Pennor och pengar
– om författare, förläggare och hårda tider i litteraturkapitalismens Sverige

Av Carl-Michael Edenborg

Den stora borgerliga revolutionen i Sverige på 1990-talet lämnade inte sten på sten. Klasskriget har återigen inletts. Ingen kan förbli oberörd länge till. Oron söker enkla förklaringar. Överblicken, sammanhanget, totaliteten saknas. Vad gör de intellektuella, de som ägnar sina liv åt att formulera, beskriva, kritisera? Vad gör författarna? Inte mycket, är standardsvaret.
    Låt oss först se vilka författarna är, hur de lever, vad de tjänar. Nedanstående är både tänkt som en pedagogisk inledning till författarens materiella vara (inklusive praktisk information för den med författarambitioner) och som undersökning av vad det svenska systemskiftet och den borgerliga offensiven haft för effekter på det litterära arbetet.
    Till att börja med kan man konstatera att författarna som grupp har påverkats av de senaste tio årens stora förändringar. Visserligen har de som vi ska få se alltid haft svårt att försörja sig på sitt skrivande, men det tycks för flertalet ha blivit än värre på sistone. Den gigantiska inkomstklyftan mellan den lilla bästsäljande författarskaran och den lågsäljande författarmassan har blivit större.
    En kanske ännu viktigare förändring – men svårare att sätta fingret på – är nya attityder och värderingar. Liberala åsikter om att det bara är böcker som säljer mycket som bör ges ut förvandlas till sanningar. Den gamla patriarkala förläggartypen ersätts av ekonomen. En snygg nuna och TV-anpassad åsiktsdiarré blir författarens värdefullaste egenskap. Poeterna uppmanas skriva romaner för att de säljer mer.
    "Produktionens omvälvning, det oavbrutna omskakandet av alla samhällsförhållanden, den eviga osäkerheten och rörelsen kännetecknar bourgeoisins epok gentemot alla andra. /.../ Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras och människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon." (Marx och Engels, Kommunistiska manifestet)
    Låt oss då nyktra till.

Att författandet betraktats som ett yrke är ett tämligen nytt påfund. Man brukar säga att den förste yrkesförfattaren var Samuel Johnson, som i ett brev 1755 avböjde pengar från sin gamla mecenat, eftersom han med knog och slit nu hade lyckats försörja sig själv på sin penna. Att kunna försörja sig på sin penna hörde dock till ovanligheterna; under 1800-talet finner vi författarna inom de bemedlade klasserna, och de var ofta lärare, akademiker och byråkrater.
    I Norden blev författaren formellt yrkesklassificerad så sent som för tjugo år sedan. Hans Olof Johansson påpekade 1974 (i sin sammanfattning av den statliga litteraturutredningen från 1968) att ordet "författare" ofta endast åsyftar "den grupp av huvudsakligen skönlitterära utövare, vilkas verk recenseras på tidningarnas kultursidor och med tiden kanske inflyter i litteraturhistoriska översikter". Dock måste även författare av kokböcker, fackböcker, ungdomsböcker etc inkluderas – och varför skall inte alla de flitigt skrivandes men också lika flitigt refuserades skara kallas författare?
    I stort sett är den litterära processen i vårt samhälle en kommersiell process, och situationen kan sammanfattas med orden: "Många människor livnär sig på böcker - relativt få av dem är författare". Författaren kan liknas vid ett värddjur som livnär förläggare, lektörer, layoutare, marknadsförare, sekreterare, bokknoddar, bokklubbsredaktörer, recensenter, bibliotekarier, kulturbyråkrater… listan kan bli lång. Men en sak är säker: alla dessa litteraturens bifigurer tjänar betydligt mer pengar än författarna.
    I en ilsken artikel från 1991 påminner Niklas Rådström om detta förhållande: "Jag har varit verksam i den här branschen i sjutton år nu. Det är inte utan en viss stolthet som jag tänker på hur många som haft sin utkomst på mitt och mina kollegers arbete /.../. Och allt detta på grund av det arbete som utförs av denne lille underbetalde, ständigt ifrågasatte och hunsade person: författaren. "
    För att bättre förstå detta förhållande kan man betrakta författaren som en av de sista hantverkarna i vårt samhälle. Han äger sina egna produktionsmedel, han styr hela produktionsprocessen från början till slut enligt eget huvud, han kontrollerar sin tid. Liksom för hantverkaren är hans aktivitet inte bara en försörjning, det är lika mycket en livsform. Ekelöf skrev att han såg på sitt arbete "i första hand som ett jobb, helt enkelt, och för det andra som en art av religion ".
    Denna hantverkare, vår författare, tillhör ett förgånget samhälle. Han har inte industrialiserats. Han envisas med att ha full kontroll över sitt verk. Men kring honom spinns ett helt annat nät: en industri. I förlagen gäller arbetsdelning, effektivisering och mekanisering med syfte att tjäna mer pengar åt ägarna. Man experimenterar med intern konkurrens för att pressa upp lönsamheten. Man anpassar sig hellre efter marknadens krav än efter litteraturens.
    Mellan den enskilde hantverkaren och industrin råder ett komplicerat förhållande. Som vi skall se har detta förhållande ändrats från en patriarkal och intim relation till en mer mekanisk och formell. Det kan inte bli annat än konflikt mellan en hantverkare och en industri: den förre kommer alltid känna sig underbetald (räknat i timlön blir royaltyn absurt liten) och den senare kommer att reta sig på den förres okommersiella sinnelag.
    Det finns dock industriellt skrivande. En av Bonniers poeter försörjer sig som manusförfattare på en tvålopera. Hon berättar om denna process: först hittar en grupp på storyn, sedan delar en annan grupp (storyliners) upp storyn i avsnitt och episoder, därefter tar manusförfattarna vid och skriver dialog, och slutligen tar manusredaktörerna över och skapar flyt, sammanhang och homogenitet. Den färdiga texten är sålunda resultatet av fyra olika gruppers arbete: det liknar löpande bandet på en bilfabrik (taylorism).
    Poeten i fråga har inga problem att skilja det poetiska skrivandet från brödskrivandet. Det senare är rent hantverk, går fort och smärtfritt. Det förra är utlämnande, plågsamt och sätter själen på spel. Spontant tycker man att det är märkligt att hon tjänar lika mycket pengar på att skriva såpa under en vecka som hon får för en diktsamling som det tagit fler år att skriva. Men är det då att förundras över att hon fick fler gratulationer när hon blev såpmanusförfattare än när hon blev antagen som Bonnierpoet?

När man i mer officiella sammanhang talar om författare i dagens Sverige, brukar man ofta syfta på någon som är medlem i Sveriges Författarförbund, SFF. Det är en organisation som bevakar författarnas rättigheter, driver centrala förhandlingar med Svenska Bokförläggareföreningen och med regeringen, och som erbjuder sina medlemmar gratis juridisk rådgivning.
    Redan 1893 bildades en Författarförening i Sverige, som skulle tillvarata medlemmarnas ekonomiska intressen, främst i rättighetsfrågor (uppläsning av egna eller andras litterära verk på föreningens möten var förbjudet i stadgarna!). 1970 slogs ett antal likartade föreningar ihop och bildade Författarförbundet, i vilket ingår skönlitterära författare, översättare, fackboksförfattare, barn- och ungdomsförfattare. Däremot inte dramatiker, journalister och läromedelsförfattare, som har egna förbund. SFF:s enda inträdeskrav är att den sökande skall ha publicerat två böcker. Medlemskapet är på livstid, om man bara betalar medlemsavgiften, som för närvarande är 1 000 kronor. Antalet medlemmar är uppe i 2 400.
    Man har vid tre tillfällen – 1968, 1977 och 1993 – genomfört undersökningar av författarnas sociala och materiella status. Tittar man på denna statistisk finner man att könsfördelningen i Författarförbundet har varit jämn sedan starten, cirka 60% män och 40% kvinnor. Bland de skönlitterära, fackboksförfattarna och "mångsysslarna" dominerar männen starkt, medan kvinnorna är fler bland barn- och ungdomsförfattarna och översättarna. Mer än hälften av medlemmarna har bott och bor i Stockholm, fler nu än för trettio år sedan. Flest och framgångsrikast (i pengar räknat) är författarna i åldern 45-54 år. Bara drygt 30% av medlemmarna har någon form av fast anställning (hel- eller deltid). Bara 25-30% har emottagit någon form av stipendium under det gångna året. Men här avbryter jag rabblandet av procentsatser för ett ögonblick.
    Är det verkligen sant att den genomsnittlige författaren är en femtioårig man, bosatt i Stockholm under ganska vissna ekonomiska villkor och utan kontakt med ett vanligt arbetsliv? Denna sorgliga skepnad låter kanske rimlig, men vid närmare granskning av den senaste medlemsenkäten från 1993 kan man notera att blott 3% av förbundets medlemmar är under 35 år, trots att en majoritet på 60% debuterat före 35 års ålder. 73% av medlemmarna är över 50, och av dessa är 29% pensionerade. Nu är visserligen författare ofta aktiva högt upp i åldern. Men uppenbart är att SFF är, om inte en pensionärsförening, så en klubb för dem som anträtt den mogna medelåldern.
    När jag konfronterar förbundssekreteraren Jane Hallberg med mina funderingar, instämmer hon delvis. Men hon betonar att SFF inte är ett traditionellt fackförbund, utan en facklig sammanslutning som organiserar rörelseidkare (det vill säga frilansande författare), inte löntagare. Där finns exempelvis ingen a-kassa.
    Frågan är dock om det inte just är debutanter – som alltså nekas inträde i SFF – som är i störst behov av rådgivning och stöd. Men förbundet bedriver ingen värvningsverksamhet. När jag frågar Peter Curman, mångårig författarfacksaktivist, så jämför han med Tyskland, där författarförbundet inte nekar inträde åt någon som skriver och publicerar sig, och där det inte heller görs någon kvalitetsbedömning. Hur vore det om en rörmokare skulle tvingas prestera arbetsprov för att få gå med i facket?
    I varje fall skapar SFF:s karaktär problem vad gäller statistiken över författarna. Dessa invändningar är det viktigt att hålla i minnet när man använder undersökningarnas procentsatser.

Det är svårt för skönlitterära författare inom ett så litet språkområde som det svenska att försörja sig på sitt bokskrivande – inte ens särskilt många franska författare lyckas med det. 1993 bestod SFF-medlemmarnas samlade inkomster bara till en tredjedel av litterära inkomster. 58% av författarna hade ett annat yrke vid sidan av.
    Biyrken tycks vara en bättre lösning än det i forna tider vanliga mecenatsystemet, och dess moderna motsvarighet sponsring och reklam. Men nog är det underligt med ett "yrke" man inte kan försörja sig på. Dessutom är det trist att vissa yrkesgrupper (akademiker, lärare) är så överrepresenterade. Då uppstår gärna det fenomen som i Frankrike kallas "lärarlitteratur".
    Lönesiffror blir begripliga endast om man jämför dem med inflationen. Rolf Yrlid påpekar i sin bok Litteraturens villkor (1994) angående författarnas biblioteksersättning: "Med bevarat realvärde framräknat med utgångspunkt från arbetskostnadsindex skulle 1993 års ersättning på 86 öre per lån behövt vara 103 öre för att motsvara de 24 öre författarna fick 1975."
    I 1977 års utredning jämförde man författarnas inkomster med vad de tjänade 1968 utifrån inflationen. Det visade sig att de tjänade mellan 14% och 38% mindre. För 1993 års utredning har inga liknande siffror räknats fram, men det är uppenbart att utvecklingen inte har varit mer positiv. Författarna tjänar sämre nu. På den punkten skiljer de sig inte från arbetarklassen i stort.
    I synnerhet en biinkomstkälla har minskat: uppträdanden och läsningar på bibliotek och skolor. För ett biblioteksframträdande bör en författare erhålla minst 2 600 kronor. De som i första hand förmedlar sådana uppdrag är Författarcentrum. När jag talar med dess representant Gun Qvarsell påpekar hon att nedläggningen av 500 filialbibliotek inte passerat obemärkt. Dessutom tycker hon sig se att klyftan mellan kända och mindre kända författare har ökat vad gäller tillgången på uppdrag.
    Författaren Bertil Petterson, som i vår ger ut sin 40:e bok (han debuterade 1958, vilket gör ett dubbelt 40-årsjubileum), berättar att uppdragen har minskat under åren. Men det är inte det enda som blivit kärvare. Antalet tidningsrecensioner per titel har halverats de senaste åtta tio åren. Bibliotekens inköp har minskat kraftigt.
    Slutsatsen är att det med få undantag har blivit ännu omöjligare för författarna att försörja sig på att skriva böcker. Men på något mirakulöst sätt går det tydligen att leva på en blandning av bokroyalties, författarfondspengar och stipendier, biblioteksersättning, smärre brödskriverier. Det ena ger det andra; en författare som blivit uppmärksammad för en bok, vilken visserligen inte sålt särskilt mycket, får därigenom möjlighet att bli inbjuden till fler uppläsningar, TV-inslag, smärre knäck för tidningar och tidskrifter.
    Författare jag talar med har olika inställning till dessa aktiviteter. En del ser dem som rena brödjobb, ett nödvändigt ont som tyvärr tar tid från det viktiga (det egna fria skrivandet), medan andra inte gör lika stor åtskillnad mellan de olika sfärerna.
    Lasse Söderberg, poet, översättare och general för Malmö poesidagar, berättar att det var lättare att försörja sig på pennan under 50- och 60-talen. Det räckte att skriva fyra artiklar i månaden för att kunna betala uppehället. Arvoderingen för skrivandet har inte följt med inflationen. Många även större lokaltidningar betalar numera inte mer än 500 kronor för en recension (många recensenter säljer därför samma texter till flera olika tidningar). Författarförbundets Jane Hallgren är kritisk mot dem som går med på sådana usla ekonomiska villkor: de dumpar marknaden. Det enda som kan påverka sådana usla villkor är organisering och kollektiva krav. Någon sådan vilja och energi tycks Författarförbundet emellertid sakna.
    Lasse Söderberg tog under 70-talet ett beslut att inte skriva för de stora förlagen. Han var kritisk mot utvecklingen som gick mot en mer opersonlig, kommersiell förläggartyp. I stället har han valt att arbeta med småförlag, exempelvis Ellerströms. Han påpekar att äldre tiders förläggare så som Gerard Bonnier var en del av sina tids litterära liv och satte texterna i första rummet. Nuförtiden, menar Söderberg, tycks förläggarna bara tänka på pengar: de har blivit ekonomer.
    Att Söderberg kunnat förbli poesin trogen beror till inte ringa del på att han uppburit författarlön från författarfonden och numera statlig inkomstgaranti. Det ger honom möjlighet att engagera sig i Malmö poesidagar och introducera kvalificerad utländsk poesi (något som större förlag avstår från att ge ut).

Förmodligen tycker de flesta författare att den idealiska förläggaren är en person de har ett nära och kreativt förhållande med. Hans uppgift skulle vara att ägna sig åt texten och helt drivas av en omsorg om den goda litteraturen. På den punkten tycks de flesta författare jag talar med mena att det var bättre förr.
    Erland Törngren, omtyckt före detta förläggare på Norstedts, bekräftar delvis den bilden. Förlagen har mer blivit affärsdrivande verk, och litteraturen betraktas som en vara bland andra. För 20-30 år sedan var förläggarna litterära personer med kärlek och engagemang för litteraturen – nu är det ekonomerna som styr. Denna förändring har i hög grad pressats fram av ägarna, som kräver högre vinster.
    Förläggarna Magnus Bergh på Albert Bonniers förlag och Svante Weyler på Norstedts vill inte bekräfta den utvecklingen. De menar att förläggarens karaktär skiljer sig åt från person till person, från förlag till förlag. Weyler byter dock genast fot och erkänner att förläggaren har fått betydligt fler arbetsuppgifter och måste ägna sig mer åt att tänka på försäljning och marknadsföring. Dessutom menar han att den knepiga tiden för bokmarknaden och litteraturen skapar en delvis annan psykologi, med oro och tvivel. Att fler författare än förr skulle bli fockade från de stora förlagen när de säljer för dåligt – en allmän åsikt bland författarna själva – betvivlar han dock. "Har du några mätningar på det?" frågar han.
    Under mina samtal med författare och förläggare blir det alltmer uppenbart att de står på var sin sida, har olika perspektiv och olika värderingar. Det är den vanliga motsättningen mellan arbetssäljare och arbetsköpare. Många av författarna menar att förläggarna har blivit mer opersonliga och snåla, och att det har blivit vanligare att den som gett ut 2-3 böcker eller ännu fler plötsligt blir refuserad och hamnar i kylan för att han inte sålt tillräckligt. Denna åsikt tillbakavisar förläggarna jag pratat med, utom Erland Törngren, som medger den möjligheten men menar att det är svårt att säga exakt.
    Förre Bonnier Alba-förläggaren Björn Linnell menar att troheten och uthålligheten från förlagens sida har minskat. Det är inte längre självklart att en författare kan räkna med att hans framtida texter kommer att fortsätta publiceras på det förlag som först accepterat hans manus. Men Linnell pekar också på att de senaste decennierna har sett generella förändringar. Intresset har blivit mer koncentrerat på författaren och mindre på förlaget. Skillnaderna i kulturellt kapital mellan små och stora förlag, mellan höga och låga genrer suddas alltmer ut.
    Det jag skriver om är alltså flytande och oformliga ting som attitydförändringar och känslor av oro och "hårdare tider". Svante Weyler menar att detta är "riktiga känslor" av vilka man drar felaktiga slutsatser. Han pekar i stället på en mer allmän kris.
    Bokmarknaden blir alltmer monstruös. Fler och fler titlar kommer ut varje år, men en krympande del av dessa är det som kallas kvalificerad skönlitteratur. Glamouren kring litteraturen har nötts bort: det är inte längre självklart att en Bonnierförfattare får förstadagsrecensioner i alla större tidningar. Nya eller bara kvantitativt ökande medier skjuter upp som svampar ur marken och konkurrerar med läsandet.
    Också på andra fronter gäller nya villkor. En författare får numera räkna med att vänta minst ett och ett halvt år från det att manuset är antaget tills dess boken kommer. Det är förstås hämmande. Förklaringen är att bokhandeln och bokklubbarna kräver att förlagen skall sälja in böckerna så långt i förväg; om en bok skall komma ut på hösten, måste omslag, baksidestext och annan information vara färdig redan i februari. Se där en produktionsprocess som blivit långsammare i vår effektiva tid.
    Medan Svante Weyler inte menar att den svenska litteraturen är mindre intressant nu än för tio år sedan, har Magnus Bergh en annan åsikt: han menar att litteraturen faktiskt har blivit tråkigare. Av de 1 500 obeställda manus, hälften poesi, hälften prosa, som Bonniers får varje år ges bara fyra fem stycken ut, dvs 0,3%, vilket är färre än för tio år sedan. På 60-talet gav Bonniers ut cirka 3% av obeställda manuskript. I början på 80-talet var siffran 1%.
    I fråga om flertalet av dessa 99,67% som numera refuseras handlar det inte om att de är för vilda och galna, för originella och utstickande, för experimentella och provocerande. Tvärtom menar Bergh att de är alldeles för homogena, trista, oinspirerade. Han utropar "jag ger ut vad jag vill!" för att visa att den minskande debutantströmmen också beror på vilka manus förlaget får in och inte bara på ekonomiska orsaker.
    Björn Linnell är också av åsikten att den litteratur som skrivs är mer homogen. Enligt honom är en av orsakerna att det saknas en estetisk debatt och kamp i landet. Om författarna inte har några regler att förhålla sig till och bryta mot försvinner en del av glöden. Om de dessutom inte är intresserade att själva läsa och bilda sig blir effekten paradoxalt nog större likriktning: ju mer personligt desto mer anonymt!
    Möjligen, säger Linnell, kan författarskolorna vara en motkraft, eftersom man där kan hitta likheter och skillnader i social kamp. De flesta debuterande författarna nuförtiden har gått på skrivarkurs. En invändning infinner sig: historien visar att de flesta explosiva litterära händelserna kommer från grupper som organiserar sig utanför alla institutioner och lärare, och i motsättning till äldre generationer.
    En annan förklaring till litteraturens likriktning kan hänga samman med litteraturens försvagade status: tidningarna lägger inte lika stor vikt vid litteraturen, de nya mediernas litteraturbevakning är ofta dilettantisk och ytlig – de redan kända får all uppmärksamhet för att de redan råkar vara kända.
    Recensionsansvarige Birgit Munkhammar på DN:s kulturredaktion menar att denna bild av läget nog är riktig. Litteraturbevakningen i tidningarna har minskat parallellt med att kraven på kultursidorna har ökat: man tvingas ägna mer uppmärksamhet åt andra medier, åt politik och samhällsdebatt. I synnerhet menar hon att det råder brist på artiklar om litteratur utöver recensionerna.
    Frågan om de stora förlagens ägare kan dock inte underskattas. I en artikel i Ordfront Magasin ("Räknenissarna anfaller" OM 1/98) skriver den amerikanske förläggaren André Schiffrin varnande om hur ökade vinstkrav och större ägarkoncentreation håller på att ödelägga amerikansk förlagsbransch. Genom sitt eget exempel The New Press har han bevisat att det finns en stor publik för böcker med kvalificerad skönlitteratur, samhällsdebatt och så vidare. "Vi har gett ut dem eftersom vi ansåg att de behövde ges ut."
    Faktum är att det inte ens finns några riktigt hållbara argument för en ensidig inriktning på bestsellers, new age-böcker och så vidare. Dessa stora satsningar kan slå mycket fel och kostar då förlagen massor. Ta bara exemplet med Greta Garbos memoarer: författaren Stig Edling skrev dräpande i Aftonbladet 1990 om hur Rabén och Sjögren betalat 1 300 000 kronor för dessa memoarer, som visade sig falska. Om de ägnat pengarna åt dem av sina författare som kom ut den hösten skulle de kunnat pröjsa dessa 75 000 kronor i förskott för deras böcker i stället för 15 000.
    En annan sak som lyser en i ögonen är avgrunden mellan förlagsfolkets löner och författarnas inkomster. Några enstaka författare (Guillou, Lindgren och ett par till) tjänade bra med stålar 1996. Samma år hade de tjugo bäst betalda förlagsdirektörerna en genomsnittlig månadsinkomst på 110 000 kronor.
    Om författarna har rätt i att förläggarna har blivit mer opersonliga kunde sådana här fenomen var delförklaringar. Det är ju lättare för förlaget att vara tuffa mot författarna (ge dem så lite pengar som möjligt och lättvindigt vägra ge ut deras texter samtidigt som man själv får ständiga kraftiga löneförhöjningar) om man inte har en personlig relation, utan håller dem ifrån sig.
    Men, vänner: vi skulle ju nyktra till. Varför förvånas, varför uppröras?
    Systemet är kapitalistiskt, förlagen är företag. Vinst, vinst, vinst är deras mål och syfte, har alltid varit deras mål och syfte, oavsett vissa förläggares mer litterärt engagerade inställning. När nu det slutande 1900-talet har gjort det mer acceptabelt att höja vinster, sänka löner och driva kommersen utan hämningar – varför skulle just förlagen vara annorlunda?
    Därmed inte sagt att förläggare är svin. Förläggaren representerar arbetsköparen, sörjer för ägarnas välgång, men samtidigt har de en medlande funktion och måste hålla sig väl med arbetssäljarna. Dessutom är situationen ofta annorlunda vid de många mindre förlagen. Låt oss dröja ett ögonblick vid dem.
    I svensk förlagsbransch finns en djup klyfta mellan å ena sidan de jättelika koncernerna som äger massor av olika bolag både inom och utom landet och som sprider sin dynga och behandlar publiken som idioter, och å andra sidan de små förlagen med i bästa fall ett par anställda men med en ofta mer kvalificerad och betydligt intressantare utgivning. De mellanstora förlagen tycks i stort sett ha fallit bort.
    Monopolkapitalismen är en evig stötesten för liberala argument. Det har talats mycket om riskerna med de monstruöst stora mediekoncernerna (Bonniers Marieberg och Stenbecks Kinnevik). Förutom de uppenbara demokratiska riskerna med ägarkoncentrationen verkar det vara så att när kvantiteten ökar så blir allting mer homogent. Fler TV-kanaler, fler böcker, fler radiostationer tycks paradoxalt nog skapa en större likriktning. Där skapas plötsligt utrymme för intelligenta och känsliga småförläggare.
    Stora delar av branschen tycks inte ha följt med i denna utveckling, även om förändringar hela tiden sker. Tidningarna recenserar fortfarande hellre böcker från de stora förlagen, som har större resurser för marknadsföring. Kulturrådet ger hellre litteraturstöd till de stora förlagen. Bokhandlarna orkar bara intressera sig för böcker från de stora förlagen. Bokklubbarna tar sällan in böcker från mindre förlag.
    Det borde förstås vara tvärtom, tycker den förnuftige: ett seriöst intresse för litteratur borde söka de goda böckerna där de finns. Men det finns starka krafter riktade mot detta.
    När de stora förlagen plötsligt bestämde sig för att bojkotta den stora Bok & Biblioteksmässan i Göteborg hösten 1997 så ansågs en av de främsta orsakerna vara att de tyckte småförlagen fick alltför mycket uppmärksamhet där. Resultatet blev förstås att de mindre förlagen fick ännu större uppmärksamhet. I höst är monsterförlagen tillbaka.
    Glöm inte att det är samma bolag som äger förlagen, tv, radio, tidningarna – och distributionen. Vad vi än gör så ska vi inte inbilla oss att den här makten är god, att den har ett kulturellt ansvar, att den är ute efter något annat än pengar. Låt oss nyktra till.

Vad kostar det för förlagen att ge ut en bok? Säg att en normalstor svensk roman med en upplaga på 1 500 exemplar (minimiupplagan för att få söka statligt litteraturstöd) kostar 40 000 kronor att trycka. Formgivningen kostar kanske 20 000 kronor. Författarens förskott är ca 20 000. Förlaget riskerar alltså 80 000 kronor på att ge ut boken.
    Om hela upplagan säljs, får författaren sammanlagt 40 000 kronor i royalty. Om förlaget sätter priset till 100 kronor så får det ett överskott på 70.000 kronor. Får boken dessutom litteraturstöd kan man lägga till 30.000 kronor. Dessa 100.000 går till administrationskostnaderna (hyror, telefon, fasta löner för redaktörer, sekreterare, lektörer, lagerarbetare och så vidare) och till ägarnas vinst. Frågan om en boks lönsamhet hänger helt på hur mycket förlaget vill att boken ska stödja administrationskostnaderna och hur mycket vinst den ska ge. Förr var det vanligt att man lät de smalare böckerna dra en mindre del av lasset.
    När jag frågar Bonniers ekonomidirektör Bror Törnberg om detta har ändrats, bemöts jag med tystnad. "Våra kalkyler är hemliga." Det är nog ändå ingen tvekan om att attityden på den här fronten har moderniserats. I förläggaren Per I. Gedins bok Litteraturen i verkligheten, som kom i en nyupplaga 1997, kan man läsa om denna tendens på ett överskådligt sätt.

1990-talets svenska bokkris är ingen ny företeelse. En likartad period fanns kring 1970, ett år då exempelvis Bonniers inte gav ut en enda lyrikdebutant. Upplagorna sjönk, förlagen ville inte ta sitt "kulturella ansvar", och staten ansåg sig föranlåten att rycka in för att försäkra sig om den kvalificerade litteraturens överlevnad.
    Det kanske viktigaste resultatet var Statens Kulturråd, som bland annat ansvarar för litteraturstödet. Dess inrättande hade föregåtts av en långvarig debatt i 1968 års statliga litteraturutrednings kölvatten. Syftet var och är att stödja förlagens kvalitetsutgivning. Förutom klassikerna handlar det om ett efterhandsstöd: förlagen skickar in sex exemplar av sina böcker, vilka läses och bedöms av en grupp som sedan beslutar om stöd skall beviljas.
    Många knepiga aspekter av denna hantering har stötts och blötts: vilka kriterier gäller; hur står det till med objektiviteten när nästan alla lektörer och beslutsförfattare i kulturrådet har nära koppling till ett litet antal svenska förlag; vad är det för poäng att ge pengar åt böcker som förlagen knappt anstränger sig för att sälja, och så vidare. (SvD genomförde för några år sedan en granskning av Kulturrådet, som kan hämtas hem från deras webbplats.)
    En punkt som sällan tas upp är dock mer relevant för författarna. När Kulturrådet tar ställning till om de skall stödja en bok grundar de sin bedömning helt på textens kvalitet – det vill säga på författarens och/eller översättarens arbete (och i viss mån förlagsredaktörernas). Men av de mellan säg 20 000 och 50 000 kronor som förlaget får av staten får inte författaren ett ruttet korvöre.
    Denna skandal försvaras med att förlagen kanske inte skulle gett ut boken om de inte hoppades på litteraturstödet. Det är ändå en sjuk ordning. Det rimliga vore att författaren åtminstone fick sina normala royalty 27,5% av stödbeloppet, eftersom det är hans arbete som premierats.

Kulturrådets inrättande var inte det första statliga ingripandet för litteraturens räkning. 1954 infördes biblioteksersättningen, på förslag av 1948 års bokutredning. Tanken är att författarna ska få pengar i ersättning för att de låter sina böcker lånas ut gratis på biblioteken i landet – en rimlig tanke. Staten avsätter varje år en summa vars storlek är beroende av utlåningen på biblioteken: en del av pengarna går direkt till den enskilde läste författaren, den andra delen till författarfonden, som delar ut pengarna som stipendier, författarpenning, pensioner och så vidare.
    Detta innebär att författare vars böcker lånas ut mycket på biblioteken sponsrar sina mindre framgångsrika kolleger. Många populära författare har dragit in mångdubbelt fler kulor till fonden än de fått tillbaka. Detta är solidariskt och fint, men som Ludvig Rasmusson påpekade i en sur notis, är det ingen frivillig solidaritet (Expressen 9/12 -98).
    Det var inte många ören per utlånad bok som staten kunde tänka sig att ge till att börja med. 1969 genomförde författare och översättare ett antal aktioner och demonstrationer för att kräva höjd ersättning. De lyckades, och inom loppet av bara några år flerdubblades dessa ören – kanske något att minnas för Författarförbundet idag? Kamp och organisering ger resultat.
    1976 införde Författarfonden den garanterade författarpenningen. Det är en sorts skattepliktig lön fram till pensionen som tilldelas författare som enligt Författarfondens styrelse gjort sig förtjänta av den och som inte får ha anställning med mer än halv årsarbetstid. För närvarande ligger författarpengen på 120 000 kronor om året. Hösten 1997 togs den emot av 236 författare, fotografer, illustratörer och översättare. Men staten ger och staten tar: efter att de sociala avgifterna och skatten betalts får de ut ca 4.500 kronor i månaden.
    Hösten 1997 blev det stort bråk om författarpenningen. Expressens Peter Kadhammar satt och bläddrade i Författarfondens arkiv och ifrågasatte därefter hur förtjänta vissa av författarna var av sin lön ("Jag får bidrag alltså finns jag" – Expressen 27/12 -97). Bland annat utpekade han en person som skrivit några böcker mot kärnkraft på 70-talet och sedan dess har kunnat kvittera ut sin författarpenning. Han hittade några exempel på författare som inte publicerat en enda bok sedan de blivit tilldelad sin författarpeng. Dessutom undrade han hur den rike Per Wästberg kunde vara berättigad denna författarpeng, som väl i någon mån också borde anpassas efter behoven.
    Trots att Kadhammars artikel bara var en samling groteska anekdoter som det inte gick att dra några slutsatser ifrån, blev det liv i luckan. Under debatten klargjorde Kadhammar att han inte – som vissa nyliberaler – var emot att staten gav ersättning åt författarna. Han ifrågasatte bara systemet för fördelningen av pengarna. "Faran med den garanterade författarpenningen är ju att facklig aktivitet, stipendietycke och vänskapsband belönas lika mycket som produktivitet och kvalitet."
    In i debatten kastade sig Sigrid Combüchen och Alexander Skantze. Den förra, själv aktiv i författarförbund och författarfond och försedd med garanterad författarpenning, menar att det inte finns några problem med författarfonden (Expressen 4/12 -97). Den skänker grunden för "en bred nationell litteratur". Även det okända, blyga och otidsenliga skall få verka.
    Skantze, som är med i Författarförbundet men inte säger sig vilja söka några stipendier från Författarfonden, försvarade Kadhammar (Expressen 11/12 -97). Han menar att Författarfonden borde avskaffas. Han menar att den svenska kulturpolitikens stora fel är att det är produktion och inte konsumtion som stödjs. "Det kulturella verket grundas på kommunikationen mellan bidragssökare och byråkrat, istället för den mellan skapare och mottagare. Så kan korruption, som Kadhammar pekat på, gro."
    Skantzes förslag är att slopa författarpeng och stipendier och använda det kapital som frigörs till att ta bort bokmomsen. Tanken är klar: det som behövs är fler läsare. Många har dock ifrågasatt hur mycket en sådan åtgärd skulle betyda. En bok som kostar 250 kronor skulle istället kosta 200. Men för exempelvis mig är också det för dyrt, de enda böcker jag köper i bokhandeln är pocket (som förresten också är för dyra, med tanke på deras låga produktonskostnad). Vill jag köpa en inbunden bok använder jag någon av internetbokhandlarna, där priserna är rimliga.
    Om resonemanget om bokmomsen vore riktigt, skulle den kvalificerade skönlitteraturen säljas bättre i bokklubbarna, där böckerna är mycket billigare än i bokhandeln. Men när jag pratar med Annika Lindgren på Böckernas klubb erkänner hon att de nästan inte tar in några smalare skönlitterära böcker alls i sin katalog: de säljer alldeles för dåligt.
    Skantzes tanke är god men fel. Jag skulle istället vilja föreslå att man krävde motprestationer av författarna för de bidragspengar de erhåller. Litteraturens verkliga problem i Sverige är att arbetarklassen alltmer pressas tillbaka i klasskriget. Allt färre läser böcker. En borgerlig smak blir allenarådande. Författarna som söker bidrag från Författarfonden borde också beredas tillfälle att göra turnéer på fängelser, skolor, sjukhus och arbetsplatser. Genom uppläsning och samtal skulle dels människors intresse för böcker och läsning öka, dels författarna själva få starkare kontakt med människorna.

En annan aspekt av frågan om Författarfonden finns grundligt reflekterad i en avhandling i statskunskap från 1991: Li Bennich-Björkmans Statsstödda samhällskritiker: Författarautonomi och statsstyrning i Sverige. Där beskrivs Författarförbundet och Författarfonden som korporativistiska organisationer, intimt sammanvävda med staten.
    Bennich-Björkman påpekar också en annan märklighet. För att komma ifråga för stipendier från Författarfonden måste man publicera sig på etablerade förlag, det vill säga ha framgång på marknaden. Samtidigt är hela Författarfondens syfte att motverka den privata litterära marknadens negativa effekter.
    Bennich-Björkmans avhandling väcker många intressanta frågor, som ofta är svåra att besvara. Blir de kvalitetsförfattare som sponsras av underhållningsförfattarna mer inriktade på att smickra dem som beslutar om stipendierna än publiken (som ju är "marknaden")? I viss mån befrias de från marknadens tyranni – men hur fria är de från statens?
    I sin sammanfattning av avhandlingen i BLM (3/91) drar Johan Svedjedal trots allt slutsatsen att "ersättningen varit till mer nytta än skada för den svenska litteraturen." /.../ "Att odla en variationsrik ny litteratur bara på marknaden är som att försöka få in en botanisk trädgård i en balkonglåda."
    När jag frågar Lasse Söderberg om hur det känns att vara en statsstödd statskritiker, svarar han att han försöker låta bli att tänka på det.
    Frågan är om man ens ska ha en kulturpolitik? En nyliberal som Carl Rudbeck anser givetvis inte det. Han tror istället på en försynens osynliga hand som skulle göra allting bra om bara kommersen får härja fritt. (Hur många år dröjer det innan en "nyliberalismens svarta bok" skrivs? Dess offer är oräkneliga.)
    Mot nyliberala argument är det lätt att invända, att om staten, såsom människosamfundets representant, anser att det bör finnas en levande litteratur i detta lilla språkområde, så bör den betala för den. Det är inte konstigare än att den betalar för andra saker som inte är direkt ekonomiskt nyttiga, men som är självklara delar av ett gott samhälle: humanistisk forskning, vackra parker, språkundervisning.
    Men levande litteratur?
    Varifrån skulle detta liv komma? Flera av dem jag pratat med inför den här artikeln menar att den "litterära andan" i Sverige är dålig. Många av de unga med författardrömmar tycks vara ute efter att bli kända författare snarare än att skriva bra litteratur (Per Hagman-syndromet). På arbetsförmedlingen kryllar det av "wannabes" som vill göra snabb karriär, berättar författarinnan Agneta Klingspor, som blivit temporärt anställd för att berätta för dessa vilja-bli-nåt att det inte är riktigt så det går till.
    Men inte heller bland de etablerade författarna tycks andan vara något vidare. Kritik och starka fruktbara konflikter kommer inte fram. Författarna biter inte den hand som föder dem. Hela branschen tycks genomsyrad av rädsla och försiktighet. Frågan är dock om det är en rimlig reaktion på de omvälvningar som skakat den litterära sfären det senaste decenniet.
    Låt oss då nyktra till. Kulturpolitikens förfall och förlagens hårdare marknadsinriktning kanske förefaller olustiga. Men det finns en annan sida av saken. Kanske skulle den sanna litteraturen paradoxalt nog kunna ha bättre förutsättningar nu, än för låt oss säga tjugo år sedan:
    – Mindre glamour på kultursidorna medför att den som skriver inte behöver bekymra sig om sprättarna där.
    – Att förlagen visar sitt rovkapitalistiska ansikte innebär att den skrivande inte behöver ha några illusioner om dem och infoga sig i deras lömska patriarkaliska ordning. Samma mångleri gäller där som överallt: betala så lite som möjligt till leverantörerna (7 000 kronor för en diktsamling), betala hur mycket som helst till direktörerna (marknadsanpassning, det vill säga 100 000 kronor i månaden) och ta ut så mycket som möjligt av köparna.
    – Att Författarförbundet och liknande institutioner utpekas som tröga, byråkratiserade och vänskapskorrupta kan sporra till mer spontan och livlig självorganisering.
    – När borgarklassen allt tydligare visar sin obildning och andliga inskränkthet, ökar åter möjligheterna för en revolutionär folklig kultur.
    – Att bokhandeln och bokklubbarna knappast fungerar som distributörer för den goda och radikala litteraturen tvingar fram nya vägar mellan författarna och läsarna. Ut på gatorna med er!
    Ty det är ju paradoxalt nog så att när klassamhällets kris står i öppen dager så ökar möjligheten för de förtrycktas befrielse. Så skriv vidare, utan illusioner om bokmarknaden. Skapa era egna nätverk, era egna förlag, era egna tidskrifter. Samarbeta. Ladda pennorna. Nyktra till.

Carl-Michael Edenborg, född 1967, är skribent, idéhistoriker och förläggare vid det egna förlaget Vertigo. Han har också arbetat som recensent i Aftonbladet. Han har bland annat skrivit Gull och mull, en bok om alkemisten Gustav Bonde och Alkemins skam: den alkemiska traditionens utstötning ur offentligheten (2002).

Mer om äldre nummer»
Butiken»