Vart tog Roque Falcón vägen?

av Lena Andersson

Inte många jag pratar med har hört talas om Roque Falcón. Men när jag ger dem Vålnaden förundras de över hur bra den är. Jag upptäckte Roque av en slump. I en artikel om samtidsprosan i denna tidskrift, som då hette 9Otal, framkastade Madeleine Grive en i det närmaste parentetisk undran: Roque Falcón, ja, vart tog han vägen?

Roque Falcón. Foto Fanny Zaabi Behrer

Han var obekant för mig men av självklarheten med vilken han nämndes förstod jag att han inte borde vara det. Hans namn bar också på en märklig poetisk klang. Jag tänkte inte mer på saken men bara några dagar senare när jag var på biblioteket stod Vålnaden på ett snurrställ för böcker som rekommenderades. Det var som om försynen varit framme. Jag lånade den genast och blev hänförd på det sätt som jag blir ytterst sällan av litteratur. Vålnaden var en uppenbarelse precis som Camus Främlingen var det.

Boken kom ut 1990 och var Roque Falcóns tredje bok. Han var då 29 år. Jag inser hur mycket han måste ha jobbat med texten; den verkar skriven i en utandning, fjäderlätt men går in som bly i kroppen och stannar där. Hans första bok, Bota henne kom 1988 och fick mycket uppmärksamhet. Roque Falcón hamnade på Prinsen en tid, en kort tid innan han tröttnade på det. (”Det tråkar ut mig till max”). Redan 1989 kom andra boken, Plötsligt, och sedan Vålnaden. Ungefär där började någonting gå snett. Roque Falcón slutade skriva böcker, eller slutade ge ut böcker. Jag har länge undrat vad som hände. Efter att jag träffat honom vet jag det fortfarande inte. Inte han heller. Trots att Vålnaden är hans bästa bok, den borde vara en klassiker och läsas av alla, möttes den med likgiltighet. Samma år gav han också ut en trettiofem sidor tunn bok med kort-korta texter, En orm med två huvuden. Sedan dess: refuserad.

Horace Engdahl skrev en jävligt positiv recension i DN. Det breddade vägen. Så enkel är den här jävla branschen att det spelar ingen roll vad jag skriver utan det handlar om hur man hanterar min debut.

För tre fyra år sedan när jag läst Vålnaden skrev jag ett brev till Roque men skickade aldrig i väg det. Då och då tänkte jag att jag skulle ringa honom. Han stod som författare i katalogen. En gång ringde jag men han svarade inte. Ovanför stod samma namn men tillhörande en Profesor de Espanól. Hade han blivit spansklärare under åren i litterär exil? El profesor bröt på spanska. Han var Roques pappa. Skulle framföra mina åsikter.

Mannen med falkögat
Först när jag läser om Bota henne märker jag hur rolig den är. Och hur exakt och poetiskt språket är. Roque Falcón har gehör, replikerna är som skulpterad andedräkt. Iakttagelserna om människor tyder på ett vaksamt öga och omsorgsfull självreflektion. Här finns stora insikter i människans psyke och dess kroppsliga manifestationer. Jag anar att det ofta är Roque Falcón som beskriver sig själv. Annars kunde han inte vara så träffsäker. Den som har sett in i sig själv ser lättare in i andra. Kanske har vi alla samma botten. Roque Falcón vet hur den ser ut och förstår vad de mänskliga åtbörder han iakttar betyder därför att, skulle jag tro, han inte har blundat för dem i sig själv.

Så här beskriver han en människa i Bota henne:

Den andre är inte någon skrävlande personlighetstyp – inte en av dem som i ett gatugäng sparkar sönder en framrullande tomflaska.

Han har uppfattat situationen i verkliga livet, förstått allt det som den säger om människan i fråga. Men inte bara det, han lyckas just här hitta just den bilden ur sin erfarenhetsbank och vågar hålla sig till den och bara den som beskrivning.

En annan text ur Bota henne handlar om en kille som är liksom bedövad. Han driver omkring, känner inget på riktigt, går på kurs för att slippa jobba, äter pizza utan att känna smaken, träffar tjejer utan att känna kärlek. En typisk Falcón-figur i en typisk sorglustig berättelse.

Böcker ligger här och var på hans golv. Han har börjat läsa nästan allihop och inte avslutat någon. Bokmärken ligger i dem, i regel någonstans mellan sidan tjugo och trettio. Den kritiska punkten. Då han fastnar. Det är något maniskt. Han får hela tiden för sig att han har missat ett ord eller att han har läst fel. Och måste läsa om meningarna. Och när han vänder blad måste han kontrollera flera gånger att han inte har vänt ett blad för mycket.

Språket är ristat i evigheten. Inte ett komma sitter fel, inte ett ord för mycket eller för lite, inte en överflödig eller störande tanke. Dessutom känns det som att det är mig han skildrar.

Till slut träffar jag Roque. Det är i februari 2002, en råkall grå dag. Roque har sportlov; han är lärare, obehörig, på högstadiet. Just nu har han SO och engelska. Vi dricker mellanöl på Pelikan. Han bor något kvarter bort. Han har svart jacka och jeans, ett öppet ansikte med allvarlig blick. Han ser ut som om han tittade under lugg fast han inte har någon lugg.

Redan när vi börjar gå mot Pelikan berättar han att han är inne i en ny kärleksrelation, att det är laddat men komplicerat. Detta är uppenbarligen inte en person som är rädd att öppna sig och göra sig sårbar. Roque pratar någon sorts arbetarstockholmska. Hans vanligaste adverb är ’skit-’. Skittung, skitbra, skithäftig.

När han börjar tala är det som att trycka på en knapp. Han stannar inte och reflekterar, söker aldrig efter formuleringarna. Hans hållning är oavbrutet anti-etablissemang, (”jag vill kasta mina granater mot medelklassen”). Då och då vänder han på en femöring mitt i meningen och uttrycker det han ska säga på ett annat sätt men utan att det uppstår någon paus.

Vi trycker på knappen.

Uppgång och fall
– Bota henne är ett av dom större breaken som en debutant har fått. Horace Engdahl skrev en jävligt positiv recension i DN. Och jag kan se det rent branschmässigt… när han skriver om en debutbok på det sättet i DN så är det status. Det breddade vägen. Så enkel är den här jävla branschen att det spelar ingen roll vad jag skriver utan det handlar om hur man hanterar min debut. Det är det som avgör hur framgångsrik jag kommer att bli, hur många intervjuer jag kommer att få. Det där lärde jag mig snabbt. Det är inte texten det handlar om. Det är få människor som har förstått mina böcker. Men att det blev stor uppmärksamhet handlar om att just han skrev så och då hakar alla på. Det viktiga är också layoutmässigt hur recensionen ligger på sidan. Hur stort uppslagen den är, när den kommer. Alla dom ytliga grejerna är värderingen på verket för den här branschen. Så om du får en skitbra recension men utan foto och som ligger på fel sida så är det helt jävla värdelöst. Alla skiter i det. Då är det bättre att få en sågning i DN som är stort uppslagen.

– Med andra boken hade dom fattat att jag hade status. Den blev respektfullt mottagen. Men dom hade väntat sig att jag skulle skriva den breda romanen som dom vill ha. När tredje boken kom, Vålnaden, som var en fördjupning hade dom hoppat av, då kände dom signalerna. Alla hade lämnat skeppet. Det här är ganska unikt. Först genomslaget men också hur snabbt det gick att avfärda mig. På bara två år. Det var ingen jävel som orkade vara intresserad ens.

– Jag bodde i Madrid ett halvår. Då delade jag lägenhet med två unga göteborgare och vi gick på Prado-museet. När jag går på konstmuseum snabbsolar jag. Jag ser direkt om ett verk har insug. För även på världens främsta konstmuseum så är det kanske tio målningar som är bra, resten är transportsträcka. Men dom här göteborgarna var skitförbannade för det var ju världens främsta konstmuseum och dom förstod inte textskyltarna på spanska under verken. Och då kunde dom ju inte förstå vilka av målningarna som var bra och vilka som var dåliga! Folk är socialt hjärntvättade. Dom läser verk utifrån textskyltar. Som är helt fel förstås. Textskylten i ett verk som Vålnaden handlar då om min status. Säger dom viktiga kritikerna att jag är en bra författare? Och finns det ingen textskylt alls… ja, då förstår man inte verket.

Om konst och vetenskap
Roque fortsatte skicka in texter till förlag och till tidskrifter; sådant som är mycket bättre än Vålnaden, påstår han, men det tvivlar jag på att det kan vara. Han fick tillbaka texterna utan kommentar. Han skrev i samma stil som tidigare men nu med mer tydligt avläsbar samhällskritik, säger han själv. Jag vet inte om jag håller med. De opublicerade texter jag får läsa har förvisso utsatthet, och likgiltigheten inför utsattheten, som tema, men där har han alltid rört sig. Redan i Plötsligt skrev han om en hemlös i New York som ägnade hela dagen åt att försöka få ihop en dollar till surkålskorv. Den intressanta skillnaden är att han 1989 behövde placera den hemlöse i New York för att det skulle bli begripligt. Nu placerar han honom med självklarhet i Stockholm, i entrén till NK där det blåser varmt.

Det är svårt att förstå hur förlagen har tänkt. Kanske sålde han inte. Men när texter håller så hög klass borde de givetvis ges ut. Det är många poeter som inte säljer.

– Jag har gjort en analys av varför dom är ointresserade av att publicera mina texter. Jag tror att det handlar om igenkänning. Publiken och kritikerna får nåt bekräftat så att dom känner sig bra. Men en konstnär ska alltid vara före sin publik. Det är hans mandat. Idag bygger konst, litteratur och film på att publiken ska vara före. Det är jävligt insmickrande. Det är därför jag tycker att vetenskapsmännen är mycket större än konstnärerna. Det är dom som skapar ramarna. Konstnärerna kan bara komma i en eftervåg av det. Först när jag vet att jorden är rund kan jag skriva en sann text. Om jag trodde att jorden var platt skulle det påverka min text. Vetenskapsmannen skapar grundramarna. Sanningen. Som gör att jag kan skriva. På Medeltiden trodde man att jorden skapats på sju dagar. Det stympade ju hela intellektet. Darwin som spräcker den myten har skapat en helt ny värld som blir sann för mitt skrivande. Så först kommer vetenskapen och sen kommer konsten och den hierarkin är för mig glasklar.

– Men även en konstnär ska vara som en vetenskapsman. En vetenskapsman som på nytt uppfinner glödlampan… folk fattar ju vad han har gjort, det gör dom… dom känner igen glödlampan, kan tända den. Men det är inte därför jag läser en bok, för att tända ytterligare en glödlampa. Men så är skolningen. På universitetet får du lära dig att ta samma gamla jävla glödlampa men dom kallar det i stället för belysningsanordningseffekt. Man lär sig att komplicera begrepp som redan har fungerande namn. Då läser jag hellre Darwin eller Marx eller Freud. Marx gör det mest banbrytande. Han sätter strålkastarljuset på något som varit i totalt mörker. Jag brukar säga att det finns fyra gudar. Det är Marx, Freud, Darwin och Einstein. Dom förklarar världen för mig, dom skapar ramarna. Detta med barndomen, att det är där allt grundläggs. Nu är det självklart men det fanns ju inte i det viktorianska; folk var sjuka eller friska. Bara den grejen kan jag älska Freud i evighet för. Nu är det inne att avfärda Freud. Då glömmer man bort hur banbrytande han är.

– Det är samhället som jag tycker är varje konstnärs uppdrag; att tala om hur det ser ut här och nu. Alla relationer, alla dramer har redan utspelat sig. Men det som händer i samhället har aldrig hänt förut. Vi ser ju en nedmonterig nu. Jag är uppvuxen i folkhemmet. Man tyckte det var så självklart att man spydde på det. Folkhemmet är en bra metafor. Det är som ett barn som växer upp i en trygg familj. Så trygg att barnet spyr på sin trygghet.

Rebell i folkhemmet
Vålnaden, Plötsligt och Bota henne handlar just om människor som är vadderade i trygghet och tråkighet. De orkar inte jobba, orkar inte ta tag sig själva, har slappa kärleksrelationer. Samhället är en diffus fond i böckerna, människorna går till anonyma socialtjänstemän och får sitt bidrag. Roque Falcón säger att han var rebellisk mot folkhemslunken när han skrev de tre böckerna, för då var det den som var självklar. Alla var socialdemokrater, även de som inte var det. Han var kritisk mot socialdemokratin då och han är det nu fast från andra hållet.

Han växte upp med sin mamma som var svensk, pappan spanjor. Föräldrarna skildes när han var liten. Hon hade en borgerlig livssyn, Roque också. Runt 1990 började han förändras politiskt. Han insåg att han var socialist, ideologisk socialdemokrat.

– Jag är inte född solidarisk. Jag är primitiv som alla andra. Egoistisk. Just därför behövs en statsmakt som är bättre än jag som tvingar mig till solidaritet. Den tanken gillar jag skitmycket.

Ändå tycker han fortfarande att det var rätt att skriva böcker som ifrågasatte den tid som var då.

– En konstnärs uppgift är att vara kritisk mot det förhärskande. Det är en sundhet i det. Det är så man prövar saker för att se om dom håller. Så det tycker jag var helt korrekt. Likaväl som jag nu omprövar tesen som det råder konsensus kring, att socialismen är död.

Huvudpersonen i Vålnaden är en av få i åttiotalets Sverige som inte inordnar sig. Boken inleds: ”Jag blev alltmer förslappad; sökte inget arbete, levde på det sociala. När jag förlorade min andrahandslägenhet flyttade jag in till min syster, bodde hos henne fram till dess att hon – efter att upprepade gånger ha bett mig se mig om efter något eget – helt enkelt sparkade ut mig. Det var sommar och jag sov i parker. På hösten ordnade det sociala en liten lägenhet åt mig”.

Den boken skulle ha varit omöjlig att skriva idag. Den skulle åtminstone ha lästs på ett helt annat sätt, på ett ointressantare sätt, eftersom det omgivande samhället har blivit mycket hårdare. Vålnaden är intimt förknippad med sin tid utan att ha en enda tids- eller platsmarkör.

– Det är sant, säger Roque. Den materiella grundtryggheten är förutsättningen för den boken. Han skulle vara utslagen idag. Det lyxrejset går inte att göra längre. Han är utanför alla skyddsnät. Idag finns det 5 000 hemlösa i Stockholm. Det fanns inte då. Bara tanken på att folk kunde vara hemlösa i Sverige var omöjlig. Det var ju folkhemmets poäng! Det var det som skilde Sverige från övriga världen! Att det inte fanns hemlösa. Man såg alkisar och utslagna, men inte detta att människor var så ekonomiskt utblottade. Och det värsta är att det är socialdemokratin som håller på att bredda vägen för ett helt nytt samhälle med ett a- och ett b-lag. Det heter nu att det är friskolor men alla vet att när lågkonjunkturen slår till på allvar så kommer de att omvandlas till privatskolor. Det vet socialdemokraterna.

Det finns en kort text i Bota henne som heter (NÄSTA) (alla titlar i boken står med versaler inom parentes) där två personer promenerar i en stad.

”De passerar ett demonstrationståg. Plakat och slagord. Rop i megafoner efter ’mera’ eller ’lägre’. Grandiosa gester, reflekterar han. Bländande slag i luften”.

Här skriver den Roque Falcón som står bredvid och är kritisk mot kollektiva manifestationer. Men nuets Roque som drömmer om en bättre värld för massorna finns också där, redan då, i samma korta text. För strax frågar kvinnan om han ”väntar på att ett tåg ska komma in på en nerlagd järnväg”. Han svarar nej och förklarar: ”Jag väntar på att tåget ska komma in på en järnväg som inte är byggd”. Komponenterna som utgör en människas tankevärld är svåra att ändra när de väl formats. Den som i likhet med Roque Falcón byter världsbild har bara omfördelat dessa komponenter inom sig, flyttat omkring dem en smula, ändrat proportionerna.

Rädd att flyga
Plötsligt säger Roque:
– Gökboet är en intressant film. Den omedelbara analysen är att Jack Nicholson är så jävla frisk därför att han vill frigöra dom här människorna. Men den djupare och mer komplicerade analysen av den filmen är att han egentligen är jobbig. För dom människorna klarar sig inte i den djungel som samhället kan vara. Dom är trygga på mentalsjukhuset. Så han kommer som en Kristusfigur som ger dom en väg ut som dom inte klarar av. Så egentligen är den inte så enkel att han befriar dom. Dom kanske inte klarar av friheten. Men han talar om för dom att dom inte är fria och då mår dom ännu sämre. Det är bra att frigöra människor som kan vara fria och klarar av det. Men om du säger till en människa som sitter i rullstol: du borde gå, så kan ju inte han det, och mår ännu sämre.

För några år sedan skrev Roque en helaftonspjäs som han skickade till flera teatrar, bland annat Dramaten. Utan framgång. Han dedicerade pjäsen till ”Linköpingsterroristerna” som han ironiskt kallade dem som under stort tumult ockuperade ett hus som de ville göra till ett ungdomens hus. Han menar att det var ett avgörande politiskt vägskäl att hela etablissemanget fördömde deras agerande. Han kände starkt för dem, säger han, tyckte det var en frisk handling i en sjuk tillvaro. Men pjäsen handlade inte om dem annat än indirekt; någon plakatmålare är inte Roque Falcón.

– Pjäsen är som Ett dockhem i modern tappning. Alla kan förstå att Nora är undertryckt av sin man och av samhället. Men min poäng är at den moderna kvinnan är på ett mer osynligt och subtilt sätt lika undertryckt. Idag låter sig folk frivilligt stympas. Det heter hela tiden att vi lever i ett fritt och demokratiskt samhälle. Det gör det mycket mer problematiskt. Det här mantrat har skapat så många offer. Demokratin förlåter allt. Du kanske har en pappa som är arbetslös och en mamma som är alkoholist men du borde vara lycklig för du lever i en demokrati.

Blicken som förädlar
Jag frågar om Roque Falcóns böcker betraktades som smala när de kom. Han säger att han behandlades så men att han inte tycker att han skriver smalt.

– Jag är ingen akademiker. Jag har inte läst litteraturvetenskap, är inte speciellt intresserad av eller bildad inom litteratur, har inte läst så mycket böcker. Det är andra saker som har influerat mig, som konst och film. Jag upplever att jag skriver i bilder. Det tror jag är bra som författare, att inte vara litterär.

– Jag har flummat på universitetet men där lär jag mig ingenting för det är bara språklära. Det handlar om att hitta ett språkligt verktyg för att greppa det man inte förstår. Man hittar namn för det och känner sig trygg. Det är därför dom akademiskt skolade älskar Ingmar Bergman. Han ger dom tydliga metaforer, allegorier, som går rakt in i den akademiska mallen. Döden spelar schack med riddaren. Sånt älskar dom för det har dom lärt sig på universitetet vad det betyder.

Jag märker att Bota henne är en karta till Roque Falcóns inre, det mesta han säger finns redan där. Ur texten (TANKEN): ”Psykologen sa – eller var det maken eller svärmodern eller barnen – att kylan finns inuti henne. Men det är kallt ute. De vill alltid förstå. Nej, inte förstå, ändrar hon sig. De vill ha namn på allting, så att det som de i själva verket inte förstår får en hylla i deras begreppsvärld”.

– Jag skriver som man gör film. Man har ett råmaterial men sen är det klippningen som förädlar.

Du måste ha bra järnmalm men förädlingen är det som avgör. Redigeringen är allt. Det är där du måste ha det hårda hårda ögat mot dig själv. Om du inte har det, hur kan du då skildra världen, hur kan du då skildra andra människor? Man måste ha den hårdheten mot sig själv, att det här är dåligt, det här ska bort. En som jag älskar, det är John Cassavetes… har du sett hans filmer?
Bara Mordet på en kinesisk bookmaker.

– Ja, den älskar jag. Den är skitbra, han är verkligen tung. Han har alla bitar som jag tycker är konst. Den brutala sanningen, humorn, lättheten, och då menar jag spiritualiteten. Allt han gör är skitbra. Cassavetes kallades alltid för en stor improvisatör. Men det var han inte. Han kunde köra femti tagningar på en väldigt enkel scen och sen kunde han välja en tagning som ser improviserad ut därför att den var bra. Men det betyder inte att han bara ställde dit kameran och använde första scenen. Han hade jämförelsematerialet och det var improvisationen som råkade bli bäst.

Brontës brutalitet
Det Roque gjorde när han ”flummade runt på universitetet” var att läsa filmvetenskap, konstvetenskap och engelska. När jag frågar vad han skrev sina uppsatser om säger han att han skrev två jävligt bra uppsatser om Luis Buñuel. B-uppsatsen handlade om hans film Las Hurdes från 1932. I C-uppsatsen höll han kvar vid Buñuel, L’Age d’or (1930) men gjorde nu också en korsbefruktning med boken Wuthering Heights av Emily Brontë. Han säger att han kan dö för den boken.

– Den är jävligt tung för mig. Emily Brontë är en själsfrände. Hon har också den här brutaliteten. Det finns ingen författare som ens liknar henne.

Senare säger han att även Selma Lagerlöf är ”skittung”. Herr Arnes penningar är en favorit som han lät en nia han undervisade i svenska läsa och analysera en hel vår. De gjorde inget annat den våren.

Det är ganska ovanligt, påpekar jag, att som Roque inte bemöda sig om blygsamhet utan säga att uppsatserna är ”jävligt bra” och att pjäsen är ”mitt masterpiece”. Han ser uppriktigt förvånad ut.

– Men dom var ju bra! Om jag tycker det så… jag vet när det är bra. Allt jag skrivit kanske inte är lika bra men i och med att det är en slutprodukt så har man gjort bearbetningarna som ligger i att vara en konstnär. Om en snickare inte vet när bordet är färdigt är han ingen snickare. Det finns filmregissörer som aldrig gör något dåligt för dom har det där hårda ögat som man måste ha, det skoningslösa, för att se när det är dåligt. Fassbinder har gjort grejer som är jävligt bra. Men han är ojämn. Han kan falla ner i romantiskt kladd. Det är hans stora fälla. Matrosen och stjärnan till exempel. Eller Ett år med tretton månar. Det finns bra scener i den men ibland faller han ner i nostalgi. Men när Fassbinder har det hårda ögat, då är han bra. När han är hård och inte kör det romantiska. En av hans bästa är Kärlek kallare än döden, bara titeln är ju skitbra. Jag såg den utan text och man skulle ta på sig hörlurar för att höra översättningen men det fattade inte jag så jag såg filmen utan att förstå dialogen. Ändå förstod jag allt. Då är det bra. Om du kör Ingmar Bergmans filmer utan ljud så är dom helt obegripliga. Då är det dålig film. Fotot ska vara ledande. Texten ska bara följa efter.

– Det finns några filmer som har gjort särskilt starkt intryck på mig, en är Deer Hunter. Varje scen är genialisk. Jag kan se den filmen tusen gånger och den bara växer, alla planteringar, allting. Ingen scen är slumpmässig. Och Scarface tycker jag är helt jävla suverän. Och så en film som jag tänkt mycket på är Vi barn från Bahnhof Zoo. Soundtracket är av David Bowie, du vet hans Berlinperiod. Det handlar om en 14-årig tjej som träffar en kille som knarkar och hur hon glider in i det träsket.

Pausbilder
I en scen i Vålnaden åker de två huvudpersonerna ut på landet och tittar på korna. Det är en förbryllande och för upplevelsen av boken oundgänglig situation. Varför finns den där?

– Det är ganska typiskt för hur jag skriver, det är som en drömscen, en vilopaus. Buñuel gjorde mycket så. Tyvärr blev Buñuel dålig när han blev gammal. Frihetens fantom och Borgarklassens diskreta charm och dom andra 70-talsfilmerna är skitdåliga. Han blev gammal och kokett. Men dom tidiga, Nazarin och dom han gjorde i Mexico… En av hans bästa är Los Olvidados (Gatans desperados) som handlar om hemlösa barn och deras gatuliv i Mexico City på 50-talet. Det är hårda scener om ett hårt samhälle, men då klippte han in drömscener som är väldigt sensuella. Och det är så jag jobbar också och där finns förklaringen till den här lantscenen med korna. Om jag skildrar nåt väldigt hårt och brutalt så vill jag gärna lägga in en drömscen, nåt sensuellt, då blir det ett intressant montage. Om man bara skriver vackra drömbilder blir det utan kött och om det bara är hårt går det inte att ta till sig det. Det är montaget av skenbart oförenliga element som gör det bra. Så lantscenen är en sorts vila i den här hårda texten.

Jag säger till Roque att han verkar vara en allvarlig människa. Under hela intervjun drar han inte på mun en gång. Skrattar han ibland? På sitt kategoriska men intagande självklara sätt, som verkar mycket hårdare när det skrivs ner än det låter när han yttrar det, säger han att skrattet är hans starkaste kraft. Skratt och allvar kan inte separeras.

– Allvar kan inte bli bra beskrivet om det inte görs med humor. I mitt fall är det understatement-humor. Det djupa allvaret och det djupa skrattet är exakt samma sak.

Han beställer en öl till. Han säger:

– Du frågade mig hur jag reagerade på refuseringarna. Bekräftelsen som konstnär har jag i mig själv, den kan ingen ta ifrån mig. Men det som skrämmer mig mest är att dom tidskrifter som borde stå för det jag står för politiskt inte tar i det med tång. Det är märkligt. Men nu skriver jag ingenting. Jag har stängt av skrivandet för det ger mig ingenting att skriva om jag inte har ett forum, en publik. Det är meningslöst. Och jag har insett att jag aldrig får något publicerat så jag har lagt av.

Han säger det mer resignerat än bittert.

Han borde inte behöva säga det alls.

Allt om nr 11»
Köp nr 11 i Butiken»

Lena Andersson är född 1970 och bosatt i Stockholm. Hon debuterade 1999 med romanen Var det bra så? och skriver regelbundet i Svenska Dagbladet och Tiden.