Aldrig har så många fått så lite för så mycket

Av Madeleine Grive

Min okända konstskatt
Det är synd om många duktiga konstnärer, vars tavlor inte blir riktigt värdefulla förrän de själva är döda. Man kan inte direkt tycka synd om dig som på farmors vind hittade två tavlor, målade av den berömde Vincent da Goja. Först förstod du inte hur värdefulla tavlorna var. Du tyckte att det bara var några färgstreck på en duk. För säkerhets skull slog du upp konstnärens namn i ett lexikon och svimmade nästan, när du läste om den berömde konstnären. Ingen av hans tavlor var värd mindre än 2,5 miljoner. Sålde du tavlorna och vad gjorde du i så fall med pengarna? Eller öppnade du ett privat museum och tog inträde?

Min tioårige son fick med sig denna skrivuppgift hem som läxa häromdagen. Och visst säger den en hel del om den allmänna synen på konst. Konst handlar om pengar. Om det inte vore för ett konstverks höga värde skulle det för många förmodligen förbli några färgstreck på en duk. Och hur är det för aktörerna inom konstvärlden – gallerister, intendenter, curatorer, köpare och publik – hur mycket är deras brinnande konstintresse påverkat av att konsten är en handelsvara och ett investeringsobjekt? Att verken med tiden kan bli värda miljonbelopp har troligen större dragningskraft på många än de skulle vilja erkänna. En del av magin i konsten ligger säkert i att den kan få ett högt värde med tiden. Hur påverkas konsten och konstnärerna av detta faktum?

I detta nummer har OOTAL gjort ett nedslag i den svenska konstvärlden just nu. Vi har frågat 15 konstnärer, gallerister, curatorer, konsthalls- och museichefer och kritiker om vad som är det nya i konsten idag, om deras arbete och verksamhet och engagemang i konsten, om vad de anser om konstkritiken och om deras relation till publiken, och – inte minst – till varandra. Vi har velat väcka frågor som kan ligga till grund för ett bredare och djupare samtal om situationen i dagens konstliv. Mycket har förstås handlat om pengar och makt. Är förhållandet mellan konstnär och gallerist jämlikt? Har marknaden och de rika för mycket makt i konstvärlden? Det är motstridiga röster som kommer till tals.

Just nu råder, på många sätt, goda tider för konsten igen. Nya gallerier slår upp dörrarna och framgångsrika gallerier flyttar till stora lokaler, måleriet har fått en ny renässans, köparna är tillbaka, ett inte oansenligt antal svenska konstnärer främst i yngre medelåldern gör internationell karriär och man kan, som Moderna Museets chef Lars Nittve säger, se ett annat självförtroende hos dagens utåtriktade yngre konstnärer som rör sig hemtamt i den globala konstmiljön.

Men alla trivs inte lika bra i dagens konstklimat. ”Konstvärlden är en väldigt borgerlig värld”, säger Gert-Olle Göransson på Galleri Ping-Pong. Han pekar på att det är den sociala 70-talsinspirerade konsten som gäller nu, men att konstlivet trots detta är lika konservativt. Man släpper fortfarande inte in vem som helst i konstvärlden, menar han. Kritikern Caroline Ugelstad är kritisk mot kommersialiseringen av konsten och den styrning av konsten som den kan innebära. ”De rika har blivit ett ideal”, hävdar konstnären Marianne Lindberg De Geer. ”Ord som solidaritet har fallit i glömska. Nu är det impopulärt att vara vänster, ett faktum som svenskt konstliv inte alls ifrågasätter.”

Om förhållandet mellan gallerist och konstnär är jämlikt råder också delade meningar. De flesta OOTAL intervjuade verkar uppfatta relationen som ett fruktbart samarbete där båda parter satsar lika mycket, och finner därför att det är rättvist att galleriet tar 50 procent vid försäljning. Jan Stene på Galleri Brändström & Stene ser galleriet som ett lag där alla spelar på olika positioner men med samma mål. Marianne Lindberg De Geer, som nyligen brutit upp från sitt galleri, Andréhn-Schiptjenko, är däremot djupt kritisk när hon diskuterar villkoren: ”Det finns ett hora/hallick-förhållande mellan gallerist och konstnär”, menar hon. Konstnären Ernst Billgren finner inte heller relationen mellan konstnär och gallerist jämlik: ”Nix, förhållandet är som mellan mjölk och ICA.”

Det har blivit allt fler som är verksamma inom konsten. Konsten breder också ut sig på fler platser än någonsin tidigare, inte bara på gallerier utan också på gallerior. Det finns närmare 650 registrerade gallerier och konsthandlare i Sverige och 26 konstmuseer och konsthallar som har plats för samtida konst. Det är som kritikern Nils Forsberg påpekar ”alla institutioner ska ha en liten hörna med samtidskonst”. Därför kan man nu titta på samtida konst även på Historiska museet och Sjöhistoriska museet, men man kan lika gärna hamna på en utställning i Kista galleria. Många konstnärer arbetar självsvåldigt, sätter upp sina verk på stan medan andra arbetar med relationell konst och gör olika aktioner, delar ut flygblad eller bjuder på kakor. Allt kan vara konst. Att konstbegreppet har förändrats till den grad att det närmast är upplöst gör det inte lättare att veta om det man stöter på är konst eller inte. ”Om någon kommer in i ett rum och börjar hoppa kan det vara antingen dans, performance, motion eller bero på en skada”, som Ernst Billgren uttrycker fenomenet.

I ett sådant mångfasetterat, pluralistiskt, för att inte säga förvirrat klimat kan det behövas kunniga handfasta vägledare. Därför har kritikern en viktig och svår uppgift. Men ska kritikern värdera vad som är bra eller dålig konst eller ska kritiken vara beskrivande? Vi har frågat några kritiker vad de anser att deras uppdrag består i. I idealfallet finner kanske kritikern rum för både beskrivning, värdering och intellektuell diskussion. Men liksom all kritik får konstkritiken mindre och mindre plats i den pågående tabloidiseringen. Vad har konstkritikern för roll och betydelse i konstvärlden i denna nya tid? Hur ser kritikerns förutsättningar och makt ut?

Kritikern Lars O Ericsson pekar på att dagskritikens villkor stadigt försämras. ”Kritiken snuttifieras och metrofieras. Utrymmet för den seriösa, icke konsumentupplysande kritiken krymper. Och det är allvarligt. För ett av näringsflödena, också för konsten och konstnärerna, är den levande och allvarliga diskussionen om konst.” Medan Jan Stene ser förändringen inom konstkritiken på ett annat sätt: ”Aftonbladet och Expressen är verkligen en nagel i ögat på de finare tidningarna. Det är också en positiv förändring. Hur ska folk kunna upptäcka konst om de aldrig får läsa om det på ett sätt de förstår?”

Samtidigt som konstnärerna ser ut att bli fler och fler kan man ställa den för konstnärer alltid giltiga frågan: hur går det med konststycket att överleva? Kulorna rullar sällan konstnärernas väg i konstbranschen. I och med att konsten har breddats har nya yrken och försörjningsmöjligheter uppstått kring den. Allt fler lever på konsten, men konstnärerna får ofta ta vad som blivit över när faten är länsade.

Enligt flera utredningar bör det finnas cirka 26 000 personer i Sverige som ser sig som yrkesverksamma konstnärer. Årsinkomsten för deras konstnärliga verksamhet är för män 60 100 kronor och för kvinnor 46 800 kronor enligt en studie från 1998. Många har arbetsinkomster från andra källor. De ekonomiska villkoren för konstnärer är undermåliga och förkastliga och det behövs ett nytänkande från staten för att inte många begåvade konstnärer ska tvingas välja bort en bana som konstnär, för att slippa ett liv i armod, och kvar i konstvärlden blir en elit, som har det som verkar krävas av alla bra konstnärer idag: en hög social kompetens eller tillgång till ett kapital. Av dessa 26 000 konstnärer är kanske 15–20 000 ”stipendiemässiga” menar Lars Olof Gustafson på Sveriges Bildkonstnärsfond. Fonden delar ut cirka 69 miljoner kronor per år till ettåriga, tvååriga och femåriga arbetsstipendier (cirka 40 miljoner), projektbidrag (cirka 6 miljoner) och för internationellt kulturutbyte som fördelas av IASPIS (10 miljoner). Förutom detta finns tioåriga skattepliktiga långtidsstipendier på 200 000 kronor per år som just nu har 39 lyckliga innehavare. Men chansen att få detta stipendium mer än en gång i sitt liv är obefintlig. Mest satsar fonden på de tvååriga arbetsstipendierna (30 miljoner) där konstnären mottar 110 000 kronor skattefritt under två år.

Mellan 10–14 procent av de sökande beviljas bidrag varje år. 2004 delades 500 nya stipendier ut bland 3 500 sökande. 40 procent av de som fick arbetsstipendier hade aldrig tidigare fått stipendier. De yngre konstnärerna är mer stipendierade än de äldre.

Ekonomins centrala roll i konstlivet såväl som i samhället i stort avspeglas också i många samtida konstprojekt. Dan Jönsson diskuterar i en essä i numret några av de konstnärskap som ifrågasätter de ekonomiska spelreglerna – som Adam Kästel med sitt kafé där kunden själv bestämmer kaffepriset. Att konstnärer intresserar sig för och gör försök att förändra ekonomiska system är inte så märkligt, menar Dan Jönsson, med tanke på det rådande konstklimatet: ”Priser, publiksiffror och medieuppmärksamhet utgör, hur gärna vi än tror oss operera med ett mer subtilt och avancerat (det vill säga subjektivt romantiskt) kvalitetsbegrepp, det huvudsakliga kriteriet på framgång. Fördelen med de statistiska begreppen är att de är exakta; nackdelen förstås att de gör det konstnärliga uttrycket i stort sett utbytbart.”

Samtidigt ser Dan Jönsson hur en del svenska konstnärer nu håller på att uppfinna ett nytt konstnärligt frirum där fantasin är lika gällande som verkligheten. Det skapas konst som kräver en subjektiv och djupt personlig relation till sin publik, ”en relation som är motsatsen till ekonomisk, som inte går att reducera till det mätbara.”

Många av oss längtar efter subversiva krafter i konstvärlden och framtidsvisioner där annat än pengar räknas. Konsten kan visa på möjliga världar och andra värden. Däri ligger den verkliga magin i konsten – den som är omätbar och omistlig.

Vad gjorde då min son, som för övrigt heter Ruben efter Rubens, med Vincent da Gojas tavlor? Jo han sålde dem och bjöd hela familjen till Kina och köpte massor av X-boxspel.

Mer om nr 19»
Butiken»