska demokratiska samhället på 1830-talet och konstaterade att avundsjukan mellan invånarna frodas mer när klasskillnaderna reduceras och möjligheterna till materiell välfärd och karriär ökar för var och en: ”När allt är mer eller mindre jämlikt uppmärksammas minsta variation... Det är förklaringen till den sällsamma melankoli som ofta hemsöker demokratiernas invånare mitt i deras överflöd, och till den vämjelse med livet som ibland drabbar dem även i lugna och bekymmerslösa omständigheter.”

Amerikanen William James, som ansåg att människan var en aktiv skapare av sin självkänsla, framställde på 1890-talet en känd teori om hur självaktning uppstår:

Självkänsla uppnådd genom framgång är enligt denna modell ett relativt begrepp. Hur lyckade eller misslyckade vi känner oss beror på hur höga förväntningar vi har. Om vi investerar all vår stolthet och känsla av värde i prestationer som vi inte lyckas genomföra får vår självkänsla sig givetvis upprepade törnar. Om vi däremot inte sätter vår stolthet på spel upplever vi heller inte ett eventuellt misslyckande som förödmjukande. Man kan höja sin självaktning genom att sätta upp fler och högre mål som man klarar av, men man kan också höja sin självaktning genom att skruva ner förväntningarna och ge upp sina kanske alltför höga ambitioner.

Den ökade statusstressen i samhället är säkert en kraftigt bidragande orsak till det alltmer utbredda självföraktet. En ständig ängslan över att inte ha det som andra har och ett ständigt jämförande med andra i den grupp man tillhör måste tära hårt på den inre varelsens egentliga värderingar och idéer. Däremot kan det vara sunt med ett visst mått av misstänksamhet mot en egen eventuell självgodhet och självbelåtenhet. Självkritik, i meningen att man har ett vaksamt förhållningssätt mot sig själv och sina handlingar, tyder på moral. Med skuldkänslor i ”lagom”, någorlunda ”rättvisa” proportioner följer även ansvar och hänsynstagande.

Men självföraktet inbegriper inte sällan också ett förakt mot andra. Harald Ofstad, professor i praktisk filosofi, menar att det föds ett kompensationsbehov hos många människor när de aldrig har en chans att komma i närheten av de idealbilder samhället ställer upp för oss. Om man inte kan hävda sig på ett konstruktivt sätt och visa sig duktig får man ta till andra metoder. Man kan exempelvis indirekt försöka erövra en gnutta självförtroende genom att nedvärdera och trampa på andra: jag är ju i alla fall ingen alkis, knarkare eller svartskalle – jag är i alla fall bättre än dem. Och det är här Ofstad ser en förklaring till invandrarfientligheten.
Det finns ju också många olika grader av självförakt. Alltifrån allvarliga sjukdomstillstånd, känslan av att leva i yttersta förnedring till dåligt självförtroende och osäkerhet på sig själv i olika situationer. Men själv har jag dessvärre ibland svårt att se skillnad på verkligt självförakt och självupptagenhet. Genom åren har jag träffat på människor som uttrycker ett stort missnöje med sig själva, de klagar över detaljer i sitt utseende, formen på sina ben, något litet utslag, svettfläckar som inte syns, ”fula” och i sammanhanget ”fel” kläder. De sätter sig själva i centrum och tror att alla jämt har ögonen på dem enkom för att finna fel hos dem. ”Det är ingen som tänker på det”, tröstar man, men det väcker bara förtret. Andra uppehåller sig vid att ingen bryr sig om dem eller tycker om dem, har gott om självmedlidande men tycks aldrig tycka synd om någon annan, tycks aldrig tro att andra har problem förutom de själva. Det är som narcissism bak och fram. Visserligen kan mycket av denna självfixering bero på ren egocentrering, koketteri eller brist på inlevelseförmåga men det är förstås också symptom på mycket djupare underliggande problem.
Statistiska uppgifter från psykvård och socialvård visar att många unga flickor och pojkar ger uttryck för självhat genom att skada sig medvetet. Att självskärandet och annat självdestruktivt beteende har ökat dramatiskt de senare åren bland unga människor visar nya siffror från Socialstyrelsen. Förra året omhändertogs 1 820 flickor i åldern 13–21 år enligt lagen om vård av unga (LVU).
Denna ”epidemi” som har utbrutit och är ett svar på ett samhälle som misslyckats med att skapa en mening och ett sammanhang, framförallt för unga kvinnor, speglas också i samtidslitteraturen. I mitten av 1990-talet blev Prozac: min generations tröst av Elizabeth Wurtzel något av en bibel för unga människor, och dessvärre inspirerade den kanske också många till stora intag av antidepressiva medel. Under de senaste åren har det givits ut flera mycket uppmärksammade böcker som handlar om självförakt och självförgörelse, anorexi och bulimi: Berny Pålssons och Sofia Åkermans självbiografiska böcker Vingklippt ängel och Zebraflickan, Anna Jörgensdotters romaner som bygger på självupplevt stoff, Pappa Pralin och Änglarnas syster, Anna Johanssons roman Vissa föddes perfekta och andra som jag, för att nämna några. Det är upprörande skildringar om förtryckta och självförtryckande tonårsflickors desperata besatthet av smärta, olycklig kärlek, tablettmissbruk och självskadegörelse.

Berny Pålsson, som i sin bok berättar hur hon tolv år gammal försökte ta livet av sig med sin pappas rakblad och sedan skar sig dagligen i sex år, har blivit en ikon för tusentals tonåringar. De vill se ut som hon, skära sig och ta samma droger och mediciner som hon, berättar Pålsson i en intervju i Expressen (9.9. 05). Hon får hundratals beundrarmejl och en del flickor lägger till och med upp sina skärsår på Internet. Reaktionerna är skrämmande: har det blivit en trend att skära sig, är det då man kan räkna sig som en häftig tjej, en rebell som vägrar inordna sig i den kvinnoroll som vårt samhälle och våra kommersiella medier erbjuder?

Det verkar mera vara Berny Pålssons sjukdom och dess yttringar som engagerar än orsakerna till desamma: de svåra upplevelserna i hennes barndom med en alkoholiserad pappa och en deprimerad mamma och upprepade sexuella övergrepp i tonåren.

Litteraturskribenten Anna Holmström gör i bang (nummer 1/2005) upp med den kvinnliga ”jag-mår-dåligt-litteraturen”, med huvudpersoner som fullkomligt frossar i förödmjukelser och elände: skär sig, hatar sig själva, missbrukar droger och förlamas av den destruktiva kärleken till en man. ”Det koloniserade intellektet tycks drivas till att om och om igen återskapa sin egen maktlöshet på papperet. Att bara leva i det, är inte nog. Kvinnan-som-offer är en ständigt återkommande bild i patriarkatkulturen.”
Javisst är det tröttsamt! Det är därför lätt att hålla med Holmström om att vissa kvinnliga författare tycks ha fastnat i en negativ kvinno-självbild som enbart cementerar en kvinnlig underordning. Holmströms karakterisering ger en dyster bild av det litterära språkets kvinnliga subjekt i vår samtid. Men å andra sidan är det inte huvudpersonernas karaktärstyrka som är det mest väsentliga. Vem önskar sig en förebildslitteratur? Som alltid är det den skönlitterära textens kvalitet och kraft som är det avgörande för hur subversiv verkan kan bli. Mare Kandres böcker befolkas av sönderfallande gestalter, men berättarrösten är ett auktoritativt jag, som på trots mot den patriarkala ordningen talar ur en djup ilska som är existentiell, allmängiltig och omstörtande. Men om vi enbart håller oss till de böcker som Holmström kritiserar: finns det inget som helst subversivt värde i dem? Anna Jörgensdotter svarar själv mycket bra på den frågan i en annan artikel i samma nummer av bang – hon berättar sig fri. ”Alla kvinnors historier är viktiga. Först när behovet att dölja och skydda kan bytas ut till ett behov att förmedla – självklart via hjälp och stöd från andra – kan platstagandet utvecklas, och självdestruktiviteten vändas till självförståelse och konstruktivitet.”

Att skriva sina egna helveteshistorier är inte bara ett tecken på styrka och mod, det innebär också en frigörelseakt och ett uppbrott. Dessa berättelser, av skiftande litterär betydelse, ingår i en lång tradition av bekännelser. Själv kommer jag närmast att associera till Marie Cardinals klassiker inom genren, Orden som befriar som kom ut i Sverige 1978, där författaren skildrar sin uppväxt och fostran till en onaturlig, fabricerad kvinnoroll som en ”noggrann hjärntvätt”, vilket leder till ångest och psykisk sjukdom. Boken pyser av självförakt och hat när författaren skildrar sitt förflutna, men dess tema är vägen ut ur detta tillstånd: ett tillfrisknande genom berättandet. Även i dag erbjuder de egna helvetesskildringarna nödvändiga andningshål och läkningsprocesser för många unga kvinnliga författare trots ett, åtminstone till synes, mer jämställt samhälle.

Att gå till botten med sitt självförakt är en väg till frihet ifrån det, menar Aase Berg i sin artikel i detta nummer. Därför finns det ingen anledning till att kvinnor ska sluta skriva om självförakt, istället skulle Berg vilja se mer av det hos manliga författare. I många manliga författares texter, hävdar hon, är självömkan betydligt vanligare.
Inom konsten verkar det se annorlunda ut. Konst- och litteraturkritikern Dan Jönsson har studerat några manliga konstnärer som manifesterar sitt självförakt i konsten. Han diskuterar den moraliska ekonomin hos Pål Hollender och John Duncan, som båda är upphovsmän till konstverk som tvingar oss att ställa frågor om förnedring, kränkning och förakt. Konstverk som utforskar självförakt med personliga risker och offer har svårt att finna acceptans, påpekar Jönsson. Men kan självföraktet och självbestraffningen vara en försonande faktor när man kränker andra människors värde? Får man utrycka sitt självförakt till vilket pris som helst?

Psykiatern och psykoanalytikern Johan Beck-Friis menar att självföraktet kan bära på en utvecklande aspekt. I detta nummer skriver han att det måste också ses ”som en möjlig språngbräda i en kreativ process”. Självföraktet har en både destruktiv och konstruktiv karaktär. Depressioner, som enligt Beck-Friis kännetecknas av förlorad självaktning och djupa känslor av skuld och skam, kan få oss lamslagna. Men de kan också förmå oss att ta ansvar för våra känslor och leda oss till ökad insikt och ett liv med nytt innehåll. Ett övergående självförakt kan vara en viktig katalysator.
Till detta nummer har vi bjudit in några av Nordens mest intressanta författare, konstnärer, psykologer och andra forskare att tolka temat i nyskrivna skönlitterära och reflekterande texter och konstprojekt. En av Nordens mest uppmärksammade yngre författare, Karl Ove Knausgård från Norge, som numera är bosatt i Stockholm, introduceras till svenska med ett kapitel ur romanen En tid for alt och en intervju. För poeten Alberte Bremberg berättar han bland annat om självföraktet hos sin huvudperson Henrik Vankel. Den norske författaren Espen Stueland resonerar i essän ”Kriget mot mig själv” kring självhat och poetiskt våld hos poeterna Mara Lee, Pär Hansson och Fredrik Nyberg. Numret innehåller även en nyskriven och efterlängtad text av Magnus Dahlström, en nyskriven dikt av Ann Jäderlund och poesi av sex lyriker från våra grannländer. Vi publicerar också en ny novell av den isländske författaren Sjón, där Lucifers gåva till människan är just självföraktet.

Mer om nr 20/21»
Butiken»