Den goda viljans konsekvenser

av Lena Andersson

Den som talar om godhet men inte lever upp till det är skenhelig. Skenhelighet är inte gott. Den cyniske kan aldrig vara skenhelig. Därför är cynism och sarkasm det vanligaste sättet att förhålla sig till påstådd godhet. Raljerandet. När vi hör påståenden om godhet letar vi genast efter hyckleriet, därför att det är lätt att prata men svårt att handla.

Trots detta förväntar vi oss godhet som normaltillstånd. Vi väntar på vår tur. Vi mördar inte. Vi låter ingen i vårt samhälle svälta. Det är denna omtänksamhet, om än rationellt motiverad, på sikt egennyttig och institutionaliserat arrangerad, som gör att vi tydligt ser ondskan och förfäras av den.

I en liten båt en bit från land satt en yngling och fiskade. Med fruktan och fascination berättade familjen om honom. Han kallades Frövi-skräcken och var känd i bygden för något slags farlighet.

Helst ska det goda handlandet innebära en uppoffring. Den som handlar gott ska inte handla gott för att han vinner fördelar. Då är det inte godhet. Egennyttan kan ha goda effekter men det är inte lika ädelt som när handlandet är gott för godhetens skull. Om det bara är effekterna av ett handlande som är goda, men avsikterna likgiltiga, är det ointressant som godhet. För det egennyttiga handlandet kan nästa gång få hänsynslöshet till effekt.

Godhet brukar förknippas medaktivitet; passivitet är dåligt. ”De som tyst såg på men inte handlade, gjorde Hitler möjlig”. Men ibland leder den aktiva godhetsambitionen till dålighet där passivitet skulle ha varit att föredra. Det är svårt att veta i förväg vilket som är rätt.

När jag var tolv hälsade vi på en familj nära Lindesberg. Deras stuga låg vid vattnet. I en liten båt en bit från land satt en yngling och fiskade. Med fruktan och fascination berättade familjen om honom. Han kallades Frövi-skräcken och var känd i bygden för något slags farlighet. Nu satt han lugnt och fiskade. Plötsligt hörde vi oväsen och såg rörelse i båten. Frövi-skräcken hade fått en så stor fisk att han knappt orkade hålla emot. Han trasslade in sig själv och linan. Sonen i familjen, en bullrig rastlös gosse på tretton, blev uppeldad och tog med sig den vassaste och största kniven de ägde och rodde ut till Frövi-skräcken. För att Frövi-skräcken skulle kunna skära sig loss ur sin knipa sträckte pojken ivrigt fram kniven. Men när fisken ryckte slant Frövi-skräcken med kniven och skar sönder handen. Den bullriga rastlösa pojken blev ännu mer uppeldad: på nytt fick han undsätta en människa, nu en människa i verklig i nöd. Fort rodde han den blödande Frövi-skräcken till land. På sjukhuset fann man att nästan alla senor i handen var avskurna. Läkarna sa att han aldrig skulle få tillbaka handens alla funktioner.

Den bullriga rastlösa pojken var lycklig och stolt den kvällen. Han var övertygad om att det han gjort var mycket gott. ”Vilken tur”, sa han gång på gång ”att jag var där när han skar sig så att jag snabbt kunde få in honom till land. Om jag inte varit där hade han förblött”.

Senare har jag märkt att det som hände den dagen är ett mönster i mänskligt liv, ett syndrom som förekommer i stort som smått i samhällslivet. Det bästa exemplet är Oskar Schindler. Om han inte varit nazist och kapitalist och utsugare hade han inte erbjudits tillfälle att rädda några judar undan döden och hyllas för detta.

Och om pojken inte hade kommit med kniven hade Frövi-skräcken inte haft någon kniv att skära sig på. Men när ynglingen nu skar sig var det pojken som föranlett olyckan som också räddade honom – och såg sig som hjälte. Den räddande såg bara räddningen; inte att orsakerna till att den andre behövde räddas var att den förste kommit dit med det skadande verktyget.

Här hade passivitet varit en godare handling. Om pojken bara stått på land och tittat på som vi andra medan Frövi-skräcken ensam klarade ut sina fisklinebekymmer, hade han varken gjort nytta eller skada.

Att avhålla sig från att göra ont, det vill säga idka passivitet/likgiltighet, kan vara en nog så god handling. Att inte hjälpa en människa i nöd – också passivitet/likgiltighet – är däremot inte gott. Hur man än gör återkommer man till frågor om avsikts- och konsekvensgodhet. Godhet för den enskilde eller för de många. Godhet nu eller senare. Och då är vi framme vid utopierna. Och krigen som förs i deras namn.

Lena Andersson är född 1970 och bosatt i Stockholm. Hon debuterade 1999 med romanen Var det bra så? och skriver regelbundet i Svenska Dagbladet och Tiden. Missa inte hennes intervju med Roy Andersson i 00TAL nummer 8!