Äpplen Päron Plommon

Av Jörgen Gassilewski

Poesi som Janusansikte. En utopi. Helt genomskinlig. Och helt ogenomtränglig. Tömmer allt. Och behåller allt. Bara känslor. Bara tankar. Bara språk. På en gång. Och jag där bakom. Ensammare än någonsin. Då kan jag gå ut därifrån. Så in i helvete konstig. Och helt naturlig. Helt naturligt tal. Något man känner igen. En klassisk, välkänd form. Trygghet. Något man inte alls känner igen. Helt främmande. Utsatthet. I ett. Allt i ett.

Men hur är det om man går utanför? Ut ur utopin? I realiteten? In i socialiteten? Kommunikationen? Läsarterna? Expressiv? Cerebral? Form? Innehåll?

En dröm om den reversibla läsakten. Den återvändande läsakten. Där det expressiva avslöjas som cerebralt, men sedan i ett återvändande åter kan upplevas som expressivt. Det spontana som avslöjas som formalistiskt, men som åter kan läsas som spontant. Den aldrig förlorade oskulden. Det mycket dåliga minnet.

En text som behåller sina potentialer och som aktiverar dem cykliskt. En läsare som ser detta ske. Som låter det ske. Äpplen. Päron. Plommon. Kumquat. Mandarin. Och så en gång till. Äpplen. Päron. Plommon. Kumquat. Mandarin...

Vad är det för en läsare? Vad är det för en författare? Är det en meningsfull tanke? Är det en mycket kunnig läsare? Som vet allt? Är det en okunnig läsare? Som inte vet någonting? Det ska inte spela någon roll. Annars är det ingen idé. Säger man som utopist. Men vad säger man som realist? Det är det som är frågan: Vad säger man som realist? Är det en författares uppgift att vara realist? Vad säger kritikern? Ja, vad säger kritikern? Att äpplen ska vara äpplen och päron päron? För att inte tala om kumquat och mandarin? Varför inte kalla saker vid deras rätta namn?

Poesi som Janusansikte. En utopi. En mycket formsträng och kryptisk bekännelse. Som går igenom alla faser, framlänges och baklänges. Bekännelse, kryptering, struktur, tanke, spontanitet, tanke, struktur, kryptering, bekännelse. Bara känslor. Bara tankar. Bara språk. På en gång. Och jag där bakom. Ensammare än någonsin. Då kan jag gå ut därifrån. Så in i helvete konstig. Och helt naturlig. Helt naturligt tal. Något man känner igen. En klassisk, välkänd form. Trygghet. Något man inte alls känner igen. Helt främmande. Utsatthet. I ett. Allt i ett.

Poesi som Janusansikte? (Läsaren beredd att uppfatta varje orenhet, varje övergång som peripeti, klimax? Läsaren ensammare än någonsin? Solokarriär?)

Jörgen Gassilewski är poet och konstnär. Hans senaste diktsamling (detta skrivs i dec 2002) heter Skapelsens sedelärande samtal.

Butiken