Min favoritsångerska i Belgrad
– Möte med Melina Markovic

Av Anna Jörgensdotter

Hur ska vi kunna förstå varandra och hur ska vi kunna slipppa vara rädda för varandra? Den svenska författaren Anna Jörgensdotter skriver om sin "syster" i Belgrad, Milena Markovic. De möttes första gången under Stockholms Poesifestival 2002.


Foto: Fanny Zaabi Behrer

Milena Markovic skriver: "Jag vill bara ni ska veta/ att man borde säga åt er att dra åt helvete /.../ ni som har makten/ gamla lik utan nåt att komma med/ klantskallar/ man borde faktiskt det/ i allas vårt namn"
    När litteraturen blir livsviktig. Jag tänker på det. Tänker på en artikel jag läste om en flykting från Iran, en ung kvinna som sa: "När jag skriver känner jag mej levande". När man rasar på insidan och det inte riktigt går att sparka någonstans. Åtminstone inte så att det förändras och försvinner. Det som gör ont. Det som – väl? – kunde vara annorlunda. Kanske inte enklare, men varmare, närmare. Ord man läser någonstans som får en att tänka: Det kan vara annorlunda. Jag sparkar inte. Jag skriver. Ibland känns det rätt fegt. Jag är så kass på att säga ifrån. Ibland känns det så modigt. Jag är så bra på att åtminstone, på något sätt, säga vad jag känner.
    Det här tänkte bli en text om Milena Markovic. Min syster i Belgrad. Som sitter i en knallgul ram i mitt fönster. Det här tänkte bli en text om Milenas dikter, eller om skrivandet som ett sätt att sparka eller kramas eller skrika, eller i varje fall försöka ta kontakt där det känns omöjligt att snacka, nå fram.
    1993: Milena är nitton. Balkankriget pågår runtomkring; ursinnigt, svårförstått, sviket av omvärlden. Stämplar, gränser, skräck, behovet av att snacka om det på nåt sätt. I diktform till exempel. Inga förbannade skygglappar. Inget "det är så konstigt å så långt borta", som en ramsa, en enkel popsång, något att med lätthet nynna med i.
    Jag är tjugo. Inlagd på psyket, anorexi och depression. Folk vet inte hur man ska behandla, bemöta, denna rasande, skelettliknande. Man flyttar sej undan, sätter etikett: oförklarlig. Lägger skuld på det enklaste (jaså hon ville bli smal å snygg å sen gick det för långt?) för att slippa det krångliga (jaså hon har svårt att leva, varför det? Vad kan man göra?). Behovet att snacka om det. På en elektrisk skrivmaskin på ett rangligt sängbord i en sjuksal till exempel. Vad är det jag är med om? Hur kan jag hantera? Istället för springandet förbi, gömmandet i smyg, blundandet.
    Hur ska vi kunna förstå varandra?
    Hur ska vi kunna slippa vara rädda för varandra?
    Milena i Belgrad, jag i Uppsala, på Ulleråker. Båda skriver.
    Milena säger att hon alltid har skrivit så som hon andas; att sådant är behovet, livsviktigt.
    Jag säger att skrivandet har livräddat mej. Om jag inte hade kunnat formulera och strukturera kaoset, lägga det utanför kroppen, hade jag med största sannolikhet inte levt idag.
    Jag vet inte hur det var för Milena. Jag vet alldeles för lite om Milena, min syster i Belgrad.
    När vi träffades tio år senare pratade vi om kärlek mestadels. Om svårigheten att leva tillsammans. Om rädslan för att inte kunna förstå varandra.
    Jag har lila boa, Milena knallrosa revärer på brallorna, vi dricker vin direkt ur flaskan, det finns ett liv här som jag ibland glömmer bort, som trampar snett och som blir bortpolerat, sönderstädat, i jakten efter rätt och lätt och bra bild i andras ögon. Det blir anpassat trendigt och undangömt nervöst. Man glömmer bort att finnas för varandra. Man glömmer bort att prata även där orden inte finns. Min engelska är rätt knagglig men när Milena och jag skiljs åt tidigt på morgonen har jag glömt bort att jag inte på hela dagen snackat svenska.
    Milena som kallar sina dikter för "songs". Jag som säger när folk frågar mej om skillnaden mellan poesi och prosa att poesin är som låtar; man har sina favoriter som man läser om och om igen, och så hittar man nya, förälskar sej, och dom följer med, eller så växer man ifrån dom, men så en dag snubblar man över någon av dom gamla favoriterna och så är man liksom tillbaka. Med gåshud och krossat hjärta till exempel. Stärkt, starkare, ofrånkomligt jävligt levande människa. Boye, Bon Jovi, Bukowski, Bowie. Och Åkesson. Alltid Sonja Åkesson. Patti Smith. Milena.

In my Blakean year Such a woeful schism The pain of our existence Was not as I envisioned Boots that trudged from track to track Worn down to the sole One road is paved in gold One road is just a road Patti Smith, 2004

    Sitter ute på altanen, läser Milenas dikter, på radion spelas en tango. Texten består av en enda mening; sångerskan sjunger något i stil med "Du är den rätta för mej, jag är inte den rätta för dej", och spelar dragspel till, tar i allt mer, rösten förändras; viskande sorg, dramatisk desperation; det blir komiskt, det blir komiskt och tragiskt samtidigt. Det jag älskar med Sonja. Det jag älskar med Milena. Favoritsångerskor. Komponerar sina dikter med pukor och stråkar och falsksång. Slår som hårdast där det skenbart är mjukast. Man garvar omotiverat, man bölar över ett flagnat nagellack. Det är dikter som berättar en verklighet. Som inte gömmer sej. Modiga, rättframma, som slängkyssen Milena kastar åt mej på scenen på Stockholms Poesifestival, när jag nervös och jättemodig tolkar hennes dikter. Gör covers liksom, och dom bästa covers jag hört försöker inte härma utan fattar att man bär med sej det egna, och det som är eget – som skräcken i en kritvit sjukhuskorridor eller skräcken i en stad som blir attackerad – att det härstammar från en botten och den grunden är allmängiltig, allmänmänsklig – Det bor människor härinne och vi kan förstå varandra. Dikter som ger rum. Som ger väggar att sparka på och skratta mellan. Bjuda in och dricka sprit eller kaffe och försöka mötas. Dikter som är kampsånger. Inte polerade in till benen, inte täckta av snygga kostymer, utan förvirrade kanske, berättar: Det är fan inte lätt, men det är möjligt. Att snacka med varandra. Att slippa känna sej så ensam och skraj. Dikter som är som slängkyssar.
    Jag läser någonstans om Milenas berättande, knivskarpa ögonblicksbilder från ett sårigt Belgrad: "När allting störtar samman omkring människor måste man se med klara ögon". När allting störtar samman inuti människor måste man hitta en utväg, hur än liten, för att inte begravas. Ibland blir det destruktivt. Men i det destruktiva kan det ändå finnas en envis kärlek som vägrar ge upp, som gör att man sträcker sej efter en penna till exempel, eller en gitarr, istället för en pillerkarta, spritflaska, kaloritabell, pistol, kniv – Man kan vara rädd för att leva, man kan känna sej utsatt hela tiden. Som ett område med ständig risk att drabbas av beskjutningar, ockupationer. Vad ska man göra? Är det fåfängt och meningslöst att slå på pukan då? Sjunga? Som det att efter Auschwitz kan man inte längre skriva något. Men det är just efter eller inuti det svarta som man måste gräva efter färger, utvägar, för annars – vad finns annars?
    Milena skriver: "jag vaggar mitt barn till sömns i lägret/ jag gråter länge i lägret/ som förut blir det aldrig mer/ det förstod jag/ sommarn nittitvå"
    Klumpen i halsen. Bara en sån sak. Frustrationen. Bara att känna att man åtminstone vill. Jag vill dej. Jag vill det här livet. Jag vet inte alltid hur, ibland vet jag inte alls, men jag vill, å, vad jag vill! Stoltheten över handen som sträcker sej efter pennan, Milena som skriver: "en dag jag slipper höra att nån dött är/ en god dag/ en dag jag öppnar ett paket cigg är/ en god dag/ en dag när allt känns rätt när han tar mig är/ en god dag"
    Maj 2004: Milena har gett mej sin nya diktsamling, Istina ima teranje ("Sanningen löper"). Jag förstår endast några av titlarna: "Lady Shit", "Gimme a pigfoot and a bottle of beer", "Ride on", "Every baby needs a daddy", "Never more", "Gimme danger". Och "Lili Brik". Vi har träffats igen, jag och Milena. Denna gång på hennes mark. Belgrad. Under ett slags litterärt utbyte mellan Balkan och Norden vid namn "Switch". Vi har suttit i hennes lägenhet och druckit öl och lyssnat på en fransk Victor Jara-tolkare. Åkt taxi på före detta Revolutionens Boulevard och pratat om könsroller och om kriget. Eller – om kriget har Milena pratat, och jag har lyssnat, ställt fumliga frågor. Ibland kan man känna sej så naiv i sin verklighet. Man kan tycka man är långt ifrån. När man ser ruinerna efter Natos bombningar, när man lyssnar på andra människors erfarenheter. Fast samtidigt: Det finns ett allmängiltigt problem. Ett härskande, söndrande, kapitalistiskt, blodsugande, monster. Den där maktkåtheten; imperialismens våldtäkter. Jag undrar om vi inte är många som skriver mot detta. Som skriver för att det finns en allmängiltig längtan efter förändring. Jag frågar Milena om detta, skrivandet som reaktion mot något, och om den inte kan vara en enande kraft, den här poesin.
    Milena föddes i Belgrad den 9 april 1974. Hennes mamma var professor i ryska och hennes pappa skrev filmmanus och producerade "billiga familjekomedier". Senare producerade han konstnärliga filmer som fick respekt men som inte gav några pengar. Milena och hennes familj, även bestående av två äldre syskon levde i en tvåa i förorten. Innan kriget och sanktionerna reste hon mycket och levde, på många sätt, fritt. Hon flyttade hemifrån när hon var nitton och fick en son när hon var tjugo. Hon avslutade därefter sitt manusskrivande på Universitetet för dramatik i Belgrad. Hennes första stora kärlek var musik, poesi och film. Hon började läsa Rilke på grund av Patti Smith, William Blake på grund av Nick Cave, Dylan Thomas på grund av Bob Dylan. Hon var väldigt ung när hon började läsa och skriva poesi, och vet inte om det var för att hon brann för det, utan tror snarare att det var för att hon var full av känslor, full av vrede. Hennes mission är att prata om världen med sina egna ord; hennes källa till inspiration är hennes egna känslor.
    Poesi, säger Milena, kan vara en respons på och en smärta gällande växande problem. När du inser att du måste välja sida, eller – ännu värre – när du inser att ingenting du gör kan göra saker bättre. Vi har pratat om Majakovskij och hon menar att han och andra ryska poeter är nihilister fulla av kärlek, som väntar på något slags ljusning. Det direkta tilltalet använder hon, säger hon, väldigt medvetet, utifrån ett behov av att vara tydlig inför alla, och inte utifrån någon "rockikonografi". Det direkta tilltalet är hennes syn på makt åt folket, eller kultur för alla. Några av dom författare som varit viktigast för henne har liknande tilltal, som till exempel François Rabelais, som använde ett enkelt och grovt språk för att bekämpa kyrkans, aristokratins och dom intellektuellas hycklare, vars förnäma upphöjdhet ju är ett tankens tillstånd, inte något från födseln givet, och något som allt mer bara kommit att handla om pengar. Oavsett var du lever så är världen inte någon sympatisk plats. "Min värld är inte möjlig, men kanske kommer den att vara det för mina barnbarn."
    Milena, favoritsångerska, som Patti Smith – Fegar inte för allvaret. Som Sonja Åkesson – Lägger en bitsk, varm, humor, som en basgång, oväntad, i otakt, under de sorgsna, bombastiska stråkarna. När skrivandet blir ett sätt att få livet tillbaka. När fästet är tappat. När varför glöms bort. När bomberna släpps över världen och maktmänniskor skövlar och elvaåriga tjejer gör hundra situps efter varje tugga liv. När vi dödas av ideal, etiketter, snedfördelade resurser. När vi inte riktigt har tid att jiddra bort, linda in, ingen lust att göra det svårt för andra att förstå. Iver och desperation. Stäm inte stråkarna! Slå för hårt på pukan! Tänk inte efter miljoner gånger innan du säger det där du längtar efter att säga! Vi kan lära oss älska genom att söka det gemensamma istället för det avskiljande, gränsskapande, men för att komma dit måste vi våga ifrågasätta, rasa mot rådande, trånga, mallar. Kärleken som grund. Dikter som en kärleksförklaring till livet. Trots allt. Dikter som sånger att förenas genom.

Mer om nr 17/18»
Butiken»