|
|
|
Ur 90TAL nr 30 - 1999
Dikten blir varm av handen som håller den
 |
|
| Av Jörgen Lind |
|
1. Den danske poeten och kritikern Poul Borum menade
att det inom den danska poesin råder decennieskifte vart tredje
eller vart fjärde år. 1940-talets danska poesi kunde ståta
med fem decennier.
| Denna fixering vid ”generationer”
har såvitt jag förstår bara ett enda syfte: att datera
författarskap och tilldela författaren en grav |
2. Denna debatt om 90-talspoesi när
man äntligen trodde sig befriad från just den pedagogiska fiktionen.
Är mitt nyss påbörjade författarskap mer ”nittiotalistiskt”
än t ex Stig Larssons fortsatta och avslutade och återigen
omprövade? Eller är det mer ”samtida” än exempelvis
Bruno K Öijers starka återkomst och sena bekräftelse?
Öijers böcker och framträdanden som haft så stort
inflytande på hela den väldiga våg av uppläsningar
som, på gott och ont, sköljt över landet genom detta decennium.
Denna fixering vid ”generationer” har såvitt jag förstår
bara ett enda syfte: att datera författarskap och tilldela författaren
en grav.
3. Robert Smithsons begrepp ”post-periodisering”:
vitalt för tanken att man tagit sin plats i poesins stora ”community”.
Man är kilskrift och Ann Jäderlund och allt väger lika.
Mysteriet gör aldrig bokslut för att omvandlas till museum.
4. Författare ska alltid ha så många
åsikter. I de flesta fall gäller det att böckerna är
betydligt intelligentare än sina författare.
5. 1990-talet har på många sätt varit
en guldålder, ett poetiskt Boogie Wonderland där till och med
surrealismens ruttnande lik kommit krälande tillbaks in i salongen.
Damm är bokens fundamentala egenskap.
6. ”I want more life, fucker!” och lägger
världen för mina fötter i det jag skriver det som annars
inte skulle finnas. Men har inget att säga dig som inte kunde viskas
utan antydan till dikt. Det är inte dikten som betyder något.
Det är något som betyder dikten: tjugonio bokstäver potatisgratäng
och salamander.
7. Pragmatikens idioter ropar som vanligt efter poesins
politisering och socialisering. Begynnelsen till varje diktsamling lyder:
”Jag tror”. Dikten är språkets tinnitus. Även
om jag ibland önskade ett annat alfabet än det som också
Björn Rosengren använder sig av.
8. Skriva något som i bästa fall inte existerar
officiellt, vare sig på banken eller i personalkök, och som
fordringsägaren överhuvud taget inte bekymrar sig om. Det är
brödet som strålar igenom kristallen för att förvandlas
till dikt. Men det är inte ”dikt” – inte heller
är det någonting annat.
9. Det här är inget jävla kommunfullmäktige.
Dikten kan aldrig hjälpa oss, ha skit på händerna, eller
glädjas åt än så vackert väder. Dikten blir
varm av handen som håller den.
10. Drömmen om dikten är bland annat drömmen
om att bosätta sig i den mest sanslösa av storstäder, drömmen
om ett rivningskontrakt och ett rum allra högst upp där allt
är fullständigt stilla. Och att sedan genomlyst få somna
i denna ro som vetter mot vansinne och slum. Det är drömmen
om en sovvagn på väg ner mot kontinenten, att ligga där,
se snön rasa från himlen och fyllas av ny geografi. Eller att
bara få stå i mörkret, kapten Grogg på sin kommandobrygga
med lysande paneler, se havets blå alfabet slå mot relingen.
11. Romantiserad avskapelse: ibland drömmer jag
om att avlägsna namnet från boken och försvinna i strömmen
av anonymiteter. Jag kallar den ”drömmen om jämvikt”.
12.
Och här överräcker jag
lyktan
som lett mig fram
till det ingenting
jag fann längs The Yellow Brick Road
och nu bär som radbandet
av dröm lagd till dröm
om en hand så stadig
att jag kan skriva gräs och sten
på plats under fots famlande
ner till bränningarna
En grusväg försvinner in under träden
och du går med din låga
i väntan på en bergvägg
eller en skönhet stor och brännande
som lögn för dikten
att långsamt rinna ut i
Jörgen Lind är poet. Hans senaste
bok (detta skrivs i dec 2002) heter Musik för ett nytt samhälle.
Butiken
|
