Hjärnans och diktens vara
– Det poetiska språket, mellan kaos och ordning

Av Jonas Ask

Vad har poesi och biologi med varandra att göra? Den moderna hjärnforskningen erbjuder möjligheter att på ett nytt sätt förstå relationen mellan poesin och människan.

Sjungande hjärnor i kapslar som vallmo, min vän,          Uppgillrade på stativ: det är vi –                 (O ljusa valnötsmärg) Mjuka som fruktkött ini          Benknotor hårda som berg;                   Drömranson, kavitet, antenn.

Dessa rader avslutar den tyske poeten Durs Grünbeins dikt "Cerebralis". En dikt som, likt många av Grünbeins, utspelar sig i en poetisk-biologisk värld där gränsen för det mänskliga ständigt prövas. För Grünbein spelar hjärnan en central roll för var denna gräns går och han betraktar detta vårt mest komplexa organ med en förbehållslös och fascinerad blick, som när han citerar filosofen Wittgenstein: "Vilket sällsamt sammanträffande att alla människor vilkas skalle man har öppnat har en hjärna!" (1) I dikten "På missbildningarnas museum" företas en vandring bland diverse mänskliga och animala, muterade, missbildade och konserverade embryon. Dikten inleds och avslutas med en undran över vad "en människa utan storhjärna" skulle kunna vara och vad existensen av en sådan skulle leda till.
    Det är intressanta frågor som Grünbeins poesi ställer, och som den avsiktligt inte besvarar. Vilken roll spelar hjärnan för oss som människor – biologiskt och psykologiskt – och hur uppfattar och konstruerar vi vår "mänsklighet"? Poesin är en språklig konst som kräver en storhjärna för att förstås, alltså kan den betraktas som ett exklusivt mänskligt fenomen. Men den viktigaste frågan ställer Grünbeins dikt genom sin gestalt: att den är ett stycke poesi. Hans dikt kommunicerar samtidigt med läsarens hjärna på ett "enkelt", språkligt plan och genom sin form. Diktcitatet ovan har vissa distinkta formella karakteristika; där tillämpas till exempel versmåttet terzin (använt av Dante i Den Gudomliga Komedin med rimflätningen A-B-C, B-C-A) i kombination med indrag och stor begynnelsebokstav för varje ny rad. Dessa diktens formella drag förstås av hjärnan på ett annat sätt än de mer innehållsliga, och frågan blir således hur dessa olika dimensioner i dikten tas emot av hjärnan.

Skulle det vara möjligt att följa Grünbein i spåren och söka en neurobiologisk poetik? Att betrakta hjärnan och dikten som två olika komplexa meningsbärande och meningsalstrande mänskliga system, vilka interagerar och kommunicerar med varandra genom vissa fysiologiska och psykologiska eller själsliga processer? Ett tvärvetenskapligt sätt att betrakta poesin som förenar naturvetenskap med humanism och estetik och därigenom, på ett nytt sätt möjliggör en förståelse av relationen mellan poesin och människan?

Hjärnan
– på gränsen mellan den inre och den yttre världen
Hjärnforskaren Matti Bergström beskriver i en bok hjärnan som bestående av tre delar: hjärnstammen, hjärnbarken och limbiska systemet (2). Hjärnstammen utgörs av hjärnans bakre och lägre delar. Dessa spelar en viktig roll för medvetenhet, uppmärksamhet och sömn och de sköter viktiga livsuppehållande funktioner som andning och hjärtrytm. Hjärnstammens funktioner är "primitiva". Sett ur ett evolutionistiskt perspektiv representerar de äldre stadier i människans utveckling. Här skiljer vi oss inte så mycket från chimpanserna. "Den gamla hjärnan", som denna del av hjärnan ibland också kallas, fungerar enligt Bergström, som en sorts nervaktivitetskälla, bestående av icke ordnade neurala nätverk.
    Den andra delen, hjärnbarken, utgörs av stora hjärnan, som också kallas nya barken, eller neokortex. Hjärnbarken är den del av hjärnan som mest skiljer oss människor från djuren. Den sköter vår organisms kommunikation med den yttre miljön och det är i den som de flesta högre mänskliga funktionerna opererar, till exempel bearbetningen av linjära, logiska och naturlagsbundna processer.
    Den tredje delen utgörs av limbiska systemet , vilket utmärker sig genom att uppvisa både oordnade och ordnade strukturer. Det är situerat mellan kortex och hjärnstammen och står i samtidig förbindelse med båda.
    Utifrån sitt begrepp "den tredelade hjärnan" betraktar Bergström hjärnan som en "dipol". Den har en "kaos-pol", som via hjärnstammen riktas mot den mänskliga organismens inre miljö, och en "ordningspol" som via hjärnbarken riktas mot den yttre miljön. Bergström menar att limbiska systemet konstituerar ett "neurofysiologiskt ’jag’". Detta "jag" spelar en nyckelroll i hjärnans arbete genom att fungera som mediator och förmedlare mellan hjärnstam och hjärnbark; mellan kaos och ordning, mellan inre och yttre värld.

Kaos, kreativitet och synestesi

Jag uppfann vokalernas färg! A svart, E vitt, I rött, O blått, Y grönt. Åt varje konsonant gav jag bestämd plats och uppgift och trodde mig i instinktiva rytmer finna vägen till ett poetiskt språk som förr eller senare skulle bli tillgängligt för alla sinnen. Arthur Rimbaud

Matti Bergström formulerar en kulturkritik utifrån sin hjärnforskning. Han framhåller att då hjärnstammen inte har utvecklats nämnvärt sedan den mänskliga historiens begynnelse, så har det motsatta har skett med hjärnans mellanliggande delar, bland annat limbiska systemet, för att kunna svara upp emot den i sin tur högt utvecklade hjärnbarken. Detta hänger samman med kulturens och samhällets premierande av den yttre miljön. Det har skapat en obalans där den mänskliga organismens inre domäner har hamnat i skymundan.
    Denna obalans, som vår kultur är upphov till, grundläggs med vår uppfostran av barnen. Bergström pekar på att för barn gäller att allt de gör och upplever ingår i en helhet; deras inre och yttre värld är inte splittrad i olika kategorier; sång, dans, rörelse, ritande – allt ingår det i barnets helhetsupplevelse. Som jag förstår Bergström innefattar detta tillstånd också barnens upplevelse av språket och olika sinnesintryck. Små barn förstår till exempel inte innebörden i förmaningen "se men inte röra!" – för dem är syn och känsel ett. Bergström menar att barn ännu inte är differentierade och fragmentariserade i sin upplevelsevärld, men att vi med vår pedagogik och uppfostran skyndar på denna process alltför mycket. Och det sker till exempel i en skola där den strukturerade kunskapsinhämtningen sätts före den känslomässiga utvecklingen hos barnen.
    Bergström kontrasterar vad han kallar hjärnans "något", "vad", samt "var och när" mot dess "är". Det senare betecknar ett tillstånd av omedelbar och subjektiv förnimmelse av omgivningen, som i det ögonblick då någon vaknar efter sömn; en sorts rent vara: hjärnans "makrotillstånd". Och det är detta tillstånd, nära förknippat med hjärnstammen och den inre mänskliga miljön, som undertrycks hos barnen.

Med ledning av detta kan man fråga sig om inte alla människor från födseln i en mening skulle kunna tänkas uppleva världen på detta helhetsmässiga, synestetiska sätt. Och skulle det då inte kunna vara så att poesin, det poetiska språket, återskapar och vidmakthåller balansen mellan den inre och den yttre världen; mellan känslolivet och intellektet; det icke-språkliga och det språkliga?
    "Poetiskt språk" skulle kunna definieras som en konstnärlig språkanvändning genererad ur det "neurofysiologiska jaget" (limbiska systemet) – i mötet mellan de kreativa och kaotiska impulserna från hjärnstammen och de ordnande, symboliserande och logiska mönstren från storhjärnan. Det skulle också innebära att poetiskt språk inte är begränsat till poesi utan även står också att finna i annan skönlitteratur, som epik och dramatik, och egentligen i vilken som helst annan konstart som mer eller mindre innefattar den språkliga dimensionen.

Höger och vänster – känsla och förnuft
För att förstå hur hjärnans strukturer samverkar med det som jag här kallar "det poetiska språket", så är det intressant att se på hur de två hemisfärerna, vilka kommunicerar med varandra via hjärnbalken, i neokortex distribuerar olika funktioner mellan sig. Den allmänt vedertagna uppfattningen är att vänster hjärnhalva huvudsakligen arbetar medvetet och svarar för den verbala och språkliga förmågan, samt de matematiska och symboliska färdigheterna. Höger hjärnhalva däremot, arbetar huvudsakligen omedvetet och svarar bland annat för mental föreställningsförmåga, musikaliska och konstnärliga förmågor, intuition samt rumskänsla.
    Det som utmärker poetiskt språk är först och främst det självklara: att det är språk, det vill säga det bär en symboliserad mening, en innebörd som kan förmedlas mellan text/talare och läsare/lyssnare. I detta avseende skiljer det sig inte nämnvärt från det vi kallar "vardagsspråk" eller "normalprosa". Men samtidigt gör poesin ett särskilt medvetet bruk av andra strukturer i språket än de begreppsliga, som till exempel rytmen. Inom den traditionella, förmodernistiska poesin finns en uppsjö av versmått och metriska mönster. Och den (efter)modernistiska , "fria versen" gör även den ett medvetet användande av rytm, om än följande mer organiska och mindre stela mönster och system.
    Det finns ytterligare saker i poesin som pekar i en annan riktning än det begreppsligt avkodningsbara. Tydligaste exemplet på detta är den poetiska bilden, metaforen, vilken kan beteckna något icke-begreppsligt, till exempel en känsla. Den poetiska metaforen skiljer sig från vardagsspråkets i det att den är särskilt kreativ – i den bemärkelsen att den är produktiv och nyskapande, utan att ha en fixerad betydelse. (Metaforer förekommer som bekant även i vardagligt språk och i normalprosa, men då i stelnad form.) Detta kan hänga samman med att hjärnstammens kaotiska energi tycks vara själva källan till den mänskliga kreativiteten. Hjärnans dipolära struktur, med dess mediering mellan kaos och ordning, beskriver Bergström som "en kreativ maskin". Han påpekar att skapande och kreativa personer ofta inte vet var de får sina idéer från.
    Poesin opererar nära gränsen till kaos, och överträder den ibland, vilket ger den unika möjligheter till kreativt nyskapande. Poesin upprättar en förbindelse med människans totala upplevelsepotential och kan därför röra sig fritt mellan olika mentala och sinnesbetingade modaliteter. Vad orden betyder är endast en funktion hos dem, bredvid hur de låter, vilka olika sinnen de ger associationer till – smak, doft, känsel, syn (till exempel en dikts grafiska layout). Rytmen kan vara lika poetiskt meningsbärande som betydelsen, och betydelsen i sin tur kan ligga på flera plan samtidigt, medvetet och omedvetet.
    Det poetiska språket riktar sig samtidigt till de båda hemisfärerna: det språkligt begreppsliga och symboliska (allegori, ironi, satir, "realism") till vänster, kanske också mönstret i till exempel ett verstekniskt system (sonettkrans). Till höger hjärnhalva riktar sig dikten med sina rytmer, klanger och andra rent musikaliska kvaliteter; icke-språkliga former av känsloförnimmelser, upplevande av bilder och diktens förhållande till rummet och tiden. Det tycks i förlängningen också vara så att höger hjärnhalva står i närmare förbindelse med hjärnstammen, det vill säga med organismens inre miljö, nervsystemet och dess samverkan med det endokrina systemet (bland annat hypofysen) vilket reglerar hormonproduktionen. Detta medför att höger hjärnhalva spelar en nyckelroll för känslolivet. Analogt med detta representerar vänster hjärnhalva den språkliga, symboliska och differentierade dimensionen.
    På detta sätt kan man se det poetiska språket som "bilateralt" (tvåsidigt), det vill säga det engagerar samtidigt och/eller omväxlande både vänster och höger hjärnhalva. Och det kommer då att variera längs en skala mellan vänsterhemisfäriskt, kortexorienterat, begreppsligt, språkligt och högerhemisfäriskt, hjärnstamsorienterat, synestetiskt, icke-språkligt.

Har den poetiska hjärnan två kön?
De funktioner som brukar förknippas med höger hjärnhalva tycks delvis stämma överens med sådana mänskliga områden som vår kultur, enligt sitt genussystem, brukar tillskriva kvinnor och "kvinnlighet" (till exempel det kroppsliga, känslosamma, vegetativa). Man kan då laborera med hypotesen att det i ett ännu relativt patriarkalt samhälle som vårt, inte är någon tillfällighet att kvinnlighet förknippas med sådana mänskliga egenskaper som värderas lägre enligt det sociala kontraktet. Hjärnan, som är ett plastiskt organ, anpassar sig efter de områden den används till. Detta skulle då kunna innebära att en hjärna som används till att programmera datorer i någon mening formar sig efter denna aktivitet och att en annan formar sig efter att sköta om små barn, till exempel. Men då är det den mänskliga aktiviteten – kulturen – som påverkar hjärnan, inte tvärtom.
    Det var nog inte heller en tillfällighet att det var just de kvinnliga poeterna som stod för en stor del av den mest nyskapande poesin i det svenska 1980-talet. Genom att skriva en poesi som mer strävade inåt, mot den inre mänskliga miljön – kroppen, känslorna, rörelsen – så tog de hela hjärnan i anspråk på ett sätt som i de flesta sammanhang är ovanligt i vår kultur. Detta tolkades då av såväl belackare som tillskyndare som att de skrev en särskilt kvinnlig poesi.
    Denna iakttagelse kan tyckas problematisk; att en identifikation med den kulturella stereotypen "kvinnlighet" tycks ha tillskrivits de kvinnliga poeterna. Det finns kvinnliga poeter som inte skriver "kvinnligt" och manliga som gör det. Men om nu en viss generell skillnad ändå skulle visa sig så kan detta vara värt att fundera något över.
    Samhället och kulturen har tilldelat kvinnorna och "kvinnligheten" vissa egenskaper. Dessa råkar sedan vara just sådana mänskliga egenskaper som undertrycks och försummas i vår kultur. Alla poeter som hävdar den undanträngda, inre mänskliga världen kommer, oavsett biologiskt kön, att producera texter som, utifrån kulturens normer, kan betraktas som mer eller mindre "kvinnliga". Att sedan just kvinnliga poeter tenderar att göra detta i högre utsträckning är knappast förvånande, mer överraskande är det i så fall om och när män gör det – jag tänker på poeter som Bruno K. Öijer, Pär Hansson och Peter Mickwitz.

Poesins helande motstånd
Den estetik som hävdar kortex, och framför allt den vänstra hemisfärens suveränitet, är i linje med det moderna samhällets ideologiskt-kulturella inriktning, vilken innebär en kraftig överbelastning av den begreppsliga, kortikala polen. Det poetiska språket innebär i sig ett motstånd. Det hävdar den hela, fantiserande, individuella, oförutsägbara, kreativa, skapande människan – och: genom att insistera på det icke-språkliga i det språkliga, det poetiska i det begreppsliga, det obegripliga i det begripliga – så strider den för en balans som i ett vidare perspektiv faktiskt svarar mot vad den moderna hjärnforskningen kommit fram till; att hjärnan är ett plastiskt organ som behöver lika delar stabilitet och ordning samt flexibilitet och oordning.

Samtida poetiska synapser
Men hur manifesterar sig det bilaterala och makrostrukturella poetiska språket i den poesi som skrivs idag? Det kan vara intressant att se på ett par exempel ur den svenska samtidsdikten.
    I Kristian Lundbergs poesi möts läsaren av ett poetiskt språk mättat med metaforer och lyriska bilder tätt sammantvinnade med en organisk och ofta besvärjande rytm. Det finns en erotiskt färgad, extatisk och sinnlig andlighet i hans lyriska förböner, som frammanar och suger in läsaren i ett tillstånd av lika delar skönhet och mörker. Samtidigt finns där, mellan de många lyriska bilderna, rader som kan beskrivas som "normalspråkliga" i sin grammatiska uppbyggnad och sin referens till det vi brukar kalla den empiriska verkligheten. Denna rörelse, som ger Lundbergs poesi dess bilaterala karaktär, kan illustreras med första strofen ur öppningsdikten i hans senaste diktsamling Om natten blir handen ett skepp av ljus (1999):

STADEN OCH GRYMHETEN Det skulle bli för enkelt om jag bara sätter mig ner och fäster bilden på en bit papper: ute på gården samlar skuggorna sig runt trädet och det är de levande som nu har hissat upp den vita flaggan: "Alla redo!" Grymheten är en rörelse man först anar, mer som ett tillstånd av stillhet. Befrielse från rörelse. Du är redan en del av staden. Denna gata nedanför fönstret på Slussgatan är verklig; levande. Vad är det nu som kommer över oss? Människor passerar förbi som lätta moln av förtvivlan. Det här området kan vi närma oss eller lämna bakom oss. Våra kvarter stupar ut i oändliga labyrinter av ljus och mörker.

Dikten inleds med ett konstaterande om att själva den poetiska skrivakten riskerar att bli för enkel. Något annat måste hända; skuggorna samlar sig ute på gården och ett tillstånd av stilla rörelse inträder. Dikten balanserar mellan det referentiella, vänsterhemisfäriska och det högerhemisfäriska, icke-begreppsliga. "Våra kvarter" kan tolkas som den värld där det poetiska tar plats, besläktad med Matti Bergströms "hjärnans är"; en makrostrukturell, icke-språklig och synestetisk upplevelsevärld. I dessa kvarter kastar vi oss ut, när vi skriver och/eller läser dikt, genom oändliga labyrinter där det finns både "ljus" – ordning, begrepp, symboliserad mening – och "mörker" – oordning, kaos, icke-verbala känsloförnimmelser. På så vis organiserar och distribuerar Lundbergs dikt det poetiska språket på ett sätt som upprättar en kreativ balans mellan kaos och ordning och mellan människans inre respektive yttre miljö.

Ett annat exempel på poesi som i hög grad gör bruk av det som jag här kallat det poetiska språket är Ann Jäderlunds diktning. Jag väljer här en dikt ur hennes bok Mörker mörka mörkt kristaller (1994):

Bergets mörka stenskikt mossan Klippstensgeten mörka mossan Getens vita klippsten sol Nära geten eko stämman Buskens långa grenar sol Fruktan tystnad klara stämman Det finns inget eko sol Varje dag den klara stämman Ingen svarar eko sol Ingen svarar eko stämman Mörka stenskikt eko sol Var var ur berget ångad Klippsten vita berget ångad Nära geten vita sol Och den vita hoven ångan Bergets tomma spalter sol Klippstensvita vita ångan Getens hovar eko sol Och min vita hand i ångan Getens hårda vita hov Går du på min hand med hoven

Denna dikts mest frappanta drag är dess starkt rytmiserade form. De korta raderna följer ett rytmiskt mönster som verstekniskt kan beskrivas som en fyrtaktig – fyra betonade stavelser per rad – fallande, trokéisk rytm, med betoning på andra stavelsen i tvåstaviga ord eller sekvenser. Närmast liknar diktens rytmiska form det versmått som kallas finsk runometer, efter skalden Runeberg som använde det. Det är dock en poäng hos Jäderlund att det inte är fråga om ett färdigt versmått som tillämpats, utan istället en mer organisk rytmform vars regelbundenhet det nog visar sig mer fruktbart att söka på annat håll än i ett versschema
    Utöver rytmen finns i dikten flera musikaliska kvaliteter, som det delvis oregelbundna bruket av identiska rim vilket ibland påminner om det arabiska versmåttet ghazel. Raderna avslutas omväxlande med några få, upprepade ord – mossan, sol, stämman, ångad/an, hov/en. Denna stramt rytmiska och klangliga konstruktion gör att dikten ger ett starkt enhetligt och systematiserat intryck, den påminner om en ramsa, bön eller sång.
    Diktens främsta adressat är läsarens inre rymd, fysiologiskt via höger hjärnhalva och vidare ner genom hjärnstammen och ut i kroppen; hormonerna, nervsystemet – känslorna. Men det är också en poesi som genom sitt insisterande på den inre rymden söker kontakt med större sammanhang. Utan att vara direkt religiös så öppnar den sig dock för en sådan känsla – känslan av att som människa ingå i ett större sammanhang än summan av de delar man med sina vanliga fem sinnen kan överblicka. Innehållsligt är dikten ganska "kaotisk", men den regelbundna, ordnade formen upprättar en balans. I Jäderlunds dikt står rytmen och formen för den nödvändiga kortikala ordningen.

Lundbergs och Jäderlunds poesi gör båda bruk av det poetiska språkets bilaterala, makrostrukturella funktioner. Medan Lundberg tycks stå mer tydligt med en fot i varje "värld" – den inre och den yttre – så skriver Jäderlund en dikt som strävar mer åt den inre världen – som i förlängningen blir ett "bortom", en annan värld.
    Det poetiska språket återupprättar hos dessa poeter helheten i den mänskliga upplevelsevärlden. Genom att i olika hög grad hävda musiken, rytmen och bilden i språket, så skapar de en balans mellan intellekt och känsla och hävdar samtidigt känslans och den synestetiska upplevelsevärldens undertryckta röst. På detta sätt kommer det "poetiska språk" som dessa poeter använder, att utgöra en motståndsestetik som i vårt samhälleliga och kulturella sammanhang inte kan betraktas som annat än subversiv. De skapar en ordkonst som, för att tala med Bergström, upprättar ett "diktens 'är'", som korresponderar biologiskt och mentalt/själsligt, med ett "hjärnans ’är’" hos läsaren – i ett estetiskt, biologiskt och psykologiskt helhetstillstånd; ett hjärnans och diktens vara.

NOTER
1 Detta, liksom övriga Grünbeincitat är hämtade ur den svenska urvalsvolymen Biologisk vals (1999).
2 Matti Bergström, Neuropedagogik. En skola för hela hjärnan (1995).