| Om tidskriften Aktuellt nummer Äldre nummer Textarkiv Stockholms Poesifestival Evenemang Butik Kontakt |
|
|
|
Ur 00TAL nr 4 - Långsamhet
"Jag är en långsam människa"
Framför mig har jag Suzanne Brøggers alldeles nyskrivna danska grundlag av den 27 oktober 2000. I ett skede då likriktningen gått så långt att man kan tala om ett nationellt tillstånd av ickevåldslig totalitarism, som innebär ”utstötning av obrukbara och fattiga, samt ett kaos och en laglöshet som inga paragrafer i världen kan skydda mot”, måste det enligt Suzanne Brøgger till en grundlag som i varje enskildhet respekterar människans fulla värde och integritet. En lag som hjälper den urvattnade demokratin på traven med en
rejäl dos humanism och sunt förnuft, kryddad med ironi och humor. Suzanne Brøggers grundlag tycks i mycket skapad som en reaktion på den radikalt förändrade situationen i Danmark och inte minst Köpenhamn, där invandrartätheten skenat iväg i vissa områden och där främlingsfientligheten spelas ut mer öppet än i Sverige. Hennes grundlag raljerar med drömmen om en optimal värld, där alla bytt ut livets hastighet mot samhällets och där varje försök att spjärna emot är detsamma som att skriva under sitt eget avsked till galopperande myspys och brådskande stugvärme. En sorts drömrobinsonvärld där allt fungerar perfekt eftersom varje motvallsmänniska automatiskt stöts ut. Det är för dessa utstötbara som grundlagen i första hand är skriven. För att stärka deras ställning och i förlängningen hela danska folkets trycker Suzanne Brøgger särskilt på vårdandet av urgamla traditioner som språket och kyrkan. Dessa är visserligen vanliga som tillhyggen i främlingsfientliga och nationalistiska sammanhang men å andra sidan upphör Danmark att vara danskt i samma stund som man räddhågset upphör att försvara sitt språk och sin kulturella bakgrund. Till allt detta lägger Suzanne Brøgger slutligen
även sina tankar om långsamhetens betydelse. Det är främst
dem jag tänker sikta in mig på, tänker jag där jag
sitter nere i tunnelbanan, våt som en hund av regnet jag varit ute
i och snart ska ut i igen, på min väg till den avtalade mötesplatsen.
Suzanne Brøgger är dock inte ensam om att framhålla
långsamhetens betydelse. Jag tänker på Sten Nadolnys
roman Upptäckten av långsamheten, Italo Calvinos essä
om snabbheten som naturligtvis också tar upp dess motsats, samt
Milan Kundera som tycks vara en av Suzanne Brøggers egna husgudar.
I dagens ivägskenande samhällen i Europa är det mycket
som talar till långsamhetens fördel. Dessutom har den, som
just nämnts, sina vältaliga förespråkare, medan dess
kusin snabbheten förblir den vi både jagar och jagas av, utan
att någonsin lyckas fånga den i ord. Italo Calvino förmedlar
i Sex punkter inför nästa årtusende närmast
vällustigt sin åsikt att Thomas De Quinceys 1849 utgivna beskrivning
av en nattlig färd med postdiligens, där en frontalkollision
med ett mötande ekipage i sista stund avvärjs, står sig
än idag: ”Skildringen av dessa få sekunder är ännu
oöverträffad, fastän vi lever i en tid då upplevelsen
av höga hastigheter har blivit grundläggande för tillvaron.”
Vid ett litet fyrkantigt bord och ett fönster med paradutsikt över det regniga Stockholm, gör jag och Suzanne Brøgger checkkontroll med varsin historia om våra respektiva misslyckanden som intervjuare tidigare i livet. Jag börjar med några glimtar från Oslo i mitten på 1980-talet då Octavio Paz fick Obstfelderpriset för sin poesi. Vi journalister och intervjuare trängdes framför Paz i pressrummet. Samtliga ställde sina frågor på engelska utom jag då, som ställde dem på franska. Paz blev förtjust och kom med långa svar med den ena utvikningen efter den andra. Jag fick inte ner ett ord, bandspelare hade jag inte heller. Efteråt gick jag från journalist till journalist och bad att få lyssna på deras band. Det visade sig att samtliga tryckt på off-knappen så fort de hörde att det smugit sig in en snobb som ställde frågor på franska. Så det blev ingen intervju den gången, avslutar jag och ger Suzanne Brøgger en tveksam blick. Hon kan ju inte veta att jag älskar att tala om mina misslyckanden. Men det går bra. Hon är av samma sort. Suzanne Brøgger:
Jag intervjuade Borges i Buenos Aires i början av 1980-talet. När
jag kom hem visade det sig att bandet var alldeles tomt. Utifrån
denna tomhet fick jag sedan skapa en sorts drömintervju. Han var
redan blind då. Jag gick med honom på stan. Det kändes
som att gå runt med Homeros. Jag hjälpte honom på banken,
och sedan visade han mig sitt hem. Han hade ett fantastiskt bibliotek.
Han ville visa mig en dikt av Tennyson som hette ”The Great Dane”
eller något i den stilen och han visste precis var den stod, fjortonde
boken från vänster på tredje hyllan, han hade fullkomlig
överblick över alla sina böcker. Så visade han mig
sin mors rum. Hon hade varit död i många år, men han
bevarade hennes rum precis som hon lämnat det. Det var verkligen
egendomligt. Men varför berättar jag om detta? JHS: Ja. Så då är min fråga: Var du ofta ute och flanerade eller var det ett mera sällsynt ögonblick jag fick uppleva? SB: Jag reser till Köpenhamn en gång i veckan så det måste ha varit ett sådant sällsynt tillfälle. Någon riktig flanör är jag inte. Jag bor ju på landet sedan många år. Jag är en mycket långsam människa, och det var en viktig insikt för mig att jag behövde komma bort från Köpenhamn. Den stan lockar med alltför många frestelser; den föder konstlade begär. Man rör sig i ett slags punkttid. På landet kan jag själv bestämma över min rytm. Det är där jag har lärt mig att brodera tredimensionella sniglar. Det är en elisabetansk tradition och något av det långsammaste hantverk man kan tänka sig. Men för min dotter som nu är 15 år är Köpenhamn den stora drömmen. Hon vill inte alls sitta i ett hus på landet. JHS: Händer det att den allmänna hetsen kommer åt dig där i ditt hus eller får du vara i fred nu? SB: Nej, det går inte att leva enbart i långsamheten. Vänner och bekanta har svårt för att lära sig mina rytmer och det kan ju ställa till med en del problem. Sedan sköter jag en hel del korrespondens via e-post och jag har märkt att människor förväntar sig att jag ska besvara deras mejl helst omedelbart eller åtminstone samma dag. Det kan kännas väldigt pressande. JHS: I din text ”Långsamhet” ställer du frågan om vart alla flanörer har tagit vägen. SB: Ja, helt försvunnit har de ju inte. Jag tänker på Ulf Peter Hallberg och hans bok Flanörens blick. I den kan man se flanerandet som en sorts motståndshandling, ett långsamt seende som avsiktligt dröjer vid detaljer som annars skulle ha tappats bort. JHS: Jag tänker på att det förr ansågs finast att bo på nedre botten, för då slapp man att gå i trappor. Nu vill nästan ingen bo så. På samma sätt är det nästan fult att gå långa sträckor idag. Jag syftar främst på alla hemlösa som kanske går upp till två mil varje natt, för att hålla värmen. SB: Det finns en ny dansk film, Bänken, av regissören Per Fly, där den unge skådespelaren Jesper Christensen går oerhört djupt in i sin roll som uteliggare. Det räcker med att se en sekund av den filmen för att man ska få sömnproblem. JHS: I din text tar du upp en rad andra exempel på långsamhet som håller på att försvinna. Vi kan börja med litteraturen. Sigrid Combüchen skrev i en artikel för ett år sedan att litteraturen marginaliserats i det offentliga samtalet för att ingen där har tid med den längre. Hårt stressade politiker, kulturbyråkrater och kulturmänniskor hinner slinka in på en utställning, se en film eller gå på teatern men en bok tar lika lång tid att läsa som det tar att läsa en bok. SB: Skämttecknaren Storm P sa en gång: ”Alla pratar om vädret men ingen gör något åt det.” Så kan jag tycka om den här snabbhetshetsen, men så dyker Bodil Jönsson upp och skriver boken Tio tankar om tid. Allt vi gör ska gå allt snabbare med hjälp av ny teknik och så blir följden att vi inte har tid längre. När H C Andersen åkte med hästskjuts från Slagelse till Köpenhamn tog det honom ett eller två dygn. Idag gör jag samma resa på en timme. Jämfört med honom har jag vunnit en massa timmar som jag nu måste pina livet ur med tusen saker som jag tror jag måste hinna med. Därför står det i min danska grundlag av den 27 oktober 2000: ”Danskarna bidrar med en alternativ tidsdimension genom att vara med i konstruerandet av ett mycket långsamt ur, drivet av årstidernas växling. Det tickar en gång om året, slår en gång per sekel och säger kucku varje årtusende.” JHS: Menar du att danskarna egentligen är ett långsamt folk? Har de i så fall bättre eller sämre än övriga Europa anpassat sig till den nya hastigheten? SB: Både och. Danskarna är ett kluvet folk, vilket visar sig om och om igen vid varenda folkomröstning om förhållandet till resten av Europa, nu senast om euron. Man talar om ett under- och ett över-Danmark. Kanske handlar det om skillnaden mellan de snabba och de långsamma? Jag är som sagt själv mycket långsam, men går in för ett avstående av suveräniteten i samband med stärkandet av det europeiska nätverkssamhället. Jag ser det som det enda redskap vi har när det gäller att avvärja de värsta följderna av globaliseringen. Där danskarna är kluvna har det uppstått ett sår som vi i vår sedvanliga konsensusiver försöker att borttränga. Men detta sår är också som en förlamning, ett tabu, där politik inte alls kan diskuteras. Politikerna regerar också som en ren ”expeditionsministär” och representerar ingenting annat än sig själva. Demokratin som sådan är därmed hotad eller satt ur spel. Folkomröstningar och riksdag har förvandlats till ren folklore med blommor, fiolspel och träskovals. Eftersom jag är anhängare av demokratin men inte i dess nuvarande form, gick jag med på att skriva ”grundlagen” på en förfrågan från det lilla anarkistiska förlaget Brøndum forlag. Nu finns boken Brøndums danske lov, författad av hundratalet människor av vitt skilda slag, poeter och zoologer etcetera, som alla har det gemensamt att de inte åstundar makten. En recensent kallade boken ”en gåva till demokratin”, men boken har annars inte diskuterats mycket i det offentliga. Den har mottagits på ett oroväckande ytligt sätt, och jag tror helt enkelt att det beror på att ingen har tid att läsa den. JHS: Det mesta av den nya tekniken anses ju underlätta kommunikationen. Då är det smått kusligt att i samma tidevarv sitta i tunnelbanan där det är ett tecken på mycket låg status att börja prata med någon man inte känner. Man ska sitta och trängas och låtsas som om de andra inte finns. Men det kan ju bli lite komiskt om man då sitter omgiven av två, tre personer som alla pratar högt i sina mobiltelefoner. SB: Ja, om att kan du sätta på spenaten nu, raring. Jag brukar ge dem fem minuter. Sedan säger jag till dem. Det är inget konstigt. I Japan är det förbjudet att ha mobilen på i tunnelbanan. JHS: I tunnelbanan häromdagen hände följande: En man pratade högt i sin mobil. Efter samtalets slut blev han påhoppad av en annan man som tyckte det var oförskämt att sitta och prata högt och ogenerat så som han gjort. Mobilägaren försvarade sig med hetta. Storstadslivet var hektiskt. Enda chansen att få tag i sina vänner var kanske faktiskt att ringa dem på mobilen i flykten. Det blev en ganska vild argumentation och jag tyckte det var uppiggande. Det händer ju som sagt sällan att det blir diskussion i tunnelbanan. Men så var det en tredje man som lade sig i debatten, lite grand som uttryck för folkets röst. Han försvarade mobilägaren och tyckte att det var den andre som störde istället. Ett-noll till snabbheten med andra ord. SB: Långsamheten ger inga positiva associationer idag. Det får en att tänka på flyktingar som sitter med alla sina väskor på någon internationell flygplats och väntar, väntar. De har all tid i världen men ingenstans att göra av den. Ändå är det, om jag får tillåta mig att vara lite fyrkantig, ju så att allt som är livsbejakande faktiskt tar tid. Det tar en evighet för solens strålar att nå fram till jorden. Det tar tid att älska. Det tar tid för ett barn att bli till. Det tar tid att läsa, att skriva. Men att döda någon tar ingen tid. Att släppa en atombomb över Hiroshima går fort. JHS: Det tar tid att älska, säger du. I manliga texter av idag förs det påfallande ofta fram åsikten att det här med att älska långsamt och mjukt är en myt. Hårt och snabbt och rätt på ska det vara. Ser du någon skillnad mellan män och kvinnor här? SB: Om vi nu tittar på kvinnan så är väl hennes orgasm egentligen barnet, och den pågår i ungefär nio månader. Urkvinnan i oss alla, som vi har glömt, tror jag längtar efter att föda barn av ren och skär nyfikenhet över att se hur det blev – och sedan att dräpa det av praktiska skäl. Detta är urmönstret, som vi av en rad orsaker – ekonomiska och etiska – har kompromissat oss ut ur. Jag har alltid varit intresserad av 1600-talskvinnan Leonora Kristina, som skriver att hon varje höst ”var havande”, ungefär som när man skördar frukterna av sina ansträngningar! Och när vi talar om barn, de är ju både ytterst långsamma och oerhört snabba. I mänsklighetens historia har vi utvecklat oss genom en rad olika tidsmönster. Man säger att jägare och samlare levde i ”punkttid”, jordbrukare i en ”cyklisk tid” och industrisamhället i en ”linjär tid”. Det kunde tyckas som om vi i informationssamhället idag är på väg tillbaka till ”punkttiden”, om än på ett annat plan. Instant satisfaction. Och omedelbar konkurs. JHS: Men för att backa en smula, hur är det egentligen med könsskillnaden i själva akten, vem är långsam och vem är snabb, går det att säga något generellt om det? SB: Det är ju lite svårt att tala utifrån alla sovrums synvinkel. Det går inte att generalisera. (Här börjar Suzanne Brøgger plötsligt att sjunga något av Big Fat Mama: ”I’m a one hour mama, no one minute papa can get around to me.”) Redan Napoleon har väl några berömda ord om saken. Han försökte lägra en grevinna, eller vad hon nu var, och när hon värjde sig med att de inte hade tid utbrast han: ”Mais Madame, l’amour, c’est une question de cinq minutes!” (Men madame, att älska är något man gör på fem minuter.) JHS: Eller Rousseau som kommer av sig helt när han upptäcker att kvinnan under honom saknar en bröstvårta. Där kan man verkligen tala om objektivering av kvinnan. Dessa fransmän som du kallar för njutningens uppfinnare. Men det är väl en lite dubbel bild. Libertiner å ena sidan, ärkestränga jansenister å den andra. Minsta lilla ord om andlig frihet i det religiösa tänkandet och man var brännmärkt. SB: Jo visst, självklart, men allting handlar om sökandet efter en form. Det finns ett hat mot formlöshet i Frankrike. Man avskyr språklig slapphet. Du ska tala korrekt och du ska dessutom tala snabbt om du vill att någon ska lyssna på dig. Samtidigt får du gärna sitta i fem timmar på ett café. Det är därför jag undviker Rom. Italienarna med sin espresso som de intar stående; det passar inte mitt kynne. JHS: Då är vi tillbaka till Café Sommersko. Hur fick det egentligen sitt namn? SB: Ja, hur var det nu? Det var Kenn André Stilling, han som grundade poesitidskriften Victor B. Andersen’s Maskinfabrik som låg bakom. Det var ett rent Pariskoncept, Köpenhamns första äktfranska café. JHS: I Sverige kan man prata hur illa och långsamt som helst, servitrisen lyssnar tålmodigt i alla fall. Men på en del ställen kan man se skyltar med anmodan om att man inte ska söla för länge med sitt kaffe, för att andra gäster också ska kunna komma till. Där är vi ganska långt från det franska. SB: Ja, tänk på alla franska författare som skrivit sina romaner på café. Det hade inte gått om de bara fått sitta en timme. JHS: Men du skriver att caféer nu läggs ner överallt i Frankrike. Så de börjar kanske också få problem med långsamheten? SB: Jo, det börjar likna medeltid mer och mer. Det fria livet försvinner. Grupptänkandet tar över. Det är skråsamhället som kommer tillbaka. I Danmark har det till exempel bildats en rad patientföreningar. Alla med samma sjukdom går samman och bildar förening. Vad man än gör kan man hitta de som gör samma sak och så kan man bilda förening. JHS: Begreppet Långsamhet har du hämtat från Kundera. Vad kan du säga om honom? SB: Han har en alldeles särskild blick för det som händer i väst. Kanske har övergången från att skriva på tjeckiska till att skriva på franska gjort honom till en långsammare och mindre komplex författare. Samtidigt har han en resistens mot ytlighet som är viktig. Jag var i Bulgarien förra veckan och pratade då bland annat med en person på kulturministeriet som sa att vad världen nu behöver är en ny människotyp, med amerikanernas flexibilitet och ”know-how” och med ryssarnas själ. Jag tror att det ligger en del i det. Kundera skriver förresten också på ett ställe att man genast känner en sorts frändskap med en främling på ett tåg som sitter och läser Dostojevskij. Och det är ju sant. Jag känner att jag står mycket närmare den mest avlägsna Fijiman som läser Kundera än med den mest närstående dansk som läser Se&Hör. JHS: Sverige är egentligen besläktat med Ryssland. Nästan samma vemod, nästan samma långa vinter där allt går i svartvitt. Ändå beskylls vi ofta för att vara ett av de mest amerikaniserade länderna i världen. SB: Det är Sveriges egalitetsfilosofi som gör det så sårbart för USA. Det finns ingen andlig hierarki. Allt ska vara lika bra och lika mycket värt. Vilket lett till en oerhörd kulturell tillbakagång. JHS: Å ena sidan ett starkt uppsving för populärkulturen, å den andra en marginalisering av litteraturen. SB: I min bok Sejd som kommer i november försöker jag säga att någonting gått oåterkalleligt förlorat. När jag av någon ombads konkretisera gav jag författaren Villy Sørensen som exempel. En man som ledigt behärskade alla stora tänkare, de må heta Kon-fu-tse, Seneca eller vad du vill, ända fram till det så kallade mittenupproret på 1980-talet i Danmark. Den sortens människor som bär på ett sådant vetande verkar ha försvunnit. JHS: Kan du säga något mer om din nya bok? SB: Sejd är ett gammalnordiskt ord för att komma över information med hjälp av ”trolldom”. Boken är min tredje och sista samling betraktelser över världens gång och tar i huvudsak upp 1990-talet. (De två tidigare Brygd och Kväve tog upp 70- respektive 80-talet.) Att det blir den sista boken av detta slag från min hand beror bland annat på digitaliseringen av informationsflödet, som gör det nästan omöjligt att komma med ett påstående som inte genast kan motsägas av 117 andra. Informationsflödet går så snabbt att man inte har en chans att hinna tolka vad som sker. Eller att skilja mellan sant och falskt, händelser och pseudohändelser. Presidentvalet i USA är ett bra exempel på ”minutpresidenter”. Ena stunden är en av kandidaterna president, i nästa stund en annan. Men alla kandidaterna har siktet inställt på analysinstitutens dekret. JHS: I Sverige drog filosofen Ladislaus Horatius i nödbromsen på tåget för att han tyckte att det gick för snabbt. Kan du tänka dig att dra i en dansk nödbroms eller göra något annat spekulativt för att skapa uppmärksamhet kring dina tankar? SB: Nej, det hör ungdomen till. Jag tillhör den gamla stammen. Jag har gjort min värnplikt i det avseendet. För mig gäller det att skriva det jag vill skriva, att försöka gå på djupet. Jag läste ett stort uppslag i Dagens Nyheter idag om den unga norska litteraturen. Det är intressant, men samtidigt ser jag hur det är minutkriterierna som slår igenom. Sådant med bästföredatum. Det viktiga huvudspåret antyds på sin höjd. Vilka författare är det som inte uppmärksammas och hur skriver de? Symbiosen mellan förlag, medier och kritikerkår är slående. JHS: Den symbios som gör att kritiker gärna reagerar aggressivt eller nedlåtande så fort en författare säger sig vilja strunta i det massmediala spelet, men blir alldeles till sig när det kommer unga författare som på ett ”härligt sätt tar för sig” i TV-sofforna, utan att för den skull slarva bort anspråken i sitt skrivande. ”Highly promo-tionable”, med andra ord. SB: Det finns en så stor rädsla idag för att inte få vara med, att bli mobbad, stå utanför sammanhangen. JHS: Samtidigt som vi väntar på att en hel generation utbrända IT-trettiofemåringar ska inta scenen. Vad tror du att de kommer att göra med sina miljoner, tror du att de är kapabla att realisera sina drömmar? SB: De IT-miljardärer jag hört talas om i USA brukar köpa landområden för pengarna. Det är en annan paradox. Nu när agrarsamhället försvunnit längtar man i väst tillbaka till ett mera autentiskt liv. Samtidigt som de mest avlägsna folkstammar sitter bänkade i djungeln kring CNN och drömmer sig in i den hypersnabba världen sitter CNN:s ägare på annat håll och drömmer om att få köpa hela djungeln för att där kunna leva i zenbuddistisk långsamhet. Eller så köper de sig berg och dalar i Kali-fornien eller i Stilla havet. Precis som IT-miljardärerna. Det är samma dröm. JHS: Ja, men åker de dit sen? De kanske börjar klättra på väggarna (eller i lianerna) efter två dagar. Och så vill de tillbaka till det hektiska livet i stan. SB: Snabbheten igen. Hellre en hjärtattack så du dör knall och fall än en cancer som drar ut på tiden. JHS: Så man kanske inte vill ha långsamheten ändå? SB: Jodå. Men när människor längtar efter mer tid, alltså långsamhet, är det då inte för att livet går så fort och för att man är som död en stor del av tiden? Vi lever helt klart i ett stressamhälle, där alla tror på ”reinkarnation”. Folk vill helt enkelt ha ett liv till, så att de kan få ännu mera tid att, tja ... gå ut och shoppa? JHS: It’s better to burn out, than to fade away. SB: Var det
Ladislaus han hette? Vi borde kanske bilda en förening ändå,
en förening för långsamma människor.
Jan Henrik Swahn är författare och översättare. Han är född 1959 och uppvuxen i Malmö och Köpenhamn. 1986 debuterade han med romanen Jag kan stoppa ett hav (Bonniers). Tiggare från 1999 är Jan Henrik Swahns senast utgivna bok.
|
