Vem vill bli mamma i framtiden?

Av Ingemar Gens

Hösten hade kopplat ett fast grepp så här i slutet av oktober. Solen stod lågt men ljuset fanns där fortfarande i den kalla vinden och den lilla flickan tycktes fullständigt ignorera kvällens annalkande.

Hon hade en stor plastpåse full med brödkanter av alla de slag och de änder som inte redan sökt nattläger trängdes kring henne. Höstgarderoben var ny och fräsch trots alla smulorna som bildade ett tunt ljust lager på jackans välstängda framsida. Tre år, kanske fyra, mer kunde hon omöjligt vara och mamma stod några meter ifrån, kärleksfullt iakttagande sin dotters medkännande och rättvisa fördelande av fåglarnas kvällsmål.

Scenen hade säkert pågått en stund innan jag hittade bänken alldeles intill och trots det fanns det gott om gammalt bröd i påsen. Flickan var metodisk och alla torra brödrester delades i lika stora bitar och gavs i tur och ordning till de hoppande fåglarna. Även de som inte riktigt vågade sig fram fick sin väl avvägda andel.
    Det tar tid. Varje bullbit delas, beskådas och delas ut. Mamma ser inte riktigt lika lycklig ut längre och det första jag hör henne säga efter min ankomst är:
– De kan väl få lite större bitar?
Flickan svarar inte utan fortsätter sitt noggranna arbete. Ankorna hoppar, mamma tänder en cigarett och tiden går.
– Vi måste gå snart. Du får skynda dig lite älskling.
– Nej men alla har inte fått än mamma och alla måste få lika mycket.
   Arbetet fortsätter oförtrutet. Några av änderna flyger upp och bort från parken och mot tryggare övernattning. Mörkret är nu fullt märkbart och det är svårt att urskilja varje enskild rörelse ned i påsen. Att aktiviteten fortfarande pågår kan man dock märka på det lågmälda snattret och det

regelbundna vingfladdret.
– Nu måste vi gå hem.
– Nej, snälla inte än. De är ju hungriga mamma.
– Men jag vill gå hem Lina.
Men det hjälps inte, än finns det bröd till de behövande.
Uppmaningarna förändras gradvis till kommandon och dessa börjar få undertoner av hot.
– Kom nu annars går jag.
– Nej, nej mamma gå inte, snälla.
   Men mamma är inte snäll utan säger helt resolut ”Nu går jag!” och tar sitt första steg. Den lilla flickan faller handlöst framlänges över sina älskade änder som flaxande far ut i ån och hon gråter hjälplöst och hjärtskärande. Mamma rusar fram, men det är redan för sent. Hon lyfter upp den lilla som vänder bort ansiktet från den tröstande famnen och jag kan höra den förtvivlade gråten så länge vinden orkar bära den. Hotet har verkställts och är omöjligt att få ogjort:
”Om du inte lyder mig drar jag undan min kärlek”, sägs vara det verktyg med vilket flickor görs lydiga.
   Det har gjorts en liten studie i vilken man frågat kvinnor vad de kände när de fick veta att de fått en dotter. De svarade alla ungefär så här: ”Jag blev inte gladare för att jag fått en flicka – inte alls, men det kändes väldigt speciellt med att ha fått ett barn som var en likadan som jag själv.”
Det är just likheten med mamma som kommer att forma flickorna allra mest. Som nyfödd knyts de mycket, mycket hårt till sin mor, en bindning som sällan upphör förrän en bra bit upp i tonåren. Ja, många lyckas aldrig frigöra sig utan lever i en livslång förbindelse med den som en gång gav dem livet. Jag känner till många vuxna kvinnor som dagligen talar med mamma i telefonen, liksom stämmer av. För just det verbala är huvudnyckeln till lydnaden och till de starka banden. I samma stund mamma fått uppgiften om att det är en dotter som ser dagens ljus kommer språket att flöda. Flickor bemöts med ett så oändligt mycket rikare språk än pojkar. Här finns inget av de kommandon som pojkkommunikationen består av. Redan som mycket små får flickorna långa redogörelser om livet omkring dem och mycket snart responderar de på ett rikt och nyanserat sätt. Studier visar att flickor minns ungefär ett år tidigare av sitt liv än pojkar och man vet att minnet är starkt kopplat till språket.
   Att bli människa är ett hårt arbete där umgänget med andra människor är fullständigt avgörande. Mycket tyder på att ju fler människor man får nära tillgång till som liten, desto större chans att bli en lycklig människa och det är ju just det som är vårt projekt idag – det lyckliga barnet. Den som har sett flickor leka mamma-pappa- barn kan se hur de inte nöjer sig med att bara leka – de är. Flickorna kryper så att säga under skinnet på mamma – eller fröken när skoltiden kommer – och är in i minsta detalj personen de vill skaffa sig förståelse om. I kampen om att få vara mamma har jag faktiskt slagits med flickor och alltid förlorat. Min lott blev pappa, en statist, precis som den som skulle vara barnet fick agera.
   I barnuppfostran finns bara en enda roll – mamma.
För några år sedan mötte jag en kvinna som var dotter till en ensamstående alkoholist. Hennes mamma hade dött när den här kvinnan bara varit fem år och hennes lillasyster tre. Hon berättade:
– Från den dagen mamma dog var det jag som tog hand om allt. Jag skötte min lillasyster, städade, lagade mat och mest av allt tog jag hand om min alldeles för ofta stupfulle far. Jag skötte det hela så skickligt att ingen egentligen visste hur det stod till hemma hos oss.
    Flickor är tidigt oerhört kompetenta, men ansträngningarna är nästan uteslutande till för att uppfylla andras behov. För de flesta flickor har det varit naturligt att på frågan ”Vad vill du?” kontra med samma fråga.
”Nej” är ingenting absolut i flickors värld och de allra flesta vet att en flickas nekande är förhandlingsbart. På ett daghem kommer en pojke cyklande förbi sin fröken. Hon frågar honom om han inte kan ta med sig komposthinken på sitt trehjulingsflak. ”Nej” svarar han helt resolut och cyklar vidare. En liten stund senare kommer en flicka cyklande och hon får samma fråga. Flickan saktar ned men svarar också nej. Hennes fröken försöker då med olika övertalningsknep men inget biter riktigt. Hon förklarar noggrant hur viktigt det är med återvinning och att alla måste hjälpa till för att jordklotet inte ska bli sjukt. Flickan framhärdar sitt nej med allt tystare röst men när fröken till slut säger: ”Vill du att jorden ska gå under!” ger hon upp och tar hinken till komposten.
   Vi har under den industriella tiden framförallt fostrat flickorna i lydnad, lyhördhet, närhet, tvåsamhet, konfliktundvikande och finmotorik. Vi har också sett till att de har fått ett rikt språk som framförallt handlar om känslor och relationer. Finmotoriska övningar har prioriterats.
   Och kanske viktigast av allt – vi har berövat dem all makt.
En flicka utför andras önskningar. Mamma, fröken, bästisen, pappa och syskonen – ja egentligen vem som helst – har behov som alltid ska uppfyllas i första hand.
Det här är en träning som bara har ett mål, nämligen moderskapet. För att små barn ska överleva krävs en omgivning som kan tolka den lilla människans ofullständiga uttryck. Den feminina könsrollen blir på så sätt normen för släktets överlevnad. Den maskulina könsrollen är en reaktion på den kvinnliga. Om man ser på de egenskaper som en flicka så intensivt tränar under så många år kan man lätt se att vad en flicka än gör, är det en omöjlighet i pojkars beteende. Har hon ingen makt så har han. Är hon lydig är han olydig. Är hon lyhörd så sätter han sina behov främst. Kan hon vänta på sin tur så kan han inte det och så vidare. En pojke är en icke-flicka och en man en icke-kvinna. Förnekandet av det feminina är manlighetens kärna.
   Vi lämnar nu det industriella samhället bakom oss. Allt färre har sin försörjning i klassisk basindustri och kommunikationssamhället tar över i allt väsentligt. Redan i namnet på den nya samhällsordningen kan vi ana vilken egenskap hos människan som kommer att bli helt tongivande. Förmågan att interagera, tolka och förstå kommer att ta över och bli de mest efterfrågade egenskaperna. Pojkars sätt att utan vuxen inblandning växa upp till män blir förlorarens väg till vuxenlivet. Till och med den tunga industrin har nu stängt grindarna för dessa ”industrialismens kvarsittare”. Redan idag prioriterar vi människors flexibilitet framför statiskt kunnande. Flickor bekräftas i språket framförallt med vad de gör. Pojkar är. Den som är blir oföränderlig medan den som gör tillskrivs utvecklings- och förändringsmöjligheter.
   Samhällsutvecklingen går nu i takt med flickors och kvinnors sätt att tackla verkligheten. Teoretisk kunskap blir allt viktigare och fortbildning ren överlevnad. Att vara till exempel ingenjör är ingen garanti för en trygg försörjning om man inte hela tiden håller jämna steg med den snabba tekniska utvecklingen.
   Redan idag har flickor bättre betyg i samtliga ämnen på grundskolan och klarar sig bättre på samtliga av gymnasiets program, inklusive linjer som bygg och fordon. Flickor utgör idag mer än 60 procent av universitetsstudenterna och på Komvux och Kunskapslyftet finns det en förkrossande majoritet av kvinnor. Det finns ingenting som tyder på att den här utvecklingen skulle brytas. Flickorna kapar åt sig någon procent mest varje år.
   Barn kan bara bli vad en omgivning förväntar sig, och vad vi tror om flickor och kvinnor idag är inte detsamma som för bara några tiotals år sedan. Mammor hoppas inte längre att deras flickor bara ska kunna ta hand om barn och hem, utan karriär är ett centralt begrepp. Eftersom flickor fostras mycket mer aktivt och mycket mer bundet än pojkar, är inflytandet över dem förstås oändligt mycket större. Dagens flickor har mödrar som kombinerar ett aktivt yrkesliv med familjeliv. Men priset är högt och kombinationen slitsam. För 2000-talets flickor är det nya moderskapet på intet sätt givet.
Sverige har världens mest könssegregerade arbetsmarknad. Man brukar säga att 80 procent av alla kvinnor arbetar där det bara finns likakönade och 80 procent av alla män har sin försörjning där det bara finns män. Det här har varit en ganska statisk situation sedan 1960-talet. Men nu går utvecklingen snabbt. Flickor söker sig in på de flesta klassiskt manliga yrkesområdena och inom vissa har nu männen nästan helt försvunnit. Manliga agronomer, veterinärer, biologer, läkare, jurister, lärare, bibliotekarier börjar bli ren bristvara. När kvinnorna blir för många inom ett område, måste männen söka sig någon annanstans.
   Yrkesvalet breddas hela tiden för kvinnorna och i samma takt blir det smalare för männen. Flickors i allmänhet goda betyg gör också att konkurrensen hårdnar på flickornas ”tio i topp”. Företagen är väl medvetna om att till exempel kvinnliga ingenjörer håller mycket hög klass och många koncerner anställer alla de kan komma över. Intressant i det här sammanhanget är att just kvinnliga ingenjörer har en mycket snabb löneutveckling och på många företag överträffar den männens.
    Det här för med sig problem också för kvinnorna eftersom det klassiska parförhållandet bygger på en välavlönad, stark man som har makt och kontroll. Kvinnor gifter sällan ned sig utan helst uppåt, och minst på samma nivå. I samma takt som kvinnor utbildar sig mer, gör allt snabbare karriär och tjänar mer pengar minskar urvalet av män som kan bli fäder till deras barn. I en Aftonbladsartikel var det en kvinna som tyckte att det var osexigt med män som tjänade mindre än hon själv. Nu i individualismens tidevarv finns det möjlighet för kvinnor att välja mellan barn och familj och yrkeskarriär. Redan nu väljer många bort det förstnämnda.
   Den moderna kvinnan är en produkt av förändrade förväntningar, men också samhällsutvecklingen – som går från kollektiva, materiella värden mot individuella, ideella – passar henne som hand i handsken. Men individualismen kräver också oberoende och tar avstånd från solidaritet, trygghet och relationer som tidigare varit kvinnors signum. När sjuksköterskorna ändrade sin förhandlingstaktik från maximal solidaritet till en mer individuell strategi kom lönelyften snabbt.
   Kvinnor står idag för 60 procent av alla konsumtionsbeslut och räknar vi in de där de har ett indirekt inflytande stiger siffran till 80, något Sveriges annonsörer är mycket medvetna om. Kvinnor ökar sin konsumtion i takt med ökad inkomst och ökad makt över tillgångarna, och kommer då i förlängningen av det resonemanget att bli den grupp som upprätthåller det kapitalistiska, konsumtionistiska systemet. Traditionellt förknippar vi konsumtion med materialism men idag är upplevelser USA:s största industri.
   Moderskap kommer redan nu för många i andra hand. Födelsetalen sjunker, förstagångsföderskorna bli allt äldre, skilsmässorna blir fler och traditionella äktenskap mindre vanliga. Om man ser på utvecklingen i USA – som vi brukar följa – är äktenskap idag något för relationsproffs, människor som känt varandra länge och som sent omsider bestämmer sig för barn och familj. Pojkar och flickor lever ju på många sätt fullständigt separata liv och om barn-alstringen faller ifrån är det svårt att förstå varför man skulle gifta sig med en fullständig främling. Skilsmässofrekvensen kommer förstås att snabbt sjunka, då allt fler väljer att leva singel.
Kvinnor kan nu välja att leva ett ”manligt liv” där hel-tidsarbetet kommer i första hand och där vänner och arbetskamrater kommer att spela en minst lika stor roll som familjen. Industrialismen krävde små enheter och vi övergav storfamiljen för kärnfamiljen. I den globala värld vi nu bara ser början på kommer kärnfamiljen med barn att vara alltför svårflyttad och inte vara förmögen att ställa om för de snabba omställningar som den moderna produktionen kräver. Ena dagen i Stockholm, nästa i Calcutta.
Födelsetalen i Sverige, ja i hela västvärlden, är de lägsta någonsin och i världen i stort sjunker de dramatiskt. Makthavarna reagerar reflexmässigt och tror att materiella tillskott skulle få kvinnor att välja moderskapet, men inte ens i perioder av nöd har sådana insatser visat sig effektiva. Vi har i alla tider haft en dold agenda kring hur många barn vi skaffar, och varför.
   Om ingenting revolutionärt inträffar kommer vi inom en inte alltför avlägsen framtid att ha ett barnfattigt Sverige där kvinnorna är de mest välavlönade, står för merparten av konsumtionen, ett land där makten gradvis glider över från industrialismens patriarkat till kommunikationssamhällets matriarkat.

Ingemar Gens, född 1950, är föreläsare, författare och lärare. Han var tidigare verksam som jämställdhetsexpert vid Länsstyrelsen i Gävleborg där han tog initiativet till förskoleprojektet ”Flickor och pojkar i förskolan”. Hans senaste bok är ”Från vaggan till identitet” – Hur flickor blir kvinnor och pojkar blir män (1998).

Allt om nr 6/7»
Arkivet»
Butiken»