| Om tidskriften Aktuellt nummer Äldre nummer Textarkiv Stockholms Poesifestival Evenemang Butik Kontakt |
|
 |
Ur 90TAL nr 11 (1994)
"Jag vill vara Peter Kihlgård i världen"Den första action-intervjun. INTERVJU
För att vi skall insupa reseatmosfären, se avgångstiderna skifta på tavlorna i den stora bullrande hallen, fånga in stämningen de snabba och irrande blickarna ger från dem som strax skall ge sig av. Sitta i detta landskap av människor i ett slags hemlig samhörighet med de som i god tid lugnt dricker en kopp kaffe, men med den uppmärksamhet och väntan i anletsdragen som avslöjar en resenär.
Men, nej, Peter står redan där med ett ivrigt uttryck i ögonen, när jag kommer, och så griper han min arm och vi springer mot biljettluckorna. - Om fem minuter går Berlintåget från spår 10, ropar han - och vi hinner precis. Tåget rullar redan när vi öppnar dörren till tågkupén, precis som det skall vara, och vi sjunker ner mitt emot varandra med lättnad och skratt. Peters ögon lyser av upptåg och tillfredsställelse. Han plockar fram sin pipa, tänder den och lutar sig bakåt. Avslappnad. - Skönt, säger han. Nu kan vi inte göra något annat än att bara vara på väg. Ingen kan nå oss. - Fiktionen är den att vi nu är på väg till Berlin, bestämmer Peter. Och genast blir det mycket lättare för honom att prata. Tågets rörelse frikopplar reläet mellan tanke och ord. Peter Kihlgård kan vara en sluten person när han skall tala om sina böcker och tankar. Första gången vi sågs, sommaren 1985, hann Peter visa en stor del av sin uppväxtmiljö i Umeå skärgård, kryssa med sin utombordssnurra mellan måshällar och grynnor, peka ut Lundkvistågern, Nilsorlsögern, bjuda på rökt fisk med lingon, presentera den lilla skrivarhytten intill föräldrarnas sommarhus på en udde vid det strömmingsglittrande vattnet, spela saxofon på en klippa, för att nämna några saker, innan vi kunde börja tala om hans andra bok - Ta rygg - som nyligen hade kommit ut. Då blev han förtegen. En tågkupé är därför en idealisk intervjuplats om man möter en så rastlös person som Peter Kihlgård. För samtidigt som vi sitter och pratar i ett begränsat rum rör sig rummet åt oss där det drar fram i rummet Mellansverige. Och tiden blir helt ersatt av detta rum i rörelse. Peter är besatt av att resa. Han fullkomligt älskar att sitta på tåg eller att köra bil om natten, då känns det som om rastlösheten släcks, berättar han. Före dottern Joas födelse var Peter och sambon Ann bortresta halvårsvis. Peter skriver gärna på resorna. Hans debutbok Manschettlösa från 1982 skrevs i Indien. Ta rygg skrevs på Kuba och i Mexiko. Koncipieringen av en gädda skrevs i skrivarboden på Hällskär i den västerbottniska arkipelagen. Delar av Fadder Teiresias vår i Florens och Spanien. - Jag skulle kunna tänka mig ett nomadiserande liv i husbil från november till maj varje år. Men det är viktigt med ett hem – ett hem att ta avstamp ifrån. Den svenska tryggheten är en bra bas, tycker han. Grundtryggheten behöver inte innebära liknöjdhet, självgodhet. En annan av orsakerna till att han reser så mycket, tror han, beror på en brist i karaktären som han försöker dölja genom att resa bort. - Jag har svårt för det litterära etablissemanget, det skulle äta upp mig. Jag är alldeles för social av mig, engagerar mig i människor. Jag vill inte vara Peter Kihlgård i en modellvärld i etablissemanget. Jag vill vara Peter Kihlgård i världen. Att åka bort är en förutsättning för mitt skrivande, ett sätt att behålla min integritet. Hans roman, Fadder Teiresias vår, handlar mycket om Teiresias dotter Mantos längtan att få bryta upp, göra någonting annat än att passa upp på sin gamle far. Resa. Han arbetade intensivt av och till under tre år med att skriva boken. - Med Teiresias ville jag nog framförallt skriva någonting om tid. Jag ville leka med tiden. Varför vet jag inte så noga – men det gav mig lust att skriva och utforska. Det roade mig. Överhuvudtaget vill jag sällan ta reda på så mycket om varför jag skriver som jag gör. Den mystiken behåller jag gärna. - Jag kan uppleva tid som ett slags förtryck. Frihet är kanske de ögonblick när man var barn och ibland gick upp helt i sin lek. Tiden försvann och bara rummet var kvar. Så är det när man älskar, befinner sig på en resa eller skriver väldigt bra. Det är skönt med de där stunderna när tiden försvinner och man tappar kontrollen över inlevelsen och slutar tänka på att man har en penna i handen. Tyvärr händer det inte så ofta, men det är väl för de stunderna man håller på. Säger Peter och så ser han nyfiket på mig: - Var inte du också med om det som barn: att du lekte och någon vuxen kom in och sa något som fick dig att hoppa till som av en chock? -Jo, jag brukade först bli skrämd och sedan arg, svarar jag. -Det är verklighetens intrång, säger Peter. En god vän berättade för mig hur han brukade höra sin femåring berätta sagor för sig själv inne på sitt rum. En dag sa pappan, när han gick förbi: "Vilka fina sagor du berättar", och då blev sonen tyst, som överrumplad med något skamligt, och slutade helt berätta sagor därinne. Pappans tanklösa beröm var för sonen en kränkning av hans hemliga fantasiliv. Jag undrar en stund för mig själv om det Peter just berättat var en liknelse, en gestaltad undanflykt, för att få slippa tala om sina egna sagor. Det verkar inte så. Talet flödar ymnigt idag. Men likheten med barnets fantasi finns förstås där. - När jag håller på med en roman bär jag den ständigt inom mig och kan då ofta verka trumpen och disträ. nästan avvisande. Folk brukar fråga vad jag går och grunnar på. Men det kan vara sköra grejor, berättar man för mycket dödar man det. Det är speciellt frustrerande för dem som står en närmast att inte få delta - de som man älskar mest känner sig inte sedda eftersom man ständigt går omkring och tänker på romanen. - Teiresias är blind men ser andra saker. Han genomskådar. Kanske måste också författaren ibland göra sig blind för den lilla verkligheten omkring sig för att kunna leva sig in i sina visioner, få ett annat perspektiv. Peter Kihlgård har en sällsynt förmåga
att hitta på. Visserligen bygger Fadder Teiresias vår
på ett par myter om Teiresias, men ramen är helt fiktiv och
mellan det När romanen börjar ("För att dölja sitt kvarvarande bröst lindar Teiresias sin överkropp med långa omönstrade löpare av fenisiskt silke") är Teiresias gammal. Enligt myten har han levt under sju generationer. Som yngling får han under en vandring syn på två ormar som vrider sig runt varandra i en kärleksakt. Han slår ihjäl ormarna och förvandlas till kvinna. Långt senare blir han åter man när han på nytt slår ihjäl två kopulerande ormar. Eftersom han haft unika upplevelser av karlekens sötma, både som man och kvinna, blir han uppkallad till gudarna Hera och Zeus, för att avgöra en tvist dem emellan Vem njuter mest av samlaget, mannen eller kvinnan? Zeus menar att det är kvinnan, Hera hävdar att det är mannen som njuter mest. Teiresias svarar att kvinnan njuter sjufalt mer än mannen. Hera blir arg och slår honom med blindhet som straff. I gengäld får han siargåvan av Zeus, som ju fått en ursäkt för alla sina snedsprång. För om hon njuter sju gånger mer av kärleksakten har han rätt att ha samlag sju gånger oftare, med andra. Men när vi kommer in i handlingen har Teiresias siarkraft börjat falna. - Han försöker undvika att sia genom att berätta historier. Han är inte längre intresserad av framtiden, han är endast intresserad av att omforma och cementera sin egen historia så att den blir så vass som möjligt. Han är helt enkelt i färd med att skriva sina storslagna memoarer för att göra sig själv mytisk. Därför berättar han fantastiska sagor om sig själv som ung, som seende (alltså blind) for maktens män, säger Peter. - Men berättelserna är inte bara uttryck för självhävdelse. De har också en annan funktion. Han vill visa olika förhållningssätt till makt. Hans agerande gentemot makten är inte alltid uppbygglig. Ibland är hans förhållningssätt avväpnande, ibland är han foglig. Men den som oförtrutet ägnar sig åt att uttyda världen är teckenskådares dotter Manto, som genomskådar sin fars lögner men är stolt över hans berättarkonst. Hon är sin fars ögon, väglederska och sköterska. Med en blödande tumme ristar hon in sina tankar och observationer på några skeppsbrädor - kallade Mantoborden. Här uttrycks hemlös längtan. Ur sjunde bordet: "Att på min dödsbädd kunna säga, om och om igen, som farväl och lindring: Ack, min själ, dina irrfärder har varit mitt hem i världen." När hon skriver sina tecken på det tolfte och sista bordet står hon intill uppbrottet. Vetenskapens namn på siarkonst "manierism" stammar från hennes namn. Hon blev alltså sedermera sierska också hon. Hon flydde till sammans med några anhängare från Thebe för att bosätta sig i Italien. Efter henne döptes tillflyktsorten till Mantua. - Manto blev allt viktigare för mig under arbetets gång. Teiresias förbereder sig för döden, och Manto för livet. Hermes trots, hennes energi, hennes överspända okuvlighet är saker som lockar mig till henne. Man kan på ett plan läsa boken som en metaroman. Det är lätt att tänka sig Teiresias och Manto som representanter för två olika författartyper, som två olika för hållningssätt en författare kan ha till sin roll? - Jag skulle kanske föredra att kalla det för förmedlartyper, svarar Peter. Den första, Teiresias, är siare, den andra, Manto, är teckentydare. Däremellan finns många andra slags förmedlare. - Den gammalmodiga författarbilden lever kvar i t ex Latinamerika, en kontinent där 70 procent av befolkningen är analfabeter. Där har författaren siarstatus. I Europa är den rollen inte möjlig. Men Mantos, teckentydarens roll, är möjlig här. Jag kom att tänka på Günter Grass när jag skrivit om Mantos uppbrott. För att kunna tyda sina tecken måste han flytta till Calcutta. Han kunde inte längre se människor, inte längre se vad som är specifikt mänskligt. Nordeuropa är alldeles för avhumaniserat. Människor försvinner bakom telefonsvarare, portkoder och dylikt. En ökande privatisering. Hans reaktion kan jag förstå mycket väl. Jag tänker på något liknande. - En ökande privatisering gynnar alltid makten. Sociologer talar om legitimitetsproblemet, nämligen att medborgare går med på nästan vad som helst så länge det inte sker med våld. Man kan sammanfatta det i en replik uppsnappad på bussen: "Ja, ja, höj momsen då, men lämna mig ifred!" Själv kommer jag att tänka på ett stycke i Fadder Teiresias vår där Manto tecknar ner ett antal observationer hon gjort om "den kuvade människan": "De kuvade håller sig nära husväggarna när de är ute och går. Jag har svårt att uttyda varför. De för sig inte som om ville de gömma sig i skuggorna, de går lika gärna på solsidan; nej, deras sätt att undvika öppna platser får mig snarare att tänka på människor som ofta drabbas av yrsel och ständigt behöver säkerheten i något att stödja sig mot. " Fadder Teiresias vår utspelar sig på
många plan och tidsnivåer. Romanen är ett collageverk
som rymmer flera - Främst är den kanske en hyllning till berättandet, med resor i tid och rum, säger Peter som hoppas att läsarna skall få hallucinationer av hans bok. Och man får faktiskt se upp! Tiderna glider som drömmar in i varandra. Romanfiguren byter ibland skepnad och rum mitt i en mening. Som när Teiresias mor tusen år före Kristus "snurrade skrämt runt, välte ut askkoppen över postorderkatalogen". Teiresias minnen blir plötsligt störda av framtiden. Han minns framtiden, kan man säga. Som siare kan han ta in fel kanal och plötsligt är 1900-talskanalen på. Ur fyrverkeripjäsen exploderar roliga historier och berättelser från vår egen tid. Utvikningarna till sent 1900-tal fungerar också berättartekniskt som långa homeriska liknelser. Vi får möta Terry, Terje, Terhi eller Teresa - alla har de någon del av Teiresias själ. Teresa sitter i sitt vardagsrum och ser sig på videokassetten "Jag 14", den fjortonde versionen av henne själv. Terhi spelar amerikansk fotboll. Indonesiern Mr Treesaas blir förhörsledare hos marinkåren på Camp Dejeune i Tennesee. På grund av sitt utländska utseende blir han utsedd för att soldaterna skall ha något att fästa sitt hat vid krig mot Sydamerika, Sydostasien eller i Mellanöstern. Och så finns här en kärlekshistoria med Sadomasochistiska för tecken där Teres faller för en kaskadör - en clown som lärt sig falla på ett roligt sätt. - Det är en lek med parallelliv, en fortsättning på tankar om parallella existenser som finns i den nya lätt spekulativa fysiken, säger Peter. Lekens förutsättningar är det antagande som Teiresias gör i romanen att det tar 3000 år att återfödas och att antalet själar är konstant, medan antalet människor ökar. Själarna måste delas på flera kroppar. När det är dags för Teiresias att reinkarneras mot 1900-talets slut fylkar sig därför en hel bukett Teiresias, med bara en liten bit av Teiresias-själen kvar. Att ana civilisationskritik i detta är inte svårt. - Det går omkring människor som kanske bara har en flaga av en själ. Peter Kihlgård följer upp alla de skiftande miljöerna också rent språkligt. Han uppfattar verkligheten som en attack från olika tider, säger han. Hans språk är inte rent och polerat. Därmed inte sagt att han inte filat och slipat för att få fram det rent spontana, ofta burleska intrycket. I Fadder Teiresias vår, till och med hallucinatoriskt. Han väjer heller inte för att skildra det ohöljt och oblandat sexuella. Inte heller för det groteska eller rent ut sagt äckliga, som många andra författare i hans generation. Alla mänskliga kroppsvätskor, lukter och ljud förekommer. Exempelvis börjar Manschettvisa med ett par sidors utförlig beskrivning av Charlie Chaplin i färd med att klämma en finne. En sysselsättning som föder rika associationer och reflexioner. Geografiska och konstnärliga till exempel: "Plitan var faktiskt kolossal, böldlik, och den hade gjort hela hans näsa ytterligt känslig för all sorts beröring. Finnen var som allra ömmast vid kanterna där en ljust röd cirkel bildade gräns mot den omkringliggande huden och ramade in mittenpartiet, själva navet, som gick i en gröngul kulör och som liksom hävde sig upp ur det röda. - Som en vulkanö, tänkte Charlie Chaplin. En atoll av vax och var, framkrystad ur ett rodnande hav...". Och politiska: "Utan eftertanke kom han att se på plitan som den sammanslutning av krigsveteraner som kallade sig American Legion och som de rabiata nationalister de var hade tagit som helig uppgift att skydda hemlandet från sådana oamerikaner och kommunistsympatisörer som Charlie S. Chaplin." Ingående är också vissa upplysningar om Teiresias: "Med åren har bröstet blivit poröst och skrynkligt som ett övermoget granatäpple och det rinner om nätterna så att hans mage och lår varje morgon är täckta av en gulvit, seg skorpa som går att dra loss i ett stycke. När det är gjort läser han dess form och konsistens med fingertopparna och kan på så vis avgöra, nästan minnas, vad nattens drömmar bestått i. Sedan kramar han ihop den sega hinnan till ett klot och slänger ned det på golvet för att höra katterna leka med det och småningom sluka det." Troligen är Peter okänd arvtagare till ett fragment av Rabelais-själen. Men det finns ställen som är outhärdligt otäcka. Oförglömliga för dem som måste konfronteras med dem. Som när den hänsynslösa och likgiltiga slumpen slår till i Ta rygg. Göran berättar om sin ljusa förälskelse i Rosalba: om hur de glada och fria tagit plats uppe på ett tågtak: om hur hennes nacke plötsligt knäcks mitt i livskänslans höjdpunkt: om hur Göran ser henne upphängd på en vajer, hennes älskare som Ser hennes ansikte med häpet stirrande ögon gunga bort från honom och försvinna bakom tåget. Det är en mardrömsframkallande bild som aldrig släpper. Hur kunde han bara hitta på något så grymt? Det finns en sekvens i en annan svensk roman som jag har särskilt svårt att glömma. Det är när Solveig Nordells son i Juloratoriet av Göran Tunström står varm av glädje med sin nya cykel, som hon fått av sin man Aron, och ber sonen Sidner att skjuta på. Och han ser hur det bär utför bland prästkragar och gulmåra, och han ser korna, och han ser hur Solveig bromsar och hur kedjan hoppar av och hur hon faller rätt in bland klövar som "trampar och trampar över henne, långt efter det att hon inte är till". De oväntade olyckorna som bryter av tidsflödet, eller som Tunström låter Sidner skriva i sitt häfte: "Det finns ögonblick som aldrig upphör". Kihlgårds sinne för humor och dess syster sorg, och blick för det löjliga och ovanliga, samt lusten att med sprängverkan berätta om det mänskliga dramat kan faktiskt mer än en och annan gång föra tankarna till Göran Tunström. Kihlgård kan också samla Fellini-figurer ombord på en atlantångare i Manschettvisa, som regissören själv i Och skeppet går. Manschettvisa är en bok om clowneri. Bokens ram utgörs av Chaplins båtresa från USA till England 1952. Det är en rysk mimartist som tecknar ner berättelsen i väntan på kvällens framträdande. Många andra clownartister tränger fram och vill bli berättade. Men liksom " Teiresias" handlar den om olika sätt att förhålla sig till både "högt" och "lågt" inom konsten. "Publikfrieri! Kunde det vara så att denne av en hel värld aktade filmskapare var en narr för kreti och pleti, en pöbelgycklare? I vad låg det roliga med att spräcka byxor... att låtsas spräcka byxor? Billigt.", tänker kaptenen Mazerati. "Jag vill som ni förstår roa min publik, men jag vill också förvåna den - pånyttföda den.", tänker berättaren - Boken är skriven som ett ställningstagande för clowner, i vemod över att gycklaren inte har någon betydelse längre. Förr kunde de häckla makten och samhällets konventioner. Idag är clowner mest till för barn. Eller som berättaren skriver: "Man gör ett stort misstag om man tror att clowner är till för barn." Även diktsamlingen Koncipieringen av en gädda - en bok om gäddfiske med inslag av reseminnen och anekdoter - behandlar konsten, moralen och den förhöjda livskänslan, även om somliga kritiker mest betraktat den som en trivsam och lustig liten bok vid sidan om de andra. Men den som är nyfiken på Kihlgårds estetiska och etiska utgångspunkter kommer att ta fisk på kroken. "Som alla vet upptäckte man redan tidigt att ett stiliserat drag som överbetonade vissa egenskaper ofta var effektivare än sådana som var rent naturimiterande." "En av de vackraste och största gäddor jag bärgat hette Karl Marx och han sade till mig att om jag släppte honom fri så skulle han tala om för mig vilken egenskap som är den mest avskyvärda. - Vilken är det? frågade jag, ty en sådan egenskap ville jag lära mig att undvika. - Serviliteten! svarade han och grinade mot mig när jag lyfte tillbaka honom i havet. En sådan gädda glömmer man inte i första taget." Jag tänkte, vad händer om man bara talar om gäddor? Det är vanligt att människor ägnar all energi år ett ämnesområde de kan behärska när verkligheten verkar alldeles omöjlig att ta kontroll över. Många vill att berättarna skall fungera så - berättaren som en varm famn. Det har alltid förvånat mig, människor som vill ha kontroll över allting - jag skulle ledas ihjäl. Förvåning är bra, som författarens förvåning inför vad han skrivit. Man vet inte alltid vad man gör. Det är ett korrelat mot kontroll. - En annan tanke ligger också bakom gäddan, menar Peter. Nämligen den att det finns, grovt förenklat, två typer av text; för det första en text som vill vara genomskinlig, som är klinisk - ett slags journalistisk prosa som förmedlar ett objekt utan att själv synas, och så en annan typ av text som inte maskerar sig utan markerar sig. Om man med den markerande texten uttrycker sig så realistiskt man kan, nästan naturalistiskt, så sker någonting med texten i alla fall. Så att en text som handlar om en gädda får en större giltighet och blir nästan allegorisk, och skapar en ny materia utan att man har kontroll över det. Någonting sker som man förvånas över. Vi kommer inte till Berlin. I själva verket går vi av i Norrköping. "Du säger att Norrköping, det är en jävla stad. Men har du gått på stadens södra promenad?" sjunger Ulf Lundell. Men vad är sant? Peter Kihlgård har aldrig varit här. Vi går över de små broarna - Östergötlands Venedig? - upp mot Drottninggatan förbi stadens hjärta - som i så många andra svenska städer - ett köpcentrum av uppförstorade skokartonger. Peter är egentligen förvånad över att han är författare. Han är inte så värst förtjust i att sitta still och skriva. - Jag har dåligt sittfläsk, säger han och skrattar och berättar hur sällsamt det hela började. -Jag och Ann arbetade som lärare för tio år sedan. Det enda vi orkade göra på kvällarna var att se på TV. När vi hade levt så i några månader kom vi att tänka en kväll: så har skulle vårt liv kunna fortsätta för alltid. Vi som egentligen ville göra så mycket; läsa, resa. En kväll såg vi ett TV-program om Chaplin och fick iden att skriva någonting kring honom. Vi skrev cirka 40 sidor tillsammans. I detta skede kom en väninna till oss som är konstnärinna, Carouschka, in i projektet och nu kom vi på att vi skulle göra ett roligt experiment med text och bild i form av en kub. Carouschka och jag fortsatte samarbetet och resultatet blev en kub med en topp att lyfta av; innanmätet: ett intrikat ramsystem enligt vilket man skall vrida kuben för att kunna läsa texten, och fullt med bilder att vika ut. De gick upp till Prisma med sitt arbete och där blev
man mycket förbryllad över kuben, och de fick nobben. Men eftersom
de skulle ha en novellpristävling just då lämnade Peter
kvar några texter. Och han vann! Nu ville de ha mer och undrade
om han hade material som skulle kunna räcka till en roman. Han bluffade
och sade att han hade mer att skicka över, insåg att han hade
ställt till det för sig, reste till Peter har alltså en hel del att tacka den så kallade "dumburken" för, incitament som den blev till hans författarskap. När vi nu fortsättningsvis talar om TV:ns roll säger han att han tror att allt TV-tittande de flesta i hans författargeneration vuxit upp med haft betydelse för deras sätt att skriva - Vi som vuxit upp med TV och som sett många TV-filmer har fått en omedveten känsla för dramaturgi - det vill säga den dramaturgi som är TV-seriernas. Man kan välja att arbeta mot den eller anta den. TV-tittandet har utvecklat en mindre lyhördhet för det talade ordet. Det är bilden som lever med ordet. Det finns en inbyggd rastlöshet i detta. Örat har blivit mer otåligt. På till exempel 1600-talet i England kunde människor från vilken nivå som helst i samhället sitta och se Shakespeare i fem-sex timmal - och höra alla orden. Men det finns också bra saker med TV. Själv fick jag en estetisk chock när T V, långt före biograferna, visade Tarkovskijs Solaris och Fassbinders Petra von Kants bittra tårar. Kan man göra så här? tänkte jag. Begreppet konst vidgades med TV. - Vi tillhör den första generation som haft full insyn i vuxenvärlden redan som barn, ofta genom TV:s nyhetssändningar och dokumentärer. Det innebär att vi på ett sätt, blivit vuxna och medvetna tidigt. Kanske är det därför som det förefaller som om man blir vuxen senare, för att man vägrar anta vuxenlivets värderingar. Tillgången till vuxenlivet betydde ju att man redan som barn kunde börja göra sina val. - Vi lever i en tid som helt kommit att domineras av ljud och bild. Det diskursiva och begreppsliga har kommit på undantag. Den stora frågan är om det överhuvud taget går att skapa behov hos människor för det diskursiva och begreppsliga. (Det är ju bara med den typen av analysinstrument de kan analysera verkligheten.) Eller om den seriösa litteraturen dragit sig tillbaka för att behålla sin integritet och sitt allvar. Litteraturens område verkar vara den enda obefläckade marken. Alla manus som flödar in på förlagen tyder på att det är många som vill nå detta osmutsiga. Författarna tycks invänta att folk tröttnar på ljud och bild och inser att den seriösa litteraturen är nödvändig. Det är viktigt att vi som sysslar med den i någon form håller dörrarna vidöppna, att litteraturen skall vara lätt att komma till. Finnas tillgänglig, och inte endast vara något för ett slutet sällskap. Många använder TV som ångestdämpande medel, verkligheten blir tillrättalagd, inte så komplex. Även i dokumentärer som man kan lära sig mycket av, krymper världen betydligt. Det är ju en bild - dessutom fyrkantig. Som författare kan man nog reagera mot detta och göra tvärtom. Man går inte med på dramaturgin i TV-serier, i dokumentärfilmer. Så ser inte livet ut. Det är avskärmat, därför inte sant. Det finns andra sätt att närma sig ett livsöde, en människa. TV:ns inbyggda falskhet eller förmåga att avtrubba måste ha med bilden att göra - den bild man inte behöver projicera, som ett ställföreträdande fantasiliv. Om jag ser på TV en kväll, drömmer jag mindre den natten. Man skulle önska att TV-tittande inte bara innebar att smälta fiktion utan också födde en stark längtan att skapa fiktion. Jag har ju faktiskt inspirerats till en hel bok av en TV-snutt om Chaplin. Jag kanske har reagerat på falsk fiktion och sann fiktion. I det ena fallet har man hittat på en historia där verkligheten är förfalskad, förflackad, fördummad. I det andra fallet har man hittat på en historia där en del av verkligheten lyfts fram, så att den blir mer begriplig, tydligare och därför möjligen sann. Kanske så tydlig att den förvånar. Säger Peter och fortsätter: - Hela var tillvaro i informations- och konsumtionssamhället innebär att vi måste sovra. Vi förströr oss till döds. Det finns så mycket förströelse att det krävs en ansträngning för att inte bara bli förströdd. - Vad är det viktigaste som hänt dig under 80-talet? - Olika saker på olika resor. En viktig upplevelse var vistelsen i Indien. Jag har aldrig levt så intensivt. Varje dag var fylld med ömhet och ursinne. Alltid hela känslospektrat laddat. Av TV har vi lärt oss att Calcutta är den vidrigaste platsen på jorden. Det är inte sant. Det är en vacker och ful plats med underbara människor - som mänsklighetens regnskog. Den är sann och inte TV. Det luktar, det är trångt. Folk rör vid varandra, det är liv. Men också död, jag har sett en man ligga och dö på Howrah station. Att se Howrah station på TV och i verkligheten - den skillnaden är avgrundsvid - den är oceanisk. - Ännu ett svar är förstås Joas födelse. Hon kom till världen den trettonde april 1987. Att få en bok utgiven var också viktigt och
att jag vann novellpristävlingen - det blev ju en bestämning
på vad jag skulle komma att ägna mig åt. Jag hade gått
på Skapande svenska i Uppsala ett år och hade haft sanktion
att skriva fritt. Jag hade anmält mig för att skriva bättre
vetenskapliga uppsatser. Jag var en litteraturvetare som skulle skriva
en avhandling på litteratursociologiska institutionen och ville
höja den estetiska medvetenheten. Antagligen ville jag bli författare
hela tiden utan att jag Nu fick han experimentera och ha roligt. Den andra terminen ägnade han helt åt att skriva debutverket, pjäsen Hjälte, som sedan sattes upp av teatergruppen Bellamkåm i Stockholm. Kurskamrater var bland andra Arne Johnson och Konny Isgren - som numera båda till hör våra mest uppmärksammade poeter. - Mer än hälften på kursen var tjejer, vissa minst lika duktiga som de, säger Peter. Ingen av dem har publicerat sig. - Hur mycket samhällsengagemang tycker du att man skall kräva av en författare? - Inget alls! Litteraturen står inte i någons tjänst. Men den berikar medborgarna. Litteraturen behöver inget berättigande, men samhället behöver litteraturen. Den bestämmer själv vad den har att göra. Inga servila krumbukter från litteraturens sida! - Vad betyder engagemanget för dig när du skriver? - Allt. Om du avser engagemanget rent generellt. Om du menar politiskt engagemang, så finns det delar ur böckerna som stammar ur ett sånt. Till exempel Manschettvisa skrev jag i protest mot en antikommunism som jag tyckte var farlig. 1980-talet såg kommunisterna som samhällsvådliga. De fick inte sitta med i några utskott. Det rörde sig om en anti-intellektualism. Det var kommunisterna som hade varit sökarna. En av drivkrafterna bakom Ta rygg var indignationen över 80-talets politiska klimat. Jag tycker precis som kulturkritikern och författaren Susan Sontag skrivit någonstans, att om man sysslar med allvarligt syftande konst, så är det en politisk handling eftersom man ägnar sig åt kvalitet och integritet. - Många kritiker verkar ha sett 80-tals litteraturens påstådda svårtillgänglighet och exklusivitet lite som en kam på 80-talets nyliberalistiska våg? - Kritiker har uppfört sig som de lärare som blivit lärare för att få sig själva bekräftade av sina elever och när de inte får det börjar de gapa om skolans kris. - Det är så befängt att tro att 80-talslitteraturen bara är en reaktion på 70-talets litteratur och samhällsbild. Som om det inte fanns något samhälle på 80-talet! Det är en grotesk övertro på det tidigare decenniets betydelse och en oförmåga att se samhälleliga förändringar. Här följer ett långt och upprört resonemang (om den undermåliga litteraturkritiken under 80-talet) som gör att vi glömmer tiden och måste rusa tillbaka gata upp och gata ner på regnvåta kullerstenar, sick-sacka mellan apelsinfärgade spårvagnar och göra en sista spurt över Norrköpings Grand Canale med öl och Capricciosa skvimpande i magarna för att hinna till tåget. Och vi kommer inte två sekunder för tidigt men inte heller två sekunder för sent. - Med Ta rygg ville jag bland annat säga att
80-talet inbjöd allt fler till att bli fifflare som Jocke och att
allt fler känsliga personer gick under som Göran. Men fifflaren
- Med "Gäddan" ville jag kritisera människor som krymper sina perspektiv till att bygga en modellvärld i stället för att vistas i den verkliga världen. Alla människor behöver väl krypa in i sin koja ibland men jag menar dem som vistas där jämt. Jag längtar själv efter kojan då och då. Kojan ja, den finns också både bokstavligt och som metafor i Ta rygg - fast där står den mera för något bra - ett frirum - där något kan börja. Ta rygg utspelar sig i det inre rummet, i ett möte mellan två individer innanför samhällets tomma rum. Det är en mycket engagerande bok och som så ofta fungerar en sådan gestaltning mycket bättre som samhällskritik just för att den äger rum på den privata nivån än en skildring som tar ett helhetsgrepp på samhället och mer uppenbart utger sig för att komma med kritik. När Jocke och Göran var femton år var de goda vänner och herrar över sorglösheten. Nu träffas de igen av en slump nästan femton år senare. Den förut så levnadsglade Göran är oigenkännlig, på väg bort mot sinnessjukdom eller självmord. Jocke, en samhällets segelflygare och småbedragare, som just släppts efter en kortare fängelsevistelse, upptäcker till sin förvåning att han verkligen vill bry sig om någon annan än sig själv. "Så var jag trots allt tvungen att medge för mig själv att Göran lyckats rycka mig ur dvalan och fått mig att reagera med unika känslor som inte var ställföreträdande, inte inlärda. Med honom som jag antog var en sjuk, en söndertrasad människa, hade jag för en kort stund varit en levande och egen man. Natt är bättre än halvdager. Regn är bättre än jämnmulet. Det fanns inga filantropiska motiv till att jag ville besöka honom på nytt. Det var för min egen skull." Och sextio sidor senare drabbas Jocke av insikten om varför de söker varandra. "Så måste det vara [. . . ] Göran som lever mitt i sitt straff, straffas nu när jag går här; han, som söker sin skuld, jagar olyckliga händelser om vilka han vill kunna säga: det var mitt fel! Och så jag, vem var väl jag, Jocke, den lille charmbollen, annat än den som alltid kom undan, den skyldige som undkom alla straff utan att anstränga sig det bittersta, som måste söka efter sonandet för att komma i balans. Jo, det var logiskt att dessa linjer, dessa bågar - straffet som söker sin skuld och skulden som söker sitt straff- fick skära varandra..." Genom lekar och berättelser, kommer de varandra närmare. Bland annat bygger de med hjälp av pinnstolar och tygskynken, en koja i vardagsrummet. Med kojan skapas ett frirum där historier, minnen och upplevelser kan flöda. - Kojan har en konkret verklighetsbakgrund. Jag mötte en skolpsykolog som hade hand om en trettonårig pojke och det gick mycket dåligt med samtalsterapin. Då kom han på det där med att bygga en koja och genast gick det mycket bättre. Efter varje samtal revs kojan. Den skulle bara finnas som ett rum för samtal. Jag tycker det är oerhört fint och talande. Väldigt många har såna kojor. En tågkupé är också en sådan koja, tillägger Peter. - I dina böcker förekommer ofta också, som en motpol till livsbejakarna, livsrumssökarna, en hel del cyniker och bedragare. - Jag är lite svag för arrogans. Det finns ett släktskap mellan arrogans och trots. Och trots är ju vackert, det tycker jag. Teiresias, Manto, kaskadören (Fadder Teiresias vår), Herr Leone Bastin ("Gäddan") alla är de arroganta, Jocke har varit det. Men det skall vara arrogans som är lidelsefull som hos Marcellini, 1500-tals gycklaren i Manchettvisa som driver sin cynism så långt han kan för att de skall sätta stopp på honom. Han går så långt att invånarna i Lyon till och med går på, eller vill gå på, att han kan uppväcka döda. Egentligen är det ett nederlag för honom. Själv är jag - långt ifrån cyniker - en romantiker och drömmare, säger Peter och tittar på landskapet utanför tågfönstret: Sverige, små sjöar, björkar. Dimma och lite trolskt. - Det är mycket rörande att betrakta den här sträckan när man kommer hem från en lång resa. - Dagdrömmare men också sanningssökare? - Man måste hitta sanna livsfåror. Antagandet är att det finns sådana. Jag förutsätter att de finns fast det kanske inte är sant, men jag bygger mitt liv på att de finns. Det finns ett forskningsprojekt som pågår, säger Peter och utstrålar trots sin yttre rastlöshet en fast vila i sig själv. - Mamma jobbade i bokhandel i Örebro. Hon träffade pappa där. Nu jobbar hon på ett dagis i Umeå. Pappa som haft många olika jobb är nu försäljare i belysningsbranschen. -Jag är uppfödd med bollsporter. Jag följde min pappa från det att jag var fem-sex år och jag satt i Orvar Berg marks knä och lyssnade på spelarjargongen. Gösta Kihlgård var landslagsstjärna i bandy och spelade bla för Örebro Sportklubb, kallades "Stockis" - för att han kom från Stockholm. Peter har främst varit aktiv inom fotboll och spelar fortfarande regelbundet i Karlbergs Bollklubb. - Jag är intresserad av både idrott och konst. Idrott är en lek som gjorts om till allvar och konst är allvar förvandlad till lek. I Ta rygg finns insprängda avsnitt med reflekterande små fotbollsessäer. -Jag är uppvuxen i Umeå under den viktigaste tiden, har också bott i Örebro och Sundsvall. I Umeå fanns ett sådant fantastiskt livaktigt samhällsengagemang bland oss som gick i skolan under 60-70-talen. Om lärarna ville släppa ut oss före lektionens slut när vi var färdiga med alla uppgifter sa vi "nej, vi kan väl diskutera något". Det bara vimlar av skolkompisar från Umeå som sysslar med film, konst, teater, litteratur och journalistik. -Ett viktigt år var när jag kom till San Francisco. Mina föräldrar har alltid tillåtit mig saker, litat på mig, vilket mina ställföreträdande föräldrar i en katolskrepublikansk familj inte gjorde. Jag är driven av ett fruktansvärt auktoritetshat. Trots är vackert. Jag var där under perioden med Nixonförhören och jag - en 18-årig marxist - fick rätt. -Jag spelade amerikansk fotboll, var kicker och blev uttagen till high schoollaget för norra Kalifonien och jag reagerade oerhört starkt, tyckte det var hyckleri när mina kamrater satte sig ner och bad till Gud före matchen. Jovisst är han fortfarande marxist, säger han. Det är det många som är, men de håller tyst. På 90-talet kommer det att bli opportunt igen. Det kommer att utvecklas en friare och mindre dogmatisk marxism än tidigare, tror och hoppas han. - Om du skulle ta och sia lite om framtiden nu, Peter. Vilka tror du är de viktigaste frågorna inför 90-talet? - Miljön och nord-sydkonflikten. Det är dags att man börjar prata om att folk svälter i de södra hemisfärerna. Och att de är fattiga av särskilda anledningar. Under 80 talet glömde man helt enkelt att tala om det. - Vilken riktning tror du att konsten och litteraturen kommer att ta under 90-talet? -Jag tror att det kommer att bli fler reportageböcker och dokumentaristiska böcker. Det har funnits en energisk europeisk trend där man ifrågasatt berättelsens och litteraturens betydelse. Det kommer att gå tillbaka och i stället kommer en mängd skönlitterära romaner från det hållet. Dessutom hoppas jag och tror på fler encyklopediska romaner, böcker som försöker binda ihop sanningar från olika områden. Litteraturens roll skulle kunna förstärkas genom TV och skola. De borde få direktiv. T V gör väldigt lite för den moderna litteraturen. När till exempel Lars Ahlin kommer ut med en ny roman skall det vara ett tjugo minuters reportage i Aktuellt. En lärares entusiasm kan få en hel klass att intressera sig för litteratur. - Man måste flytta ut böckerna från kultursidorna lite oftare. Kritiken har ju heller inte precis gjort människor nyfikna på den yngre litteraturen. TV och skola skall följa litteraturen, och inte kritiken, tyvärr sker tvärtom. - Och hur kommer ditt eget författarskap att fortsätta? - Det skulle ta bort lusten om jag visste. Jag vill ju överraskas. Nu håller jag på med en pjäs för Stockholms Stadsteater. Och jag har just skrivit färdigt en ungdomspjäs för Ögonblicksteatern i Umeå. Bedragaren är namnet, och titelfiguren är en charmig magnetisör omgiven av man människor som låter sig luras. Peter menar att ämnet är högaktuellt. - 80-talet har varit bedragarnas decennium. Det har varit så prestationsinriktat att det kräver en sorts övertro på sig själv - eller fusk. Vi lever i en brytningstid, och i varje sådant skede öppnar sig fantastiska möjligheter, men samtidigt försvinner en samhällelig grundtrygghet. Att industrisamhället ersätts av informationssamhället är en lika stor förändring som när bondesamhället ersattes av industrialismen. Det blir svårt för unga människor att välja liv och yrke i ett sådant spektra av nya möjligheter. Peter har gjort många intervjuer med unga människor och funnit att de pendlar mellan osäkerhet och bedragarsjälvförtroende. - Pjäsens huvudperson är en jättebedragare som tappat kontakt med verkligheten. Jag känner mig dubbel inför dessa bluffmakare, å ena sidan är det något tragiskt med dem som har ett fantasiliv som gått för långt, som fått ett självförtroende som aldrig överensstämmer med praktikens handlingar, å andra sidan uträttar de saker, låter sig inte tyngas ner av en omöjlig verklighet. Jag tror till exempel inte att det finns några konstnärer som inte har varit småbedragare och självbedragare. Man måste ju tro att det man gör är mästerverk. Och en roman är ju ett bedrägeri. Läsaren väljer ju att låta sig bedras av fiktionen. Men det finns en väsentlig skillnad mellan bedragare och bedragare - mellan konstnären som bedragare och bedragaren som konstnär. Vet du, vad skillnaden är? - Bedragaren använder konsten som en trampolin för
att nå ryktbarhet. För den sanne konstnären är konster
en kärleksgåva han vill skänka människor.
Del 2: Fem år senare» |
