KERSTIN EKMANS VAL
Lars Andersson: Vattenorgeln
Birgitta Trotzig: Dykungens dotter

Av Kerstin Ekman

Kanske har du ibland undrat vilka böcker som våra främsta och mest lästa författare själva läser och vill rekommendera? Vilka böcker ur den ofantliga bokfloden har gjort särskilt intryck på dem? Här skriver Kerstin Ekman om två samtidsromaner.

Lars Ahlin tog stora ord i sin mun. Jag hörde honom tala på radio om sitt livsverk. Men det var länge sedan, innan han lagt sig ner. Det var 1961, när Bark och löv kom ut. När han dog nu i mars hördes de stora orden på nytt i radio.
    Han sa att livsverket hängde ihop. Det utgjorde en väldig uppgift i demokratiseringsprocessen. Han sa att han bredde ut det som en kappa över samtiden.
    Men också för den hängivnaste Ahlinläsare hade kappan hål. För många som han ville hölja med sin ömhet fanns den inte alls. Det visste han nog. Men den barnsliga omnipotensen måste ändå till, annars hade det inte blivit något av för honom. Nog kom Lagercrantz åt den med sin refusering. Nu säger de beskäftiga och lagom kloka att Ahlin skrev för mycket och för ofta. Han behövde det tjugoåriga uppehållet i sitt skrivande. Fler författare borde göra som han.
    De tror att det går att administrera skrivandet som en karriär. Så gråklokt. De vet ingenting om att som Ahlin vara Gud (eller i varje fall Paulus) över Världen, allseende och tjänande och höljande den med sin kappa.
    Jag vet att Ahlin inte tog någon välbehövlig paus. Han drogs ner i ett tjutande mörker.

Lycklig är jag när jag läser och när jag skriver. Utan så många överväganden. Det händer att jag känner mig rädd för att skriva och bara vågar skriva om hemliga väsen. För skriva har ju blivit lika med att komma ut, i varje fall så småningom. Något som måste noga övervägas och bedömas så att man inte förhäver sig.
    Ibland slutar övervägandena med tanken på tystnad och pensionering och lek med hemliga väsen. Samtiden är ingen lekplats och man får inte skriva så omåttligt att det förargar Krut Bladh eller Snut Löv eller Fredrik Löök den mindre.
    För sådana personer är Ahlins tjugoåriga tystnad en berömlig författargärning; det sas uttryckligen i minnesprogramrnet om honom. Lagom ska det vara. Författarskap lagoma som korvar. En omåttlighet som Ahlins måste kupera sig själv om den ska få det stora slutberömmet. Hade han varit riktigt ödmjuk hade han förstås gått i sjön som Vilhelm Moberg eller fått skelettcancer som Sven Delblanc. Men han la sig i alla fall ner i tjugo år och utmanade ingen.
    I gråkloka tider tar jag ner de stora och vackra böckerna från hyllan. De som skrevs utan tanke på att man ska stå till svars för att man tagit upp plats i samtidens medvetande och litteratur. De som lägger en kappa av mörker och av värme och tålamod över sin samtid.
    Här är två:
    Vattenorgeln. En fyra år gammal roman av Lars Andersson. Vacker och svårbegriplig tyckte jag först. Gammal intrigromanforfattare som jag är, hade jag svårt att hålla den samman i första läsningen. Vattnet sorlade genom hela textmassan som om den vore skogsmossa. Ljuset glödgade den. Men blocken föll isär för mig.
    Ett handlar om Gustaf Fjæstad, målaren. Först är han i Boston, USA. Det är artonhundranittiotal och han har mest velocipedåkande i huvudet och benen. Han är tävlingscyklist. Fattig, förvirrad, storvuxen. Lugn bara när han är arg. Sedan kommer han till Uppsala och till Kvarnbo där Bruno Liljefors har ugglor och rådjur i skjul, en hustru som betjänar honom och en svägerska som upprör hans testiklar och hjärta. Annars är han stilla, infattad i ett fullvuxet konstnärsliv.
    Allt är enkelt och redbart tillyxat. Liljefors har inrättat ett lugn åt sig: "En fullvuxen frihet. Hus och härd och maka och barn och ohyvlad plank. " Det är vad Gustaf Fjæstad ser.
    Det är mycket tal om detta lugn. Men när Fjæstad äntligen träffar på sin egen formvilja och kraft, river friheten honom med sig. Inget lugn där. Inget lugn någonstans. Bara skönhet. "Han var osårbar. Hans liv skulle skaka av skönhet."
    Fjæstad träffar en tonsättare på frigång från Ulleråkers sinnessjukhus. De två står vid Svandammen och dividerar om vilken konstart som är mest fysisk, musiken eller måleriet. Johan Rydström, så heter han, är en fiktiv gestalt. Tunn, sjuk, sliten, missmodig. Han ser ut som en höna, "av alla förbannade djur". Han bryter sig ut ur dokumentären, vandrar i väg och drar med sig romanens starkaste tråd. Den följer man djupt ner i mossan, ner i Värmlandssjöarnas tillflöden.
    Det största partiet av romanen handlar om Rydström, hur han dricker vatten vid en värmländsk hälsobrunn som knappt är mer än dunkelt hål i skogen och några vindätna stugor. Här badas han i gyttja och omsorger och försöker läka ihop. Han vill hitta musikens och konstens rötter i skogen och i djupet av den folksjäl som han har en sorts bild av genom spelmannen Ivar Lake. Där i skogen utvecklas också en skör kärlek som skakar både själen och den hönslika kroppen.
    I Fjæstads och den malätne Rydströms samhälle är demokratiseringsprocessen ännu inte påbörjad. Men konstnärerna har börjat göra uppror i akademierna. De ger sig ut att leta efter det folkliga i insikt om att industrisamhället snart kommer att tysta bockhornen och spillåpiporna. Det folkligas stränghet och djup är gestaltat utan ironisk inskränkning i texten. Det är alltså svenskt artonhundranittiotal, skrivet och läst i nittonhundranittiotal då ideerna om folksjälar blivit tvetydiga och skrämmande och demokratiseringen gycklar med oss i förvrängda former och då den stora kommersen lägger sitt osaliga discoflimmer över våra uppåtvända ansikten. Det kallas massans kultur och i den försöker Lars Andersson göra sig hörd. Han är som en spillåpipa i ett stålverk. Men han finns.
    Han letar sig ner till till vårt nittiotals onda rötter som är sammanvuxna med nazismens och krigets och urskiljer deras ursprung i romantikens mörka och grumliga sida och i Nietzsches missbrukade texter. Ett blixtrande parti i romanen är skrivet som en pjäs och utspelas i Tyskland. Cecilia, systern som tog hand om den söndersupne Fröding och gjorde hans återkomst till dikten möjlig, försöker spåra den skuld som drabbat brodern så hårt. Hon följer hans irrvägar ända in i en sjabbig bordell där en krok i taket vittnar om urspårningar och förnedringstillstånd och om orgiernas tristess. I ett laddat samtal med Nietschzes syster Elisabeth får den klarsynta Cecilia korn på den grymma ariska drömvärld som systern hetsar omkring i efter skalden-filosofens sammanbrott och död. Heidenstam och Levertin som sitter på kafé och skriver programförklaringar till sitt nittiotal är framgångens män. Den sjuke Fröding är under tiden intagen på doktor Kahlbaums Nervensanatorium och kan bara dikta när han leker med Cecilia, rimlekar från barndomen på Alsters herrgård.
    Gustaf Fjæstad kommer igen i slutet av denna krans av berättelser när han i skymningen åker ett varv på skridskor över isen strax innan han ska lämna Rackstadkolonin. Därute på den frusna sjön är han suverän och ensam. Konstmarknaden har vänt uppåt. Men Fjæstad har tappat något på ärevarvet som snökonung genom konstvärlden.
    De två riktigt stora i denna roman om konsten är Fröding och den fiktive Rydström. Uppvisning och berömmelse är inte deras gebit. Misslyckande, sjukdom, nervsvaghet följer deras konstnärsskap som skuggan följer en levande människa.
    Det finns en man i berättelsen som verkligen inte har någon skugga, en som är försvuren åt det icke-mänskliga. Det är i historien om Gillbergaprästen från 1700-talet som Fan har sitt finger med. Här görs världsforklaringar utifrån kabbalan i pastischer lika suveräna som Hjalmar Bergmans Herr von Hancken eller Magnus Florins Trädgården. Här faller också Vattenorgelns teman och personer tydligt samman med en tidigare romanberättelses. I ett efterord talar Lars Andersson om att Bikungskupan från 1982 och Vattenorgeln från 1993 ska ses som två delar av samma verk. Han kallar dem Vattnets bok.
    Det är Rydströms komposition Kransen som binder ihop de båda romanerna. Dess texter och ledmotiv speglar också Lars Anderssons eget författarskap. Han dras till djup och vatten, till folklig magi och världsförklaring, till kabbalan och den gammaljudiska lärdomen och framförallt till Värmland och till skogen.
    Lars Anderssons romaner kan vara krångliga och till en början svåra att göra sig en helhet av. Men de är mig i grunden inte främmande. Samma strömdrag tycks dra genom oss. Schibbolet.
    Birgitta Trotzigs inre ström är sibbolet för mig. Den är det annorlunda, det som stöter ut mig. Men det är, enkelt sagt, så bra skrivet att jag inte kan komma ifrån det.
    Dykungens dotter är från 1985. Jag har haft tid på mig med den, men jag kan inte ens bestämma mig för om den är en roman. Text och texter är emellertid urtrista benämningar. Det är en berättelse, fast på höglyrisk prosa. Oftast inte ens prosa och ibland går inte raderna ut över hela sidan. Också detta språk är genomdraget av vatten och ljus. Där finns många vattenmetaforer som man önskar att man kommit på själv. Fast det är inte den sortens bok som man lätt grunnar ut hur den är gjord. Den finns en hög ton i den, stundom extatisk. Kanske är alltihopa bön?
    Men - så enkelt knäpper man inte den nöten. Här ryms också en högst realistisk berättelse om en kvinna i hårt arbete i lerjorden på det yttersta av Österlen. Hon möter en man med tattaraktigt utseende och ligger med honom och blir med barn. Han är borta när hon förstår vad som har hänt henne. Tomelilla häradsrätt har dömt honom för stölder och ouppklarade faderskapsmål till att sitta en tid på länsfängelset i Kristianstad. Hon föder och barnet är grovt svarthårigt och tattaraktigt. Ett mjukt avtryck av det som skulle glömmas - den svårförklarliga föreningen i dygräset. Men den svarta barnet blir sin moders lysjuvel. Det sker nämligen under här.
    Detta solbarn ska äta skit. Det ska pissas ner. Dess kropp ska kränkas och begagnas, för det är en flicka. Till slut ska den skändade kroppen föda och den gången blir det inget solbarn utan en eldbarn, en kringstrykare och pyroman som hetsas med hundar och skjuts ner. Då har hans mor for länge sedan dränkt sig.
    Det är en järnhård livsberättelse. Dess figurer är på en gång dysvarta halvdjur och himmelsgestalter som flammar av eld. I en baksidestext berättar Birgitta Trotzig att den kommer ur tidiga barndomsintryck av H.C. Andersens saga om Dykungens dotter. Men ännu mer tycks den mig höra samman med psaltarens vattenvärld där molnen gjuter ut strömmar av regn medan människan sjunker i bottenlös dy. Rädda mig ur dyn, så att jag inte sjunker ned, ber psalmisten den gud som själv höljer sig i mörker och väta:

       Han gjorde mörker till sin täckelse,
       till en hydda som omslöt honom:
       mörka vatten, tjocka moln.

Som i Lars Anderssons Vattenorgeln hotar dy och vatten med sjunkande och död. Men den som sjunker ner i döden kan komma upp till nytt liv.
    Det är uppståndelsens under som gestaltas. I Vattenorgeln heter undret musik och människors bräckliga kärlek. I Dykungens dotter existerar inte konsten för dem som står i dyn. Deras under är födande och kärlek till det födda. Modern i Dykungens dotter har en kärlek som trevar också efter honom som avlade i mörker och brådska under könets tyranni.
    Berättelsen påstår att när vi avlar och föder och dör sätter sig ett väldigt drama i scen genom oss. Fast det luktar jord, gyttja, bräckvatten, våt vass, hästgödsel och kogödsel, människoavfall, sur mjölk, grislort, salt, tångbankar, fiskrens, tjära, efterbörd och exkrementer ur detta språk och i dessa människors liv så låder det ingenting trivialt vid dem. Så säger den här berättelsen som tar livet på dödens allvar och som utan genans tar sig för att gestalta transcendens.
    Går det?
    Vad man ska svara? Man blir generad.
    När Birgitta Trotzigs böcker kommer ut förundrar det mig alltid att kritiken inte generar sig för att prisa denna dödsallvarliga hållning till livet (eller till en gud?) som förnedrar, plågar, dödar och kanske låter uppstå i ljus. Recensenter som på samma kultursida nyss lovordat andra författare för deras "tilltalande hållningslöshet" eller allmänt poppiga, knäppa postmodernitet eller oåtkomligt flyende, hångrinande, frätande satir, brusar nu ett högtidligt lov. Är det estetiskt beröm? Eller vad är det? Måste inte dessa otvetydiga utsagor tas på allvar och skärskådas? Införlivas eller förkastas.
    Birgitta Trotzig skildrar lidanden och utsatthet som varken hon eller jag ens varit i närheten av. Inte ens när våra liv varit som bekymmersammast.
    Får man det? Kan vi ta på oss de mest förnedrades lidanden som språk, som inövning, som inlevelse? (För detta gäller också läsaren.) Får man göra mönster i berättelsen – efter evangeliets prefigurationer – som innebär att deras utsatthet, deras kvalfulla liv och deras död försonar något?
    Inte försonar de mig med "avgrundens gud" som hon kallar honom i början av den här boken, och inte med livet heller. Det är förfärligt som det skildras här.
    Vi har haft en stor och infekterad diskussion om steriliseringarna i Sverige. I inlägg efter inlägg debatteras ingreppen på distanserad debattprosa. Här i Dykungens dotter berättas hur den lösaktiga svarthåriga flickan, en gång solbarnet och lysjuvelen, opereras för att det inte ska bli fler tattare, inte mer avfall på samhällsbotten. Det är en plågsam skildring. Ingen analys, ingen distans, inga som helst skydd för bilden av övervåldet på en maktlös kropp och en förvirrad själ. Den här skildringen har funnits sedan mitten på åttiotalet, men jag har aldrig hört talas om den i någon debatt.
    Undervisningen debatteras nu. Vad händer med dem som inte klarar av uppgi~erna i en skola vars krav på intellektuell färdighet och anpassning till "kunskapssamhället" hårdnar? Pröva det här inlägget ur Dykungens dotter:

Och i det alltför ljusa ljuset blev varje barn värderat - uppåt! - eller avfärdat - neråt! Sedan visste barnen vad de var, somliga visste att de alls ingenting var, allt var färdigt och avgjort innan det alls hade börjat. De som föll igenom, de föll igenom. Dystra lärare trälade långa tunga liv igenom med att lära överflödiga individer läsandets och läxans för dessa helt nyttolösa konster. När de livsdugliga efter fjärde klassen hade avgått till läroverket, vad återstod? Dy och avfall, dy och avfall, på sin höjd gödsel!

Från medmänniskor och samhälle kan avfallsfolket i Dykungens dotter inte vänta någon barmhärtighet. Skildringen av deras nådelösa tillvaro är djupt provocerande. Ingen strimma vardagligt ljus, av humor eller lättsamhet, faller in över deras hårda liv och deras förnedring. Däremot våldsamma uppenbarelser av ljus och kärlek. Högt läge. Bländande visioner ovanför det dysvarta. Det är stötande att det som vi vanligen tar oss fram med i en vansklig och bekymmersam tillvaro inte existerar for dem. Är det så? Jag kan inte veta. Hur kan Birgitta Trotzig veta?

En roman måste vara en stötesten, annars glömmer man den. Ju lättare läsning desto snabbare glömska.
    En stötesten kan man inte komma ifrån. Den gör sig gång på gång påmind, i början till förargelse. Kanske till vrede. Ännu som undanställd på hylla och infogad i bokstavsordning spökar den. Man tar ner den, läser och grubblar ett tag till på dess svårbegripligheter eller dess oförenlighet med ens egna tänkesätt. Till slut kan den glida ihop med dem; man införlivar något främmande och har fått en ny källa till undran och ibland till en oväntad och orimlig glädje.

Schibbolet som nämns i Vattenorgeln betyder bland annat ström, strömdrag. För Gileads män var det avgörande om en man som ville ta sig över Jordan kunde uttala ordet. Sa han sibbolet var han en främling och höggs ner vid vadstället. I Domarboken 12:4-6 kan man läsa om hur skillnaden upprättades.

Kerstin Ekman är född 1933. Hon började som deckarförfattare, men övergick så småningom till att skriva realistiska berättelser. 1978 gick hon med i Svenska Akademin, men lämnade 1989 sin plats till förfogande, i protest mot akademins kraftlösa reaktion på den iranska domen över Salman Rushdie. Kerstin Ekman har vunnit flera litterära priser, bland andra Augustpriset och Nordiska rådets litteraturpris. Hennes senaste roman heter Skraplotter (2003).

Mer om 90TAL nr 22»
Butiken»