|
|
|
Ledare ur 00TAL nr 16
Nyheter från språklaboratoriet
Detta är något som flera av de mest nyskapande författarna ur den unga generationen antagligen skulle hålla med om: Det är verkligen underbart att inte känna igen sig. Det händer mycket just nu i den unga litteraturen, och en förändring som är märkbar är just den att den ledande litteraturen har tagit avstånd ifrån igenkänningen som grepp. Flera av de författare som intervjuas i numret menar att det finns en fara i igenkännandet, en risk att det leder till passiv och rutinmässig läsning, som inte bjuder på några överraskningar eller nya tankar. Konstigt nog verkar många läsare ändå kräva just av litteraturen att den ska vara begriplig och allmängiltig. Men det litterära och konstnärliga skapandet handlar om att ge sig ut i det okända, annars är det bara bekräftelse och information. I sin essä ”Att framställa det främmande” drar författaren Daniel Sjölin en parallell mellan den rädsla som många ofta uttrycker för litteratur som de inte omedelbart kan känna igen sig i och den rädsla för främmande kulturer och språk som brukar kallas främlingsfientlighet. Människan har ett starkt inrotat trygghetsbehov, man vill veta på förhand ungefär vad man ska få se på en konstutställning för att det man ser där ska få kallas konst, och på liknande sätt ser man på läsupplevelser. Det man inte orkar anstränga sig för att ta till sig väljer man ofta att avfärda eller till och med att förakta. Kanske beror rädslan för litteraturen delvis på att man till varje pris vill tolka det man läser. ”Tolkningsväxeln måste ibland bytas ut mot en associativ automatlåda”, menar Daniel Sjölin. Han liknar också litteraturen vid en flygande matta, som man inte behöver försöka lyfta på för att se vilket system som finns under. Det är bara att sätta sig ovanpå mattan och ropa ”flyg”! Litteraturen om något kan ju få oss att flyga, få oss att möta världar vi aldrig kunde ana fanns. Genom åren har 00TAL studerat romanens estetiska och moraliska utveckling. I slutet av 90-talet studerade vi de aktuella ämnena och formspråket i den samtida prosan, till exempel i ”Ung svensk samtidsroman” ( 9OTAL nr 21, 1997), och ”Framtidens roman” (9OTAL nr 23/24, 1998), där vi undersökte romanens villkor och nya möjligheter. Under 1990-talet var den rådande tendensen, framför allt bland debuterande novellförfattare, att skapa spänning genom undertext. Många kritiker tyckte sig se Raymond Carver som den stora förebilden, något som debatterades i ”Novellboom” (OOTAL nr 11, 2002). I detta nummer har vi valt att särskilt studera det som representerar det nya i debutromanerna. Bland annat har vi lagt märke till en stark vilja att ha själva språket som mål. När 00TAL i oktober 2003 anordnade ett seminarium om samtida litteratur för eleverna på Dramatiska Institutet uppstod en intressant diskussion där särskilt en tendens blev tydlig: att språket i den nya litteraturen inte är sekundärt. Språket är inte till för att övertäcka en text som finns därunder och som läsaren ska lista ut. 00-talets litteratur kännetecknas istället av ett intresse för att skildra det främmande. I berättelsen är själva språket det viktigaste. En del av den nya prosan närmar sig poesin i sitt uttryckssätt. Därför handlar detta nummer bland annat om det poetiska draget i några nya romaner. Bland de debuterande har det tillkommit flera författare som anslutit sig till den nyskapande traditionen i Sverige (dit bland andra Sigrid Combüchen, Agneta Pleijel, Sara Lidman, P O Enquist och Erik Beckman hör). Annika Korpis hyllade roman Hevonen Häst, som utkom hösten 2003, är ett exempel på nyskapande poetisk prosa. ”Hennes text tycks bitvis sträva emot kausalitet och korrekt grammatisk ordföljd och endast motvilligt underkasta sig den raka högermarginalen”, skriver Lotta Lotass i sin essä ”Ett universum med egen logik” om Korpis debutroman. Även Daniel Sjölin använder sig av lyriska grepp i debutromanen Oron bror och i den kommande romanen Personliga pronomen. Sjölin säger själv att han komponerar musikaliskt istället för narrativt. Fler och fler nyutkomna böcker trotsar de vanliga genreindelningarna ”roman”, ”novellsamling” och ”diktsamling”. Peter Törnqvists bok Lövsågare, innerkurva (2003) är en av dem. ”Prosasamling” kallas den i förlagets presentation, men många avsnitt kunde lika gärna betecknas som poesi. Människor, företeelser och miljöer skildras med fantasirika metaforer som i detta stycke: ”Äppelmos hela ån. Strängar av ingefära husligt nog i detta. Två kaffesvarta vakar: en stansad haj; som sandhaj, i bukt nerströms, med bukfena och stjärtslag. Den andra vaken tryckt som en yetis fot genom issörplet, uppströms riktad, också den utdragen av åns strömriktning – jo det kan hända att ån har legat, men overksam har den inte varit.” En annan våghalsig språkutmanare är Malte Persson, som beskrivit sig själv som ”en urspårad Willy Kyrklund”. Något vi ser prov på i prosaboken Livet på den här planeten. Inte oväntat är han denna vår aktuell med en diktsamling. Ett grepp som kan kännas uppfriskande och annorlunda är att vända på meningsbyggnaden och perspektiven, som till exempel Alejandro Leiva Wenger gjorde i debutnovellen ”Borta i tankar” i 00TAL. Jonas Hassen Khemiri använder ett liknande gatuspråk i sin roman Ett öga rött: ”På tunnelbanekartan Dramaten såg inte så stor ut men när jag kom dit jag fattade det är värsta lyxteater. Den ligger mitt i city (nära McDonald´s på Hamngatan) och på utsidan det ser ut lite som en museum eller kungapalats.” Indelningen i genrer har med tiden blivit svårare att göra, och kanske också mindre angelägen. Gränserna luckras upp. Sigrid Combüchens senaste roman En simtur i sundet är skriven på en lyrisk prosa som flödar associativt . ”Jag är en poet som inte kan skriva poesi” säger Combüchen själv. När Jonas Hassen Khemiri svarar på frågan om det är klart och tydligt för honom vad som karakteriserar ”prosa”, ”poesi” och ”dramatik” säger han att han inte drar så tydliga gränser. Rapparen Canibus nya skiva är den bästa bok han läst de senaste veckorna. Nej, genrerna håller nog på att upplösas en gång för alla. Den skotske författaren Andrew O´Hagan utnämner i en essä hiphoparen Eminem till USAs skarpaste samhällskritiker. Han menar att Eminems texter vågar skildra en samtid som sällan syns i romaner och noveller. En som också uppmärksammat Eminens litterära kvaliteter är den norske poeten och essäisten Espen Stueland som i en artikel i Lyrikkmagasin utropar: ”Nobelpriset till Eminem!” Ett påstående som gav upphov till livlig debatt i Norge om Eminems texter och de ideal och politiska ställningstaganden de förmedlar. Eminem avslöjar samhällsfenomen på ett provocerande och engagerande sätt som ingen annan, men ur könsrollsperspektiv är han knappast någon förebild. Att man idag lika gärna kan hitta de starkaste texterna inom popmusiken som inom litteraturen är bara en del av en större utveckling, där texterna söker sig ut från de konventionella formerna. Alla de spoken word-författare som framträtt under det senaste decenniet är tydliga exempel. Märkbart är också att flera yngre författare idag är verksamma inom olika konstformer samtidigt. Johannes Heldén som debuterade med diktsamlingen Burner 2003, arbetar med både konstinstallationer, ljudinstallationer och poesi. Åsa Ericsdotter, som 2003 gav ut sin tredje prosabok Tillbaks, är förutom författare också jazzsångerska. Mattias Alkberg, som nyligen givit ut sin fjärde diktsamling Göta kanal, är sångare och låtskrivare i popbandet Bear Quartet. Jonas Ask, redaktionsmedlem i OOTAL, diskuterar i en artikel flera möjligheter till nya former av litteratur. Han efterlyser en befrielse från det romantiska författarsubjektet och pläderar bland annat för kollektiva litterära projekt, samplingar och nya djärva experiment. Han gör jämförelser med konsten, som fortfarande är mycket mer innovativ än litteraturen. Jonas Ask nämner också interaktiva litterära försök på internet, där läsaren blir medskapande eller till och med tar över berättandet. Malte Persson skriver i sin essä om författaren Frans Daniel Nessles pågående romanprojekt, där läsaren till viss del kommer att kunna styra händelseförloppet. Men denna formmässiga förnyelse, menar Malte Persson, behöver inte vara en motsättning till realistiskt berättande. Motsatsförhållandet mellan vardagsrealistisk och språkexperimentell prosa är konstruerat. Den prosa som benämns som ”realistisk” är sällan den som bäst beskriver ”verkligheten”, anser han. Likheten mellan de i detta nummer omdiskuterade författarna kanske stannar vid den språklaborerande ytan. Sett till det tematiska skiljer de sig väldigt åt. Det hävdar i alla fall Dan Jönsson i sin essä ”Prosans nya kläder” om den unga litteraturen just nu. Han saknar också ett aktuellt samhällsengagemang bland författarna. Däremot välkomnar han det motstånd som den språkmässiga vitaliteten och lekfullheten ger upphov till. Göran Greider å andra sidan har iakttagit ett pånyttfött politiskt engagemang i den samtida poesin. Lars Mikael Raattamaa, Johannes Anyuru och Daniel Boyacioglu framstår som några av dess frontfigurer. Under arbetet med detta nummer började vi ställa oss frågorna: Hur stort är intresset bland svenska författare att skriva nyskapande litteratur? Vill de inordna sitt skrivande i en litterär tradition eller vill de helt ompröva litteraturbegreppet? Vilken är förlagens roll i sammanhanget? Dessa frågor skickade vi ut som en enkät i form av påståenden till flera intressanta författare. Efter varje påstående fick författarna ringa in en siffra, från ett till fem, där siffran ett betydde ”stämmer inte alls” och fem innebar ”stämmer i mycket hög grad”.
00TAL har under sina 24 år lika ofta sökt
sig utanför som innanför pärmarna. Under Stockholms Poesifestival
2003 blev vi entusiastiska över den sjudande kreativitet, energi
och iver att utforska olika konstformer som vi såg hos de medverkande.
I nästa nummer fortsätter vi att rikta strålkastaren
mot den unga litteraturen, då vi kommer att introducera flera
av de författare som var med under poesifestivalen i både
svensk och engelsk översättning. Redan i detta nummer, på
sidan 122, kan du läsa om de artister och författare som framträdde.
Av publikkommentarerna efter festivalen att döma finns ett stort
behov av att synliggöra och analysera den konst som görs här
och nu. Och det är just det 00TAL handlar om – att
utan kommersiella hänsynstaganden lyfta fram och undersöka
det som händer just nu inom litteratur, konst och samtidsdebatt.
Madeleine Grive är 00TALs chefsredaktör och ansvarige utgivare. |
