Lyckans tid och sorgens diktatur

Av Madeleine Grive

En dryg vecka efter Anna Lindhs död hamnade jag utanför NK där hundratals människor trängdes. De stod i kö för att få skriva några minnesord i böcker som låg uppslagna på skrivbord, som varuhuset ställt ut på gatan. I entrén växte blomsterhögar i vilka dikter satt instuckna. På en stor skylt beklagade NK den tragiska händelsen, inget skulle någonsin bli som förr i varuhuset, och NK Blomsterhandel, som ligger precis intill, tackade sina kunder för att de köpte blommor i deras butik. Det var omöjligt att inte bli berörd av alla ledsna ansikten men jag kunde ändå inte låta bli att känna förvåning och fascination över hur många de var och hur omskakade de fortfarande var och att så många ville uttrycka sin sorg i skrift och poesi. Vårt behov av att bli bestörta eller få sörja verkar omåttligt, men vårt behov av tröst är, som Stig Dagerman skrev, omättligt.

Varje dag rapporterar medierna om tragedier och katastrofer och när välkända människor dör eller hamnar i olycka, självförvållat eller inte, är det en stor nyhet. Alla ska få delta i detta upprörande, hemska, ofattbara eller sorgliga. Lyckliga händelser är däremot inte nyheter att slå mynt av. Ibland ter sig sorgen lite för organiserad. En vecka efter Gustav V:s död 1950 använde Stig Dagerman i Arbetaren uttrycket ”sorgens diktatur”, under vilken han menade att inte bara pressen befann sig. ”Flanören har känt av den på affärsgatorna, där butikerna med tillhjälp av porträtt, flor, flaggor och levande ljus förvandlats till ett slags kommersiella kapell.”

Olyckan kan tyckas engagera oss människor mer än lyckan. Carina Rydberg säger i en intervju i detta nummer av 00TAL att det skulle vara svårt att skriva något intressant om lycka. ”När man skriver är man mest intresserad av varför människor är olyckliga snarare än tvärtom”. Torgny Lindgren skyggar för det sliskiga och sentimentala som vidhänger själva ordet och talar hellre om eufori. Peps Persson, som också intervjuas i numret, menar även han att vi har lättare att intressera oss för andra människors olycka än deras lycka.

Också i skönlitteraturen och konsten är det ju tragedierna som härskar och som fängslat mänskligheten i årtusenden. Litteraturhistorien men också samtidslitteraturen är full av dramatiska uppslitande skildringar om sorg och död, konflikter och misslyckanden, ondska och krig, förnedring och olycklig kärlek. Berättelserna om mänsklig lycka har däremot inte så ofta kommit på pränt. Varför är det så ont om lycka i konstnärliga framställningar? Är det, som den norske romanförfattaren Dag Solstad skriver, tabu att skildra lyckan? Och varför är det i så fall det?

Hänger det samman med att lycka för många är något som hör till den mest intima sfären? Något vi inte gärna utlämnar då vi ofta är lyckliga över så till synes enkla saker. Kanske är vi rädda att vår egen lycka ska få ett löjets skimmer över sig?

Är vi rädda att framstå som ytliga och okomplicerade? Verkar man mer intressant i andras ögon om man skildrar svårigheter, det allvarliga och det hemska?

Det är kanske ett av svaren, men ett annat är att lyckan faktiskt är mycket svår att sätta ord på. Vi är rädda om lyckan. Hur ska vi översätta den till ord, utan att den förringas?

Lyckan framstår ofta som något pekoralmässigt. Lyckan kan bestå i det till synes enkla och banala, det som är alltför självklart för att beskrivas. Men lyckan är lika allvarlig som olyckan.

Trots att vi sällan talar om det som gör oss lyckliga är det väl ändå kanske lycka som alla människor strävar efter? Det har i långt större utsträckning än under tidigare epoker blivit till själva meningen med livet. Som Hans Ruin påpekar i den essä som inleder detta temanummer är de flesta av oss till vardags faktiskt sysselsatta med att skapa en tillvaro som innehåller så mycket lycka som möjligt. Ett symptom på det är, menar han, det enorma utbud av tidningar och böcker som syftar till att via en eller annan metod nå ett bättre, lyckligare liv. Hur detta lyckliga liv ska definieras är dock långt ifrån självklart. Vi lever i lyckofilosofins tidevarv, men frågan om vad lycka egentligen är har, som Ruin också säger, fått stå förvånansvärt obesvarad i den samtida filosofiska diskussionen.

Att tala om lycka kan upplevas som oanständigt, omedvetet och egoistiskt med hänsyn till att miljontals människor lever i krigs-, svält- och terrordrabbade områden. Å andra sidan försöker den samtida lyckoforskningen ta reda på hur vi kan skapa ett lyckligare samhälle, och i förlängningen förändra de faktorer som leder till just krig, svält, terror och konflikter.

Att forskning kring ämnet lycka överhuvudtaget förekommer är relativt okänt för de flesta. Men lyckoforskningen sysselsätter forskare över hela världen. På World Database of Happiness har Ruut Veenhoven – som också är professor i ”Sociala villkor för mänsklig lycka” vid Erasmusuniversitetet i Rotterdam, professor i ”Humanism” vid Utrecht universitet, samt chefredaktör för Journal of Happiness Studies – och hans medarbetare samlat information om den forskning relaterad till lycka som hittills gjorts. Definitionen av lycka är enligt World Database of Happiness hur mycket en människa tycker om det liv hon lever. I databasen ingår över 3 000 studier gjorda mellan 1900 och år 2000, och man räknar nu med att 150 studier tillkommer varje år. Studier av lycka har ökat drastiskt de senaste årtiondena. Mellan 1901 och 1970 finns 32 publikationer registrerade, att jämföra med 2147 stycken mellan 1971 och 2000. Studierna har många skilda inriktningar som välfärd, livskvalitet och psykologiska faktorer för lycka, men också konsekvenserna av lycka.
Det största antalet artiklar är samhällsvetenskapliga, varav den största delen är psykologiska studier, andra är gjorda inom filosofi och medicin.

Naturligtvis är det svårt att bestämma hur lycka ska mätas och vilka faktorer som ska avgöra hur lycklig en människa är eller hur lyckliga man allmänt är i en nation. Forskning om lycka, livskvalitet och välfärd är ofta kontroversiell. Det visar inte minst reaktionerna på professorerna Richard Estes och Joachim Vogels debattinlägg i Dagens Nyheter den 7 oktober i år. I artikeln presenterar de ett annat internationellt index för välfärd än BNP, baserat på totalt 40 indikatorer som till exempel långt liv, god miljö, rik fritid, demokrati, låg brottslighet och rättssäkerhet. Estes och Vogels tes är att BNP missbrukas som välfärdsmått, trots att det egentligen bara är ett värde för ett lands totala produktion av varor och tjänster. Med det nya mätsystem som presenteras – WISP; Weighted Index of Social Development – har Sverige och Danmark högst välfärd av de undersökta länderna medan USA hamnar på 22:a plats tillsammans med Polen och Baltikum. Ett land kan ha hög BNP men samtidigt en orättvis fördelning av resurserna och hög fattigdom som i USA. Artikeln gav häftiga reaktioner hos läsare som framför allt ansåg att indikatorerna var vinklade i det nya välfärdsindex som presenterades. Men är det inte underligt att ett lands totala produktion av varor och tjänster bland så många kan anses vara ett neutralt välfärdsindex när vi vet att stora delar av befolkningen i länder med hög BNP, som USA, lider brist på sjukvård, utbildning, bostad och mat?

I sin doktorsavhandling i psykologi (On the relation of optimism and self-esteem, to sensual-aestetic capacity and subjective health, 2000) som behandlade sambanden mellan optimism, självförtroende, hälsa och lycka fann Lars Wenglert att självförtroende är relaterat till optimism när det gäller ens egen framtid. Däremot är sambandet inte lika starkt mellan självförtroende och världens framtid. När det gäller subjektiv hälsa visade det sig i Wenglerts studie att optimistiska personer med bra självförtroende har bättre hälsa än pessimister med dåligt självförtroende. (Subjektiv betyder att inga laboratorietest gjorts, utan försökspersonerna får svara på om de ofta eller sällan har huvudvärk, ont i magen, är trötta och så vidare). De resultat som presenterades relaterades till lyckliga och mindre lyckliga människor, eftersom optimism, starkt självförtroende, en bra subjektiv hälsa och stor förmåga att njuta anses vara viktiga aspekter av en lycklig människa.

En annan studie gjord 1997 av Ulf G Gertham och Magnus Johannesson på Handelhögskolan i Stockholm visade att lycka ökar med inkomst och utbildning och minskar med arbetslöshet, urbanisering, att vara singel och att vara man. Förhållandet mellan ålder och lycka är ”U-format”, med lägst lycka i åldersgruppen 45–64 år.

Lyckoforskaren och filosofen Bengt Brülde, som ingår i redaktionen för Journal of Happiness Studies, presenterar i 00TAL de frågor som den nyaste empiriska forskningen kring lycka försöker besvara: Vad gör människor lyckliga – idag och historiskt? Är man lyckligare med gott om pengar? Är man lyckligare i väst än i u-länder? Blir varje generation lyckligare än den föregående? I sin artikel tar han även upp problematiken kring lyckoforskning och svårigheten i att mäta lycka. När det gäller lycka är det förstås inte bara yttre välfärd som avses. Personligheten inverkar till stor del, och det är viktigt att skilja mellan exempelvis upplevd och objektiv hälsa.

Tillväxtekonomin bygger på att människornas lycka är fokuserad kring att äga saker. En lycklig människa är en farlig människa, menar Fredrik Lindström. Vad skulle hända om vi gick omkring och var nöjda med det vi redan har? Det vore synd att inte klaga. Konsumtionssamhällets fokusering på brister, att vara missnöjd för det man inte har, ger stort utrymme för reklamens lyckoförsäljning. En frustration som gestaltas i ett romanutdrag av Daniel Sjölin, vars karaktärer gjort allt för att följa alla heminrednings- och livsstilsmagasinsråd, som nu står i djupaste kontrast till de sorgliga familjerelationerna.

I detta nummer behandlar vi också hur lyckan gestaltas i konst, film, musik och litteratur. Lena Malm har gjort ett konstprojekt om människans föreställningar om lycka, Frida Cornell undersöker hur lyckan behandlas i samtidskonsten och Dan Jönsson läser Aldous Huxley, Hermann Hesse och Michel Houellebecq, och finner hos dem alla inslag av utopier, drömmar om att skapa det lyckliga samhället.

Camilla Lundberg skriver om sambandet mellan musikens komposition och de känslor av lycka som den kan förmedla, medan Fredrik Sahlin berättar vad en riktig feel-good-film egentligen är.

De mekanismer i hjärnan som ger upphov till lyckokänslor, både som naturliga reaktioner och under påverkan av droger, beskrivs av hjärnforskaren Markus Heilig.

En av svårigheterna med ämnet lycka är rättviseaspekten: Det finns ingen garanti för att den som är olycklig idag blir lycklig imorgon och vice versa, ingen relation mellan godhet och lycka. Tvärtom vimlar det av lyckliga elakingar. Vad säger kristendomen om det? Detta diskuterar prästen Johanna Almer i sin artikel.

Även om skildringarna av lycka ofta lyser med sin frånvaro i den stora litteraturen förtar den inte läsglädjen. Att litteratur om olycka hos författare som Kafka eller Dostojevskij kan ge upphov till lyckokänslor, intygar både Carina Rydberg och Torgny Lindgren. Och Eva Ström talar om den lycka som kan genomströmma en när man läser något väldigt välformulerat. Få saker kan väl få en att känna lika omedelbar glädje som en bra mening! Däremot är det, som sagt, sällsynt att få läsa något välformulerat om lycka. Särskilt i poesin kan lyckan framträda med pregnans. Det kan blixtra till hos poeter som Gustaf Fröding, Harry Martinson eller Gunnar Ekelöf, för att nämna några. Oftast är det ett ögonblickets hisnande lyckorus som uttrycks – en stämning i naturen, ett ljud av lövens sus. Dikten är ett ögonblick som har fångat vad poeten sett, upplevt eller drömt, och skapat en meningsfullhet. Till och med det meningslösa kan få en innebörd som hos Beckett. Här är en sentens av Ekelöf som gör mig glad: ”När man kommit så långt som jag i meningslöshet är vart ord åter intressant”.

En poet som vågat gestalta begreppet lycka på ett djupare plan är Anders Olsson. Här finns lyckan inte bara som ett centralt stämningsläge utan också som ett begrepp han medvetet, och omedvetet, undersöker. Han senaste diktsamling bär titeln Ett mått av lycka (1998). I en intervju 1992 säger han om en av sina diktsamlingar, Solstämma, att den är ”en mycket lycklig bok”. Samlingen inleds av dikten ”vid morgantium”, enligt poeten en ”genuint lycklig dikt med vissa stråk av sorg och eftertanke”, som handlar om poetens möte med mosaikerna i den kejserliga villan Casale utanför Piazza Armerina på Sicilien. I ett av villans rum såg han ett mosaikgolv, troligen gjort av afrikaner på 300-talet, med tio dansande kvinnor, badflickor på en äng. ”/…/ här finns ett rytmiskt spel, en så graciös rörelse att man omedelbart uppfattar det som dans. Och över allt detta morgonens ljus som pulvriserar allt, får bilder att sväva, förflyktigas! /…/ ” ”Det pågår nog nån sorts utdrivning av alla inre avgrundsandar i dikten, av all typ av inkapsling”, säger Anders Olsson.

Även hos andra senare lyriker behandlas lyckan, till exempel hos Kristian Lundberg (som 2000 gav ut Allt och denna lycka av ingenting: en biografisk dikt). I 00TALs nummer om Moderskap (2001) ställde vi frågan varför moderskapet ur moderns synvinkel blivit så sparsamt skildrat i skönlitteraturen. Moderskapet är ju ändå kanske den starkaste av upplevelser, en upplevelse som är sammansatt, men ofta skänker ett stort mått av lycka. Två poeter som trotsat de tabun som rått kring att skriva om moderslyckan är Eva Runefelt och Ann Jäderlund.

I detta nummer presenterar vi nyskriven poesi av både Aase Berg och Anna Jörgensdotter. Aase Bergs dikter fångar just modersglädjen och vardagslivslyckan medan Anna Jörgensdotters diktjag vacklar mellan att bejaka lyckan och att förneka den av rädsla för att bli besviken.
Att lycka är något annat än bara yttre framgång, tillfälligt välbefinnande och tillfredsställelse av behov kan nog alla vara överens om. Det är ett liv sett över tid. Ett liv i verksamhet, menade Aristoteles.

Min pappa, Bengt, som dog denna höst var ovanlig. Han var nog så nära man kan komma en lycklig, sorglös människa. Han var hälsosamt naiv och barnsligt klarsynt, nyfiken och sprallig. Han eftersträvade varken makt eller rikedom, men han hade ett yrke som han älskade och som han utövade hela sitt liv, de sista åren främst som en engagerad mentor. Han hade alltid mycket tid att göra det som han tyckte var roligt: lyssna på radio, läsa poesi, sköta växter, diskutera med de många vännerna. Lugn och ro var hans devis. Han låg gärna i hammocken och lyssnade på suset från träden och släppte sina tankar på grönbete, lät dem springa omkring och leka i tall- och grantopparna.

Han fann det mesta spännande. Hans fantasi kunde få honom att utveckla analyser kring detaljer i så totalt olika kategorier som det unika i Björn Borgs eller John McEnroes backhandvolley, eller i en melodislinga hos Django Reinhardt eller Miles Davis.

Det är upp till oss själva att upptäcka livets värden, skriver Ronny Ambjörnsson i sin essä. Livet görs värdigt genom vilja och val. Lyckan är inte något tillstånd utan en aktivitet, menar Ambjörnsson och citerar Aristoteles: ”lyckan är ett slags verksamhet”. Man kan lära sig denna verksamhet, den kan komma att bli en vana. Och denna praktik bedrivs bäst tillsammans med andra människor, menade Aristoteles. Den verksamhet man bedriver för sig själv kan lätt förefalla meningslös om den inte ingår i ett socialt sammanhang. Lycka är ett gemensamt projekt.

Mer om nr 14/15»
Butiken»