Kulturrevolution! Nu!
– Europas unga på jakt efter 2000-talets identitet

Av Stian Bromark & Dag Herbjørnsrud

Dagens unga europeiska intellektuella försöker förstå den nya världsordningen som alltmer marginaliserar dem. Såväl amerikaner som muslimer, judar och globaliseringsförespåkare utpekas som fiender. Men vad står de själva för? De norska författarna Stian Bromark och Dag Herbjørnsrud visar hur den orena världen kan förstås med den orena skönlitteraturen som förebild.

Uppror skapar tvetydighet.

Makten eftersträvar entydighet.
Jon Fosse

Europa är i behov av en kulturrevolution. Och för att uppnå denna revolution önskar vi ett krig. Det är nämligen hela vår världsbild i början av 2000-talet som står på spel.
    Det är väl bäst att påpeka att det inte är en ideologisk, våldsam eller dogmatisk kulturrevolution vi eftersträvar. Snarare är det en ny intellektuell världsordning vi söker. Det krig vi kämpar för är inte heller militärt. Snarare akademiskt. Vi önskar nämligen ett kulturkrig: "Culture Wars" i Europa. Nu.
    Må bästa världsbild vinna. Och i detta sammanhang: En världsbild som lyckas påvisa att World Trade Center en gång byggdes som hyllning till Islam. Att irokeser skapade den moderna amerikanska demokratin. Att judiska intellektuella lade grundstenen för den nya nordiska litteraturen. Att cowboyer var svarta. Att Kipling menade att öst är väst och väst är öst – och att de båda har mötts och ska mötas i evinnerlig tid. Kort sagt: Att världen skiljer sig från vårt inlärda tänkesätt.

Europa idag
Men låt oss börja med begynnelsen: Europa idag. Så som den unga generationen akademiker, konstnärer, författare, mediefolk, frilansare, solidaritetsivrare och engagerade upplever den. Den 1 maj i år utvidgades EU österut, och antalet medlemsländer gick från 15 till 25. Men tvivlet finns kvar: Vem stänger man ute om man släpper in fler innanför? Vi europeiska 20–30-åringar befinner oss år 2004 i en helt ny situation jämfört med den revolutionära 1968-generationen, och uttrycken skiljer sig från varandra, trots att de verkliga sociopolitiska förutsättningar är desamma.
    Den heliga ideologiska slutledningen sköts i sank då en påfallande stor andel av 1970-talets revolutionära intellektuella gick i den totalitära fällan: Akademikernas bifall åt massmördarna Mao, Lenin och Pol Pot präglade debatten för en hel generation. Berlin-murens fall den 9 november 1989 står också som symbol för ideologiernas död. Den kommunistiska drömmen i öst gick förlorad. Fyrtornet slocknade för gott. Detta präglade 1990-talet; vakuumets, oordningens och sökandets årtionde. Vi visste vad vi hade att mista men inte vad vi ville finna. Frånsett detta: En fast punkt, ett syfte, ett ändamål.
    Det enklaste sättet att ta reda på vad man står för är att ta reda på vad man är emot. Och ideologiernas sammanbrott gjorde också att vi tvingades söka efter nya fiender. Den enes vän är den andres fiende. Realpolitiskt var det kommunistiska Sovjetunionen fienden under det kalla kriget, för de av oss som växte upp på västra sidan av järnridån som splittrade Europa efter andra världskriget. Flera av Västs intellektuella har de senaste decennierna haft en dragning åt den kommunistiska eller socialistiska utopin. Men militärt och ekonomiskt tillhörde den sovjetiska östblockskommunismen de västeuropeiska socialliberalernas antites. Och med kommunismens nederlag i Europa behövde vi inte bara en ny dröm utan också en ny fiende.
    Ruhollah Khomeynis fatwa mot Salman Rushdie på alla hjärtans dag 1989 blev en efterlängtad anledning att peka ut islam som Västs och Europas fiende – trots att 44 muslimska utrikesministrar redan i mars 1989 enstämmigt proklamerade att den döende Khomeynis "dödsdom" självfallet var fullständigt "icke-islamistisk". Även Kuwaitkriget i januari 1991 blev av europeiska och amerikanska akademiker använt för att bevisa att islam stod mot Väst – trots att Saddam Hussein var den mest uttalade sekulariserade ledaren i hela Mellanöstern, att han hade den kristne Tariq Aziz som regimen ansikte utåt, och trots att han angrep den muslimska staten Kuwait, vilket ledde till att han fick flera muslimska länder att delta i kriget mot honom. Likafullt: Redan i september 1991 lanserade orientalisten Bernard Lewis uttrycket clash of civilization, ett begrepp som statsvetaren Samuel P Huntington lyckades få till en av de senaste årens mest omdebat-terade statsvetenskapliga termer i och med artikeln "The Clash of Civilizations?" i Foreign Affairs sommaren 1993, med en påföljande bok tre år senare.
    För unga, kommande europeiska intellektuella har islamfobin ändå inte varit särskilt lockande under 1990-talet. Trots allt anses det idag, efter den 11 september 2001, som reaktionärt att i ett modernt samhälle utmåla minoriteter som fiender då detta leder till obehagliga associationer till en totalitär europeisk historia vi annars tar avstånd ifrån.
    Nej, det första omfattande politiskt medvetna återuppvaknandet efter törnrosasömnen som inföll med Berlinmurens fall skedde först ett tiotal år senare, på slutet av 1990-talet. Ett motstånd mot globaliseringen – det ekonomiska paradigmskiftet som inleddes med Margaret Thatchers inträde i brittisk politik den 3 maj 1979. Tillsammans med sin ideologiska medpart i USA, Ronald Reagan, skapade hon 1990-talets stora liberalekonomiska revolution, vilken med tiden blivit dagens rådande ideologiska grundsyn bland myndigheter och politiker oavsett deras position på den politiska skalan höger/vänster. Resultatet syntes på 1990-talet: Näringslivstopparna segrade; politikerna blev degraderade till ledare för en samling förlorare. IT-nörden Bill Gates besökte Kinas president Jiang Zemin oftare än Bill Clinton. TV-mogulen Ted Turner blev ombedd att ställa upp i det amerikanska presidentvalet, men föredrog sitt kontor i den kapitalistiska högborgen då detta gav honom större makt. Edward Macmillan Scott, som var ledare för de konservativa i EU-parlamentet, svarade följande på frågan om vad han tänkte göra med Shells olämpliga verksamhet i Nigeria: "Jag ska sluta tanka på Shell." Politiker har blivit som vi andra. Vill de ha makt får de vackert ikläda sig rollen som insatta konsumenter. Nyckeln ligger i samma portmonnä som pengarna. Lyckas man få näringslivet att ändra mening ändrar man också politiken.

Den nya fienden
Denna mindre lyckade form av globalisering blev den nya fienden som ungdomar runt om i hela Europa kunde enas om. Motståndet kom steg för steg – men en skiljelinje uppstod i och med Le Monde Diplomatiques etablering av Attac-rörelsen 1998. År 2000 publicerade den kanadensiska författaren Naomi Klein No Logo, som blev en bestseller och närapå en bibel för stora delar av den nya studentgenerationen. Äntligen något som de unga politiskt engagerade européerna kunde samlas kring: En fiende man kunde definiera (den globaliserade kapitalismens exploatering av den så kallade tredje världen) för att visa vad man stod för (mindre exploatering).
    Och vi gick ut på gatorna i tusental. Först i Seattle 1999. Sedan i Göteborg 2001. Genua 2001. Oslo 2002. Hundratusentals samlades. Engagemanget vaknade hos långt fler än den traditionella vänstern. År 2001 publicerade den brittiska ekonomen Noreena Hertz' The Silent Takeover: Global Capitalism and the Death of Democracy. Boken liknar till stor del Naomi Kleins No Logo. Båda utforskar den globala kapitalismens triumf med utgångspunkt i politikernas frivilliga frånträde och massornas passivitet på åskådarläktaren. Och båda, i motsats till en stor del annan litteratur om anti-globalisering, intar en positiv och optimistisk syn på det folkliga upproret – såväl viljan att demonstrera i Seattle, Genua och Göteborg som upproret som följer med den dagliga konsumentmakten. Och båda har, trots deras akademiska lärdomar, valt en mer polemisk och journalistisk form för sitt berättande. Språket är, för att uttrycka det enkelt, ungdomligt (synonymt med "friskt", "fräckt" och "respektlöst"). I motsats till de tidigare upproren av 1968-generationen – exempelvis Noam Chomsky – så är Hertz och Klein barn av sin tid: bägge är unga, vackra, framgångsrika, urbana och kvinnliga. Utan att göra globaliseringsdebatten till en fråga om genus så är det tänkvärt att beakta att vår tids mest framgångsrika systemkritiker på den internationella bokfronten är relativt unga och urbana kvinnor (i varje fall i Norden utropade till dagens "vinnare" när det gäller utbildning, bemästring, definitionsmakt): Noreena Hertz, Naomi Klein, Arundhati Roy. Och över dem svävar den moderliga Susan Sontag. Och Barbara Ehrenreich med Barskrapad: konsten att hanka sig fram. Och vad för slags förebilder har männen? Tja, han är inte särskilt bildskön, han är inte särskilt urban och ser inte ut att ha duschat sedan någon gång på 1990-talet: Amerikanen Michael Moore. Sedan har vi den uppfostrande Noam Chomsky, förstås – Old Spice personifierad. Kort sagt: Var är Fab 5 när vi som bäst behöver dem?
    Men globaliseringsdiskussionen, så länge som den koncentrerar sig på ekonomiska och politiska förhållanden, är en debatt dömd att skrapa på ytan av de förändringar som världen, och därmed Europa, genomgår – och tvingas fortsätta genomgå. 1990-talets ideolo-giska kamp visade oss att ju mer ekonomisk och politisk globalisering – det vill säga brist på styrning –, desto mer kulturell och identitetsmässig förvirring. Man kan välja att lösa det förstnämnda eller det sistnämnda. Mycket tyder på att det vore klokast att välja det sistnämnda.

Invandrardebatten och kolonialväldenas upplösning
Man vill gärna tro att den europeiska främlingsfientligheten är ett nytt fenomen och att den är förknippad med det moderna välfärdssystemet som sattes under press efter 1970-talet och kulminerade under 1990-talet. Faktum är dock att invandrar-debat-ten i exempelvis Storbritannien inleddes redan på 1950-talet i och med kolonialväldets upplösning. Det brittiska imperiet talade varmt om "en familj av nationer" där invånarna kunde röra sig fritt under drottningens krona. Denna pakt lagstadgades så sent som 1948. Men under 1950-talet började allt fler brittiska politiker bekymra sig över det stigande antal indier och pakistanier som strömmade in i Storbritannien. År 1855 varnade statssekreteraren Lord Swinton för det stigande antalet indier från arbetarklassen. Om inte tillströmningen kontrollerades skulle det snart bli en "plåga", menade han. Regeringen höll med. Om invandringen från de dåvarande och tidigare kolonierna fortsatte hotade det att leda till en "betydande förändring av den brittiska rasen". Den konservativa partiledaren Lord Salisbury menade att huvudorsaken till invandringen "självfallet var välfärdsstaten".
    År 1968 menade parlamentsledamoten Enoch Powell, tidigare hälsoministern för de konservativa, att landet genomgick en förändring som de aldrig sett maken till under tusen år. I ett beryktat tal målade han upp en bild av den vita arbetarklassen i storstäderna som "kände sig främmande i sitt eget land". Hans förslag var att stoppa invandringen. Enoch blev kraftigt tillrättavisad av sin egen partiledare, men tusentals demonstrerade under parollen "Don't Knock Enoch". Trots den offentliga reprimanden blev Enochs yttrande rättsregel. Flera nya lagförslag under 1970-talet försökte stänga dörren för icke-vita invandrare. År 1991 proklamerade Margaret Thatchers sekreterare, i samband med ett nytt restriktivt lagförslag, att det var dags att en gång för alla glömma tanken på att Storbritannien är en "trygg hamn för alla de länder vi tidigare styrt". Sedan dess har det stramats åt ytterligare. År 1997 fick endast 19 procent av alla sökande asyl, och den brittiska regeringen använder all sin kreativa kraft på att förhindra att ens så många ska slippa igenom nålsögat.
    I resten av Europa under 1990-talet är bilden mer eller mindre densamma. Rasistiska brott är ofta underrapporterade eftersom få europeiska länder systematiskt samlar sådan information. Siffror från European Union Monitoring Centre on Racism and Xenophobia visar att den belgiska polisen år 1999 ändå mottog 919 klagomål vilka innefattade rasistiska överfall och angrepp. Det låter mycket, men är ändå lågt jämfört med andra länder. I Tyskland var siffrorna 10 037; 5,4 procent högre än föregående år. Samma år vandaliserades 47 judiska kyrkogårdar. Övrig dokumentering är lika oroväckande: Grekland har hamnat i de internationella organisationernas sökljus på grund av sin likgiltiga behandling av zigenare och albaner. I juli 1999 utbröt antimuslimska uppror i Spanien till parollen "Ut med muslimerna!". År 1996 svarade 2/3 av fransmännen att det var "för många araber" i landet. Frankrikes 500 000 judar har också upplevt ett ökat motstånd: från september 2000 till november 2001 förekom det 330 antisemitiska angrepp enbart i Paris. I Nederländerna rapporteras årligen cirka 3 000 rasistiskt motiverade angrepp. I Sverige rapporterades år 1999 om 2 363 lagbrott med rasistiska förtecken; 281 av dessa innefattade fysiska angrepp. I Storbritannien åren 1997–1998 anmäldes 13 878 rasistiska fall; 21 procent av dessa innefattade fysiskt övergrepp.
    Och enkätundersökningarna är lika dystra som världsstatistiken: Siffror från 1997 visar att 33 procent av invånarna i EU-länderna själva karakteriserar sig som "ganska rasistisk" eller "väldigt rasistisk", 41 procent menade att det var för många etniska minoriteter och utlänningar i deras hemland. En av tio var nöjd med resultaten som åstadkoms av rasistiska rörelser. Motsvarande undersökning utfördes även 1989, men då nåddes inte ett så oroväckande resultat. Med andra ord: Det har blivit värre. År 2000 visade en undersökning att européerna även menade att invandrarna försämrade deras livskvalitet. 52 procent av européerna ansåg att kvaliteten på skolorna försämrats på grund av för många invandrare, 52 procent ansåg att invandrarna utnyttjade välfärdssystemet och 51 procent ansåg att invandrare gjorde att arbetslösheten ökade bland vanligt folk. I ljuset av detta är det inte förvånande att 39 procent av européerna anser att lagligt bosatta invandrare från så kallade ickevästliga länder ska skickas tillbaka till sina hemländer. Den goda nyheten är att flertalet i Europa är toleranta för etnisk, religiös samt kulturell mångfald. Den dåliga nyheten är att antalet intoleranta ökar.

Andra generationens författare
Storbritannien har i likhet med andra europeiska länder en strikt invandringspolitik, men det förhindrar inte – eller är det tack vare detta? – att landet producerat nyskapande och framgångsrika romaner, som jamaicansk-engelska Zadie Smiths Vita tänder (2000) och Monica Alis Brick Lane (2003), vilken utforskar Bangladesh i England. I den region i Europa som räknas som mest kulturellt homogen, Norden, finner man unga författare som utforskar identitetens gränsland. I Sverige fick svensk-tunisiske Jonas Hassen Khemiri lysande mottagning för sin roman Ett öga rött (2003), där den unge huvudpersonen Halim oväntat försvarar den arabiska kulturen mot sin far, som å sin sida förhärligar den svenska kulturen. Men trots att tradition och modernitet vänds över ända är det samma generationsfrågor som tematiseras. Även i Norge finns exempel på andra generationens invandrare, vilka tematiserar det nya Europa i sina romaner (till exempel Khalid Hussains Jävla svartskalle! från 1986), men minst lika intressant är det att unga etablerade författare som inte har invandrarbakgrund, till exempel Torgrim Eggens Hilal (1995) och Steffen Sørums Fundamentalt nå (under pseudonymen Kazzab al-Abyad, 2003) utforskar hybriditet, identitet, fundamentalism och vit kamp – som om De andras kamp också är deras kamp; en kamp för att definiera vilket slags samhälle ickeinvandrarna vill se i dagens Europa.
    Och det är en kamp. En kamp för ett exkluderande eller inkluderande Europa. Väst-européerna är i världstoppen när det gäller belåtenhet över sitt nuvarande liv. Fast de räds framtiden. Bara 35 procent av tyskarna ser positivt på de kommande fem åren, 19 procent är negativa. I motsats till amerikanerna (61 procent positiva, 7 procent negativa), afrika-ner-na (senegaleserna 91 procent positiva, 2 procent negativa) och asiaterna (med undantag för de deprimerade japanerna), ser mindre än hälften av fransmännen och italienarna positivt på utsikterna framemot 2007. Och ännu värre blir det om man frågar västeuropéerna om hur de bedömer deras barns framtid: Tre gånger så många italienare är positiva jämfört med negativa när det gäller deras barns framtid. Märkbart fler tror att italienska barn kommer att få det sämre i framtiden än idag. Både östeuropéer, afrikaner och asiater ser mer positivt på 2000-talet än västeuropéerna.
    Västeuropéernas pessimistiska uppfattning att Europas tid på toppen nu är förbi är inte helt tagen ur luften. Det är hela vår eurocentriska världsbild som alltmer sätts på prov. Efter Europas två stora krig, vilka båda utvecklades till världskrig, har kontinenten oavbrutet åtnjutit mindre relativt inflytande i världen. En lång radda europeiska länder är bara skuggan av sina forna jag då de efter 1945 gradvis gick miste om sina underkuvade koloniherredömen i Asien, Afrika och Amerika. Och världens enda stormakt behöver inte efter 1989 Europa lika mycket som under det kalla kriget mot Sovjetunionen. Under 2000-talet kan dessutom den stora dominansen av äldre människor göra att Europas invånarantal sjunker med 100 miljoner människor. Kontinentens relativa inflytande i världen kommer att minska om inte gränserna öppnas för att släppa in nytt blod, så som skett i självklara immigrationsnationer som Kanada och USA. FN:s befolkningsfond har slagit fast att Europa står inför en drastisk minskning av invånarantalet. Spanjoren Mikel Azurmendi, högste ansvarig för social integrering av Spaniens invandrare, påpekar att Europa nu står inför en historisk utmaning för att undgå att gå ner på knä av ålderdom: "Antingen blir Europa en stor melting pot som USA, eller så inträffar en katastrof. Vi måste välja mellan att bygga en europeisk blandkultur, en postnationell mestiskultur, eller att sluta i demokratins sammanbrott där karis-matiska ledare och krigsherrar träder fram och stammar kämpar mot stammar i Europa."
    Den polsk-brittiske sociologen Zygmunt Bauman har skrivit om oss postmoderna människor som att "vi ’saknar gemenskap’ eftersom vi saknar trygghet". Vänder man uttalandet blir det tydligare: Vi saknar trygghet eftersom vi saknar gemenskap. Osäker-heten är ett brist på trygghet, och brist på trygghet skapar rädsla. Och 1990-talet var fullt av utmaningar för det nya Europa: upplösningen av det forna Östeuropa, Tysklands återförening, kriget på Balkan, EU:s kamp för Schengenavtalet, en gemensam valuta, euron, framväxande populistiska partier, statlig privatisering, splittringen gentemot USA:s utrikespolitik – och än en gång: Utvidgningen av EU till att även omfatta Östeuropa.

Eurocentrism istället för inspiration
Vi lever i en tid då vi försöker förstå oss själva som européer. Vi är för att det nya Europa enas, men vet samtidigt att det Festung Europa vi skapar för oss själva leder till tusentals dödsfall och tragiska följder för asiater och afrikaner som på ett brutalt sätt stängs ute. Vi är stolta över den världsutveckling vi har fått till stånd i Västeuropa, men vet samtidigt att vår rikedom bygger på förflutna tiders slaveri, kolonialism, imperialism och krig – samtidigt som vi upprätthåller vår rikedom hindrar vi samma fattiga länder som vi tidigare exploaterat från att få tillgång till våra marknader. Vi är stolta över vår demokrati, men samtidigt syns tydligt att våra regeringar stöder några av världens mest totalitära regimer för att vi själva ska få det bra, samtidigt som oppositionella i länder som Iran, Saudiarabien och Tjetjenien får klara sig bäst de kan. Vi har utvecklat en självförhärligande bild som om möjligt är den mest euro-centriska i alla tider.
    På 1700-talet hyllades Kina av europeiska intellektuella, det gällde alltifrån filosofi till porslin och måleri. På 1800-talet var Persien och Egypten de stora förebilderna – en lång rad filosofer från Goethe till Nietzsche och Schopenhauer erkände att människans gemen-samma civilisation utvecklades av asiater; vi européer stod enbart på toppen av det berg de en gång skapat. Och i början av 1900-talet var Indien inspirationen för europeiska intellektuella, vilka tillstod att hela den indoeuropeiska språkfamiljen utvecklats från sanskrit. Till och med Hitler drog andligt sett till Indien för att hämta sitt solkors och sina ariska rasteorier.
    Men idag? Var någonstans hävdar vi idag att vi hämtar inspiration från? I bästa fall från oss européer själva. Amerikanerna blir av intellektuella västeuropéer allmänt beskrivna som dumma och banala, och i opinionsmätningar pekas USA ut som det största hotet mot världsfreden. Israel och judar hamnar tvåa på hatlistan, i hård konkurrens med muslimer och araber. Unga intellektuella européer vill sällan öppet erkänna föraktet mot muslimer, men vi har generellt en så låg kunskapsnivå och bristande information om hundratals år av muslimskt/kristet samarbete att fördomar, misstro eller hat ligger nära till hands för stora delar av befolkningen. Kineser och indier ser vi inte längre upp till. I början av 2000-talet dyrkar läroböcker, medier och den offentliga debatten grovt uttryckt endast det europeiska.
    Och det är denna mentalitet vi gjorde upp med i våra böcker Blanke løgner, skitne sannheter (2002) och Frykten for Amerika (2003). Det är hela den destruktiva eurocentriska mentaliteten vi vill göra upp med. Vi önskar att föra "kulturkriget" till Norge, Norden och Europa. På 1980- och 1990-talet härjade "The Culture Wars" i USA, med resultatet att minoriteternas perspektiv äntligen blev taget på allvar. Det gjorde att vi fick veta att det faktiskt var irokeserna som utvecklade principerna för demokrati, maktfördelning och yttrandefrihet i USA, långt före europeiska kolonialister for över haven och lät sig inspireras av dem. Såväl George Washington som Benjamin Franklin tillerkände detta i sina skrifter, något som Bill Clinton medgav 1994, innan den amerikanska kongressen den 27 november 2001 enstämmigt antog att indianerna var de första sanna demokraterna. Vi har fått veta att USA:s cowboyer på 1800-talet inte var vita utan i huvudsak svarta och hispanics. Att judarna skapade Hollywood på 1920-talet. Och med ett liknande perspektiv kan man lägga i dagen att World Trade Center byggdes av den japansk-amerikanske arkitekten Minoru Yamasaki (1912–1986), med inspiration från Mekka. De två WTC-tornen symboliserade två minareter, så Usama bin Ladins självmordspiloter ödelade i själva verket världens högsta hyllning till islam.
    Och hur skulle väl inte vår egen europeiska och skandinaviska historia se ut om vi anlade ett liknande perspektiv på vår eget förflutna? Judiske Georg Brandes och hans bror lade till exempel grunden för den moderna nordiska litteraturen med hjälp av sina internationella kontakter. Vid närmare beskådan visar sig hela vårt nordiska förflutna och samtid vara en produkt av utländskt inflytande, invandrares inverkan och minoriteters inverkan. Vi måste lära oss att förstå hela vårt förflutna och samtid på nytt. Den rena, nationella myten som skapades med nationalromantiken i början av 1800-talet har inte längre giltighet eller positiv relevans i den globaliserade världen i början av 2000-talet.

Fram för det orena i litteraturen
Vad det handlar om är att få fram det utländska, orena och okända som saknas i vår kollektiva verklighetsuppfattning. Vår förebild skulle kunna vara den norske romanförfattaren och vinnaren av Nordiska Rådets litteraturpris, Jan Kjærstad (f 1952).
    Då den unge norske förläggaren och författaren Geir Gulliksen på slutet av 1990-talet skulle precisera vem han hade i åtanke när han talade om att den nya litterära trenden gick ut på att utforska spänningsfältet mellan det kollektiva/politik och individ/kultur inom en experimenteringsvillig och narrativ form, var svaret: Jan Kjærstad.
    Han är en författare som blivit översatt till alla de större språken i Europa, och har till viss del nått större framgångar i länder som Sverige och Danmark än i hemlandet Norge. Hans genombrott kom med Jonas Wergeland-trilogin – Förföraren (1993), Erövraren (1996) och Upptäckaren (1999) – vilka med lätthet kan läsas som en provokation mot den rådande samhällssynen i Europa under mottot "Norge i världen, och världen i Norge". Sammalunda kan stå som vårt motto. Vi önskar att överföra Kjærstads skönlitterära poetik till vår egen faktalitterära poetik. Låt litteratur bli verklighet! Ja, vi menar verkligen att den komplexa, globala mänsklighetens historia i själva verket är så fantastisk som romanverkens fiktion, vilket historien om WTC och demokrati också påvisar.
    Kjærstads roman är uppbyggd kring centrala norska biografier, men alla de nationella ikonerna porträtteras i möte med världen utanför (ofta utanför Europa) – han kallar 1973 för "skammens år" eftersom det var året då det populistiska Fremskrittspartiet grundades, och slutet av romanen utspelas i Sognefjorden ombord på båten Voyager (tidigare kallad Norge), som numera består av en ung mångkulturell, internationellt orienterad besättning. Men väl så viktigt som budskapet i romanerna är formen – som i trilogin är skenbart godtycklig, biografin liknar små moderna nätverkssamhällen.
    I essän "Fram for det urene" från 1991 försvarar Kjærstad den orena litteraturen. Eftersom världen idag är kaotisk och utan översikt menar Kjærstad att litteraturen bör vara sammalunda. "Alla större städer illustrerar den orena staden, från arkitektur till invandrargrupper. Genom informationsströmmen och tv lever vi i en oren tid där historia och samtid flyter samman. Varje människa rör sig i en oren mental zon, i en blandning av dröm och verklighet." På samma sätt vill vi försvara och kämpa för den orena förståelsen av historien.
    Kjærstad har rätt i att litteraturen bör vara en direkt eller förvrängd spegling av sin tid, men utsagan kan också överföras till historien. I och med nationalstatens framväxt i mitten av 1800-talet, vilket eftersträvade att skapa en fiktiv kulturell och politisk ordning i en värld utan tydliga gränser. Brytningstider hela vägen: 1890-talets dekadens, 1930-talets antimodernism, 1950-talets kommunism, 1960-talets antiborgliga retorik. För att inte tala om hur arabisk filosofi, medicin, litteratur och naturvetenskap lade grunden för hela den europeiska renässansen, vid att Nordeuropa fick sin kulturella upplysning via de muslimsk-judisk-kristna lärocenter i Toledo, Córdoba och Granada från slutet av 800-talet och framåt, tills mörkret sakta lade sig över Spanien med inkvisitionen, den koloniala intoleransen och tron på den rena staten under 1500-talet.
    Globalisering – i både kulturell och ekonomisk mening – är med andra ord inget nytt. Det nya nu är globaliseringsskräcken – eftersom 150 års nationalstatlig indoktrinering slutade att verka på 1990-talet.
    Redan den grekisk-romerske historieskrivaren Polybios (200–129 f Kr) kunde för 2 100 år sedan fastslå: "Tidigare bestod världshistorien av en serie enskilda episoder vars orsaker och verkan hade lika lite med varandra att göra som de geografiska avstånden som skilde länderna åt. Men från och med nu blir historien en organisk helhet. Det som angår Italien och Afrika hänger samman med det som sker i Grekland och Asien, och samtliga händelser står i förhållande till varandra och bidrar till ett gemensamt mål."
    Sett över en längre tid är det klart att "den orena litteraturen" mer påminner om realismen än fantasin – den genre som i störst grad är i stånd till att ta upp sin tids bråte av osäker kunskap. Om vi ska tro Kjærstad så verkar dagens dominerande litteratur helt annorlunda. "Hur reagerar vi norska författare då på situationen? Med böcker fyllda av säkra, välbeprövade – jag höll på att säga obesudlade – ingredienser och grepp. Det är som om vi vill demonstrera en nationell, puritansk läggning. Och kritikerna belönar det."
    Den inflytelserika Mary Douglas-klassikern Renhet och fara: en analys av begreppen orenande och tabu från 1966 menar att "primitiva" samhällen är mer besatta av renhet och exkluderande än "civiliserade" samhällen. Zygmunt Baumans Auschwitz och det moderna samhället från 1989 visar det motsatta. Talibanrörelsen och den etniska rensningen i Rwanda och Bosnien på 1990-talet visar båda att drömmen om renhet inte är så upptagen med gränser.

Nya myter som utamanar de redan etablerade
Vi är i behov av myter och vi är i behov av ord. Det är således något vi inte kan göra oss kvitt. Vi kan endast förändra. Ersätta gamla myter med nya myter. Utmaningen är därför att finna andra myter och former som utmanar de redan etablerade, de felaktiga och de exkluderande myterna som har präglat oss de senaste 150 åren, baserat på en inexakt redovisning av fakta och vetenskap. Som föreställningen att antikens Grekland är den västliga civilisationens vagga, att renässansen är en italiensk uppfinning, att den amerikanska demokratin fick sin inspiration från Europa samt att öst och väst aldrig kan mötas. "Samtliga överambitiösa teorier om världen börjar med att man ändrar på fakta", skriver den norske författaren Aage Borchgrevink i sin sista reseskildring från Östeuropa, Eurostories.
    Och det finns myter om Europa som melting pot – för den som letar. Utgångspunkten kan vara myten om Europa – den asiatiska prinsessan som var dotter till den feniciske kungen Agenor och barnbarn till Libya, som Herodes ibland kallade Afrika. Europa blev bortrövad av Zeus till Kreta, och gav således kontinenten sitt namn. Afrika är Europas farmor, Asien är Europas far. Historien om Europa är alltså i grund och botten en melting pot-myt som vidareutvecklar sig genom det mauriska storriket i Spanien, renässanskonsten i Konstantinopel, ja till och med in i kolonialismens tidsålder.
    Kipling sa och menade aldrig öst är öst och väst är väst och aldrig ska de mötas. I sin ballad skrev han däremot:

Oh, East is East, and West is West, and never the twain shall meet,
Till Earth and Sky stand presently at God’s Great Judgement Seat;
But there is neither East nor West, Border, nor Breed, nor Birth,
When two strong men stand face to face, tho’ they come from the ends of the earth

Kiplings "The Ballad of East and West" från 1889 vittnar inte bara om en bristfällig närläsning utan om en brist på fullständig läsning. Kiplings citat har blivit en myt som lever sitt eget liv. Den kan vi ha som utgångspunkt. Vända den, skapa en ny myt och säga: Öst är väst och väst är öst – och ständigt ska de mötas. Det är inte politiskt korrekt. Det är bara sanningen.
    Detta är den största utmaningen för nya generationen européer i inledningen av 2000-talet: Hur ska vi förstå världen vi lever i? Det döljer sig nämligen en underjordisk faktavärld som dagligen bortträngs, undertrycks eller underkommuniceras.
    Detta är vad vi eftersträvar: En ny ideologisk, globaliserad och kosmopolitisk världsbild.
    Intellektuella i alla länder, förenen eder.

Översättning: Håkan Bravinger

Mer om nr 17/18»
Butiken»