"Inget står emot mig"
– Samtal med Mare Kandre

Av Madeleine Grive

Vad för slags lunch önskar sig en person som i ett självporträtt sagt sig ha korv och pommes frites till favoriträtt? Och som blandar sitt vin med coca-cola? En högsommardag packar jag picknick-korgen. De röda bären tillsammans med blommorna och mormors spetsduk lägger jag överst. Sedan väntar jag på att det skall ringa på dörren.
    Hon kommer prick tolv.
    – Men var är katterna? är det första hon säger, Mare Kandre, med ett tonfall som hos ett lurat barn, när hon sett sig omkring i lägenheten. Det råder ingen tvekan om att hon är besviken. Det är inte utan att jag känner mig skyldig när jag berättar att de fick stanna kvar ute på landet i stället för att följa med in till stan och träffa henne. Jag förvånas över att hon minns dem, och till och med deras namn. Jag som inte ens kommer ihåg att jag berättat nm dem.
    Jag ringer efter en taxi, för att vi inte ska bli alldeles genomsvettiga och utmattade innan vi kommer fram, trots att det bara är någon kilometer att gå.
    En sådan här dag tycks alla människor vara vid havet. Sveavägen är förunderligt ödslig i juli som vore den en gata i en övergiven stad. Inte ens Hagaparken har särskilt många besökare.
    Med bilen lämnar vi staden och far ut på ängen in i ett annat land. Grönskan är omåttlig, man blir berusad, andlös av all prakten. Skogens lummighet är overklig idag.
    – Här ser mera ut som på en målning än en målning själv – en 1700-talsmålning, säger Mare. Visst kan man väl tänka sig att stöta på en 1700-talsmänniska som förirrat sig från en tavla och gått vilse i parken?
    – Att komma till Hagaparken är ett äventyr för mig. En riktig utflykt.
    Vi slår oss ner i skuggan under några ekars beskydd på en sluttning ner mot viken och plockar upp vår picknick. Där vi sitter har vi en utmärkt vy över parken med de hundratals år gamla träden vars grenar använder hela sin kraft och kapacitet för att sträcka ut sig i löv.
    Solen gassar påfluget, letar sig ner mellan löven till varje glänta, till varje springa, den vill lysa upp överallt. Hettan dallrar, ett skimmer ligger över Haga. Mare bär för säkerhets skull svarta yllestrumpor till den korta gröna kjolen och långärmad t-shirt. Solbränna är hemskt, folk som solar ser ut som brända korvar, tycker hon. Själv är hon som en herrgårdsfröken på 1700-talet, och ögonen är lika gröna som allt som omger oss från alla håll.
    Mare hukar i skuggan. Hon ser motsägelsefull ut: mycket söt med blond kalufs, två blyga men skarpt iakttagande ögon och en bestämd mun; en liten tunn flickkropp med nästan grabbaktiga rörelser, men hon talar med en mörk röst och anlägger gärna ett nonchalant sätt att tala och uttrycka sig – långt ifrån hennes skrivna språk. Men djupet i rösten och den smått ilskna, revanschistiska tonen, röjer en smärta som gör att man lystrar till det hon säger och förstår att det ligger mer bakom orden än man först tror. Det finns också en spänd förväntan i hennes attityd, en nyfikenhet och ibland utmanar hon, knappast likt ett offer, tystnaden med ett: "shoot, man, shoot!".
    När jag ringde och frågade Mare om vi skulle ses svarade hon att det gick bra precis när helst det passade mig. "Jag kan ändå disponera min tid själv."
    Mare sitter mest hemma och väntar på sina ord, rädd att gå miste om en bra mening. Redan vid sjutiden på morgonen slår hon sig ner vid skrivbordet. Lyssnar alltid först på Dagens Eko innan hon sätter igång med sitt arbete som sträcker sig långt in på eftermiddagen. Som Mare säger: "Det här att skriva är ingenting för veklingar. Man skriver och dricker kaffe. Väldigt oglamoröst, ungefär som att gräva diken."
    – Men är det inte svårt att försöka pressa fram någonting varje dag?
    – Dagarna öppnar sig ibland som öknar, säger hon. Det finns visserligen alltid något att skriva om, men svårast är att ta sig in i det. Det finns en vall man måste ta sig igenom. Det är lite självplågeri i början, men efter ett tag får man belöning. Disciplin är det som gäller. Är man inte stenhård mot sig själv gör man allt annat än skriver, till exempel läser tidningar i timmar.
    Det råder ingen tvekan om att Mare tar sitt skrivande på blodigaste allvar. Hon säger:
    – Det är som att gå emot Gud att inte skriva.
    – Allt som kommer emellan mig och skrivandet dödar jag.
    – Barn? Nej, tack, jag ska skriva.
    – Inspirationen är en myt. Om man skulle räkna med den skulle man inte få något gjort. Det handlar mycket om mod. Att skriva är som att famla i mörkret, man vet inte om man är på rätt väg. Man vet inte om man skall fortsätta eller om det är slöseri med tid. Det är som i kärlek, man måste ge sig hän utan att veta om man får någonting tillbaka. Och det är ju väldigt skrämmande. Fast jag vet ingenting om kärlek ännu för jag har inte det modet när det gäller kärlek som jag har i mitt skrivande.
    Mare arbetar långsamt och grundligt, söker länge efter orden, slipar på meningarna. Efter en lång arbetsdag kan det ha kommit till en mening, ibland ett par, vissa dagar ingen alls.
    – I snitt skriver jag en mening om dagen, säger Mare.
    Mare äter med förvånansvärt god aptit med tanke på hur späd hon är. Kall rostbiff och potatissallad är mycket godare än kall grillkorv och potatismos, berömmer hon.
    – Det var länge sedan jag åt någon så ordentlig mat.
    Mare lever mest på filmjölk och äpplen. En färdigköpt smörgås kan det bli då och då. Mat är dyrt och Mare måste ha råd att skriva.
    – Mina ord är så dyrbara, fortsätter hon mellan tuggorna, de räcker bara till de böcker jag skriver. Jag kan inte gödsla med dem, svarar hon på min fråga om varför hon inte skriver essäer och artiklar för att få ihop till lite mer bröd.
    – Jag kan inte spruta ur mig, jag måste tänka efter. Jag gav ut fyra böcker på fyra år (1984-88). Sen fick jag en lång, helt tyst period efter Det brinnande trädet. Jag kunde inte skriva. Men sedan avslutade jag en viktig bok, Aliide, Aliide.
    – Jag behövde en paus för att känna var jag gick, som när man petar med en käpp framför mig, i stället för att bara gå mera orädd.
    – Jag har inte varit nöjd med något av det jag skrivit. Jag tror alltid att jag måste göra språket finare än vad jag gör, hålla en sån "hög" ton. Egentligen ville jag skriva i samma ton som jag tänkte, men jag hade inte självkänslan nog att skriva så fritt. Nu tycker jag att jag har hittat den friare tonen.
    Mare är självkritisk och tappade inte huvudet efter all den uppståndelse, allt beröm och alla intervjuer som följde på hennes debut med I ett annat land. Frågan är om någon ung författare så samstämmigt rosats och geniförklarats som Mare vid tjugoett års ålder. Många trodde väl att det skulle störa hennes utveckling, att hon skulle stanna i växten och börja låta sig styras av omgivningens förväntningar och krav. Men Mare var mer tjurskallig än så, och valde att i lugn och ro pränta ner sina ord i sin egen takt och ton som om hon inte hade hört applåderna.
    Det som fascinerade med I ett annat land var precisionen och suggestionskraften i hennes språk med vilka hon trollade fram en annan värld – ett mytiskt barndomslandskap. Därtill var det omisskännligt personligt och genuint, inte lånat av andra, inte uttryck för någon modetrend i tiden, inte grundat på teorier, referenserna inte till någon uppvisning av lärdomsfrukter – det här kom långt inifrån.
    Boken är en samling löst sammanhållna berättelser. Det lyriska i prosan är framträdande.
    Jaget är ett barn, men det är inte barndomen med barnets ögon som skildras. Det är barndomen på distans, återskapad med den vuxnes minnen. Jaget rör sig i sina minnen av barndomens fantastiska, gåtfulla verklighet som i ett eget poetiskt universum. Mare Kandre försöker kartlägga barndomens marker, utforska vad som utgör det tillstånd vars hemlighetsfullhet vi inte blir medvetna om förrän vi just lämnat det.
    I de första och längsta berättelserna är jaget och hennes syster tillsammans med sina föräldrar på bilresa genom ett skiftande landskap. I kapitlet "Bland källorna" far de in i skogen, "ett sagans land", där "urtallarna växer långt in i himlen och bär stjärnor och kottar i kronorna". Barnet är nära förbundet med allt i sin omgivning. Det har kvar rester av sin ursprunglighet, kontakt med mörkret och det vilda utanför tältet. Systrarna ligger vid sin pappas sida och han läser högt för dem ur Kalle Anka: "Pang. Krasch. Duns, duns, duns. Tjatte. Tjatte."
    Men något har börjat hända med barnet. Härinne i skogen erinras hon sin ännu tidigare passerade barndom när hon "var mindre och satt på Pappas rygg, fastspänd i en rensel. Men nu är allt annorlunda. Jag sitter för mig själv."
    Under resan som familjen ger sig ut på i I ett annat land får flickan kontakt med det nya. Hon kommer in i ett annat land, sitt eget inre land, där hon inte tidigare varit. Hon upptäcker med sorg och saknad sig själv som helt avgränsad från andra. "Jag springer ut på bryggan i hopp om att hinna i kapp, men den rämnande, grå tundran gör mig ensam och stum igen, för egentligen tillhör jag aldrig Mamma, Pappa eller ens Astrid, utan bara jordens och min egen djupa oro." Men samhörigheten var bara ett stadium.
    Mare Kandre har gjort en undersökning av ögonblickets relation till växandet, förändringen, av smärtan när man för första gången stiger ur nuet och blir medveten om att ens egen kropp ingår i förändringsprocessen, att den har ett samband med tidens flykt.
    Det fysiska perspektivet fördjupas i Mare Kandres andra bok Bebådelsen, en samling tät, tematiskt sammanhållen prosapoesi. Jaget är här en flicka utsatt för oerhörda krafter, mitt i förvandlingen, på väg att blomma till kvinna, på väg att bli inordnad, tagen i bruk av allt vad detta stadium innebär, fysiskt och psykiskt men också socialt.
    Hon vägrar vara med om detta förlopp. Hon önskar sig fri från sexualiteten, arvet, rötterna, banden, förpliktelserna. Men den fysiska metamorfosen går inte att hejda. Kontinenter och planeter, landskap, sjöar och bergskedjor förflyttas inom henne. Inför dena oåterkalleliga separation från barndomen och inför mötet med en ny och okänd värld drabbas hon av insikt om sin egen dödlighet, och också om den förmögenhet som heter "L-I-V". Livet ligger framför henne. Det är dyrbart, hur ska hon erövra det så att det blir hennes? Hon inser att hon inte kan sätta sig emot de obönhörliga makter som regerar hennes kropp och styr henne.
    Bebådelsen är till sist en kvinnas upptäckt av sina egna starka inre krafter. Boken ångar av trots och självhävdelse. Man kan ta för sig av livet, man behöver inte vara alla till lags.
    Krafterna är inte farliga och frigörande om man själv kan taga dem i bruk. Hennes protest gäller nu vägvalet, att vägra gå in i kvinnliga föregångares spår. Hon kan inte bli fri från sexualiteten men hon måste inte underkasta sig barnafödande som till exempel jungfru Maria.
    Inspirationskällan och den samlade kraften för dikterna i samlingen var 1400-taletsmålningen Bebådelsen av van Eyck. Den föreställer jungfru Maria i bebådelseögonblicket när tre ljusstrålar träffar hennes huvud och tar kropp i henne. Denna process, när Maria drabbas av insikt och blir tagen i bruk av opåverkbara krafter, ger Mare Kandre alltså en helt egen innebörd.
    Den här starka självhävdelsen fick många kritiker att läsa in ett nietzscheanskt drag i boken, ett slags övermänniskoideal, som man naturligtvis kände sig tvingade att ta avstånd från. Hur reagerade Mare på det?
    – Talet om Nietzsche brukar jag skratta mycket åt. Jag vet inte varför de kommer att tänka på honom när de läser mig. Men kanske är det för att jag använder så många JAG. Det är inte så uppskattat bland kritiker att man använder JAG inom den svenska litteraturen, vet du väl, raljerar Mare.
    – Men hos mig är det bara ett trots att hävda sig själv. Ett överlevnadstrots, säger Mare. Bebådelsen uttrycker självständighet, rätten man har att leva sitt eget liv och möjligheterna man har att ta ansvar för det. Att man inte måste leva på samma sätt som ens föräldrar och farföräldrar gjort, utan att man kan bryta mönster, framför allt det kvinnliga mönstret.
    – Men kanske skall en ung flicka inte tala i så stora ordalag som livet och döden. Hon ska helst skriva små lustiga absurda nonsenstexter.
    – Är det inte typiskt, och obehagligt, att en kvinnas längtan och strävan efter självständighet och befrielse ska uppfattas som uttryck för övermänniskotankar, förhävelse? frågar jag. När jag hör dig tänker jag på några ord som Edith Södergran sa apropå vad några kritiker skrivit om hennes självhävdelse. "Det anstår mig inte att göra mig mindre än jag är."
    – Ja, det stämmer på mig. Det gillar jag. Men jag har däremot faktiskt aldrig fastnat för Edith Södergrans poesi, som många brukar fråga mig om jag har inspirerats av. Den är för mesig för mig.
    – Jaget i Bebådelsen brister till exempel ut i "Inget står emot mig". Det kanske kan uppfattas som en för stark självhävdelse?
    – Det är bara en iakttagelse: ingenting står i min väg. Jag tänker bara på att det ligger öppet, saker och ting, allting ligger öppet för henne.
    – Jag var väldigt uppslukad när jag skrev Bebådelsen. Jag gick in i den som i ett tillstånd. När jag sedan var färdig var det över, borta, glömt. Därför är dikterna dunkla även för mig själv. Men jag tror att jag var mycket inspirerad av Sylvia Plath när jag skrev den. Jag hade läst henne länge, men nu gjorde jag det intensivt. Och det finns lite samma sak i hennes sena dikter som i mina här, jag menar en väldigt stark röst – och självhävdelse.
    – Det är inte sånt man kan härma, men som man kan känna igen sig i. Som Sylvia Plath sa: "Blodstrålen är poesi".
    – Det är svårt att säga exakt vad det är hos henne som fascinerar mig, men något exakt är det.
    – Hon är väldigt kaxig, det är nog det.
    – Hjärta, blod och kött är ord som ofta förekommer hos dig. Är det för att det mesta utspelar sig i kroppens landskap?
    – Hjärta? funderar Mare. Det är ju centralt. Det håller allt igång både fysiskt och känslomässigt. Blodet och köttet förekommer ännu oftare, och hår också – allt som är kroppsligt.
    – Men det är inte märkligt egentligen. Allting man känner är ju i kroppen. Allt man känner, känner man med kroppen. Det är ju så konkret allt jag skriver.
    Bebådelsen är en övergång eller kanske snarare ett koncentrerat förspel till Bübins unge, Mare Kandres första roman. Här möter vi samma tematik igen – separationen, utblomningen. Fast här är processen mera utdragen, genomlyst och utarbetad. Den är påtagligare, med fler detaljer och ett episkt förlopp.
    Det fysiska perspektivet förstärks ytterligare i Bübins unge. Denna gång handlar det om en flicka som blir medveten om hur hennes kropp ingår i naturens förlopp. Men nu har perspektivet flyttat ut från kroppens inre landskap till flickans trädgård. Hela naturen osar kropp och kött. Det är sommar och växandet, expansionen pågår överallt. Det vidgas, stockas, spädes, skrapar, knakar och spänner, bökas och flyttas. Det mesta sker inom flickan, men på expressionistiskt vis gestaltas det med naturens uttryck och med vad som utspelar sig i ett hus en bit bort från byn som flickan tar avstånd ifrån. Och genom ett getingbo, en brunn och ett utedass.
    Flickan förstår inte vad som händer henne. En dag upptäcker hon en stor röd fläck i sängen och tänker att om hon inte känner något kanske det slutar.
    På ett lysande och nyskapande sätt har Mare Kandre skrivit om den revolutionerande förvandling hälften av världens befolkning genomgår i puberteten – när kvinnan får sin första menstruation – och som trots detta har så få skildringar jämfört med till exempel hur det är att göra lumpen.
    – Det är en chock att få mens. Även om man hört om det, säger Mare. Flickornas förändring från barn till tonåringar är så mycket mera tydlig än killarnas. Blod är också så laddat. Jag ville inte ens vara med om det. Mens var ett tecken på ett slags slaveri. Jag blev deprimerad, förbannad inåt. Killarna slapp, de slapp allt. För dem är förvandlingsprocessen inte så brutal.
    – Kvinnorna ska alltid hålla på med sina familjer. De har alltid varit dömda till livet. Jag har alltid hatat allt som har att göra med vad kvinnor skall göra. Därför är det inte roligt att få mens. När jag var barn såg jag mig själv som människa, sen fick man mens och så plötsligt var man tjej. Killarna kunde fortsätta vara människor. Jag hade blivit tjej, tillhörde ett slags minoritet. En marginell grupp, i alla fall.
    – Jag kan fortfarande knappt ta ordet kvinna i min mun. Jag vet inte vad det är. Det kvinnliga som ska stå för det älskliga, livgivande är som en boja runt foten.
    – Samtidigt värnar du ju om kvinnan och hennes rätt till självhävdelse?
    – Ja, det är ju vad jag är. Jag skulle inte vilja vara kille. Men det är föreställningen om vad kvinnor bör vara som har något unket över sig. Den där skenbilden som trillar över en i tonåren som man måste klösa hål på för att kunna andas.
    – Nästan allt handlar om män – jag tänker inte bara på allt som skrivits av män för män. Hela världen är ju deras. Det är klart att det gör en förbannad. Förbannad över att hela tiden få sin världsbild definierad av det motsatta könet. Sen vet man inte vart man ska vända ilskan heller. Man kan ju inte skälla på killarna i ens närmaste omgivning, det är ju inte deras fel. De är ju offer också. Var skall man göra av ilskan?
    – Jag vägrar att inordna mig i det "vanliga livet". Villa, barn och amorteringar, nej inte för mig. Många som har barn är så inskränkta att de tror att livet bara handlar om det. De blir provocerade av att man lever lycklig utan barn. Hellre skjuter jag mig i huvudet än rullar barnvagn.
    Omslaget på Bübins unge består av ett foto på en flicka taget av Lewis Carroll – författaren till Alice i Underlandet. Ett citat ur den boken har också fått bli motto vilket naturligtvis gjort att Bübins unge setts som ett slags modern Alice i Underlandet. Hur stark är den kopplingen?
    – Lewis Carrolls bok överensstämmer inte så mycket med min förutom att den också handlar om förvandlingar, men jag tyckte om citatet och bilden.
    – Flickan i Carrolls bok är i tioårsåldern, innan puberteten börjar, medan jag har fastnat för den period som är mest gåtfull, nämligen själva puberteten. Det är klart att barndomen också är gåtfull men under den sker inte samma sorts växande. I puberteten förändras man både psykiskt och fysiskt. I barndomen förändras man själv också. Man har inte ens sig själv. Jag försöker komma underfund med vad som egentligen händer. Man vänder sig in i sig själv, för mig var det totaldepression mellan tretton och artons års ålder. Hur ska man veta att livet inte kommer att fortsätta så? – man har ju inget annat att jämföra med?
    – Jag satt bara inne på mitt rum och skrev och tittade på folk med kikare. Jag umgicks inte med någon. Jag var inte ute och sprang med killar direkt och tillhörde inte "tuffa gänget". Jag hade själv tyckt om att läsa en sån här bok. Jag hade behövt den.
    Mare började i högstadiet i Mölndal, Sörgårdsskolan – inget Sörgården precis.
    – I 4:an, 5:an, 6:an hade vi varit en enda klass, nu blev allt uppbrutet och hårdare. Jag hade manchesterjacka och kallades kommunistjävel och det var det värsta man kunde kallas, för allas föräldrar var läkare eller lärare och vi bodde i ett radhus- och villaområde.
    – Röda byxor på vintern kunde man inte heller ha, man skulle ha vinterfärger, brunt och sånt, mycket psykologisk krigsföring. Särskilt mellan tjejer. Om man hade en kompis och var sjuk en dag så hade denna snackar skit om en och man hade ingen kompis när man kom tillbaka. Jag kunde inte lita på någon.
    – Har du blivit hämmad av det?
    – Antagligen. Men jag försökte aldrig göra om mig för att passa dem. Jag var nog stark, skulle jag ha ändrat på mig hade jag ju givit dem rätt. De sa att jag var ful, de skall alltid välja någon att hacka på. Jag var väl annorlunda på något sätt, jag envisades med att vara som jag var. Jag såg nog ner på dem också.
    – Trodde du på dem när de sa att du var ful?
    – Oja. Jag hade inte tänkt på hur jag såg ut. När de sa så fanns det inget annat jag kunde tro. Jag blev ledsen. Det sitter i så otroligt. De kunde till exempel säga till mig att "det är ingen idé att du tittar efter den killen för han vill ändå inte ha dig". Det hör jag fortfarande. Fast det har blivit min egen röst. Den kommer fram vid vissa tidpunkter i livet. Ens inre liv förändras inte lika snabbt som ens yttre liv. Det går med snigelfart att förändras invändigt.
    – I 8:an eller 9:an ville läraren läsa upp min uppsats för klassen. Under tiden gick jag ut på grässlänten. Från den stunden såg de på mig annorlunda, för det jag kunde var någonting "fint". Jag hade gått i den klassen sedan 4:an men när uppsatsen lästes upp var det som om jag fått något slags värde i deras ögon. Det är någonting särskilt med att kunna skriva, något laddat, något helt annat än att till exempel vara bra på att rita vilket jag ju också var bra på.
    – Det är klart att jag blev sporrad av detta. Jag började skriva av ren tjurskallighet, för att det var det som var svårast.
    – Det är fortfarande så när folk frågar vad man gör och man säger att man är författare. Folk blir alldeles stumma som om de inte vågar säga något, som om de är rädda att man ska använda det de säger eller som om man genomskådat dem med en gång.
    Liksom flera av de författare som debuterar på 80-talet anknyter Mare Kandre till den romantiska traditionen. Hos Mare är det nästan fråga om skräckromantiska stämningar. Men sitt formspråk och sina suggestiva bilder åstadkommer hon en liknande krypande verkan i skinnet som till exempel tysk expressionistisk film vid 1920-talet. Mörka hot som Glömskan, Förträngningen, Oron, Det Främmande, Sorgen och Döden skuggar sidorna och smyger mellan raderna i Bübins unge och Det brinnande trädet.
    Samtidigt som flickan i Bübins unge blir allt varmare och frodas i hettan bleknar Onkel, förtunnas. En dag får han besök av en lång blek man med svart väska. Strax därefter sker allt mycket snabbt. Flickan får sin första blödning. Sedan är ungen där. Bübins unge.
    Ungens ankomst blir en påminnelse av allt det förträngda som man inte kan värja sig emot. Flickan blir hård och obeveklig, försöker svälta ut ungen, nonchalera den, men slutligen dödar hon den. Mare är noga med att påpeka att flickan inte dödar ungen med flit.
    – Det var en olyckshändelse, ett självförsvar. Ungen biter ju henne så att hon måste slå tills ungen släpper.
    Mare talar om dråpet i romanen som något konkret. När jag frågar henne om den symboliska betydelsen svarar hon bara att hon inte vet något. "Det är en berättelse, en historia bara."
    Jag frågar om flickan genom sin handling lyckas döda det plågsamma som legat dolt inom henne, och om ungen i själva verket var en del av henne själv som blev synligt utanför henne, när hon stod i färd med att separera från barndomen?
    Mare lyssnar intresserat men vet inget säger hon och ler.
    – Det går inte att förklara, handlingen har förklarat allt. Det enda jag visste när jag skrev Bübins unge var att ungen måste dö. Och, tillägger hon:
    – Läsaren har alltid rätt. Det finns ingen tolkning som är fel. Det är som en promenad i skogen – den är en händelse. Det går inte att tolka en promenad.
    – Men det är ju klart att finns en banad stig, men jag står för nära så jag ser inte vart den leder.
    Ett genomgående tema i Mare Kandres böcker är separationen. I Det brinnande trädet handlar det om separation genom död och sorg.
    En fattig familj har förlorat två av sina fyra barn. De är på väg att överge sitt hus i ödemarken, men kan inte lämna de små döda kvar. De lastar upp likkistorna på flyttlasset och börjar sin mödosamma resa genom det öde landskapet. Resan är som en svår passage.
    Åter är det fråga om en resa eller en vistelse i ett annat land. Men här är naturen inget äventyr att upptäcka som i I ett annat land utan ett ingenmansland utan nåd som i Bebådelsen eller Bübins unge. Människan är så liten, helt i tidens och naturlagarnas våld. Hon har inte ens makt att skydda dem hon älskar.
    I detta landskap utspelas en hård kamp mellan det onda och det goda. En främling som "vet" en snabbare väg till kyrkogården leder familjen vilse och dominerar dem på ett hotfullt sätt. De goda – de vilseledda – segrar. Vilseledaren dödas. Boken slutar med att familjen kommit igenom den svåra terrängen. De står på en kulle och ser ner på den lilla strimman till väg som leder fram till kyrkogården. Den väg de skulle ha tagit.
    – Det är en bild av ett sorgearbete. Jag tänkte först att de skulle gräva ner de döda barnen och sen ge sig av. Men då skulle de inte kunna åka, framförallt inte mamman. De måste ta dem med sig för att de inte var döda för henne än. De måste begrava dem någonstans dit de kan gå och hälsa på, inte bara lämna dem i vildmarken. Det är det som driver dem genom hela den svåra färden.
    – Det handlar om att inte ge sig och att det inte går att hålla undan sorgen. Man kan inte komma undan den. Det finns inga genvägar. Man får sitt straff om man försöker hålla undan sorgen. Sorgen kunde de inte upplåta åt andra. Det går inte att ta den lätta vägen ut.
    – Nej, det finns ingen religiositet hos mig eller i min familj, svarar Mare när jag vill diskutera de religiösa tematans ursprung i hennes böcker.
    – Böckerna har kommit till genom automatisk skrift. Jag tycker att jag är en annan människa när jag skriver och en annan när jag slutat skriva och ställer mig upp.
    – Det här är ju bara en roman, förtydligar hon igen, bara en historia. Man kan inte skriva om något utan att man har känt det i sitt eget liv. Kanske har detta någonting med min barndom att göra.
    – Som du ser har jag fått en blackout nu igen, säger hon och ler spjuveraktigt.
    Mare Kandres böcker har hittills handlar om passager, människor som är på väg in i ett stadium av förvirring och som till sut tar sig ur det, något helare och klokare än förut.
    När jag frågar Mare om hennes bok, Aliide, Aliide, vågar hon först inte säga något.
    – Jag kan faktiskt inte, menar hon. Det är svårt att berätta om sitt skrivande, för att det är i sig svaret på frågan. Jag tror jag måste skydda mig från den. När jag skriver är det något personligt känsligt som jag vill uttrycka i förklädd form. Det är något för mig så smärtsamt att jag inte kan kännas vid det på ett annat sätt än genom att skriva.
    – Boken är som en blandning, rent tematiskt och i stämningen mellan I ett annat land och Bübins unge. Det är ljuset från den första och mörkret från den senare. Den är mer lik Bübins unge, fast den är mera utförd. Det är min tjockaste bok, 267 sidor. Bübins unge är mycket mer sluten, där är allt kompakt, sammanpressat och järntungt. Här kommer mer upp till ytan. Det finns mer temperament, mer liv. Den skiftar mellan känslor. Jag säger mer vad jag tycker. Berättelsen är mer direkt och jag låter associationerna flöda. Förut har allt varit mycket mer noggrannt, hermetiskt och långsamt.
    Det är den första av Mare Kandres böcker som har en yttre miljöskildring. Men även denna gång är det ett inre tillstånd som skildras och det handlar om ett barn som genomgår olika psykiska processer.
    – Det är sådana tillstånd som gränsar till sinnessjukdom som intresserar mig, när det håller på att slå över. Jag tycker det är fascinerande med extrema situationer, och vad som kan driva en människa galen.
    – Samspelet i familjer är intressant med alla dessa dubbla budskap och ordlösa kommunikationer på olika nivåer. Kommunikationer är så förvirrande, tonfallet kan säga en sak, gester och kroppsspråk en annan och sen är det det talade ordet i sig som kanske säger ytterligare något annat. I det flesta familjer pågår sånt här i hög grad. Det är många som växer upp i en schizofren kommunikation. Man behöver inte ta till våld för att förtrycka en människa, förtrycket kan också ske via mystifierade och splittrade budskap.
    – Boken handlar om ett sådant här förvirringstillstånd och man får inte veta om det som sker pågår i flickans huvud eller om det verkligen händer. Jag vill hålla läsaren osäker.
    Kandre är ett påhittat estniskt klingande namn som Mares mamma bar 1944 när hon flydde i båt över Östersjön till ett uppsamlingsläger i södra Sverige. Familjen hade egentligen hetat Kraus, ett tyskt namn. Under kriget var det vanligt att man bytte ut sina tyska namn mot namn som lät estniska. Kandre har estniska patentverket hittat på.
    Mare berättar:
    – Så fort mamma och hennes tvillingbror gick hemifrån ropade mormor att de inte fick glömma bort att säga att de var ester. Familjen var stolta över att vara ester, det var det enda de hade kvar.
    När Mares mamma gifte sig blev familjens namn Hansson men Mare bytte bort Hansson till sin mammas flicknamn.
    – Alla trodde att jag hette Marie Hansson. Men med två underliga namn är det inte så många som tar fel.
    Dessutom känner hon en stolthet över att estniskt ursprung, säger hon.
    – Jag känner mig närmare den estniska sidan, min mammas släkt, i mitt temperament och psyke.
    Mare är född i Söderala, en liten fabriksort i Hälsingland. Där bodde hon tills hon var fem år. Därefter följde två år i Vancouver i Kanada. Pappan som är civilingenjör fick jobb där och Mares mamma som är biolog och forskare på ett läkemedelsföretag arbetade som lärare i Kanada.
    Det var efter den vistelsen som familjen gjorde en oförglömlig biltur genom det kanadensiska och amerikanska landskapet som skulle inspirera och ge stoff till I ett annat land många år senare. Mare skrev, sparade, strök och skrev om i femton år tills det blev färdigt för utgivning.
    – För mig var den resan det sista av den mystiska barndomen, slutet på en lycklig period. Det var en smärtsam övergång, det blev en stor förändring och bjärt kontrast, som att komma från paradiset till den där sotiga stan och Nordostpassagen.
    Det blev Göteborg i tio år.
    – Sedan, när jag slutade grundskolan, jag gick aldrig i gymnasiet, träffade jag människor som tänkte ungefär likadant som jag. Jag blev punkare och umgicks med kompisar som var mellan fjorton och trettiofem. Min bror var fjorton år och jag sexton när vi bildade rockbandet "Kramp" och blev med i föreningen Garageligan.
    – På lördagarna hade vi samling utanför Åhléns vid Östra nordstan. Hade vi tur dök det upp poliser och trakasserade oss och sa till oss att vi skulle cirkulera. Då kände man sig viktig.
    – Ibland kom det fram folk och fotograferade oss, särskilt en som hade blått hår.
    – När jag var 17 år gick jag i konstskola i London. Det var bra att mina föräldrar vågade släppa iväg mig. Jag blev självständig och lärde mig engelska ordentligt.
    – Våren 1980 var jag tillbaka i Sverige. Jag skulle upp till Stockholm en helg och blev kvar. Nu bor mina föräldrar i Älvsjö. Jag åker dit ibland och övar piano.
    Mare har ägnat sig åt både konst och musik vid sidan av litteraturen. Hon har haft konstutställning på galleri, och varit vokalist i bandet Global Infantilists, och också spelat in skivor. Hon skriver själv musiken, en melodiös sävlig popmusik med lite orientaliska tongångar.
    – Jag låter musiker göra låtar av min grundmusik, jag ger dem ett band. Texterna skriver jag på engelska. Det kommer naturligt. Men jag har mer eller mindre slutat nu, jag är rädd att splittra mig. Och så är jag feg, när man spelar är det så mycket relationer, när man skriver så är man ensam.
    Huvudtemat i Mare Kandres tidigare böcker är olika sorters separationer, metamorfoser och tillblivelseprocesser. Hon gestaltar de förlopp våra kroppar och psyken, det vill säga våra liv är inbegripna i, där varje utvecklingsstadium innebär både separation och tillblivelse, ett avsked och ett möte.
    Under intervjuns och tidens gång tar Mare Kandres författarskap en helt ny vändning. Efter Aliide, Aliide kommer en skaparexplosion. Det är som om dammluckorna brister.
    – Det var svårt att skriva Aliide, Aliide, därför gick det så lätt sen. Idéerna kom samtidigt som jag fick lust att skriva.
    I rask följd efter det eldprovet skriver hon Deliria, Djävulen och Gud och Dr Dreuf, som får ligga på kö hos förlaget och vänta på utgivning. Dessutom skriver hon pjäsen Poeten och Kritikern, som refuseras av Dramaten, mängder av dikter och noveller direkt på engelska samt roman O’Rion, även den på engelska, om en upptäcktsresande på 1700-talet. "Lite Gullivers resor."
    Det är en Mare Kandre som har genomgått en förvandling, eller snarare släppt fram nya sidor av sig själv. Hennes röst har blivit fräck, spotsk och raljerande. Författarrösten påminner om hur Mare Kandre låter privat.
    – Ja, det är mycket mera jag. Jag var aldrig så dyster som mina böcker. Det är skönt att ha lämnat det förflutna bakom mig. Nu är jag mer fabulerande. Jag vill skriva i större perspektiv, inte jagcentrerat, inte rota i egna upplevelser. Nu kan jag kosta på mig att vara rolig. Jag skriver för att ha roligt själv! Förr gick jag lodrätt ner, nu anför jag ett mer linjärt berättande. Jag har också fått mer omedelbar respons på det jag skrivit, hittat nya läsare som säger att "det här var roligt att läsa". Förr sa ju alla att jag skrev så svårt.
    Deliria är en polemisk skrift som försvarar de kvinnliga värdena, naturen och poeterna. Den är delvis inspirerad av skapelseberättelser i indianlitteraturen, berättar Mare. Hon fascineras av tilltalet i dessa berättelser.
    – Det är något som berättas muntligt och förts vidare, format av en massa olika människor. Det är ingen författare som suttit och skrivit ner historierna, därför är det inte lika inskränkt, utan stort och fångande.
    En del av materialet i Deliria är ett inlägg i litteraturdebatterna.
    – Jag ville driva lite med litteraturvärlden och det fortsätter jag med i Poeten och Kritikern. Litteratur är viktigt, men många människor som arbetar med den konkurrerar med varandra på ett löjligt och småaktigt sätt.
    – Tyvärr har många människor för hög respekt för litteratur och för författare. Det hämmar deras möten med böckerna.
    – Men även författare har det! Särskilt manliga! Jag vet ingen kvinna som är så upptagen av den "litterära rollen", som män är. Det finns inga regler för hur kvinnliga författare ska vara. Men det finns en särskild manlig författarmall. 1. SUPA – det är avgjort nummer ett – eller droger överhuvudtaget. Bara det är självförbrännande. 2. KVINNOR. Det skall vara många. 3. SKRIVA. Mellan baksmällorna.
    – De manliga normerna gäller fortfarande. Manliga författare behöver aldrig förklara om de skriver om en manlig värld eller om männens problem. Men jag får höra att det är kvinnogrejer jag skriver om. Det kan göra mig arg. Det är klart att jag först och främst skriver utifrån det att jag är kvinna. Men det kanske inte är kvinnliga problem, det kanske är mänskliga – bara det att människan är kvinna. Det män skriver om är ju mänskliga problem. Ändå är det så att kvinnor ofta måste komma underfund med vilka de är först, innan de börjar skriva. Det skulle männen också behöva! Men att vända sig mot sig själv kan vara smärtsamt, därför riktar de blickarna mot världen i stället. Kvinnorna har alltid rannsakat sig själva. Det har de gjort genom århundradena.
    – Kvinnor har alltid behandlats som om de vore underlägsna och därför känner de sig det. För en kvinna är en manlig styrka och framgång något positivt, kvinnliga egenskaper hos en man ses ofta som något löjligt. Jag skulle önska att jag kunde bre ut mig i alla sammanhang som manliga författare kan. Jag kan inte skriva essäer, och debatt är nästan helt ett spel mellan män. Jag var ju den som satt tyst i klassen, "hon som aldrig sa nåt". Kulturlivet är lite som ett klassrum. "Nu ska du få frågan här!" Kvinnorna drar sig undan diskussionen. Jag är arg för att det är så, arg på mig själv och andra kvinnor för att de inte säger något. Men man kan inte ta risken att bli utskrattad, hånad och förlöjligad, man ser ju hur de brukar behandla kvinnor som debatterar och vad de brukar hitta på att kalla dem.
    – Jag läser mest kvinnliga författare, eftersom de är bäst. Jag läser mest anglosaxiska klassiker, Virginia Woolf och Janet Frame är två av mina favoriter. Kvinnor skriver om det lilla livet. Jag är misstänksam mot tjocka böcker – behövs verkligen alla de där orden? Bland svenska författare gillar jag Inger Edelfeldt. Stig Larsson är lättläst, det slukar man. Men vad handlar det om? Det är käckt och pratigt. Jag gillar det med tuggmotstånd. Det är lite av djupfryst kanelbulle över Stig Larssons stil, tycker du inte det?
    – Första uppsåtet med Poeten och Kritikern vara att driva med olika saker hos mig själv. Man har en poet i sig och en kritiker, och de sitter båda instängda i det där rummet. Visst handlar det om narcissistiska drag hos mig själv, men kanske blir man lite mindre narcissistisk om man har vett att driva med sin fåfänga och inte tar sig på sånt allvar.
    Mare Kandres senaste bok, Djävulen och Gud, som kom ut i våras är en saga om hur världen skapades, utvecklades och gick under. Djävulen är en rädd liten stackare som måste gömma sig för människorna. Han drömmer om att få delta i deras gemenskap, men de skriker och slår honom om de får syn på honom. Det gör också Gud, som är självgod och lat. Han gör sällan några under. En dag faller han i djup sömn på sitt moln och det går som det: världssvält och miljökatastrof. Men under jorden finns ett annat rike. Det går att börja om. Djävulen och Gud blir bästa vänner och träder ner i detta aliciska underland. Kandre berättar mycket mer humor.
    – Jag identifierar mig mer med Djävulen än med Gud, eftersom han är underdog, säger Mare. Jag ville vända upp och ner på allting.
    – Kvinnan och Dr Dreuf är en drift med Freud och den dammiga kvinnopsykologin, fortsätter Mare. Den märkliga kvinnan som kommer till hans mottagning går igenom olika liv, olika inkarnationer under en timmes analys. Men texten handlar också om Dreufs liv och hans förflutna. Kvinnan är väl alla kvinnor som vill ha lika rättigheter. Men det handlar lika mycket om mäns rättigheter. Det går inte att skilja det åt.

Madeleine Grive är 00TALs chefredaktör och ansvarige utgivare.

Mer om äldre nummer»
Butiken»