Denna text från 90TAL nr 30 - Modern Europeisk poesi - ingår i en grupp texter där poeter svarar på frågor om poesin och dess framtid.

Aase Berg»
Jörgen Gassilewski»
Maria Küchen»
Jörgen Lind»

Köp 90TAL nr 30 i vår Butik»

Det är inte accepterat att vara fetto

Av Aase Berg

Den första fällan varje poet måste undvika är den narcissistiska. Det kan fungera ganska långt att skriva för att bli älskad (eller hatad), men det är ett svek mot poesin som förändringskraft på en bredare front än den individuella tillfredsställelsens. Både att skriva poesi och

Framtiden: låter jag mossig om jag skriver Internet? Skitsamma

att publicera den handlar om att orka vara ensam, att stå ut med sorgen i att aldrig kunna uppnå symbios med den inre, anropade läsaren, målet för skapandets omöjliga längtan. Att läsa poesi handlar om samma sak: att brytas upp, ställas övergiven, rivas loss från de förutfattade meningar man lyckats dra på sig under åren. Poesi handlar om att låta sig skadas, göras illa, att stå ut med den minst vanliga versionen av verklighet: den om att det ALDRIG är möjligt att känna igen sig. Att allt är smärta. Och paradoxen: att närhet inte är möjlig om man försöker undvika dessa insikter. Kommunikationen i poesi handlar om vägen genom sin egen omöjlighet.

Litteraturkritik borde inte utövas av någon som inte först genomgått psykoanalys, mig själv inbegripet. Man måste vara mycket observant på sina dolda motiv, vilket nästan inga kritiker är. Litteraturen sysselsätter sig med och kommer ur ett inre liv och med sitt eget inre liv måste man möta detta. Att varje litterärt verk av kvalitet kommunicerar både på ett medvetet och ett omedvetet plan är en självklarhet. Man måste då någorlunda känna sina egna begränsningar, och nu talar jag om ett hantverk av rent mod: att känna sin egen skräck och ynkedom, sin fåfänga och sina drömmar. Att vara kritiker är eller borde åtminstone vara en mycket självutlämnande syssla, och den första frågan en kritiker bör ställa sig inför en text är

Jag hoppas på poetiska yttringar som är aggressiva, barocka och esoteriska; hellre löjliga och pinsamma än perfekta

alltid personlig: hur reagerar mitt omedvetna här, och varför? Den andra frågan är: Har jag nu lyckats bortse ifrån mina förutfattade meningar om författaren och om de subliminala budskap han sänder ut också med den allra mest diskreta marknadsföring? Har jag dessutom synat mitt eget perversa förhållande till författarens position eller icke-position på den sociala teatern? När man väl har tagit sig förbi sina suspekta reaktioner inför ett visst material har man å andra sidan all rätt i världen att ta i med hårdhandskarna om man upptäcker hyckleri, feghet eller insmickran hos upphovsmannen. Man måste också som författare själv stå ut med att bli kritiserad av sådana seriösa recensenter.

Jag hoppas på poetiska yttringar som är aggressiva, barocka och esoteriska; hellre löjliga och pinsamma än perfekta. På den litterära marknaden, som domineras av övre medelklassens estetiska och sociala ideal, är det inte accepterat att vara fetto i någon som helst bemärkelse – ett adjektiv för mycket och du är såld. Det är en envis klyscha att det sobra, tystlåtna och eleganta, det så högt prisade “enkla“ per definition har mer att säga än det skräniga. Det köttiga, skrikiga och överlastade, det vulgära, desperata och patetiska är så tabubelagt i vår kultur att det inte kan ligga något annat än en hund begraven i fenomenet.

Rätten till ett inre liv, till långsamhet och lättja och den tid det tar att resa till andra världar är det viktigaste politiska budskapet i denna tid. Arbetsskyggheten är den starkaste politiska handlingen. Här är poesin oersättlig som vägledare.

Framtiden: låter jag mossig om jag skriver Internet? Skitsamma. Tyvärr har kvalitetsaspekten blivit eftersatt i alla diskussioner om internet, som mest handlar om teknik, copyright och effektivitet. Jag tycker att poeterna måste erövra internet, som i grunden är ett mycket poetiskt medium, en form för tankar i djupdimension och upplösning av den traditionella kronologin. Internet kommer inte att bli bokens död, men väl den konservativa romanens. Ingen blir gladare än jag: berättelsen som löpande form är förtryckande. Internet är ett medium för punktromaner och lyrik. Också pappersboken lutar allt mer åt rollspel, något som lyrikkritikerna inte har upptäckt ännu. Framtidens text är inåtgående, fraktalisk och ickelinjär. Dessutom hoppas jag verkligen att den tänker ta sig vatten över huvudet.

Aase Berg är poet och redaktör för BLM. Hennes senaste diktsamling (detta skrivs i dec 2002) heter Forsla fett.

Butiken