Allt om nr 12»

Köp 00TAL nr 12 i vår Butik»

Sorgen och vansinnet som berättelsens drivkrafter

Av Madeleine Grive

Drömmar och förväntningar. Galenskap och förfall. Konflikter och katastrofer. Det är bärande teman i de noveller från USA som vi presenterar i vårt nya nummer.

Adjö framstegsretorik, adjö tron på den utlagda vägen till framgång. Här framstår nöjesparken, den konstgjorda världen, som en allegori över Amerika

Här talar främlingar i tillvaron och freaks ifrån samhällets botten. Här mördar de lottlösa varandra eller sig själva, här löper förståndet amok. Här når deprimerade och depraverade röster fram till terapeuternas protokoll. Den amerikanska självbilden skildras i sin upplösning. Adjö framstegsretorik, adjö tron på den utlagda vägen till framgång. Här framstår nöjesparken, den konstgjorda världen, som en allegori över Amerika.

Även denna gång har vi novellen som tema, fast vi nu har orienterat oss västerut. I förra numret, Novellboom, behandlade vi den unga svenska novellen. I detta nummer, Amerikansk novellzoom, synar vi ny novellistik från USA. Den amerikanska novellkonsten nådde ett högt kulturellt anseende på 1930-talet med framförallt Hemingway. Även på 1970- och 80-talen, som har kallats ”den andra hemingwayperioden”, med Raymond Carver, Jayne Anne Phillips, Richard Ford och Tobias Wolff med flera har novellen haft en hög status och blivit omtalad och läst. Vad har hänt sedan dess? Det senaste decenniets amerikanska novelldebutanter anses allmänt i sitt eget land bidra till ett mellanstadium i novellens historia i jämförelse med de populära perioderna. Men är den bilden riktig? 1990-talets novellister har visserligen arbetat mer i skymundan från kritiker och massmedier, men beror det på att de skulle vara mindre intressanta?

Tvärtom, hävdar till exempel den amerikanske kritikern och tidskriftsredaktören Vince Passaro. I essän "Den amerikanske novellens stilla renässans" (Harper´s Magazine 1999, översatt i norska Vinduet, nr 2/3 2001), skriver han att 1990-talet har givit oss några av ”de bästa och formässigt mest nyskapande noveller den amerikanska litteraturen har att bjuda på.”Dagens amerikanska noveller är mer varierade, mer lyckade i sina experiment och mer bitande ironiska än texterna skrivna i hemingwaytraditionen, menar han. De är både mindre kommersiella och mer konstnärligt fulländade. Här syftar Passaro bland annat på författarna David Foster Wallace och George Saunders som presenteras i detta nummer. Att Wallace och Saunders är djupt medvetna och samhällskritiska författare framgår både av de noveller OOTAL har valt att presentera och av John Erik Rileys och Ane Farsethås texter om deras författarskap. George Saunders gör svidande vidräkningar med den cyniska kommersialismen och framgångsindustrin. Via karaktärer längst ned i samhällshierarkin och med språklig träffsäkerhet och humor skildrar han ett USA genomsyrat av marknadsanalysernas ideal. I "Isabelle" skildras en närmast totalt hopplös tillvaro utan flyktmöjligheter, där det enda försonande i livet till sist visar sig vara det så kallat mänskliga inom människan själv, empatin. En lika rå och skrämmande verklighet ställs vi inför i David Foster Wallace ekvilibristiska formexperiment, "Självmord som en sorts present", hämtad ur hans senaste novellsamling Brief interviews with Hideous Men från 1999. Samlingen anses utgöra en nyvinning för den amerikanska novellen. I boken utforskar han hur samtidskulturen på ett obemärkt sätt tränger sig in i våra medvetanden och omformar dem. De kortfattade intervjuerna med personerna i novellerna är ett slags fallbeskrivningar, ett slags diarieförda sammanfattningar av terapisamtal, som avslöjar att de är intellektuella och självrannsakande människor. Men de använder sina intellekt och sitt reflekterande för att distansera sig från, och försvara, sina moraliskt förkastliga handlingar i stället för att komma till ny insikt.

I intervjun som Riley gjort talar Wallace om den nya bild av USA som håller på att växa fram i medvetandet främst hos många yngre invånare: ”Kort sagt försöker amerikanerna fortfarande förstå att USA inte är vår tids Athen, huvudstad för och förebild för resten av den fria världen – tvärt om. Därför tycker många i min generation att kritiska frågor inte är opassande, eller antiamerikanska, utan faktiskt patriotiska.” Och han fortsätter: ”Jag tillhör ett folk som förbrukar långt över 50 % av världens fossila resurser, med en levnadsstandard som är högre än för de allra flesta, eftersom den fortsätter att utnyttja de allra flesta”. Wallace menar också att ett stort antal författare med hög utbildning avstår från ett liv i trygghet för att istället verka vid sidan av huvudkulturen: ”De gör sitt bästa för att säga något om kulturens dolda strömningar, eftersom det är de som säger mest om vilka vi är och vilka vi kan komma att bli när krisen är ett faktum.” Samtalet mellan Riley och Wallace ägde rum 1998, och efter terrorattackerna den 11 september 2001 har dessa frågor laddats med en ny intensitet.

Efter all debatt om Raymond Carvers inflytande tycker vi också att det är dags att ge en närmare bild av hur denne författare skrev

Det återstår att se om någon av de tre amerikaner ur den yngre generationen som vi presenterar; Wallace, Saunders eller kometdebutanten Adam Haslett ( vars maniske huvudperson ni får stifta bekantskap med i "Fakta avsedda för min levnadstecknare"), kommer att ge några avtryck i den svenska litteraturen. Diskussionen från temanumret Novellboom om de svenska författarnas inspirationskällor fortsätter i alla fall i detta nummer. Rolf Lundén har iakttagit den svenska novellboomen och dess utländska och svenska inspiratörer ur ett perspektiv som inte togs upp i det förra numret. Det finns två grundläggande novelltraditioner, menar Lundén; en episk och en lyrisk. De svenska novellister som på senare år ansetts vara influerade av Carver kan sägas följa den lyriska traditionen, den som Hemingway verkade i och som inspirerade både Raymond Carver och "guldålderns",1930- och 40-talens, svenska författare. Den svenska guldåldern har i sin tur påverkat nutida novellister i Sverige.

Efter all debatt om Raymond Carvers inflytande tycker vi också att det är dags att ge en närmare bild av hur denne författare skrev. Vad gjorde hans skrivande speciellt, vad kännetecknar hans noveller? Vad är det carverska hos Carver? Det belyser i detta nummer en artikel av Jonas Thente. Carver var den författare som framför andra lyckades med att inte tala om vad läsaren ska tycka; han avstod medvetet från alla förklarande inledningar och avslutande sensmoral, menar Thente. Ett prov på denna teknik presenteras i en ny novell av Raymond Carver, "Drömmar", funnen efter hans död.

Vi bjuder även på en novell av ytterligare en mästare i genren – Joyce Carol Oates. Hon bidrar också med en intressant essä där hon försöker besvara den mycket komplicerade frågan ”vad är en novell?” Novellen ”Sommarsöndagar” är karakteristisk för Oates stil och tematik. På ett virvlande språk berättar hon om den lilla flickan i en gåtfull tillvaro där de oåtkomliga föräldrarna sitter på krogen och dricker och de mystiska männen brukar slåss. Uppe på den höga gamla bron bråkar pojkarna och hon får hisnande känslor av svindel däruppe, alltmedan floden strömmar nedanför. Liksom de tre noveller av yngre författare vi valt ut för detta nummer är också Carvers och Oates bidrag mörka och sorgliga. Även om inte samma vansinniga tillstånd dominerar i dessa den äldre generationens berättelser, intresserar de sig för dramat som kan drabba vem som helst, när som helst, katastrofen som skoningslöst (och utan förvarning) hugger in mitt i den sömnigt lunkande vardagen – som plötsligt inte längre finns.

Allt om nr 12
Butiken