| Om tidskriften Aktuellt nummer Äldre nummer Textarkiv Stockholms Poesifestival Evenemang Butik Kontakt |
|
|
|
Ur 90TAL nr 17 (1996) - hypokondri
Kroppens retorik
I brevväxlingen mellan Alfred Nobel och älskarinnan Sofie Hess spelar sjukdom en uppseendeväckande stor roll. Tiden är sent 1800-tal. För kvinnan av klass är det kvinnligt att vara klen, en intäkt på sensibilitet och förfining. För mannen ger samma kvinnliga klenhet anledning till patriarkalisk omsorg och delaktighet i en kroppslig närhet mindre hotfull än den erotiska. När Nobel håller reda på Sofies menstruationsdagar - månar, oroar sig, uppmanar henne till stillhet - tycks det handla just om längtan till denna kyska kroppsliga intimitet. Men när mannen tar på sig sjukdom utan sjukdom, vad är det då? Nobels brev är fyllda av klagan över kroppens svek. Smärtan, otillräckligheten förflyttar sig från huvudet till hjärtat, från hjärtat till magen. Näsblod, munsår, halsont, reumatism, sömnlöshet, svimningar och dåliga nerver jagar honom i en evigt gäckande sjukdomsdans. Var talandet om
den egna kroppen också för honom ett sätt att skapa intimitet och gemenskap? En projicering av behovet av svaghet? Hursjuk var han? Var han kort och gott hypokondriker? Och vad är i så fall hypokondri? Den har kallats den ironiska sjukdomen: sjukdom utan sjukdom, smärta utan namn. Historiskt sett är den intressant nog en utpräglat manlig åkomma. Den halsstarrige, narcissistiske hypokondrikern tillhör medicinens återkommande utmaningar. Han är ett medicinskt men också ett kulturellt och socialt fenomen. Till fulländning utvecklar han kroppens retorik. Han är en mästare på att förlägga insidans smärtpunkter till utsidans synligare platser.
Lagda över en bred tidsaxel tycks hypokondrins symptom bli mindre utlevande ju närmare moderna tider vi kommer, men också alltmer mångfasetterade. De speglar kulturens koder, signaler och metaforer. De sjuka tror sig så lätta att de kan blåsas bort; byggda av is så att de kan smältas ner; gjorda av glas så att de kan krossas. De känner sin hud krympa så att kroppen inte längre får plats. De finner sitt huvud genomborrat av knivar, krakelerat av explosioner eller förbränt av elektriska strömmar. De ser sina kroppsdelar groteskt förändrade, förstorade eller förminskade. De känner kroppen invaderas av tuggande, gnagande, sniffande djur. Fobier och manier fångar hypokondrikern i en allt mer alienerad sjukdomsvärld. Han är en främling i sin egen kropp.
För det första en översysselsättning med kroppsliga symptom. För det andra en irrationell rädsla för sjukdom. Och för det tredje en felaktig sjukdomsövertygelse som innebär att symptomen tillskrivs en bestämd sjuk dom. Hit hör också dramatiska föreställningar om kroppens insida. Också hypokondrins historia är tredelad. I en första fas (antiken till 1600-talet) uppfattades den som en kroppslig sjukdom kopplad till magen (hypokondri av grek. hypochondrios = trakten under revbenen, mellangärdet). I en andra fas (1700- och 1800-talen) tolkades den som en kroppslig sjukdom kopplad till nervsystemet och lokaliserad till nervernas "känslo-extremiteter". I en tredje fas (1900-talet) förvandlades hypokondrin till en "inbillningssjukdom" som innebar att tyngdpunkten flyttades från en kroppslig till en psykogen modell. Från och med nu fanns sjukdomen bara i patientens föreställningsvärld. Ända fram till 1800-talets slut betraktades alltså hypokondrin i princip som en "äkta", organisk sjukdom. Gränserna mellan de olika tolkningsmodellerna var delvis flytande. När Linné sorterade in hypokondrin tillsammans med bl.a. mörkrädsla, svindel och somnambulism i gruppen inbillningssjukdomar, menade han att det handlade om faktiska kroppsliga förnimmelser. Kant kallade hypokondri för en "grillsjukdom", men menade på liknande sätt att sjukdomen gick tillbaka på en bestämd nervpatologi. Hypokondrin skildes definitivt från inbillade sjukdomar i bemärkelsen låtsade sjukdomar. Molieres Den inbillade sjuke var i första hand en drift med läkarnas uppblåsta okunskap. Hypokondrin uppfattades länge också som ett systerfenomen till melankolin. I enlighet med den antika temperamentsläran ansågs melankolin bottna i ett överskott av den svarta gallan som producerades i mjälten (därav synonymen mjältsjuka). Melankolikern kännetecknades av en rad kroppsliga symptom (blekhet, magerhet), dessutom av tungsinne, apati och misantropi. Han beskrevs som misstänksam och klagande, men också som förknippad med utvaldhet och själslig höghet. Enligt de antika författarna var hypokondri en särskild variant av melankolin, enligt 1600-talsläkaren Robert Burton (The anatomy of melancholy, 1621) den vanligaste och obehagligaste formen. När sjukdomsbilderna efterhand skildes åt, fick hypokondrin behålla den aura av utvaldhet och genialitet som omgivit melankolin. Den gällde som en äkta sjukdom, men också som en sjukdom för de förfinade, sensibla och intelligenta.
Påfallande ofta figurerar bilden av en omvänd proportion mellan fysisk och intellektuell styrka. Det är ett välkänt faktum, hävdade en läkare, "at de starkaste in divider, hvilkas muskler hafva den största fyllighet och kraft, äro de minst känsliga för yttre och inre intryck på själen". Den känslige demonstrerade sin känslighet genom kroppen.
Hypokondri var ingen sjukdom för de starka och sorglösa. I 1700-talets neurologiska modeller fick kropp och själ nya mötesplatser. Nervsystemet kopplade samman hjärna och mellangärde i en sofistikerad ekonomi. I hjärnan (cerebralsystemet) hade förnuft och intellekt sitt centrum, i magen (det vegetativa systemet) känslorna. Ju mer energi som förbrukades på intellektuellt arbete, ju mindre fanns över for det vegetativa systemet som reglerade känslor och kropp. Hypokondrin handlade enligt detta resonemang om ett slags ransonerad kroppslighet. Alltså: under 1700-talet var bilden av hypokondrin som en kroppsligt förankrad sjukdom fast fixerad. Många pekade på lidandet, tendensen till fixa ideer, melankoli och taedium vitae, livströtthet. Men källan till det onda låg i kroppen själv. Nerverna åstadkom smärta, som fantasin förvandlade i en alltmer förkroppsligad teater. Bultande hjärta, hopsnörd strupe, hudförändringar skapade i sin tur ny näring för den ångestfyllda sjalen.
I upplysningstidens stämningar av uppbrott och gulngande värdesystem blev hypokondrin en modesjukdom, en tillflykt för en individ i kris. I England uppfattades sjukdomen som särskilt typisk för den engelska konstitutionen; vissa läkare definierade en tredjedel eller t. o. m. två tredjedelar av sina patienter som hypokondriska (män) eller hysteriska (kvinnor) . I Frankrike ansågs hypokondrin spridas i epidemiska former decennierna före franska revolutionen. Hypokondrin blev arketypen för medicinskt lidande med en egensinnig och oförutsägbar repertoar. Sjukdomen blev så vanlig att själva namnet vårdslöst kunde förkortas till "hypo" eller än mer jargongbetonade uttryck. Andra välbekanta synonymer var vapör, spleen, mjältsjuka, medan det franska ennui hade mörkare drag av livströtthet än den självmedvetna hypokondrin. Med sin typiska vandring mellan själ och kropp skapade hypokondrin sjukdomstolkningar som gick utanför den individuella kroppen. Den knöts t.ex. till sociala dimensioner som klassmedvetande. För aristokratin som såg sin traditionella privilegieställning hotad av en allt framgångsrikare bourgeoisi kunde spleen uttrycka känslor av leda i en alltmer tömd social roll. För borgerligheten kunde den tvärtom projicera en nyväckt jag-medvetenhet. Hypokondrin sammanföll också med uppkomsten av nya sociala funktioner för sjukrollen. Den som tar på sig sjukrollen kan också ställa bestämda krav på omgivningen, framkalla känslor och sympati. I de hypokondriska lidandena fanns en rik social resurs. Man kunde klaga och beklagas. Att tala krämpor och sjukdom blev delar i en ny social intimitet. (Enligt Michel Foucaults vassa analys var det också nu som människan förslavades inom ett medikaliserat universum.) Inom borgerlighetens nyväckta individualism skapade hypokondrin nya former för kommunikation och omsorg. (Genom att för bindas med känslor och känslighet passade den perfekt till den ömma sentimentalitet som odlades inom 1700 talets borgerliga retorik. Hypokondrin blev samtidigt en sjukdomsetikett kopplad till en privilegierad livsstil kännetecknad av framgång, överflöd och vällevnad: ifråga om mat, dryck och njutning, urbana utbud och frestelser. Men den var inget man behövde skämmas över. Hypokondrin var en civilisationsjukdom, priset (eller enligt Rousseau straffet) för kultur och civilisation. Den var inte bunden till stigmatisering (som t.ex. dårskap), och den saknade motbjudande yttre tecken (som t.ex. könssjukdomarna). Alltså: genom hypokondrin kunde ett borgerligt klassmedvetande gestaltas i en tid av starka förändringsprocesser. Den uttryckte social upphöjelse men också ambivalensen inför det modema. Enligt sådana resonemang blir hypokondrin ett socialt fenomen, med en bestämd historisk förankring. När den spred sig i epidemiska former under det sena 1700-talets politiska konvulsioner, framstod det narcissistiska sysselsättandet med kroppen som ett symptom. Att hitta en fixeringspunkt i den egna kroppen när världen glider undan, har varit - och är - ett allmängiltigt fenomen.
I sjukdomen befruktas misstänksamhet och självtvivel med skarpsinnighet, noterade en 1800-talsläkare. Hypokondri är en lärdomssjuka, kännetecknallde för snillen och studenter, konstaterade en annan. Också enligt den första engelska encyclopedin Encyclopaedia Britannica (1768-71 ) var hypokondri "en sjukdom särskilt utmärkande för de lärda" James Boswell skrev att den lidande hypokondrikern - sig själv inkluderad - kunde trösta sig med insikten att lidandet just markerade särskildhet. En sjukdom för genierna, de dumma blir sällan hypokondriker, fastslog en kollega. Under 1800-talet började hypokondrin glida klassmässigt. Kort sagt: också vanligt folk visade sig vara hypokondriker. "Hysteriska och hypokondriska besvär", konstaterade den amerikanske läkaren Benjamin Rush kring sekelskiftet 1800, "som förr utmärkte de privilegerades gemak, återfinns nu i våra kok och verkstäder". Men här ville somliga göra skillnad och hävdade att sjukdomen var och förblev typisk för de intellektuella - övriga bara simulerade. Det var en underlig logik som bekräftar föreställningen att klassbegreppet kunde definieras i biologiska termer. Men demokratiseringsprocessen var ofrånkomlig. I slutet av 1800-talet var hypokondrin definitivt berövad sin forna status och aura av utvaldhet. "Det finnes knappt något sällskap, där icke den ene eller andre gäller för att vara hypokonder och det utan att man därmed förknippar någon tanke på svårt lidande", konstaterade en expert på själssjukdomar vid sekelskiftet 1900.
Kvinnorna hade ju dessutom hysterin. Här fanns vissa viktiga likheter. Bägge sjukdomar bands till beteenderubbningar med botten i kroppsliga organ eller nervsystemet. I den svenska sjukdomsklassifikationen redovisades hypokondri och hysteri sida vid sida ända fram till sekelskiftet 1900. Hypokondri var mannens, hysterin kvinnans svar på själens känslor. Men här fanns också olikheter. Hypokondrins symptom och uttryck kännetecknades av stabilitet, hysterins av flyktighet och opålitlighet. "Qvinnor skilja sig från hypochondriska män, at de äro mer benägna at skrika och falla i et convulsivt skratt ... göra häftiga rop, få hicka, gäspningar, sträckningar och andra convulsiva rörelser." Här projiceras stereotypa föreställningar om manligt/ kvinnligt på könsspecifika biologiska modeller. Visserligen kunde hypokondrikern delvis visa samma symptom som hysterikan: kramper, svimningar, gråt ("t.o.m. starka män blifva ofta Iefvande vattenväxter i sina egna tårar"). Men de betydde inte som hos kvinnan ett irrationellt och obehagligt beteende, utan snarare ett tillstånd av förhöjd andlighet. Under ett anfall av "hypochondrisk yrsel" berättas det om en präst, "utvecklades talanger som han aldrig förut upöfvat. Han skrev vers, componerade musik, och tecknade, med mycken noggranhet och sanning, föremål, som inbildningen framstälde för hans ögon." Väl botad såg han med sorg att denna kreativa förmåga försvunnit tillsammans med sjukdomen. Temat manligt-kvinnligt innehåller intressanta komplikationer. Genom att känsliga nerver förbands med en vek kroppskonstitution, passade hypokondrin till den intellektuelle, men tramförallt till kvinnan och i synnerhet till det sena 1800-talets bild av den konstitutionellt nervsvaga kvinnan. Friska nerver och muskler hade manliga attribut; de var starka, hårda, motståndskraftiga. Svaga nerver var mjuka, slappa, passiva, med andra ord kvinnliga. Det var också det sena 1 800-talets konstruktion av en svag och bräcklig kvinnlig idealtyp, alltför labil för den offentliga arenan, som tillät hypokondrin att så att säga byta kön. Den hypokondriska kvinnan i konsultationsrummet, på analyssoffan, på nervhemmen och vid hälsobrunnarna var en välkänd kliché vid sekelskiftet 1900.
Medicinskt sett var hypokondrin erkänt svår att definiera. Den lät sig inte ens säkert skiljas från hälsa. Här och var stack tvivlet upp sitt huvud. " Mjälten och levern är två asyler, dit läkarna tar sin tillflykt inför besvär som de inte kan förklara", hävdade den skarpögde Bern hard de Mandeville (A treatise of the hypochondriack and hysterick diseases, 1730). "Hypokondri är ett modeord som används för att ursäkta känslomässiga oarter, genom att skjuta skulden på en sjukdom", konstaterade en annan kritiker. Var hypokondrin en inbillningssjuka? Borde den kanske, som Benjamin Rush föreslog, byta namn till tristimani? Gradvis började bilden ändras. Från en kroppslig sjukdom med en bestämd orsak förvandlades hypokondrin till ett sjukdomsbeteende och till sist till sin moderna gestalt: sjukdomsfobi. Utvecklingen löper parallellt med 1800-talsmedicinens strävan att finna en lokaliserad organisk förändring för varje sjukdom. De hypokondriska symptomen kunde inte mätas och läsas i objektiva termer. Fanns de verkligen? Så blev hypokondrin ett tillstånd och en känsla mera än en sjukdom och en diagnos. Dess tyngre uttryck - livströttheten, de ångestfyllda inre bilderna, de nattsvarta marorna - spolades samtidigt in i neurosernas diffusa landskap. Parallellen mellan hypokondri och sjukdomsfobi var inte okänd. "Sällsamma griller och felaktiga inbillningar" hörde ju till sjukdomens särdrag. Mandevilles hypokondriske patient Misomedon berättar för sin läkare hur han - efter att ha läst en bok om könssjukdomar - tillbringar hela dagarna med att inspektera ben och huvud efter tecken på den hemska sjukdomen. Alltmer tömd på biologiskt innehåll, fick hypokondrin en ny funktion genom att ge namn åt ctt särskilt fenomen: sjuklig sjukdomsrädsla. Hypokondrins degradering till "inbillning" hade också att göra med dess inflation. En sjukdom som blev vanlig för att inte säga trivial, som dessutom demokratiserades och "vulgariserades" genom att anammas av de lägre klasserna, miste sin status. l det allmänna medvetandet blev processen kort. För manga framstod hypokondrin mot 1800-talets slut helt enkelt som en roll för den sysslösa, eller för den som sökte tomma och kortsiktiga sjukdomsvinster. Men för läkarna blev själva sjukdomsrädslan en sjukdom. Hypokondri var den fixa iden om den egna hälsan och kroppens bräcklighet. Även om symptomen är inbillade, är lidandet reellt, summerade de insiktsfulla. Det är meningslöst att uppmuntra hypokondrikern att bemästra sin sjukdomskänsla med blotta viljan, hade också Kant konstaterat. Då vore hypokondrikern ingen hypokondriker. Men som självständig sjukdomsbild var hypokondrins tid ute. "Tillståndet hypokondri består i ständig uppmärksamhet på det egna hälsotillståndet med anlag att av obetydliga tecken eller utan sådana tecken alls, tillskriva sig en sjukdom", summerade Freuds kollega Bleuler. "Sjukdomen hypokondri finns inte längre." Och i Nordisk familjebok (1910) blev hypokondrikern förvandlad till den lätt komiska gestalt han ännu har: En fläck på kroppen, ett skafsår som ej vill läkas, tror han beror på syfilis . . . baciller äro hans beständiga skräck; han dammar och putsar alla föremål i det oändliga (mysofobi), han tvättar sig beständigt och vidtager oupphörliga försigtighetsmått mot smitta och infektion (bacillofobi). Genom sin oro, sin ständiga vaksamhet och alla de försigtighetsmått och omsorger, hvarmed han belamrar sin tillvaro, blir han odräglig icke blott för sig själf, utan ock för sina medmänniskor, och för de läkare som han hugnar med sitt förtroende, är han icke så litet besvärlig."
Karin Johannisson är professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet. Hon har givit ut en lång rad böcker; mest känd är kanske Den mörka kontinenten: Kvinnan, medicinen och fin-de-siècle, som kom 1994 och som redan kan betraktas som en modern klassiker i idéhistoriska och feministiska sammanhang.
|
