Det svenska novellundret

Av Madeleine Grive

Den unga svenska novellen befinner sig i toppform. Att det råder en svensk novellboom både kvantitativt och kvalitativt har uppmärksammats en tid. Men kritikerna är redan utmattade och förläggarna gnuggar inte händerna av förtjusning: varför kan inte de unga begåvade författarna skriva säljande romaner istället?

I recensioner och tidningsartiklar omnämns de nya svenska novellisterna ofta som en homogen grupp, och det har blivit alltmer förekommande att de beskrivs som likformiga

I Beata Arnborgs reportage på sidan 42 framskymtar också att utgivarna inte alltid förstår vilka experiment som pågår, exempelvis menar sig Bonniers Magnus Bergh sakna djärva formförnyelser både i romanen och novellen. Andra, som Norstedts Svante Weyler, ser novellen som en förövning inför den stora romanen: ”Vilken snickarlärling börjar med en rokokobyrå?”, stick i stäv mot vad Bo Bergman en gång skrev: ”fråga är om inte en fulländad novell kan betraktas som toppunkten i konstnärlig prosa.” Detta gällde i synnerhet Hjalmar Söderberg, menade han. Att novellen fordrar ett utomordentligt skickligt hantverk ansåg också Ivar Lo-Johansson: ”Det är betydligt svårare att dölja bristande talang eller fusk i en novell än i en uttänjd roman. Novellen kräver av publiken ett finare lyssnande och den odlar en bättre smak. En novell kan i bästa fall befordra en läsupplevelsens djupandning, inte bara ett slött anammande som romanen kan fresta till.”

OOTAL tar i detta nummer ett rejält grepp om den svenska novellkonsten. Novellens frammarsch är kanske det intressantaste fenomenet i den svenska samtidslitteraturen. Sedan mitten av 1990-talet har utgivningen av novellsamlingar i Sverige haft ett rejält uppsving. Ett stort antal av de mest talangfulla nya författarna som kommit ut har valt att debutera med just noveller och fortsätter att utveckla novellistiken i nya samlingar.

Novellförfattarna har både hyllats och kritiserats – ofta av samma kritiker. Till en början ansågs de tillföra något nytt i den svenska prosan, de framhölls som stilsäkra och precisa, men ganska snabbt tröttnade några tongivande recensenter på dem, och menade att de var alltför influerade av den amerikanska minimalismen, med Raymond Carver, Richard Ford och Ernest Hemingway som några av de främsta exemplen.

Kritikernas standardformulär

I recensioner och

Frågan är om det inte är framförallt litteraturkritiken som framstår som likformig

tidningsartiklar omnämns de nya svenska novellisterna ofta som en homogen grupp, och det har blivit alltmer förekommande att de beskrivs som likformiga, både i skrivteknik och i ämnesval. ”Vi står mitt uppe i en hausse för novellen och det kan man glädjas åt. Mindre glädjande är att det alltså har uppstått ett standardformulär för denna nya novell”, skriver till exempel Jonas Thente (Dagens Nyheter 28/2, 2002) och fortsätter: ”Finns det en enda svensk parkeringsplats, supermarknad, grillbar, grusväg, fotbollsplan, skolgård, garageuppfart, campingplats eller lattebar som ännu inte har fått tjäna som kuliss för litterära gestalter som talar förbi varandra?” Och vidare: ”En enda liten lövtunn novell om kontaktlöshet på den lokala pizzerian till så sprängs man”.

Men hur relevant är egentligen den bild som Thente, och många med honom, förmedlar? Och som har etsats fast till den grad att även skribenter som överhuvudtaget inte läst dessa böcker sprider den vidare? Frågan är om det inte är framförallt litteraturkritiken som framstår som likformig? Alltför många kritiker samlas vid det uppenbara, vid ytan, och alltför få går på egna upptäcktsfärder. Ändå är det ju det som tillhör det mest givande med att läsa samtidens litteratur, just att avläsa sin tid, att få nya perspektiv på nutiden och se sammanhangen mellan individens liv och skeendena i samhället, och att få material till samtal och diskussioner. Men den litteratur som berör på djupet och som fortsätter att verka i blodomloppet gör det oavsett om den innehåller en enda samtida sushibar eller inte.

Det är dags att närmare studera novellsamlingarna. Eftersom debatten varit så enkelspårig vill OOTAL nyansera bilden och undersöka såväl olikheter som likheter i författarskapen, och det är givetvis också intressant att studera de individuella författarskapen i sig.

Ett nummer som behandlar den moderna svenska novellen har också en titel som måste upp till behandling: Shortcuts. Intressant är att man i Norge med liknande förtecken istället haft sin Askildsendebatt

Vi vill försöka öppna för ett samtal genom att fördjupa framställningen av vad som hänt inom de senaste sju åtta årens framträdande novellkonst. Vi har provat på att göra ett första utkast till nutidsnovellens historia – från 1994 fram till idag – och lyfta fram och undersöka några av de viktigaste verken och vilka teman de behandlar. Vad är den svenska novellen? Vad har förlagen för roll i utvecklingen? Vad finns det för olika strömningar inom den nya novellkonsten, tematiskt och stilistiskt? – för vi tror förstås inte att det finns en riktning utan flera. Vad var det som orsakade den svenska novellboomen i mitten av 1990-talet? Varför valde man novellen? Vad är det de berättar om, de unga, medvetna författare som är engagerade och verksamma just nu? Och vad anser de själva om kritiken?

Novellisterna bryter tystnaden
I en enkät får novellförfattarna komma till tals och elva novellister svarar bland annat på vad de anser om kategoriseringarna. I numret skriver också två av OOTALs redaktionsmedarbetare, kritikern Dan Jönsson och författaren Jerker Virdborg, varsin essä som belyser den nutida svenska novellen ur lite olika perspektiv. Dan Jönsson gör en genomlysning av i stort sett hela fältet av novellister som debuterat från 1994 fram till 2002. I sin övergripande studie finner han både samtida och utomlitterära katalysatorer till den svenska novellens uppblomstring, liksom en stark förankring i en inhemsk tradition som ofta glömts bort i diskussionerna kring samtidens novellkonst. Hos flera av författarna framträder särskilt en realistisk strömning, så uppskruvad att den på sina håll tangerar eller rentav övergår i det surrealistiska, och Jönsson föreslår därför sammansättningen ”folkhemssurrealism” som ett slags begrepp för att karakterisera denna estetik. Han menar också att ett viktigt genomgående tema bland dessa stilmedvetna författare – paradoxalt nog – är språkets otillräcklighet som kommunikationsform. Jönsson tar fasta på samhällskritiken i novellsamlingarna, här möter en värld som hänger samman på ett diffust och slumpartat sätt. Det är det Sverige som medierna inte vill skildra och som marknaden räknat bort. Det finns med andra ord politiska dimensioner i den unga litteraturen som är viktiga att lyfta fram.

Jerker Virdborg, som själv debuterade med en novellsamling för två år sedan, bemöter kritikernas syn på samtidens novellkonst. Virdborg, som bryter de unga novellisternas slående tystnad i debatten om samtidsnovellen, värjer sig mot kritikernas Carver-etiketter både för sin egen och flera av de övriga novellisternas del och betonar framförallt förankringen i den svenska novelltraditionen. I essän fäster han tyngdpunkten på särdragen i författarskapen och väljer att se närmare på fyra författare: Hans Gunnarsson, Mats Kempe, Cecilia Davidsson och Ninni Holmqvist, dels för att de tillhör de mest uppmärksammade, och dels för att det är dessa författare som brukar klumpas ihop och som anses bilda skola för den påstådda likriktningen inom novellistiken.

Carvers nätstruktur – eller Altmans?
Ett nummer som behandlar den moderna svenska novellen har också en titel som måste upp till behandling: Shortcuts. Man kan diskutera om det är Raymond Carvers novellsamling Shortcuts eller regissören Robert Altmans verk Short Cuts som hela tiden dyker upp i debatten när man talar om influenser i den unga svenska novellistiken. Faktum är dock att vare sig man har läst boken eller sett filmen – och oavsett vad man i så fall tyckt – har titeln fått stå som en mall för ett sätt att berätta en historia. Inte enbart på grund av dess nätverksliknande struktur, utan lika mycket i dess undertext och sätt att hantera känsliga ämnen. Intressant är att man i Norge med liknande förtecken istället haft sin Askildsendebatt, vilken man kan läsa mer om i Tomas Forsers Kritik av kritiken. Den mästerlige norske novellisten Kjell Askildsen har haft ett stort inflytande även på den svenska novellen. I sin bok tar Forser upp hur kritiken först hyllat och sedan förkastat hans prosa.

Nyckfulla förlagstrender
Medierna och förlagsutgivningen styr i hög grad både vad vi läser och vår litteratursyn och påverkar därmed också i förlängningen vad vi får för insikter om samhället. De största och starkaste styr mest. Bokmarknaden är skoningslöst kommersiell och elitistisk. Många är de författare som givits ut, kanske fått fina recensioner och till och med hyllats, haft en läsekrets och fått litterära priser och som sedan plötsligt genomgående refuserats. Vid någon tidpunkt har det vänt och de är inte längre gångbara. Varför det? Vilka och vad bestämmer det?

En av de märkligaste författarkarriärerna är Roque Falcóns. Den varade i två år. När han debuterade 1988 mottogs han varmt av ledande kritiker under 1980-talet som Horace Engdahl i Dagens Nyheter och Björn Gunnarsson i Göteborgs-Posten.

Det vimlar inte av ordknappa sedeskildrare i den unga prosan, så Roque Falcón är varmt välkommen. /.../ Falcón kan återge en likgiltighet så intensiv att man kippar efter andan men är kanske mest virtuos med den rena tarvlig-heten, som i den avslutande fyllehistorien, där hans språkliga doseringskonst framträder desto tydligare i det virriga, spyfläckade stoffet.
Horace Engdahl, DN 22/3, 1988

Falcón har ett utomordentligt fint sinne för stämnings-valörer, en stor lyhördhet och en stor medkänsla med alla som drabbas av de språkliga kommunikationsmedlens fundamentala brister. /.../ Bota henne är en strålande debut.
Björn Gunnarsson, GP 22/3, 1988

Sedan 1990, efter fyra utgivna böcker, har han blivit refuserad inte bara av förlagen utan också av de tidskrifter han vänt sig till. Vadan denna helomvändning? Varför ska vissa författare och skribenter så minutiöst undanröjas?
Men det som får Vålnaden att haverera är inte så mycket upprepningen som att Roque Falcón övergivit den dis- tans som tidigare laddat hans prosa/…/
Leif Nylén, DN 20/3, 1990

En av orsakerna kan vara att recensenternas intresse två år efter Falcóns debut svalnat betydligt. Låg inte Falcóns stil längre i tiden? Men det fanns de som såg hans så kallade romanhaveri (det var en kortroman) som en utveckling; Eva Ottosson i Svenska Dagbladet är till exempel uppenbart gripen av romanens destruktiva raseri.
Därmed inte sagt att Roque Falcón skulle ha misslyckats, paradoxalt nog är det alldeles tvärtom. Författarinlevelsen är total och romanen – en uppgivenhetens och tristessens lakoniska klagovisa – lämnar efter sig en bitter eftersmak. Som en spegling av vår tid känns den bara alltför sann.
Eva Ottosson, SvD 20/3, 1990

Återkomst efter tolv år
En annan bidragande orsak var sannolikt förlagssam-manslagningen i början av 1990-talet av Alba, där Falcón gav ut sina böcker, och Bonnier Fakta som bildade Bonnier Alba. Roque Falcón och många andra författare stod utan förlag. Det nya förlaget fortsatte inte att ge ut alla Albas författare. Många fann så småningom nya förlag, andra har hoppat mellan förlagen, Kate Larson startade tillsammans med några författarkollegor förlaget Lejd, och andra har försvunnit – som Roque.

Vad finns det mer för orsaker? Roque Falcón har oförtrutet fortsatt att skriva och att försöka bli utgiven. Varför har ingen nappat? På tio år? Beror det på kvaliteten, att talangen plötsligt skulle vara spårlöst borta? Knappast.

Vart tog då Roque Falcón vägen? Det är en fråga vi på OOTAL länge funderat över. Lena Andersson sökte rätt på honom och i en lödig explosiv intervju får vi veta svaret. Det blev ett intensivt och samhällsengagerat samtal om Roques författarskap, om hans syn på konst, film och politik och om konstnärens uppgift att vara kritisk mot det förhärskande. Och det var som vi anade. Roque Falcóns röst behövs i offentligheten. Vi publicerar tre nya noveller, en återkomst efter tolv års ofrivillig tystnad.

Ett temanummer om den nya svenska novellen innehåller givetvis också texter av den unga generation som behandlas. Vi publicerar en nyskriven novell av Lotta Lotass, som är en av de unga svenska novellister som förnyat genren, och vi introducerar Peter Sandström som är en av Finlands intressantaste novellister. Sandström har givit ut två novellsamlingar, Plebejerna, 1998 och Syster måne, 2001. I den nyskrivna novellen ”Vädret slår om så plötsligt ibland”, som OOTAL publicerar, återkommer han till samma tema med variationer som i de båda böckerna. Det är historien om en man och hans son – i vissa noveller liten, i andra vuxen – som övergivits av kvinnan/mamman i karriären, lakoniskt berättad och full av sorgsen humor och svärta.

Ännu fler novellister kommer att presenteras i nästa nummer. Då ser vi på novellen ur ett internationellt perspektiv och introducerar förnyare och inspiratörer från olika delar av världen. Samtalet fortsätter!

Allt om nr 11
Arkivet
Butiken