Med en schysst hjärna slår man världen med häpnad

Av Madeleine Grive

OOTAL fick det bli. Kontinuitet och förnyelse. Fortsättning, men i den nya tiden. Klockan rör sig, ögonblicken förflyktigas och 9OTAL envisas ännu en tid, fast under nytt namn, med att spana efter den tid som är. Ännu ett decennium ska gestaltas, nedtecknas och begrundas.

Vi har fått många namnförslag av våra läsare och ända in till denna stund, när jag nu sitter något utvakad efter nätter av vånda och grubbel och skriver ledaren, har frågan varit öppen. Bara för några dagar sedan fanns funderingar kring att döpa den nya tidskriften till ”0”, ”0TAL”, ”dubbelnollorna”, ”Nå’t-ital”, ”ÅrTAL” eller ”ViTAL”, och någon vecka innan dess ”Hybris”, ”Håkan”, ”Jonas”, ”Madeleine” eller ”.se”. Vi hade nämligen gärna velat överraska, komma med något trendriktigt och upphetsande, något fascinerande och rentav sensationellt.

Det första numret av OOTAL ägnar vi åt människans hjärna, den intellektuella och skapande människans viktigaste redskap

Nej, jag överdriver. Det var bara för att lura även den allra närmaste kretsen på villovägar som vi låtsades vara obeslutsamma. Vi har i själva verket under lång tid varit övertygade om att beteckningen för rådande decennium är tidskriftens signum. Att låta tidskriften bära även det nya decenniets namn är en karaktärsfull markering av vårt sätt att egensinnigt framhärda på den väg vi slagit in. OOTAL är ett pionjärnamn, även i språkhistoriskt avseende, och lätt att ansluta sig till för oss som ser det som vår uppgift att vara vägröjare för nya idéer, röster, mångfald och fantasi, men också bevarare av komplexitet, kvalitet och allvar.

Tidskriften står fast vid att vara en estetisk och etisk opinionsbildare. Ståndaktighet är i dag mycket radikalt. OOTAL är den naturliga följden på 8O-TAL och 9OTAL. Även om benämningen på vårt innevarande årtionde varit långtifrån given eller allmänt känd.

”Nollnolltalet är det första decenniet av ett århundrade”, står det i den tredje upplagan av Svensk ordbok, som kom ut i början av 00-talet och beskriver vår tids språkbruk. Formuleringen innebär ett genombrott för 00-talet. Beteckningen som tycks lika självklar som logisk har inte varit etablerad. I historieböcker eller litteraturhistoriska verk, som med förkärlek använt decennieindelningar för att beteckna olika litterära strömningar under slutet av 1800-talet och 1900-talet, har perioden 1900–1909 saknat en egen beteckning. Man talar om 80-talet, 90-talet och 10-talet, och låter därmed ibland 10-talet bestå i tjugo år, eller så används omskrivningar som det första årtiondet, det inledande decenniet. Det var också signifikativt i vår tävling inför namnbytet av 9OTAL att de flesta som tyckte att tidskriften skulle ha ett namn som anknöt till samtiden, föreslog att den skulle heta ”Sekelskifte”, ”10TAL”, ”EnTAL”, ”NOLLTAL”, ”2000TAL” eller ”20hundraTAL”.

”Varför då inte ge detta undanskuffade årtionde samma villkor som andra årtionden?” skriver Sture Allén, som tog initiativet till att rekommendera bruket av beteckningen 00-talet redan i en uppsats i ”Svensk Språkvård” 1981:2. I uppsatsen visar han hur bristen på begrepp för tidsperioden ställer till det för litteraturhistorien. E N Tigerstedt fogar till exempel i Svensk litteraturhistoria in Anders Österling och Vilhelm Ekelund under rubriken ”Tiotalet”, trots att deras debuter och genombrott ägde rum under 1900-talets första decennium. Tiotalet föräras en oförtjänt litterär status genom att få inräkna verk som Ekelunds Melodier i skymning, 1902, och Dithyramber i aftonglans, 1906, i sitt litterära årtionde. Andra författare benämns som oegentliga tiotalister, allt för att kringgå 00. Anders Österling placerade dock sig själv i 00-talet; i ett TV-program på 1970-talet karakteriserade han sig som ”en gengångare från generation 00”.

Varför var beteckningen 00-tal så otänkbar? Kanske av språkliga skäl. 0 är grundtalet som anger antalet av något som inte existerar. Det som är 0 saknar värde, plus minus noll är ingenting. Kanske ville man undvika de negativa associationer som ordet nolla brukar framkalla: obetydlig person, oduglig krake, strunt, blindpipa och så vidare.

August Strindberg lär dock ha använt beteckningen 00-tal, alltså även i detta avseende en föregångsman och förebild. Konst- och kulturskribenten Carl G Laurin nämner i sin bok, Minnen 1898–1908 (1931), som ger en bred bild av sekelskiftets svenska kulturliv, att Strindberg skulle ha använt termen som beteckning för denna tidsperiod. Så här inleder han: ”Mina ’Minnen’ från det tio-tal, som Strindberg, vilkens världsvy helt och hållet skilde sig från min, något ohövligt kallat 00-talet, behandla början av min författarbana och mina försök att övertyga en större allmänhet om, att konsten kan vara en lyckokälla, om icke för alla så för ofantligt många flera än som förut trott detta.”

Det ohövliga, som Laurin finner det, i att kalla perioden i början av 1900-talet för 00-talet, kan ha samband med att 00 var den dåtida beteckningen för klosett, avträde. Redaktionen för föreliggande tidskrift låter dock inga eventuella associationer av det mindre hövliga slaget avskräcka vid valet av namn. Vi ser nollan som den oskrivna plats där vi ska skapa framtiden, litteraturens och konstens framtid.

Det första numret av OOTAL ägnar vi åt människans hjärna, den intellektuella och skapande människans viktigaste redskap. Hjärnan är vår inre rymd, centrum för det vi ibland kallar vår själ, och producent för vårt jag, våra känslor, vårt tankeliv och våra handlingar. Hjärnan är den viktigaste och mest komplexa komponenten i det vi lägger in i begreppet människa, och därför är våra kunskaper om den oerhört centrala för vår förståelse av människan som helhet.

Hjärnan, en grå-vit veckad klump som väger cirka ett kilo, innefattar människans inre stjärnhimmel och alltings oändlighet. Den är den mest fantastiska anatomiska bildningen i den mänskliga kroppen. Ingen avancerad teknisk uppfinning kan ens komma i närheten av dess komplexa struktur. Den mänskliga hjärnan består av en ofattbar sammansättning av kemiska substanser. Hundratals miljarder nervceller kommunicerar med varandra och har tillsammans med talförmågan och de särskilda finmotoriska rörelserna lett till människans särställning i djurriket. Teorierna kring hjärnan och dess funktioner har genom åren varit många och skiftande. Trots att forskning har bedrivits utifrån olika perspektiv och med skilda tillvägagångssätt under långa tider finns det mycket kvar att utforska kring hjärnans funktion, inte minst medvetande, minne, känslor, vilja och språkfunktioner. De främsta hjärnforskarna är eniga: i dag, trots all forskning och kunskap om hjärnan, står man lika frågande inför de stora gåtorna som någonsin tidigare.

Vi inviger därför den nya tidskriften och det nya årtiondet genom att resa till människans inre Vintergata. Vi har komponerat ett digert nummer om den kroppsdel som vi mödosamt hämtat näring ur under hela vår tjugoåriga verksamhet. Här undersöker författare, konstnärer och forskare hjärnan utifrån en mängd olika perspektiv i konstprojekt, skönlitteratur, samtal och essäer. I en intervju samtalar en av Sveriges mest framstående hjärnforskare, Martin Ingvar, och författaren och läkaren PC Jersild om de senaste forskningsrönen och vad de innebär för människan, och om vad i hjärnan som utgör vår personlighet. PC Jersild har i många av sina verk diskuterat vetenskap och moral, och framfört kritik mot de kommersiella intressenas styrning av forskningen. Vi publicerar två kapitel ur romanen En levande själ, från 1980, som är en framtidsvision där vetenskapen och tekniken används för att manipulera med livet på ett amoraliskt sätt. Biomusikforskaren Nils L Wallins essä behandlar hur musiken påverkar intellektets utveckling. Åsa Lilja, psykolog och filosofie doktor i klinisk neurovetenskap, skriver om hur hjärnan påverkas av stress medan Nina Burton bidrar med en skönlitterär betraktelse över hjärnans utformning och evolution. Jonas Ask skriver om hur vi använder hjärnan när vi läser och skriver poesi. OOTAL presenterar också ett utdrag ur en högt efterfrågad genre, en samtida roman i modern datormiljö, under arbete av Alexander Skantze. Novellen, ”ASTRID” eller ”Autonomous Socialisation Through Interactive Development”, som vi publicerar här i sin helhet, ingår i ett större experimentellt litterärt projekt. I en intervju samtalar Alexander Skantze och OOTALs Aase Berg, som är den första läsaren till hela verket, om romanprojektet, artificiell intelligens, ung svensk prosa och mycket annat.

En betydande del av numret ägnas åt ny konst med anknytning till hjärnan. Vi presenterar flera unga svenska konstnärer som arbetar med gränsöverskridande projekt mellan vetenskap och konst. Hur ter sig omvärlden ur ett spädbarns perspektiv, hur upplevs den av en deprimerad person och hur kan den se ut för en människa med visuell agnosi, det vill säga för någon som exempelvis efter en hjärnskada förlorat förmågan att skapa mening av det sedda? Anna Finney gör i sitt projekt ”Se med andras ögon” en konstnärlig gestaltning av hur världen kan uppfattas ur olika perspektiv. Arkitekten Malin Zimm gör en framställning av hur man kan framkalla synestesi – en fusion av sinnena som gör att man uppfattar till exempel en färg som toner eller känner smaken av en form – genom att bygga upp särskilda miljöer. Konstnären Katarina Nordengren har samarbetat med cell- och molekylärbiologiforskaren Mattias Belting i ett tvärkulturellt projekt om genestetik. Tillsammans skapar de utställningar med vad de kallar ”konstmutanter” – hybrider mellan konstverk och vetenskapliga teorier. Bogdan Szyber bidrar med en dramatisk kontaktannons. Den amerikanska konstnären Gail Wight introduceras av vetenskapsjournalisten Joanna Rose och OOTAL presenterar flera av hennes intressanta projekt på gränsen mellan vetenskap och konst, mellan idé-historia och galenskap. Konst- och litteraturskribenten Dan Jönsson skriver om synen på minne och perception i 1990-talets konst.

Flera av våra fasta avdelningar återfinns i detta nummer och flera nya och gamla kommer att dyka upp i följande nummer. Debutantavdelningen, som är den äldsta och viktigaste av våra avdelningar, presenterar i premiärnumret Ulf Krook, Jenny Tunedal och Maria Zennström. Kultursidan har bytt namn till Komposten och i Konstsvängen har Nils Forsberg gjort en betraktelse över sina intryck av 00-talets första konstsäsong. Under rubriken Nya texter publicerar vi denna gång nyskrivna dikter av Magnus Florin och Eva Ribich.

Tjugo år har gått fort. Tidskriften har genom åren stått för mycket av förnyelsen och återväxten inom den svenska litteraturen och litteraturkritiken, då den varit en plattform för hundratals nya författare, skribenter och redaktörer. För oss är det viktigt att fortsätta att hävda konstens och litteraturens egenvärde och dess möjligheter att fungera som samhällskritik ur estetiskt perspektiv. Den riktning mot ökad kulturkommersialisering som började bli påtaglig i slutet av 1970-talet, och som var en av utgångspunkterna för tidskriftens tillblivelse, har inte ändrats. Den värld och den tidsanda vi beskrev i ledaren härintill, som är från det första numret av 8OTAL, kan vid första anblicken förefalla tidstypisk, men har i grunden inte blivit annorlunda. Kulturkommersialiseringen, jakten på tittar- och läsarsiffror har tilltagit, på bekostnad av kvalitet. 8O-, 9O-, och OOTALs kritiska hållning består: vårt alternativ – den kritiska optimismen.

Arkivet
Butiken