Denna text från 90TAL nr 30 - Modern Europeisk poesi - ingår i en grupp texter där poeter svarar på frågor om poesin och dess framtid.

Aase Berg»
Jörgen Gassilewski»
Maria Küchen»
Jörgen Lind»

Köp 90TAL nr 30 i vår Butik»

Samtidsdikten är duktig och snäll

Av Maria Küchen

Det händer att poesi och politik krockar utan att poeterna alls vill det. Lyckligtvis händer det bara i fjärran länder, där regimer ibland är diktatoriska nog att skrämmas av själva det faktum att vissa poeter väljer friheten att uttrycka sig – också om deras dikt inte alls formulerar politiska utsagor eller gör anspråk på en politisk funktion – framför tryggheten att gå i åsiktsled. Det farliga med dikten i diktaturer är inte vad den uttrycker, utan att den uttrycks.

Poesin har i själva verket potential till vad den vill – politiska utsagor eller opolitiska, skitighet eller renhet, klassicism eller avantgardism

I Sverige i dag kan poeter skriva vad de vill utan risk för liv eller lem. Dikten backas upp av makthavarna eftersom den anses nyttig, trevlig och fin. I en kultur som vår finns uppenbarligen gott om utrymme för poeterna själva och deras politruker att försöka skapa estetiska diktat: Dikten ska/ska inte vara politisk och skitig om fingrarna, den ska/ska inte frikopplas från kön och klass, den ska/ska inte söka kontakt med andra konstformer, den måste utforska klassiska formspråk eller den måste skapa nya formspråk, den måste talas eller den måste skrivas, etcetera.

Poesin har i själva verket potential till vad den vill – politiska utsagor eller opolitiska, skitighet eller renhet, klassicism eller avantgardism, frihet från klass och kön eller betingning av klass och kön. Poeten väljer. Kvaliteten på hennes dikt betingas inte alls av dessa vägval. Den betingas av hennes förhållande till språket.

Ingen annanstans i språket har den skrivande en sådan chans till rörelsefrihet som i dikt. Det betyder att hon måste vara sträng, om dikten inte ska irra vilse i sitt landskap utan gränser.

Talad poesi är inte definitionsmässigt bättre eller sämre än skriven. Den erbjuder en språklig dimension som skriften inte kan tillhandahålla – precis så som skriften erbjuder en språklig dimension som inte kan tillhandahållas av det talade ordet. Men i en scenisk situation, för en poet med karisma som vill göra det lätt för sig, kan det vara frestande att glömma att diktens krav på språklig stringens inte bara gäller det skrivna ordet, utan också det sagda. Där ligger den talade diktens problem.

I en värld utan gränser kan vad som helst hända när som helst. Man försöker besvärja detta faktum genom att skapa tvingande strukturer: ”Vi ska ha en politisk dikt, en opolitisk dikt, en tillgänglig dikt, en intellektuellt utmanande dikt, en vacker dikt, en ful dikt” etcetera, som om dikten vore någonting homogent och styrbart. Det skulle kanhända kännas tryggare för många om den var det, därav alla dessa försök – också i litteraturens egna led – att kringskära poesins möjligheter.

1990-talet har varit den oförargliga diktens decennium. Det samtida lyriska klimatet uppmuntrar inte språklig förnyelse eller mentala upptäckter, det premierar habilitet. Samtidsdikten är duktig och snäll. Detta är ingen värderande utsaga, bara ett faktum: Ett klimat av snällhet är kanhända inte så spännande, men det erbjuder lugn och läsro.

Vad som sedan händer vet vi inte.

Vad som helst kan hända när som helst.

Maria Küchen är poet, kritiker och prosaförfattare. Hennes senaste diktsamling (detta skrivs i dec 2002) heter De försvunnas namn.

Butiken